Race report: Ultravasan 90k 2017

Jag har aldrig känt mig så osäker, så övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet, som inför Ultravasan 90 km den 19 augusti 2017.

Jag brukar inte vara den som backar ur utan jag tänker att allt kommer att lösa sig. Det ordnar sig alltid. Det kommer att bli bra.

Det kostade ju ändå 1400 kr att anmäla sig, plus resa och boende.

Jag hade ju också sprungit typ 110 mil sedan jag anmälde mig i december 2016. Jag hade ju ändå köpt en ny löparrygga, nya kläder och lyckats hitta ett par skor som skulle fungera. Testat sportdryck och gel.

Då kan man inte backa ur. Det kan man faktiskt inte.

Men tanken slog mig mer än en gång, speciellt när träningen i juni, juli och augusti inte blev som jag hade hoppats. När livet krävde mer av mig än jag hade planerat och mer än jag orkade med.

Jag tänkte att det är ingen idé. Varför åka upp bara för att kliva av efter halva. Jag hade ju inte tränat tillräckligt. Jag var stressad och trött långt in i själen.

Jag fick trots allt ihop 310 km träning från 3 juni till 19 augusti. Då inkluderar det Stockholm Marathon, Levaloppets halvmara, DM på 10 000 meter och den dagen jag sprang med Mattias och Peter som sprang från Fårö fyr till Hoburgens fyr. Även om jag bara sprang med 3/8 av hela sträckan.

Det är inte så mycket på nästan 3 månader. Det är 28 km / vecka. Vilket är en helt ok träningsdos. Men inte inför ett lopp på 90 km.

Efter Stockholms Marathon kunde jag inte gå på flera dagar. Efter Levaloppets halvmara kräktes jag 36 timmar senare.

Men vet ni?

Jag fixade det. Utan att ta ut mig fullständigt. Utan att gå slut på energi och ork en endast gång under de 10 timmar och 18 minuter jag sprang. Visst, en del mentala dippar fanns såklart, som när det regnat i 7 timmar och jag bara ville att det skulle ta slut. När jag var aningens trött på att vara blött och kall och alla medlöpare också var i exakt samma mentala fas.

Men jag klarade det! Jag kunde till och med springa rätt snabbt sista 2-3 km.

Jag är stolt! Jag är glad! Jag är ändå lite imponerad av mig själv. Om man får vara det.

Kommer jag att göra om det? Vet inte ännu.

 

Här kommer en rätt lång och svamlig race report. Framför allt andra halvan av loppet är lite suddigt, det liksom suddas ut när allt ser likadant ut och man är lite trött och det bara regnar. Jag har fler minnen från loppet, personer jag pratat med, personer som stod mitt ute i ingenstans och kände igen mig. Men jag har svårt att minnas exakt var i loppet det var.

Mer här är den. Lopprapporten. Efter rapporten kommer det mer om utrustning och energiintag. Mest för dagboken.

Inför

Som sagt, träningen och uppladdningen inför loppet var inte direkt optimal. Mycket resor, grill, chips och kanske en och annan öl under semestern. Valde oftast bort träningen till förmån för umgänge med nära och kära och för fix med huset inför försäljning. En hel del fix och stress med huset faktiskt.

Veckan innan loppet bestod av en utflykt till Stockholm och sedan Kolmården med barnen måndag och tisdag och mer husfix till långt in på natten på onsdagen.

Torsdag var det packa, gå på lägenhetsvisning och åka båt, och avslutade med kvällsdopp vid Vinterviken. Vilket i och för sig var väldigt mysigt och trevligt.

Vi anlände till Mora vid 16-tiden på fredagen och kunde hämta nummerlapp och handla frukost och mat i lugn och ro. Åt sushi, drack läsk och åt smågodis. Kom i säng runt 22. Somnade inte förrän kanske 00.00. Oväntat.

