Race report – Gotland Ultra Marathon 2016

Jag var kanske inför loppet Gotland Ultra Marathon aningens överladdad, så där som man är när man sett fram emot något i nästan ett år. Men i år var jag förberedd och startklar!

Så, långt lopp, lång race report!

Race day

Klockan skulle ringa 0530 men vem orkar vänta på det. Studsade upp ur sängen innan klockan ens hann vakna och fixade frukost och kollade packningen. Promenerade sedan ner till Östercentrum där den stora bussen skulle hämta upp oss. Jag var kanske 20 minuter för tidigt på plats. Ovanligt.

På bussen upp till Hallshuk var det en förväntansfull och aningens nervös stämning. Kanske kollade vissa in konkurrenterna eftersom det var så många nya ansikten med.

Ute vid Hallshuk sken solen men det blåste som f-n! Kylan fick många att direkt hoppa i vindjackan men Johan och jag var rutinerade och startade i linne respektive kortärmat.

Start

Prick klockan 0900 gick starten och gänget drog iväg. Nytt deltagarrekord med 35 startande från Hallshuk. Det var många fler anmälda men tyvärr blev det en del avhopp, vilket är naturligt.

Första biten var trivsam, tills vi kom ut till stranden. Då kom en bestämd vind som Mattias uttryckte det från sidan och jag började frysa rejält och tänkte att ska det vara så här i 49 kilometer till så kommer det bli lite småjobbigt.

Men efter bara en liten stund så kom vi in i skogen och vi var ett gäng som höll ihop i början men sedan började fältet dras ut lite. Johan och jag sprang tillsammans som planerat och vi startade kanske aningens snabbare än vi hade tänkt oss men vi var överrens om att det inte var några problem.

Första 5 km på 26,48 minuter, 5,22-tempo. 

Första milen (och lite till) flöt på riktigt bra. Efter ett tag var det Johan, Mattias och jag som sprang tillsammans på väg till första kontrollen och det var tryggt. Mattias har sprungit två gånger innan och Johan sprang förra året och båda två har mycket bättre lokalsinne än jag.

Andra 5 km 28,15 minuter, 5,39-tempo. Första milen på 55 minuter. 

Vi följde snitslarna slaviskt fram till kontroll 1 vilket ledde till en väldigt brant klättring ner till Ihrevikens strand där första kontrollen fanns, efter cirka 13 km. Det visade sig vara ett smart val, vi hade utan att se det passerat flera av de som låg före oss.

Det var en del stigningar och framför allt var det gott om trånga stigar med rötter, rötter, rötter. Slog sönder rytmen fullständigt, men Johan försökte intala mig att det bara var roligt. Men jag tycker ju inte det. På riktigt!

Efter kontrollen var det 3 kilometer kvar till depå nummer 1, varav minst 2 km var på en sandstrand som visade sig hålla riktigt bra för löpning nästan hela vägen fram. Helt fantastiskt.

Vi gjorde ett snabbt depåstopp alla tre. Jag hade bara sportdryck (Tailwind) i min påse som jag fyllde på i ryggsäcken. Som jag misstänkte hade jag nog druckit för lite första 16 km eftersom bara en knapp halvliter gick att fylla på.

10-15 km på 31,33, 6,19-tempo. 

Etapp 2

Efter depåstoppet passade jag på att tugga i mig min första fruktstång. Ni vet de där grejerna som ansvarsfulla föräldrar stoppar i kalaspåsen istället för godis? De är perfekta som ultra-godis. Vi fick sällskap av Trygve ett litet tag men jag var sprallig i benen så jag och Johan drog på lite. Eller, det kändes som om det gick vrålfort men vi hade värsta flytet. Det rörde sig dock om 5.40-tempo på de rotiga, men nu lite bredare stigarna på väg mot Lickershamn.

Mattias kom ikapp oss igen när vi stannade för teknisk paus och vi hade sedan sällskap mot kontroll 2, den som de hade missat med 1,5 km (alltså totalt 3 km extra) förra året. Men i år hade Johan örnkoll och hittade den lilla, men snitslade, stigen som gick brant neråt. Vi plockade kontroll 2 och återigen såg vi att en liten klunga var oss hack i häl. Vi hetsade dock inte upp oss nämnvärt över det. Det var ju rätt långt kvar…

Vi höll ihop vi tre och när vi passerade Lickershamn där några av funktionärerna stod så fick vi höra att vi låg på tredje plats (och 4e och 5e) vilket förvånade mig oerhört. Jag hade sett flera som passerade depå 1 utan att stanna medan jag fyllde på och jag hade sett en vit tröja inne i skogen och jag var säker på att det inte var någon av de som var i tätduon.

