Twittra om företaget på arbetstid?

Twittra i garderoben

Varje vecka är det alltid något ämne som sticker ut lite i det enorma flödet av nyheter som strömmar framför ögonen.
Den här veckan har det skrivits både i lokala medier, på bloggar och internationellt om man får twittra och fejsbooka på arbetstid och vad man får skriva om sin arbetsgivare.

Lokalt så publicerades det igår en intervju med mig om varför företagare ska ge sig in i sociala medier och artikeln avslutas med ett citat från mig:

– Jag tycker också att man ska uppmuntra sina anställda att lägga ut företagsnyheter, men man måste vara överens innan om vad. De går inte att komma med förmaningar i efterhand, då är skadan redan skedd.

Min åsikt är att man ska uppmuntra sina anställda att kommunicera om företaget både på företagskonton och via sina egna privata kanaler, något som min barndomskamrat och namne Henrik Svensson håller med om när han så snyggt avrundar den artikel där han citeras:

Än så länge har vi dock bara haft positiva kommentarer på Facebook, vad vi vet, och värdet av att personalen skriver positivt om företaget är enormt, svarar Henrik Svensson på Sweprod Graphics.

Egentligen skulle jag nog kunna sluta skriva nu. För det är ju det som är det fina. Att det positiva som skrivs är värt så otroligt mycket. Det är dessutom värt mycket mer om det kommer från en anställds privata konto eller en kund, än om det kommer från ett företagskonto.

Kommunicera mera!

Sociala medier är kommunikation. Det krävs inga nya strategier eller en ny policy, det krävs bara att man pratar med sin personal om vad man som arbetsgivare tycker är ok eller inte.

Har man tydligt talat om att nej, vi tycker inte att det är ok att ni beskriver er arbetsplats som helvetet på jorden när ni skriver på Facebook utan vi vill att ni tar upp missnöjet direkt med närmaste chef eller fackombud, så kommer problemet förmodligen inte att uppstå.

Har man tydligt förklarat att om man i sina profiler på nätet berättar var man jobbar, så faller den enskilda individens inlägg tillbaka på arbetsgivaren vare sig man skrivit en ‘disclaimer’ eller inte.

Helen Alfvegren har bloggat om just det:
Nu tänker jag främst på Twitter. Det finns flera företag som har ett officiellt konto samt flertalet anställda som twittrar privat men med uppdragsgivaren namn i presentationen. De sprider företagets rykte och representerar sin arbetsplats, vad de än har för disclaimer i bion. Som följare är det troligt att jag kommer handla/använda/sprida det varumärket om jag gillar personen i fråga, kanske ännu troligare än om det är det officiella kontot.

Vad är de rädda för?

Det jobbiga nu är att många företagsledningar inte har någon koll på det här. De vet inte själva vad som gäller. De tål inga misstag överhuvudtaget. En anställd på en byrå som sköter Chryslers sociala medie-hantering (bara en sådan sak) råkade twittra en arg sak på fel konto. Jag tror de flesta som har flera konton någon gång har skickat iväg en tweet på fel konto. Jag har gjort det. Med Tweetdeck är det alldeles för enkelt.

Men den här personen råkade nämna orden motorcity och fucking i samma tweet.

Chrysler överreagerade och pratade om att deras konto hade blivit hackat, och att de skulle sparka den personen och sedan sade de upp kontraktet med byrån. Här kan man ju tycka att byrån (eller en annan PR-byrå) hade misslyckats i sin utbildning av Chrysler eftersom det återigen har slagit tillbaka på företaget. Dessutom är det en Eminem-låt som illustrerar reklamen. Han svär ju ibland. Men det är tydligen helt ok.

Men det känns som om det vanliga sunda förnuftet har slängts all världens väg.

Om man som stort världskänt försäkringsföretag har med Gilbert Gottfried på sin avlöningslista för att ta hjälp av hans kändisskap, då får man f-n vara med på att han twittrar både det ena och det andra. För det är ju det han gör! Han går över gränsen i minst varannan tweet. Vare sig det gäller Japan eller hans kollega som just har avlidit.

Jag ser en parallell till de företag som drar in sina sponsorskap till sportstjärnor som gör bort sig. Det går bra att rida på deras framgångsvåg men när de visar sig mänskliga då kastas de ut med huvudet före.

Färdigtwittrat?

Igår morse var det dags igen. Ännu en nyhet om en anställd som fått sparken för en tweet.

Thank goodness riding the subway while intoxicated isn’t a misdemeanor offense. #dontfireme

Ni ser hur han fullkomligt smutskastar både baletten som konstform och sin arbetsgivare? Till saken hör att han skämtar om sin chef som nyligen åkte dit för rattfylla.

New York City Ballets sociala media-policy är fantastisk förresten.

Men hur ska man göra för att undvika detta?

I lumpen lärde jag mig två saker, som i och för sig säger emot varandra, och det var:

Förtroende ger ansvar. Det vill säga, om du ger någon ett förtroende att klara av saken själv så kommer de att börja ta ansvar och fixa det.

Den andra saken var att Förtroende är bra, men kontroll är bättre. Men det kan bero på att de flesta som gör lumpen är runt 18-19 år.

Gör en liten policy för företaget där det mesta handlar om att uppmuntra användandet men där man också berättar vad man tycker är ok att skriva. Ju enklare och tydligare policy, desta lättare att följa den. Så klart.

Men på arbetstid?

Ovan citerade Henrik Svensson hade några bra svar på den frågan. Om man förbjuder de anställda att använda Facebook och liknande på arbetstid så flyttar man det bara till mobilerna och framför allt de yngre kan då nästan uppmuntras att bryta mot reglerna. Den där rebelliska ådran ni vet.

Men det bästa var att han svarade:
Ser man att en anställd använder Facebook mycket på arbetstid så finns det förmodligen utrymme för fler arbetsuppgifter.

För nu är vi där med det här förtroendet igen. Jag tror stenhårt på att om man förbjuder sina anställda att göra det ena och det andra, så leder det bara till missnöje och att de faktiskt kommer att känna mindre lojalitet mot företaget.

Så fungerar människan. De flesta i alla fall.

Man ska inte skriva in i sin policy eller sitt anställningsavtal att den anställde alltid ska vara lojal mot arbetsplatsen. Den anställde ska känna sig så uppskattad och omhändertagen att han eller hon blir lojal.

Det är snarare så att man ryggar tillbaka lite när man ser sådana klausuler, eftersom man då kan undra varför man inte skulle vara lojal.

Foto: Gosia Ciska (CC-BY)

4 svar på “Twittra om företaget på arbetstid?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *