Mediatröttheten – är det bara jag?

Har precis kombinerat Minecraft-spel på Xbox och Star Wars Rebels-tittande med att följa Apples senaste produktsläpp via telefonen. Svårast var det att kombinera med säsongsavslutningen av Rebels eftersom det för det första var lite action för en gångs skull (ljussablar en masse!) och för att jag hela tiden måste översätta åt Love. Men sevärt avsnitt eftersom det var en rejäl överraskning i slutet av avsnittet. Jag blev väldigt glad. När börjar säsong 2?

Men det är inte från det ständiga multitaskandet som medietröttheten infinner sig. Ibland tänker jag att jag ska stänga ner Tweetdeck, Facebook, RSS-läsarna och alla appar, eftersom jag är så trött på det. Men sedan tänker jag ett steg till. Funderar på vad det är jag är så trött på. Inser att jag fortfarande med nöje tittar igenom Instagram-flödet 1-2 gånger per dag. Att jag verkligen gillar flera av Facebook-grupperna jag är med i. Att mina favoritlistor på Twitter synas mer noggrant än det allmänna flödet. Att vissa kategorier i Feedly/Reeder läses medan andra bara klickas Mark All As Read.

Det är inte den enorma mängden som är problemet. Det är inte selfies, bilder på stränder, drinkar, luncher, frukostar, seminarier, promenader (eller all-of-the-above) och så vidare som tröttar ut mig. Det är inte skryt om löparrundor (i så fall vore jag ju dum). Det är inte bilderna på barnen (verkligen inte).

Klicka här, annars då jävlar!

Det är de gamla, och nya, mediebolagens desperata jakt på klick som gör mig så trött. Engadget liverapporterade Apples produktsläpp riktigt bra, sakligt med små inslag av sarkasm och humor. Men sedan kommer den, floden av kritiska, chockerande och upprörda nyheter, tweets och åsikter om Apples produkter. MacWorld skriver om chockhöjda priser på datorer i Sverige, när det i själva verket handlar om valutajusteringar och uppgraderade datorer. Alla vill ta del av Apple-kakan.

Guardian skriker om Afrika-bilder och klockor för $10.000 trots att ALLA medier har spekulerat i hur dyr den exklusiva versionen skulle bli.

Det är inte kompisars ‘rantande’ på Twitter, utan det är de som med en långsiktig strategi twittrar för att få fler följare och retweets och fler klick. Hela tiden. Som aldrig avviker från strategin.

Det är de som aldrig kan posta ett enda inlägg utan en baktanke, där varje inlägg är ett steg för att höja det egna varumärket.

Jag pratar inte om de som inte vågar vara sig själva på nätet. Alla (nåja) har vi en personlighet som vi förvaltar och visar utåt och där vi blir mer och mer försiktiga ju fler som följer och läser. Så är det för mig, helt klart.

Tom rubrik

Men mängden tomma rubriker börjar bli bedövande. Stora braskande rubriker för en kort notis som inte berättar någonting nytt. Ny restaurang – säger rubriken, men artikeln avslöjar inget om vad det är för restaurang. Så all information jag behöver har jag fått av rubriken, men det visste jag ju inte när jag klickade.

Hela dagarna är flödena fulla av rubriker som bara är till för att skapa klick. Rubrikerna är inte till för att man ska läsa artikeln, det har ‘tidningarna’ sedan länge givit upp. Det är bara klicken som räknas, för det är klicken som skapar sidvisningar och unika besökare och det är dessa siffror som används för att kränga annonser till intet ont anande kunder.

En artikel med smal målgrupp måste alltid få en riktigt bred rubrik, så att den drar klick. Att merparten som klickar blir besvikna spelar ingen roll. Annonssäljarna är lika glada för det.

Lilla Aktuellt, som jag och barnen älskar, ägnar halva programmet åt en klänning medan världen brinner. Ja, man får ha roligt, ja, det var en stor grej i världen, nej, det var inte det minsta viktigt att rapportera om något som alla redan rapporterat om.