Pre-race

Klockan ringde 02.30. Påklädning, frukost och sedan värsta lyxen att få skjuts i bil till starten i Sälen. Tack Ingrid!

Kom fram ca 20 minuter innan start och det regnade faktiskt inte då. Kontrollerade det sista, lämnade in ombytesväskorna och sedan trängde vi oss in i startfållan. Hann aldrig bli riktigt nervös.

Starten – Smågan (9,2 km)

I början är det ju bara uppför på asfalt. Försökte hålla ner tempot lite. Kände mig oerhört stel i låren efter 4-5 km och då tänkte jag att om det inte släpper så blir det en väldigt lång dag. Rätt tråkig väg fram till Smågan och jag hade hört från flera att det kunde vara bra att stå på lite inför kommande smala stigar och spångar. Men tog det hyfsat lugnt även om det blev snabbaste delsträckan.

Smågan – Mångsbodarna (14,3 km)

Här började det slingra på små stigar och det var oerhört fint att se hela skogen full av löpare. Ute på spångarna gick det lite väl sakta men jag kände ingen större stress. Tänkte att det har jag igen senare i loppet.

I Mångsbodarna tog jag en snabb falukorvsmacka.

Det började regna.

Mångsbodarna – Risberg (10,8 km)

Stundtals oerhört teknisk sträcka med rolig löpning. Hade riktigt kul på de kluriga stigarna. På barkstigarna var det dock löjligt tungt. Fjädrande underlag typ. Ibland under långa uppförslut.

Det kom en helt galen störtskur. Allt blev dyngsurt. Sprang själv långa sträckor, ibland var det helt tomt både framför och bakom mig på grusvägarna. Lite udda när det var runt 900 startande.

Det regnade.

Risberg – Evertsberg (12,4 km)

Det regnade.

Men jag hann också reflektera runt 40 km att jag inte hade gått tomt på energi och det kändes tryggt. Sprang ett tag och snackade med en snubbe som var ute efter Vasaloppstrippeln. Han hade åkt skidor i vintras och cyklat Cykelvasan helgen innan loppet, så hans ben var trötta. Men vi snackade under ett par kilometer och det var skönt att tänka på lite annat ett tag. För även jag kände av en viss trötthet i låren.

I Evertsberg hade jag torr tröja och torra strumpor i väskan, men regnet öste ner så det var liksom ingen idé. Jag fyllde på med sportdryck i väskan och stoppade fickorna fulla med ny gel, tog en falukorvsmacka och sprang vidare på stela ben. Väldigt stela ben.

Evertsberg – Oxberg

Det kändes så otroligt bra när stelheten släppte och falukorvsmackan kom ut i systemet. Travade på i rätt bra tempo på asfalten och grusen, men insåg rätt snabbt att jag inte kunde fortsätta så. Så jag saktade av lite.

Sedan kommer det några rätt tuffa långa stigningar.

Det regnade.

Om jag minns rätt så drack jag kaffe i Oxberg.

Oxberg – Hökberg

Minns faktiskt inte så mycket. Det regnade. Jag tog en gel varje timme ungefär. Drack min sportdryck. Kissade typ varje timme också.

Försökte småsnacka med mina kompanjoner i spåret, men ju längre loppet led, desto mindre snackvänliga var dom.

I Hökberg käkar jag dagens sista falukorvsmacka. Tittar in i massagetältet, men det är tomt på folk som masserar. Lite småtomt överlag faktiskt. Tråkigt.

Hökberg – Eldris

Det regnade. Men helt plötsligt upptäckte jag att det inte regnade längre. Knasigt.

Här kom till slut den omtalade sanden. Den som många hade pratat om innan, den lösa sanden som skulle vara som en sandstrand. Men det hade ju regnat i 7 timmar så sanden var stenhård och faktiskt rätt skön att springa på.

Sedan en lång tid tillbaka, typ efter 60 km, hade jag börjat gå i alla backar, både uppför och nerför.