Vi klockade in kontroll 3 som låg vid rauken Jungfrun och nu visste vi att det var ett Jungfrulopp i cirka 12 km. Knixiga stigar med stundtals fantastisk utsikt. Men det är skillnad på att springa dessa stigar i 4,30-tempo som i Jungfruloppet och på beskedligare 6,00-tempo som nu.

15-20 km på 33,58, 6,48-tempo. Andra milen går på 65,31. 10 minuter långsammare än första.

Det finns en risk att jag inte riktigt har koll på var vi var och när, för första 25 km var väldigt lätta. Eller, tiden gick väldigt fort. Kilometrarna passerades snabbt, vi sprang och snackade och planerade Gotland Trail Runs framtid och hann nog njuta en hel del faktiskt.

20-25 km på 29.95, 5,53-tempo. Första halvan av loppet på 2.29.33.

När vi kom ut ur skogen och det var dags för en knapp kilometer på en mindre väg fick vi förklaringen till varför vi hade legat 3-4-5a ett tag. Ett gäng på 3-4 stycken, inklusive lokala GTR-legendaren Magnus, hade gjort en rejäl felsväng innan Lickershamn och hamnat bakom oss. Nu var de ikapp och Mattias kände sig pigg och hakade på Magnus.

Jag stannade på en teknisk paus och lät Magnus och Mattias dra iväg. Johan och jag höll sällskap på de trixiga och stundtals rätt backiga stigarna som utgör Kinnerstugans 14 km-spår. Stigar vi känner rätt väl vid det här laget.

Vi stötte på en skadad löpare men som verkade vid gott mod och när Trygve kom ikapp Johan så drog jag vidare. Jag hade fortfarande gott om energi även om benen var lite trötta.

Ute på en av klinterna där utsikten är så där magisk stötte jag på Mattias som hade varit omkull två gånger. Vi hade sällskap en liten bit men jag lämnade honom efter ett litet tag. Det är aldrig lätt det där, när får man lämna en kompis man sprungit med länge? Mattias gav dock klartecken.

25-30 km harvades fram på 33.08, 6,38-tempo. Tredje milen går på 62,33. Lidingöloppsdistansen på 3,03,29.

Strax innan Nyhamns fiskeläge kom Niclas, nestorn och arrangören av hela loppet, på sin cykel och han peppade mig massor. Han påstod att jag plockade in på de framför. Det gjorde jag nog faktiskt, och benen blev lite piggare. Nere vid fiskeläget fanns depå 2 och där fick jag fylla upp hela blåsan i ryggsäcken med sportdryck och jag plockade fram en gel och en fruktstång. Avböjde dock kaffe och bulle. Fick fantastisk hjälp av Tony i depån!

När jag var på väg att lämna depån såg jag ett stort gäng komma in bakom mig och även om jag visste att de var minst en minut bakom så blev jag lite stressad. Jag menar förstås att jag blev peppad.

Jag lyckades trava på rätt bra ett tag, jag kände mig väldigt pigg i knopp och kropp. Det var inget graciöst löpsteg utan det var vad jag brukar kalla ultrasteget som tog mig framåt.

30-35 km gick på 28,11, 5,38-tempo. 

Etapp 3 – ”spurten”

Sedan kom den. Förmodligen den värsta delen av hela sträckan. Brissunds strand. I början hittade jag stigarna superbra men jag visste att det snart kommer ett parti med bara sand. Jag testade nere vid vattnet, mitt på stranden, och uppe vid kanten. Allt var lika jävligt. Sanden är sådär mjuk och skön som du älskar på sommaren. Men jävlar vad jobbig den är att springa i.

Jag smakade förresten på en gel för första gången i livet. Vilken vidrig smak. Tvingade i alla fall i mig den till slut. Samtidigt som jag sjöng på Soul II Souls Keep On Moving.

Jag såg den vita tröjan igen, som jag nu vet tillhör Ilich från Västerås. Han var ca 200 meter framför mig och i början av stranden så tänkte jag att jag plockar honom efter Snäck, när jag kan ta ut löpsteget ordentligt.

Men Ilich försvann upp i skogen, och nästa gång jag såg honom var han mer än 100 meter bakom mig. Han hade sprungit fel…

Mitt på stranden började tyvärr vaderna krampa. Jag hatar ju att springa på denna vackra strand på en vanlig träningsrunda men efter 37 kilometer hatade jag den ännu mer.