Det är som om det gamla sitter i. Ekot har 14 minuter, Aktuellt och Rapport har sina 25 minuter, TV4 Nyheterna har sina 12 minuter (typ) och de ska fyllas, vare sig det finns något att rapportera om eller inte. Det ska produceras 36 artiklar varje dag, vare sig det finns något att rapportera om, eller inte. Det är helt otänkbart att man ena dagen gör 8 artiklar och nästa dag 48 artiklar, eftersom det går inte med dagens bemanning.

Knasigt att tidningsbudens fackförbund har sådan stor makt över webbens publiceringar ändå.

Är det pengarna?

Det är därför jag i min mediekonsumtion har börjat fokusera på sajter som Grantland.com, en sajt som skriver om basket, fotboll, film, tv och mycket annat. En sajt som ägs och finansieras av ESPN. Oklart om de har en enda intäktskälla (förutom ESPN alltså). De har knappt någon reklam på sajten. Knappt någon reklam i deras podcasts (förutom i The BS Report, men den verkar fortfarande vara under ESPNs flagga). Kanske har de reklam på sin Youtube-kanal, kollar inte på den så ofta eftersom det bara är deras podcasts med bild. Det är klart att deras skribenter känner trycket att deras alster ska dra klick, men Zach Lowe har själv sagt att det var mycket värre på hans tidigare arbetsplats där han bara mättes i antal artiklar och antal klick. Inte som nu där han kan få sitta en hel dag med en artikel som rankar NBAs snyggaste basketplaner istället för att trycka ut åtta skitartiklar per dag.

TV-dags är lite så också. Det finns såklart en finansiell idé, men likväl är det det stora tv-intresset som tar över.

Det är därför jag lyssnar på en massa podcasts som görs för kärlekens skull, men som såklart har lite reklam för att dra in några dollars till studiotid, tekniker och kanske några ören till huvudpersonen. Där man tydligt märker att det finns ett intresse att prata om saker, utan att det hela tiden ska vara säljande. De kanske får bra betalt av utgivaren. Kanske inte. Det verkar i alla fall inte påverka innehållet.

Det var därför jag efter 7-8 avsnitt totalt tröttnade på StartUp, eftersom det blev så oerhört tydligt att podcasten bara vara ett noga uträknat sätt att marknadsföra företaget på. Det blev inte trovärdigt till slut.

Podcasts och artiklar som fortfarande vågar breda ut sig på 10 000 tecken eller 90 minuter utan att leta de klickskapande rubrikerna.

Filter

Det här gör ju att jag hamnar i en filterbubbla, eftersom jag på Facebook inte bara döljer viralt.se och vad de nu heter, utan numer även samtliga stora svenska tidningar. Merparten av Bonniers magasin är borta från mitt flöde också.

Eftersom jag på Twitter avföljer sådana som bara delar en massa klickbeten, vare sig det är deras eller andras.

Eftersom jag inte följer så många företag på Instagram. Förresten, är det inte enormt skönt att det inte går att länka från Instagram-bilder? För det skapar ett lugn. Att slippa hoppa ur flödet för att se vad det är för blogginlägg vederbörande pushar för. Att i lugn och ro kunna kolla in nästa måltidsbild och glädjas åt att vännernas barn verkar mår bra.

När bekanta nämner dansande skelett så har jag ingen aning om vad de pratar om, trots att en av mina arbetsuppgifter är att hänga med i vad som händer.

När det skrivs om bloggdrottningar och jag aldrig hört talas om dom.

När man refererar till vad Jonas Gardell eller Mark Levengood (eller vilka som är hetast på Twitter just nu) skrivit på Twitter…

Sälj

När dessutom e-handlarna upptäckt genom sina avancerade (nåja) analysverktyg att om de postar rabatter av olika slag i sociala kanaler så ökar försäljningen. Så därför går det inte en vecka utan att 400 olika e-handlare har kampanjer med små, små rabatter. Alltid är det någon som klickar och precis som med spam är kontaktkostnaden låg och konverteringen tillräckligt hög. Mängden mail, annonser, tweets och sponsrade Facebook-inlägg är enorm. Knappt man ser solnedgångarna och vårtecken.