Vid Eldris grabbar jag en hel näve gelehallon som jag äter medan jag raskt promenerar uppför den smala konstiga stigen.

Eldris – Mora

Rätt tråkig sträcka faktiskt. Springer om många UV45, blir omsprungen av stafettlag och mer rutinerade ultralöpare. Stannar och stretchar låren ofta och blir då ifattsprungen av en löpare som jag sedan passerar när jag väl kommer igång. Vi ses många gånger sista 1-2 milen.

När jag passerar Eldris är förvisso benen helt slut, knäna värker och låren ger ibland ifrån sig små tecken på kramp. Men krampen kommer aldrig. Jag har energi kvar i kroppen.

Solen kommer fram.

Passerar ett par som står och hejar mitt i ingenstans. Alla säger ju att man ser stark ut, det är inte långt kvar nu och så vidare. Tror aldrig på ett ord av vad de säger, men blir glad ändå. Men när jag passerar det här paret hör jag hur de säger ”Men han ser ju pigg ut!”. Då vänder det. Jag tänker att jag ju känner mig rätt pigg, oväntat pigg.

Med 4-5 kilometer kvar struntar jag i att stanna och stretcha. Med 3-4 km kvar struntar jag i att det gör ont i nedförsbackarna. Med 3 km kvar ökar jag tempot och sista 2 km går faktiskt riktigt fort. Om man jämför.

Ser Micke stå och heja vid målet och springer över mållinjen. Lite tom. Inte på energi, men på tankar. Har hunnit tänka klart det mesta på de dryga tio timmarna. Staplar in i tältet, tar lite soppa och Micke möter upp.

Är tom i huvudet, seg, tänker inte riktigt klart. Har ont i benen och för varje sekund jag är stilla så stelnar jag till.

Men oj så nöjd jag är. Att inte stapla i mål, utan faktiskt spurta i mål. Efter 90 kilometers löpning i regn. Så nöjd.

After Race

Vi stapplar hem. Äter chips, dricker öl. Ingrid kommer med mat. Äter pizza, smågodis och tar en öl till. Lägger oss runt 22. Är rätt nöjd med mig själv.

Innan jag somnar tänker jag på alla som skickat SMS och meddelanden, som följt mig via nätet och postat heja-rop på Facebook. Extra tack till Mattias, Fredrik och syrran som stöttade via SMS hela vägen. Och Elin, vars meddelande betydde otroligt mycket mitt i allt regn.

Jag hade sagt innan loppet att jag skulle utvärdera mina mål efteråt. Om jag ska fortsätta jaga distansen, eller om jag ska stanna på lite kortare, runt marathon, och istället jaga tider. Jag vet fortfarande inte. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Men jag klarade ju det här.

 

Nu till det lite mer nördiga.

Utrustning

Skor: Altra Lone Peak 3.0 . Satt som en smäck. Kanske borde ha knutit skorna lite hårdare i den blöta och tekniska terrängen. Men förutom det så höll de hela vägen in i mål. Ibland kände jag av fötterna men det släppte. Toppbetyg.

Strumpor: Kan verka töntigt att berätta vilka strumpor man sprang i, men när skorna och strumporna var dyngsura i 75 km och det enda som hände med fötterna var de sedvanliga blåsorna längst fram på tårna så är det värt att nämnas. Injinji tåstrumpor i merrinoull. Underbara. Perfekta.

Shorts: Patagonias ultratrail-shorts. Inbyggda tights och gott om fickor med dragkedja för gels och skräp. Toppbetyg. Fantastiska.

T-shirt: Patagonias ultratrail-tisha. Perfekt. Torkade nästan upp så fort det slutade regna.

Keps: Truckerkepa från Patagonia. Underbart i regnet.