Jag var så trött när jag kom fram till fiskeläget att jag höll på att missa kontrollen. Men det satt en kille där och han pekade som tur var på den. Annars hade jag passerat den på cirka 2 meters avstånd. Efter detta visste jag att det bara var lite sand kvar, och sedan resten stigar och vägar. Rätt lätt sträcka kvar helt enkelt.

Men krampen visade sig mer och mer och jag fick gå lite och försöka stretcha lite. Jag hann tänka att jag borde stanna vid Pigges hus och blanda en resorb i kåsan som hänger vid hans vattenkran. Men jag viftade bort den tanken. Krampen var nästan värst när jag gick så det fick bli ultrasteget resten av vägen.

35-40 km på 33,35 minuter, 6,43-tempo. Alltså den sanden. Fjärde milen på 61,46. 

Vid Brucebo ser jag Tony G komma springandes på spången och då blev jag glad. Tony påstod att jag låg femma vilket jag inte riktigt kunde tro på. Sanningen var ju att jag faktiskt låg fyra just då. I 30 sekunder till. Jag trodde det var fler före mig, men någonstans på vägen hade jag passerat Magnus utan att märka det.

Tony hakade på mig ett tag men efter 30 meter krampade mina lår något så förbannat. Jag fick gå en bit och Tony sprang istället norrut i jakt på fler GTR-löpare att supporta. Precis här passeras jag av Trygve som kom som ett ånglok genom naturreservatet. Jag försökte haka på nedanför Muramaris men släkpromenaden fick mig att släppa honom. Hans sista två mil gick nog väldigt fort. Rutinerad kille.

Efter släkgyttjan vid Muramaris så var det bara platt löpning kvar och jag kämpade med att hitta en rytm som gjorde att krampen inte kom tillbaka. Vid Snäck satt den sista kontrollen och nu var det bara knappa 5 kilometer kvar.

Om de första 25-30 km passerade snabbt så var det inte så med sista 15 km. Jag tittade på klockan och tänkte att snart har jag sprungit ett marathon! Men jag försökte också komma ihåg att det efter det var minst 8 km kvar. Vid 45 km jublade jag också eftersom jag hade satt nytt personligt distansrekord.

40-45 km på 32,25, 6,29-tempo.

Bara 5 kilometer asfalt. Hur svårt kan det vara? Den här vägen springer jag så ofta och det är flera tävlingar som avgörs på de här sista kilometrarna in till Visby, i motvinden. Jag har ofta en mental målbild just här att det bara är några kilometrar kvar av ett lopp. Både Blodomloppet och Ladingsrännet går på den här vägen så man är ju ofta trött just här.

Det jag kände var att från Brissund och in till stan så var jag oerhört säker på vägvalet. Jag behövde aldrig chansa utan jag kunde istället springa så rakt på som det bara går. Jag kan varenda liten stig och jag vet inte bara vilka vägar som är närmast utan även vilka som är snällast mot mina ben.

Min plan innan loppet var att gå ut hyfsat lugnt och att försöka stå på lite i de partier som var plana och lättsprungna. För att sedan sista milen från Brissund och in till Visby stå på rejält.

Men varje försök nu att komma under 6-minuterstempo sista biten straffas rejält. Krampen, nu mest i låren, biter tag direkt. Jag lovade mig själv att inte gå en enda meter på strandpromenaden. Vila kunde jag göra sen.

Sista biten in till mål möter Niclas upp med cykeln igen och påstår att jag ser pigg ut och att jag kommer att bli bäste gotlänning (beroende på hur man ser det såklart) och att mitt steg ser superlätt ut. Jag tror honom inte men tar i lite extra på slutet eftersom han påstår att löpsteget ser fint ut.

Sista 5 km (4,9 km) gick på 29.09, i 6,00-tempo. Sista milen på 61,34 minuter.

Mål

Min klocka stannade på 5 timmar och 7 minuter och egentligen missade jag några av mina mål. Det hade varit fantastiskt med under 5 timmar, och mitt riktiga mål var att hålla i snitt 6 min/km. Det blev strax över. Men fasen, det blev nytt längdrekord! På tävling hade jag bara sprungit 42,2 km tidigare och i sociala sammanhang 45 km. Jag sprang in på en femteplats! I min första ultra någonsin.

I målsättningen inför året skrev jag att målet var att ta mig i mål. Det gjorde jag. Med besked tycker jag.

