Löparåret 2016

Jag har gått igenom de flesta loppen och tiderna i tidigare inlägg, kolla här och här och här.
Så jag tänkte att det här får bli en mer filosofisk text. Om vad löpningen innebär för mig, och varför jag springer och varför jag vill fortsätta att springa.
2015 var första året då jag lyckades hålla igång löpningen under nästan hela året. Några längre avbrott blev det, men fick ändå ihop 1000 km under året.
2016 hade jag några dippar, framför allt januari-februari och sedan november-december. Och juni kanske. Men dipparna var fortfarande mindre än tidigare och de sämsta månaderna innebar ändå 1-2 pass i veckan, i snitt. Toppmånaden klockade in på 220 km.
Jag har varit inne på det i tidigare inlägg också, men 2016 var inte året då jag mådde toppen direkt. Januari till maj är mest ett stort töcken där inte speciellt mycket stod ut. Jag fick upp farten i maj och började springa riktigt fort och i början av juni sprang jag mitt allra första marathon, i Stockholm. Det gick jättebra även om jag aldrig varit så trött i hela mitt liv.
Men efter det gick först motivationen ner i flera veckor och även om jag ökade träningsmängden kraftigt (snittade 50 km / vecka från juli till oktober) så fanns det ingen ork, ingen kraft. Vare sig i löpningen eller i vardagen. Bröt ett lopp. Bara en sån sak.

Vänder det nu?

I mitten av augusti när det var dags att gå tillbaka till jobbet efter semestern så började det lossna lite, orken började komma tillbaka. Jag började äta bättre, äta nyttigare och mindre, dricka mindre onyttigt och jag försökte sova bättre.
Samtidigt som träningen låg på stadiga 45-55 km / vecka som uppladdning inför årets viktigaste lopp. Det började gå riktigt snabbt igen och jag satte nytt personligt rekord på milen.
En semestervecka i Kroatien gjorde också en del underverk, mest för träningen. Oerhört skönt att få springa varje dag och få springa i bergen! 77 km drog vi ihop, Mattias och jag, på 6 dagars löpning.
Jag började känna mig stark i knopp och kropp och jag mådde mentalt mycket bättre än jag gjort på flera år. Jag började orka med att ta tag i saker som jag borde ha gjort för längesedan. Jag började gå ner i vikt.
Lidingöloppsdebuten gick hur bra som helst (fast det var mycket jobbigare än jag trodde) och Gotland Ultra Marathon var fantastiskt skoj (trots kramp, förmodligen pga Lidingöloppet, sista 15 km) och jag kände att det var dags att trappa ner träningen lite. Jag skaffade gymkort för att börja träna upp mig inför nästa säsong.
Löpningen fick mig verkligen att må bra. Den var min flykt från en stressad vardag, från krav och annat.

Det vänder igen

I slutet av oktober började jag vackla mentalt igen, jag blev förkyld och sedan var det kört. Förkylningarna avlöste varandra, med några få löprundor i mellan. När förkylningarna var klara började vänster knö ömma.
Jag reste väldigt mycket, jobbade ännu mer och sprang oerhört lite.
Fick ta det lugnt med löpningen i december också, både på grund av jobb och resor och på grund av knät.
Då var det så otroligt tydligt för mig, vad löpningen betydde. Ibland kunde jag såklart känna en stress över att inte få springa, den där att jag måste nå mitt mål, måste springa 3 pass i veckan. Men det var inte den stressen som var det jobbiga, det var att jag kände att huvudet inte mådde bra utan träningen.
Jag var trött i hela december, och är det fortfarande till viss del, även om det sakta börjar vända.