Däremot störs jag inte så extremt mycket av retargeting-trenden, den är mest fånig. Tror att de snart kommer att inse att det är bortkastade pengar att annonsera varor jag redan varit så intresserad av att jag klickat runt efter dom. Relaterade produkter, tillbehör och liknande hade kanske varit smartare. Tänk som Netflix och deras algoritmer. Inte visar de Rounders som förslag 400 gånger bara för att jag råkat sett den en gång? Tvärtom.

På tal om Rounders så såg jag bara första halvtimmen, sedan köpte jag Oreo flera gånger dagarna efter.

Telefonförsäljarna däremot. Inte en säljmetod som är värdig år 2015. Snälla, lägg ner lurendrejeriet och lägg pengarna på att göra bra produkter vi vill köpa istället, så att tusentals ungdomar slipper sälja själen till djävulen för en normal lön.

Statistik

Men så blir det ju. Nu kan vi mäta allt. Som webbstrateg uppmanar (typ, tvingar) jag alla som jobbar med webb på mitt jobb att börja mäta allt. Att sätta mål. Att vidta åtgärder om man ser att man inte kommer att nå dessa mål. Men på en utbildning idag skojade vi om vad det kunde vara värt att nå målen. Är det värt att närvara vid 10 olika konferenser och 10 olika mässor bara för att skruva upp besökssiffrorna? Är det värt 40 000 kr i annonsering (alltså Google och Facebook, ingen annan typ av annonsering) för att ro hem effektmålet för en webbplats 2015?

Är det värt, och förenligt med myndighetens varumärke, att bara posta klickbeten och utforma varenda rubrik så att den lockar? Eller finns det andra vinster som inte mäts i höga besökssiffror?

Förutsägelse

Jag har varit tidigt ute med att konsumera alla sorters media i många typer av digitala kanaler. Jag tröttnade tidigt på fast telefon. Jag har sagt upp tv-abonnemangen. Det var oerhört länge sedan jag prenumererade på en papperstidning. Det här med sociala medier såg jag tidigt att det kanske kunde vara något. (Andra trender som öl och hamburgare har nog varit rena lyckträffar, så nu hoppas vi att också BBQ verkligen sätter sig i Sverige.)

Jag har börjat kämpa med rörlig bild.

Det jag försöker säga är att jag tror att jag inte är ensam om det här. Jag ser fler som nöjt konstaterar att livet blir lättare på Facebook när man döljer Newsner, Aftonbladet med mera. Jag ser fler och fler äldre röra sig mot Snapchat. Instagram drog om Twitter i Sverige så att det visslade om det. Vi söker oss ständigt mot nya kanaler dit företagen inte hittat ännu. När de stora kampanjerna rullar in, drar early adopters och hittar nya vägar.

Så när fler av de traditionella tidningarna nu faller på grund av kraftigt vikande upplagor och annonsintäkter, så tror jag att de kommer att dra med sig en hel del av de mediebolag som gått all in på native advertising utan att ha med sig respekten för läsaren, utan att bidra med någon som helst substans.

Förutsägelse 2, när jag ändå är igång

Jag förutser också kraftigt förändrade reklamlagar i Sverige. Just nu orsakar lagarna mer lurendrejeri än vad de stoppar oseriös reklam, eftersom man underskattar oss konsumenter. Vi fattar ju att när Jimmy Fallon har med sig Ben & Jerry i studion att det är reklam, att när Subway bjuder alla på mackor i publiken, att de betalat för det.

Istället får vi dras med taffliga blogginlägg, illa dolda produktplaceringar, fulingar till tweets och Insta-bilder på träningskläder. Istället för rak och ärlig reklam.

”Det här avsnittet är sponsrat av MailChimp, Mailkimp?”

 

 

6 svar på “Mediatröttheten – är det bara jag?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *