GUM 2017 – och vad nu?

Det verkar inte bättre än att jag varje år måste ha minst ett misslyckat lopp. Eftersom i stort sett alla lopp det här året har gått enligt plan, typ, så var det väl inte mer än rätt att misslyckandet kom idag.

Gotland Ultra Marathon är ett av Sveriges vackraste ultra trail-lopp och är oerhört skoj att springa. Bra gemenskap, gemytlig stämning och fantastisk natur. Men tyvärr har jag knappt tränat på flera månader. Efter Ultravasan i augusti blev det inte mycket träning. 90 km i september. Totalt. Så jag visste att dagens lopp, 50 km i härlig och knixig terräng, skulle bli tufft. Jag visste att benen skulle ta slut. Men planen var att gå för under 5 timmar och hoppas på att det skulle hålla hela vägen in till Kallis.

Men det gjorde det inte.

Redan runt 20 km kände jag att benen var trötta, men det kändes ändå ok. Men vid 25 km började det krampa ordentligt i både lår och vader och strax därefter gjorde det riktigt ont i knäna. Så ont att jag nästan direkt tog beslutet att bryta vid andra depån vid 33 km. Man brukar ångra sig om man bryter men det känns rätt även nu. Det hade varit plågsamt att strida med krampen och knäont i 20 km till. Det hindrar förstås inte att det känns lite deppigt nu efteråt.

Jag är så otroligt imponerad av alla som sprang i mål idag, men mest av de som sprang sin första ultra och av de som putsade sina tider rejält. Visst Micke putsade sin vinnartid med 20 minuter och sprang in på fenomenala 4.15. Men Björn! Putsade sin tid från förra året med 1 timme och 22 minuter. Helt galet!

Stort tack till Niclas med familj och alla andra funktionärer!

Men nu då?

Redan innan Ultravasan hade jag börjat fundera på vad jag vill göra med min löpning. Men när jag sprang och led på Kinnerstugans fina spår idag så bestämde jag i alla fall en sak. Resten av året blir det mer gym och sedan springa för skojs skull. Typ för att må bra, bli starkare och lägga grunden för nästa år.

Men nästa år vet jag inte riktigt ännu vad det är jag vill göra. En tanke är att satsa allt på High Coast Ultra i juni. 129 km backig löpning och sedan såklart Gotland Ultra Marathon i oktober.

En annan tanke är att träna mer fart och sedan göra riktigt bra tider på marathon och kanske Lidingöloppet.

En tredje tanke, den som just nu känns mest lockande, är att springa massor men bara för skoj och för hälsan. Ta det som det kommer. Anmäla sig till lopp i mån av tid och lust. Skulle rastlösheten över att inte ha ett konkret mål bli för stor är det ju bara att anmäla sig.

Vi får se, behöver ju inte bestämma mig riktigt ännu.

Det enda som gnager är en revanschlusta. Att klämma till med ett bra lopp innan nyår. Någon som har en startplats över till Blåfrusen?