Som vanligt var jag rätt fri från känslor när jag väl var i mål. Jag var såklart nöjd. Riktigt nöjd. Faktiskt riktigt stolt för en gångs skull. Ofta har man ju känslan att man hade kunnat springa fortare, men jag tror inte jag hade kunnat det, inte den här gången.

Jag hade inga planer på att dra från målområdet direkt utan jag ville leka Scott Jurek och stanna kvar länge och heja på alla som kom in. Men familj och hunger och en tid att passa gjorde att jag inte kunde stanna till sista löpare. Nästa år tycker jag inte att middagen ska starta förrän sista löpare är i mål.

Jag tror att jag för en gångs skull lade upp loppet helt perfekt. Första halvan gick på 2h 29min och andra på 2h 38min. Jag hade velat göra en så kallad negativ split, men krampen satte stopp för det. Men jag hade så mycket krafter kvar att hade inte min ben krampat hade sista 15 km gått i minst 5.30-tempo. Ja, kanske inte på stranden, men efter det. Sista 12 km i alla fall. Det är nästan så att jag hade klarat 5-timmarsmålet. I teorin. Tänker jag. Om inte…

Krampen och kampen

Varför krampade jag? Drack jag för dåligt på morgonen? Eller kvällen innan? Jag kanske drack för dåligt första timmen? Eller borde jag ha tagit en resorb till under loppet? Magnesium-tabletter? Eller borde jag inte ha sprungit Lidingö-loppet en vecka innan?

Jag tror att det är Lidingö-loppet som spökar eftersom jag var helt slut i benen väldigt länge. Men det är knasigt att på Lidingö så var benen pigga men det var orken som tröt. Här var det tvärtom. Men jag kanske skaffar magnesiumtabletter till nästa gång.

Näring och utrustning

Läste någon som kalorioptimerade veckan innan ett lopp. Jag brukar nog mest kalorimaximera. Fast den här gången försökte jag ta det lite försiktigt på fredagen. Det blev en Brooklyn Burger till lunch med Björn, som förresten kämpade stenhårt för att ta sig i mål, och på kvällen blev det pulled taco från Linas matkasse. Jag sov gott nästan hela veckan inför. Stor hjälp!

Till frukost ett kokt ägg, en avokado och yoghurt. På bussen ut drack jag en resorb sport. I löparryggan fanns Tailwind, med koffein. Jag hade blandat den första nästan efter anvisningarna, 200 kcal på en liter. Den jag lade i depå 1 var ca 130 kcal på en liter och i depå 2 var det 100 kcal på en liter. Det verkar ha gått åt 2-2,5 liter sportdryck under loppet.

Jag åt två hela fruktstänger med nöje vid km 16 och km 26 ungefär. Jag tvingade i mig en halv till efter ca 33 km men då hade jag svårt att äta. Jag testade en Enervit gel vid 35 km men det smakade skit som sagt. Hade planerat en till lite senare men jag hoppade den.

Jag hade med mig mer att äta men det behövdes inte.

Jag sprang i mina älskade Inov-8 Race Ultra 270. Som äntligen fick bekänna ultra-färg. De skötte sig perfekt. Underbara skor. Hade ett par merrino-ull-strumpor från Inov-8. De är sköna och trots att jag vid ett par tillfällen trampade i vatten så var det inga problem. Antydan till blåsor hade jag på tårna, men det blev inte mer än antydan.

Samma vanliga kläder som vanligt, och en Salomon Skin Pro 3 ryggsäck som rymde vätskeblåsa och lite annat smått och gott. Jag har alltid för mycket med mig, men en vindjacka är ju skönt att ha om man vrickar foten och det är kallt. Jag har förresten i sann ultra-anda moddat min ryggsäck. Jag kan därför inte riktigt rekommendera ryggsäcken. Kvaliteten är riktigt bra, men för många designmissar för att det ska vara värt det.

Så här efteråt?

Igår var jag trött men inte så trött. Jag var sliten, men inte så sliten. Hade lite stelhet i benen men inte mer än vanligt efter ett riktigt långpass. Idag, söndag, har jag varit öm i knäna och jag har såklart varit ganska trött. Jag vägde mig innan loppet och igen imorse. Trots att jag gjorde mitt bästa med att fylla på med läsk, chips, hamburgare, bea-sås, öl och annat gott så låg jag ändå 2 kg back imorse.

Nu är det inga större lopp inplanerade, men jag har en plan, och den presenteras snart på en blogg nära dig.

Bonus – Strava Flyby

Kolla in en film som visar positionerna på Mattias, Magnus, Johan och mig. Tack Strava Labs!

2 svar på “Race report – Gotland Ultra Marathon 2016”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *