Lidingöloppet 2016 – race report

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Jag vet faktiskt inte om det verkligen var det. Jag får fundera på det medan jag skriver klart den här texten om Lidingöloppet 2016.

Det var ju premiär för mig. Som med så mycket annat för mig när det gäller löpningen i år. Formen innan var ju riktigt bra, dock var jag kanske aningens övermodig.

Jag åkte upp till Stockholm redan med 7-flyget på fredag morgon och det blev en lång dag med jobb och sedan hemmagjord pizza hos Patrick och Genevieve.

Jag sov gott, om än lite oroligt ibland, och vaknade lite trött och seg i huvudet. Jag misstänker att fredagens hets gjorde mig lite sliten. Käkade god frukost innan det var dags att dra till Lidingö.

Väl på plats på Lidingövallen tog det cirka 2 minuter innan jag sprang på Mattias. What are the odds!

Framme vid starten kom först den där känslan av att jag inte kunde påminna mig om varför jag ibland väljer att springa så här stora lopp. Jag gillar verkligen inte att hela uppladdningen består av logistik och trängsel.

Men ju närmare startfållan jag kom desto mer började pulsen höjas och jag blev faktiskt riktigt pepp. Ännu gladare blev jag när speakern ropade ut att Fred Grönwall från Roma IF var i ledning!

Dags för start

I starten stod jag bredvid en man som hade sprungit 14 gånger och hans tips var att ta det lugnt första 15, det är då man gör en bra tid. Oklart om jag verkligen trodde på honom.

Jag hamnade lite för långt bak i starten, även om jag inte var många rader bak. Det innebar det positiva att första kilometern inte blev någon rusning, men det negativa att de fyra första kilometrarna gick alldeles för sakta. Vilket man blir lite stressad av. Jag försökte tänka att det var nog bra att det inte gick så fort.

Men efter 4 km lossnade det något och jag fick upp farten hyfsat. Jag vågade inte stå på så hårt utan valde att trycka på när det gick utför och plant, och trippa upp med korta snabba steg i de små backarna.

När det planade ut på asfalten klockade jag in km-tider på 4.11, 4.23 osv och det kändes helt sjukt bra. Här vid 7-8 kilometer så hade jag nog kommit förbi de flesta i min startgrupp som var långsammare än mig och det skulle ta ett par kilometer innan jag hann ikapp de lite långsammare från startgrupp 2.

Första 10k passerades på 46.58, första 5k i 4.48/min och nästa 5k i 4.26/min-tempo.

Mellan 10k – 15k hade jag oförskämt roligt. Jag hann flera gånger tänka att det här var det roligaste loppet hittills (det är ju GUM på lördag) och att jag kände mig riktigt bra.

Efter 15 km

Jag hade fått tipset att om man ska ha en rimlig chans på 2.15 (= silvermedalj) så måste man passera 15k på 65 minuter. Planen var att gå ut rätt hårt och se hur långt det skulle räcka. När jag kollade klockan vid 15k och den visade på ca 1.10 så gick luften faktiskt ur mig lite.

Där och då var jag ju säker på att 2.15 var helt totalt kört, även 2.20 för den delen men att 2.30 skulle vara lätt som en plätt.

10k-15k gick förresten i 4.45/min-fart.

Jag repade mod efter ett litet tag och hakade på en kille i Nordic Trail-tröja. Lättare att ta rygg på en som verkar hålla ungefär samma fart. Vi snackade lite om tidsplanen och jag var ju medveten om att den allra värsta sträckan skulle komma nu, mellan 15-20k.

Jag hann kläcka ur mig något klämkäckt om att nu skulle jag bara springa för att det var roligt.

Det var verkligen den värsta sträckan. Jag försökte spara kraft uppför men fortsatte att stå på så fort jag kunde utför. Härlig känsla att skrika ‘håll till höger, jag passerar till vänster’ när man dundrar ner för backarna.

Men backarna knäckte mig lite granna. Kanske inte för att varje backe i sig var så jobbig, men för att det var så många. Inget flyt alls i löpningen utan det var som ett långt intervallpass där man ibland glömde att sträcka ut steget när det väl planade ut.

Jag tror det var värst mentalt faktiskt. Men jag började också känna av att magen krånglade och gjorde så att jag inte fick i mig någon energi. Jag hann tänka att jag kanske inte borde ha ätit två gigantiska bitar pizza kvällen innan…

15-20k gick ändå i 4,56-5,02-tempo (beroende på om man räknar in Grönstabacken eller inte).

Efter 20k

Här någonstans var jag rätt slut faktiskt. Kroppen svarade inte på hjärnans rätt svaga signaler, även om benen faktiskt inte alls var trötta.

Vid Grönsta låg jag på plats 1385, min högsta placering i loppet.

