Taggad: öl

Brooklyn Black Ops

Mina tankar om Systembolagets rutiner och regler när det gäller beställningar av tillfälliga nyheter är nästan värda ett eget inlägg.

Men igår lyckades jag i alla fall beställa en flaska Brooklyn Black Ops, trots att jag var tvungen att ta mig till butiken för att göra det. Här finns lite recensioner på ölen.

Det finns fortfarande några flaskot kvar att beställa.

Jag citerar Carlsbergs pressrelease:

<——-

15 februari 2010 lanseras Brooklyn Black OPS på Systembolaget. Black OPS är en specialversion av Russian Imperial Stout och har tidigare bara sålts på ett fåtal utvalda restauranger i New York. Sverige blir det första landet utanför USA där ölentusiaster och finsmakare kan köpa det exklusiva ölet.

I USA har Brooklyn Brewery lanserat produkten genom att bygga på en myt om att den aldrig existerat men samtidigt förklarat hur den skulle ha smakat om den funnits, därav namnet Black OPS som antyder att den är bryggd på hemligt uppdrag. Den togs fram av bryggarna på Brooklyn som en hemlig personaljulklapp, helt i lönndom för de övriga på bryggeriet. Ölet blev så pass uppskattad för sin komplexa karaktär och snabbt spred sig ryktet, vilket gjorde att bryggeriet beslutade att brygga och sälja den kommersiellt i liten skala. Enligt myten ska Black OPS ha varit lagrad i fyra månader på Bourbonfat och fermenterad i flaskan med Champagnejäst.

– Sverige är faktiskt Brooklyn Brewerys största exportmarknad och med lanseringen av Black OPS vill vi ge något extra till våra svenska fans under era kalla vintermånader. Ni kommer faktiskt få mer av detta ”hemliga” öl än de flesta av våra inhemska marknader, berättar Garrett Oliver.

Smakmässigt är Black OPS en mycket fyllig öl rik på smak med anslående toner av choklad och kaffe samt med mindre anslag av vanilj och ek. Ölet passar bra till chokladdesserter eller vällagrade ostar.

—–>

Trygghet?

Kom att tänka på en sak nu när jag precis avslutade en Brother Thelonius Belgian Abbey Style Ale. Det var andra gången jag drack ölet senaste veckorna och det är ganska ovanligt. Jag kände ett litet sting av besvikelse, trots att det fantastiskt gott.
Jag köper ytterst sällan ett vin två gånger, om det inte är väldigt speciellt. För varje glas jag dricker av ett bekant vin känner jag att jag hade kunnat druckit en ny bekantskap.

Samtidigt kan jag köpa en Nils Oscar eller en Wisby Pils för hundrade gången. Men jag försöker alltid testa ett nytt samtidigt.

Samma har ju alltid gällt musiken. Sökandet efter nya låtar pågår varje dag. Samtidigt som jag kan lyssna på A tribe called quest om och om igen.

Men jag har märkt att inte alla är likadana. Många verkar lyssna på samma låtar hela veckan, och på förfesten och sedan vill de höra samma låt på discoteket.
Man går väl ut för att höra låtar man aldrig har hört förut?

Eller så köper man samma vin varje fredag. Gärna på bib.
Tänk vad mycket man går miste om. Det är ju inte troligt att man kommer att ångra att man inte druckit mer Periquita när man är gammal.

En bekant avfärdade vindagboken. Han tyckte att risken var alldeles för stor att man då köper samma vin igen och igen.

Men det är klart. Rädslan finns ju där. Om jag tar något nytt kanske det är dåligt. Hur många gånger har man inte testat en ny glassort eller en ny drink och sedan ångrat sig bittert efteråt? Ute blir det nästan alltid Rom å Cola. Helst med full kontroll på vilken Rom-sort det är. Och Colan oxå så klart.
Men om en duktig bartender rekommenderar en annan Rom eller kanske en spännande bourbon så hakar jag gärna på.

Det är därför man ska våga med måtta. När det gäller vin så läser jag DN, Allt om mat (och vinvin.se) och Livets Goda. Tre helt olika typer med tre olika ambitionsnivåer.
Jag skulle aldrig lägga 150kr på ett okänt vin utan att först veta att det anses bra. Jag är alldeles för snål och jag dricker alldeles för sällan för att ha råd att gå på för stora nitar.

Så egentligen är jag kanske en fegis iaf.
Det gäller att lista ut vilka producenter (av vin, öl och musik) som gör det av rätt skäl. Men det är nog ett helt annat inlägg.