Ryggsäck/Väst: Inov-8 kombirygga. Men använde den som väst med de två mjukflaskorna med lång pip. Plats för telefon, jacka, en massa annat och lite clifbars och annat nödvändigt. Inte perfekt. En flaska glider gärna ur, och locken kan lätt skava. Men med tanke på det långa loppet så är det inte mycket att klaga på. Hade en extra flaska från Ultimate Direction i handen. Rekommenderas varmt.

Klocka: Polar V800. Batteriet började krokna med en mil kvar, typ 11% kvar när jag gick i mål. Hade den i vanliga högupplösta läget, och med pulsband.

Energi och sånt

Det här är nog kanske mer för mig själv, att komma ihåg till kommande äventyr. Är nog inte av så stort intresse för så många andra. Men jag kan själv vara lite nyfiken på hur andra lägger upp det så här kommer det. Hela intaget av energi.

Jag körde ingen klassisk kolhydratladdning som inför Stockholm Marathon, utan åt mer eller mindre som vanligt i veckan. På fredagen åt jag vanlig frukost, det vill säga yoghurt, ägg, ostmacka och äppeljuice. Till lunch blev det en kycklingwrap från 7-11 i Avesta med en kopp kaffe. Till middag åt jag en 12-bitars sushi och läsk. Tryckte en påse smågodis.

Klockan 03.00 åt jag en skål yoghurt med en halv banan, ett kokt ägg och drack äppeljuice. På vägen till starten åt jag den andra halvan av bananen.

I västen hade jag två flaskor och en i handen. Totalt alltså 1,5 liter Tailwind, blandad så det var ungefär 300 kcal i varje flaska. Jag drack regelbundet och tog en eller en halv mugg vatten var 5 km. Ungefär. Vid Evertsberg (47 km) hade det gått åt cirka 1 liter TailWind och 2 falukorvsmackor. Jag tog en Umara-gel per 10 km, den lilla varianten med 20 gram kolhydrater .

I Evertsberg bytte jag flaskor och tog med 1 liter Tailwind, blandad lite svagare, ca 200 kcal per flaska (0,5 liter) med koffein. Jag stoppade också fickorna fulla med mer gel, den här gången av de lite större kraftigare (30 gram kolhydrater med koffein) varianten. Men när jag sög i mig den första efter ca 50 km, strax efter Evertsberg, började magen krångla.

Jag hade ju några mindre gel kvar, så tog dessa vid 60 km och vid 75 km. Åt en ClifBar, mest på grund av kurrande mage, precis innan Oxberg. Där jag även åt min tredje falukorvsmacka.

Jag drack en kopp kaffe på näst sista stationen också, och fick i mig lite Snickers ibland också. De små som finns i lösgodishyllan.

Totalt 1,5 liter starkblandad TailWind, cirka 0,75 liter svagblandad med koffein. 6 Umara-gel + 1 stor Umara-gel. En ClifBar, tre falukorvsmackor och två små Snickers. En näve gelehallon. En kaffe.

Men aldrig en endaste mental eller fysisk energidipp på hela loppet. Oväntat men så skönt.

Jag hade också laddat med salttabletter, Resorb Sport och värktabletter, men det behövdes aldrig.

Pulsen låg i snitt på 158, vilket för mig motsvarar ungefär 75% av maxpuls. Polar-klockan sa att fettförbränningen stod för 54%, vilket nog förklarar att jag kunde gå runt på relativt lite intag. Men det lovar ju gott inför kommande lopp.

Eftersom jag drack så mycket vatten som jag brukar, men det var kallt och regnigt, så blev det istället många fler kisspauser än vanligt. Drog faktiskt ner på vattnet ordentligt sista halvan, vilket inte verkade göra speciellt mycket.

 

Det var väl det. Kul att du hängde med så här långt. Får se vad nästa utmaning blir. Återkommer om det. Först ska dock Gotland Ultra Marathon klaras av!

Strava.
Veloviewer.
Vasaloppsresultatet.

Foto: mtbfoto.se