Serial

10918388_10152518455701394_284134403_o

Jag knockades, som så många andra, av fenomenet och podcasten Serial i höstas. När jag väl var ikapp med avsnitten så väntade jag ivrigt varje torsdag på att ett nytt skulle släppas.

Igår skrev Emanuel Karlsten ett inlägg om att han inte riktigt var nöjd med sättet det slutade på och det är han knappast ensam om. Det har skrivits löjligt mycket om detta redan.

Framför allt var det roligt att Funny or Die gjorde en parodi på sista avsnitten innan det hade släppts, och det var spot on.

Men jag tror inte att det hade kunnat sluta på något annat sätt och jag tror att det hade varit förödande för Serials (och This American Life och hela den här public radio-podcaströrelsen som finns i USA) trovärdighet om sista avsnittet hade slutat med en smaskigt avslöjande som hade friat eller fällt Adnan.

Det hade ju inneburit att de hade avslöjandet klart redan innan de satte igång serien och att allt hade varit ett dramaturgiskt grepp för att skapa uppmärksamhet. Allt det som Serial inte vill vara. Transparensen hade varit som bortblåst. Så jag är glad att det slutade som det gjorde eftersom det förhoppningsvis sänker vår sensationströskel lite. Att inte alltid tro att alla journalistiska uppdrag ska sluta i snaskiga rubriker.

Vi ska nog vänja oss vid detta, när allting bara snurrar snabbare. När saker rapporteras i realtid, även stora granskningar, så blir inte utgången alltid så som rubrikmakarna önskar. Men det sköna är att vi får vara med på den jakten och vi får känna suget.

Vi är så oerhört tränade i att journalistiken ska ha ett dramaturgiskt upplägg när det är utdraget i tid så här. Alla filmer, alla tv-serier, alla längre reportageserier följer det dramaturgiska upplägget (klickjournalistiken använder också samma, i extremt nerkortad variant). När en succé som Serial bryter mot det blir vi helt förstummade. Så får det ju inte gå till.

Men det kommer att hända fler gånger. Ser fram emot det.

1 comment
  1. Jag har inte lyssnat på Serial (ännu) men jag har verkligen inte gått miste om hypen.

    Det jag dock mest fastande för i din text är det om det förändrade dramaturgiska upplägget. Det var just avsaknaden av klassiskt Hollywoodberättande som gjorde filmen Boyhood så sval för mig. Mitt filmöga är så tränat att titta efter antagonist/protagonist, uppgång/fall, motgång/medgång mm att något som bara trummar på i ett ganska behagligt tempo fick mig ur gängorna. Så egentligen kanske Linklater har fler fingrar på nutidens puls än vad många (jag?) tror. Men så verkar jag visserligen också rätt ensam med att inte älska Boyhood. :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *