Stockholm halvmarathon, 12 september 2015

När man står i starten och känner att förutom att uppvärmningen kanske inte direkt varit så bra, så fanns det inte något direkt att klaga på. Vädret var bra, formen var ganska bra, uppladdningen under veckan hade varit bra.

Dessutom hade sömnen natten innan varit utan anmärkning och även om det kanske är lite småjobbigt att åka båt tidigt på morgonen så kändes det rätt bra. Visst, McDonalds till lunch. Men det är å andra sidan något som jag är rätt van med så det var ju inget som skulle uppröra magen.

Det kändes dessutom som om jag lyckats med vätskepåfyllningen inför loppet.

Så när starten gick kändes det oförskämt bra. Jag startade klockan när startsignalen gick för att sätta lite extra press eftersom det tar en stund innan man lyckas passera startlinjen.

Det kändes som om de första kilometrarna gick rätt snabbt och man har ju lite dålig koll eftersom man springer i en tunnel och GPSen i klockan går bananas.

Mattias och jag låg precis bredvid farthållaren som skulle springa in på 1.40 och vi visste att det inte skulle hålla om vi skulle springa in på under 1.35.

Vid 5 km stod bruttotiden på 22.15 ungefär vilket ju ger en km-tid på cirka 4.27. Jag tror att vi mentalt registrerade att det var lite för långsamt (trots att nettotiden var 21.34) så vi travade på i aningens högre tempo och lyckades skapa lite utrymme till 1.40-flaggorna.

Den nya sträckningen runt Hornsberg kändes egentligen rätt meningslös. När vi kom upp mot 10 km kände jag att tempot kanske var lite för högt och Mattias började sakta glida ifrån. Andra 5 km gick på 21.21 vilket var snabbt. Första 10 km gick alltså snabbare än vad vi båda sprang Blodomloppet på.

Norrmälarstrand är en rätt seg sträcka men det känns skönt att det står så mycket publik från Sheraton, riksdagen, slottet och vid Slussen, så då trodde jag att jag skulle orka haka på Mattias. Men nere på Södermälarstrand var jag tvungen att ge upp det. Varje gång jag närmade mig så saktade jag omedvetet av och avståndet ökade.

Sträckan 10-15 km knallade ändå på i 22.06 vilket gav mig hopp om en bra sluttid. Jag var alldeles för trött för att börja räkna på eventuell sluttid men jag visste att jag hade flera minuters marginal. Men när vi närmade oss Tanto började både ork och ben ta slut. Jag saktade ner, kanske allt för mycket. Men det var så otroligt tungt uppför och jag försökte öka tempot när backarna planade ut, men det gick inte.

Genom Slussen kändes det ändå rätt ok och sedan fick jag syn på klockan som satt vid 20km. När jag såg att den stod på 1.29 och att jag skulle passera den innan den slog 1.30 så visste jag att 1.35 var möjligt. Kunde jag bara göra sista 5.1 km på 5 minuter så var jag hemma. Medvetet struntade jag i de 30-45 sekunder jag visste skulle dras av på min sluttid.

Jag ökade tempot (kändes det som i alla fall) och sista lilla backen vid Slottet kändes som Mount Everest. Passerade mållinjen när bruttotiden slog 1.34.48 och det kändes löjligt bra. Hade ingen aning om vad nettotiden var då, utan det fick jag kolla när jag hämtat upp telefonen.

10-20 km gick på drygt 46 minuter. Sista 1.1 km på 5.02. Placering: 990 av 12 000 löpare.

I målområdet satt Mattias som hade ångat på i ungefär samma tempo, även uppför backarna och han hade sprungit in på cirka 1.31.30. Fantastiskt bra.

Jag var trött men väldigt lycklig. Helt slut i benen, men inte speciellt hungrig eller törstig egentligen. Lite lagom så där.

Idag dagen efter känns det riktigt bra, även om det aldrig är kul att man ’säckar’ ihop så på sista 5 km. Men att putsa personbästa med 2,5 minut känns bra. Dessutom putsades förra årets tid med nästan 10 minuter.

Nu blir det vila ett par dagar innan det är dags att sänka tempot och öka distansen inför Gotland Ultra Marathon den 3 oktober. Då är det cirka 52 kilometer kuststräcka som ska springas.

Visst vore det skoj att försöka knäcka 90 minuter nästa år? Eller kanske ta ett marathon på 3.30? Vi får se.