Jag kollade på klockan som visade 1.37 vid 20,7 km. Kunde jag snitta runt 5 min/km sista milen så var ju 2.30-målet hemma och här bestämde sig kroppen/knoppen sig för att det var just det som skulle bevakas.

Jag försökte haka på killen i Nordic Trail-tröja som sprang om mig igen, men jag lyckades inte, lite för att jag nog var tröttare än honom och lite för att det faktiskt var rätt trångt hela tiden.

Jag sprang och väntade på Aborrbacken och tappade en hel del placeringar redan innan den, och jag bestämde mig rätt tidigt för att jag kommer att ha tid att gå uppför backen. Så det gjorde jag. Det var ju en rätt lång backe och när den planade ut aningens började jag springa och försökte stå på lite.

Det är ju rätt ryckigt ett tag efter Aborren men sedan går det utför en hel del, men jag hade ju hört att Karins backe inte var någon direkt lek den heller så jag vågade inte riktigt andas ut.

20-25k går i 5.31/km-tempo. Jag tror att mina nedförslöpningar räddar dagen, för i de långa backarna nedför står jag på som en galning och det tog ibland en stund innan jag saktade av och återgick till mitt trötta tempo. Jag håller koll på km-tiderna nu och försöker hålla dom runt 5 min men det är svårt när det är backigt så jag struntar i att kolla ibland.

Jag håller däremot koll så att jag inte saktar av för mycket. Karins backe blir återigen en skön promenad men sedan försöker jag sträcka ut nerför sista kilometrarna. Men det kvittar ju lite om man springer in på 2.26 eller 2.28 så jag tar det lite lugnt.

När jag står på för fullt nerför i de sista backarna hinner jag tänka att om mina vader skulle få för sig att krampa nu, så kommer jag att glida som en säl nerför hela backen. Men faktiskt inte en enda krampkänning på hela loppet, och uppför backarna är det klart att benen kändes tunga men det var absolut inte benen som var slut.

Sista 5k går aningens snabbare än föregående, 5,25-tempo.

Klockar in sista milen (20,7-30,3) på cirka 51 minuter.

Mål

Det är ändå underbart att närma sig mål med så många människor som hejar på och jag spurtar (nåja) trots att det inte finns någon anledning.

officiell-tid

2.28.14 blir den officiella tiden men just i mål orkar jag inte bry mig. Placering (totalt) blir 1527. Jag tappar alltså 150 placeringar på sista milen.

Jag tror på allvar att jag ska tuppa av, att om jag stannar så svimmar jag. Jag tömmer flera glas vatten och sportdryck och jag skickar i mig en halv banan men jag vågar fortfarande inte stanna eller sätta mig ner, även om kroppen skriker efter vila.

Jag ser en gäng vilstolar uppställda och jag styr näsan dit men då ser jag Erdingers bar med alkoholfri öl. Jag tar ett stort glas öl och letar upp en ledig vilstol. Godaste ölen någonsin…

Först där och då, efter 5-10 minuter när pulsen lagt sig, ser jag hur skitig jag är. Skor och strumpor är helt täckta av ett mörkt damm och jag inser att mitt ansikte är förmodligen en salig blandning av damm, salt och svett.

Mattias går förbi så vi hinner snacka lite (what are the odds?). Jag har passerat honom någonstans på vägen, men ingen av oss har sett det. När jag tittar på våra tider så ser det ut som jag har passerat Mattias efter Grönsta backe någonstans.

Efter att jag har fått dricka upp min öl och vila mig lite så känner jag mig rätt ok och påbörjar vandringen tillbaka mot Lidingövallen.

Vid utlämningen av överdragskläderna så går jag och spanar efter Patrick och Genevieve men de hittar mig först. Patrick kommer med min påse och en chia-dryck i handen. Magiskt!

Näring och utrustning

Timmarna innan start så konsumerades det en banan, ett äpple och 50 cl Tailwind. Jag var kanske aningens för mätt i starten, förmodligen hängde det kvar sedan kvällen innan.

Jag drack sportdryck på alla stationer, ibland även ett glas vatten. Magen klarar sportdrycken, det är mest smaken man tröttnar på. Men jag hade som sagt känslan av att kroppen inte tog till sig energin tillräckligt fort. Dålig känsla. Jag bar inte med mig någon egen energi eller dryck.

Jag sprang i mina Saucony Kinvara 7, den officiella Lidingöskon. Jag fattar ju varför Lidingövarianten är mörkgrå, för det var mina gröna skor också efter målgången. Skorna passade perfekt, visst, aningens mer grepp här och där hade varit fint, men de satt som en smäck även när jag stod på utför. Inga blåsor, ingen ömhet i fötterna.

Idag är ju vaderna löjligt stela, men det vore väl konstigt annars. Låren däremot är bra, det tackar vi nog Kroatiens berg för.

