Final Four, AIK, Kevin Durant och Carmelo Anthony.
Några av sakerna som fick mig att välja ämne idag. Ämnet är att vinna. Vad är det som gör att vissa idrottsmän, förutom talang, har vinnarskalle. Och vissa inte.
Final Four
I den första semifinalen i amerikanska collegebasketens slutspel, Final Four, låg favoriterna Louisville Cardinals under mot Wichita State i nästan hela matchen. Från ESPN.com:
Russ Smith looked at the scoreboard, then at the clock, then over at the bench.
Louisville needed a run, but he had no idea where it was going to come from. The starters were struggling, the fouls were piling up and the only lift injured Kevin Ware could give the top-seeded Cardinals was an emotional one.
De höll jämna steg med Wichita, men de lyckades aldrig dra ifrån riktigt. Men då klev Luke fram. Luke Hancock. Co-captain, men spelar inte från start. Han började sätta bollarna, han passade, han spelade försvar.
En annan kille som spelat väldigt få minuter under hela året kommer in och sätter två treor på rad, när de behövde det som mest.
De presterade som bäst när det verkligen behövdes.
AIK
Idag spelade AIK sin första hemmamatch på Friends Arena. Cirka 44 000 i publiken. De spelade mot Syrianska som egentligen inte borde ha en chans mot AIK. Det blev 0-0. Journalisterna yrade om att AIK inte var samspelta, inte hittat tajmingen och så vidare.
För det första, ett allsvenskt lag ska inte behöva spela ihop sig i början av säsongen. 3 poäng nu är lika viktiga som 3 poäng i sista matchen.
Men Syrianska är också i början av säsongen. Kan inte ett lag i AIKs klass bjuda 44 000 åskådare på mer än 0-0 så tycker i alla fall jag att det känns lite jobbigt.
Spelarna skyllde mest på gräset. Nu såg jag inte matchen, men jag är rätt säker på att Syrianska spelade på samma plan.
Nu är fotboll knepigare än basket. Det räcker inte med att en spelare verkligen vill vinna. Men ändå. Hade jag varit tränare hade jag nog kört rätt hårt med mitt lag nästa vecka.
NBA
Jag såg matchen Oklahoma City Thunder mot New York Knicks. Inget lag har vunnit NBA på länge, men Carmelo Anthony i Knicks och Kevin Durant i OK City tävlar lite nu om vem ska vinna poängtiteln i år.
Båda två är fantastiska spelare. Men det som har visat sig i till exempel USAs landslag, är att Melo är en vinnare. Han vann NCAA-mästerskapet med Syracuse Orangemen året innan han kom till NBA. I slutet av matcherna är han dödlig. Han vill avgöra. Han vill vinna.
Lebron
Lebron James hade inte den instinkten när han kom in i ligan. Han vann massor, men den där glöden, det där hatet att förlora, det har inte synts förrän nu. Det började komma i slutet av förra säsongen, men ofta behövdes det att Dwyane Wade blev förbannad så att hela laget följde med.
Men i år har han glöden. Han vägrar förlora.
Jordan
Michael Jordan hatade att förlora i allt han gjorde. Han verkligen hatade det. Han ville aldrig någonsin kliva av planen som en förlorare. Han hatade den känslan.
Dwyane Wade likaså. Även om han alldeles för lätt gav upp flera säsonger, mycket på grund av personliga problem utanför planen.
Men det finns massor av spelare i NBA som är fantastiskt duktiga. Men de har inte det där sista. Det som gör att de går hela vägen till en titel. De älskar att göra 25 pinnar per match och tjäna miljoner. De pratar om mästerskap, men de kommer aldrig att vinna något. Dwight Howard till exempel.
Min teori
En teori jag har är att många har med sig tävlingsinstinkten från barndomen. De kanske har haft en storebror (eller i Reggie Millers fall, en storasyster) som ständigt spöat dom i basket. De har förlorat så många gånger att de tränat och tränat och tränat för att aldrig mer känna den känslan.
Sedan vinner de i high school (det gör många stjärnor) men vissa talangscouter plockar ut vinnarna och drar dom till de största universiteten. De hamnar i North Carolina hos Tar Heels eller Duke Blue Devils. Där skolas de till vinnare.
Det märks, tycker jag, att de som gått hela vägen och vunnit Final Four i college, de är fantastiska på att vinna i NBA. Alla vinner inte mästerskap i NBA, men de hatar att förlora.
Det är förresten ingen överraskning att Miami Heat, förutom Wade som tog sig till Final Four och Lebron som inte spelade i college, har två spelare som vunnit collegemästerskap. Bland annat Mario Chalmers som satte en avgörande trepoängare i mästerskapet.
Jag då?
Jag växte upp med att fotboll skulle vara roligt och det var helt ok att förlora. Vi fick glass efter varje match, trots att vi ofta förlorade. Det var snällt och vi hade ganska trevligt. Men vi blev inga vinnare på plan direkt. De med större ambition drog.
Jag med till slut. Men jag hann aldrig komma igång i mitt nya lag innan jag upptäckte basketen. Med basketen upptäckte jag Michael Jordan. Jag läste, kollade filmer och lärde mig att i basket kan en spelare påverka de andra så mycket att man kan vinna matcher.
Så i division 3-basketen i Stockholm, typ 30 år gammal, lärde jag mig att bli en dålig förlorare. Efter vissa matcher var jag på så dåligt humör att jag stannade hemma från vänners fester.
Jag kan tycka idag att det var synd att jag inte hade den instinkten från början av min lilla idrottskarriär.