Polar M400-klocka, Asics kompressionsstrumpor, Nike Combat-kalsonger, långa Nike-shorts och Nikes löpartröja. Såklart var Inov-8-ultra-kepsen på. Oklart varför.

Lärdomar

Nå, om jag springer igen, vad ska jag göra annorlunda? Och vad fungerade?

Jag ska absolut se till att hamna i startgrupp 2 och se till att vara långt framme när det smalnar av. Nu var jag i startgrupp 3. Oerhört stressande, trångt och smalt att springa förbi delar av två startgrupper på de extremt smala spåren.

Jag måste lista ut en bättre matladdning kvällen innan, även om pizzan är fantastiskt god så kanske jag ska hålla igen på mängden.

Jag ska inte sitta och jobba med diverse grejer till efter midnatt nästan varenda kväll samma vecka. Sömn är bra och det kanske inte räcker med 1-2 nätters bra sömn. Samt inte ha en fullt så stressig dag, dagen innan.

Jag kanske ska fundera på att ha med mig egen energi på vägen, som gel eller småflaskor med Tailwind. Känns lite meckigt, men det kan ju rädda en om energin känns dålig. Om inte annat mentalt.

Jag krampade inte och jag slog inte sönder låren i nedförsbackarna, så taktiken att stå på där var rätt. Lite överraskad faktiskt, för jag stod verkligen på. Det är ju dessutom ‘bara’ 30 kilometer, så elektrolyter och magnesium ska inte vara nödvändigt. Även om jag säkrade med en Resorb Sport till frukost.

I efterhand så vet jag också att jag hade kunnat köra hårdare uppför backarna sista milen, det var bara huvudet som satte stopp. Mitt sedvanliga rationella tänkande såg 2.30 som målet och anpassade farten efter det.

Nästa gång kommer jag att satsa stenhårt på 4.20-tempo första 15k, sedan ta nästa 5k som en berg- och dalbana och sedan skita i vad kropp och knopp säger sista milen och bara stå på. Det vore ju fint att knäcka den där 2.15-gränsen, men då måste jag nog bli rätt bekväm med 4-minuterstempo och det är jag verkligen inte idag.

Men kan jag skala av 19 sekunder per kilometer och gå på 4.20-tempo första 15 och sedan 4.56-tempo sista 15 så… Vilket just nu inte alls känns så troligt.

5k-tider karta-over-lidingoloppet

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Kanske. Kanske inte. Jag höll genomgående något högre tempo trots backarna, men jag har också avverkat 70 mils träning sedan i början av juni. Det kanske var mentalt jobbigare, eftersom det var så mycket ryckigare.

Vi kan dock konstatera att det var sjukt jobbigt.

2 comments
  1. […] Varför krampade jag? Drack jag för dåligt på morgonen? Eller kvällen innan? Jag kanske drack för dåligt första timmen? Eller borde jag ha tagit en resorb till under loppet? Magnesium-tabletter? Eller borde jag inte ha sprungit Lidingö-loppet en vecka innan? […]

  2. Kul att läsa det här Henrik! Tack!
    Jag känner igen en hel del, även fast jag själv tog mig fram i lugnare tempo (2:57) och kanske hade andra utmaningar under loppet.
    Tack förresten för tipset om Abborrbacken, den var inte alls så dramatiskt som jag målat upp och att gå uppför första delen räddade nog mer sekunder än man hade vunnit på att försöka springjogga.
    Min största utmaning blev mentalt efter Karins backe: Jag hade ställt in mig på att ”backarna var slut” efter den, men jag tyckte sista 2-3km blev en enda prövning i kuperad löpning… Först på upploppet fick jag tillbaka energin.
    Start i grupp 10 (!!) sabbade tyvärr alla mina tidsambitioner. Det var trångt och jag upphör aldrig att förvånas över de som ställer upp i ett 30k-lopp och efter 2k går muttrandes ”Jag tar igen det på sista milen!”. Jag fann mig själv OFTA springandes utanför spåret i skogen för att komma om. Men gnället är lönlöst för jag har orsakat situationen själv genom missen att inte kvala in till en bättre startgrupp….
    Banan: Jag hade väntat mig kuperad terräng, men det här var mer upp och ner än jag trodde. Helt klart tuffare.
    Arrangemang är det bästa jag deltagit i från anmälan till hemresan från Lidingövallen. Klockrent!
    Din jämförelse med Marathon är också klockren förresten. ”Kanske. Kanske inte”.
    Två helt olika lopp där de kräver lite olika. Jag har mer träningsvärk i lår och vader efter Lidingös backar, men jag har mer knä och ljumskkänningar efter en Mara på hård asfalt och dessutom 1timmes extra löpning.
    Får se om jag vill göra det igen och då på 2:45 som inte alls känns orimligt med bättre träning och framförallt bättre startgrupp. Kanske syns där om nåt år eller så…? :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *