GUM 2017 – och vad nu?

Det verkar inte bättre än att jag varje år måste ha minst ett misslyckat lopp. Eftersom i stort sett alla lopp det här året har gått enligt plan, typ, så var det väl inte mer än rätt att misslyckandet kom idag.

Gotland Ultra Marathon är ett av Sveriges vackraste ultra trail-lopp och är oerhört skoj att springa. Bra gemenskap, gemytlig stämning och fantastisk natur. Men tyvärr har jag knappt tränat på flera månader. Efter Ultravasan i augusti blev det inte mycket träning. 90 km i september. Totalt. Så jag visste att dagens lopp, 50 km i härlig och knixig terräng, skulle bli tufft. Jag visste att benen skulle ta slut. Men planen var att gå för under 5 timmar och hoppas på att det skulle hålla hela vägen in till Kallis.

Men det gjorde det inte.

Redan runt 20 km kände jag att benen var trötta, men det kändes ändå ok. Men vid 25 km började det krampa ordentligt i både lår och vader och strax därefter gjorde det riktigt ont i knäna. Så ont att jag nästan direkt tog beslutet att bryta vid andra depån vid 33 km. Man brukar ångra sig om man bryter men det känns rätt även nu. Det hade varit plågsamt att strida med krampen och knäont i 20 km till. Det hindrar förstås inte att det känns lite deppigt nu efteråt.

Jag är så otroligt imponerad av alla som sprang i mål idag, men mest av de som sprang sin första ultra och av de som putsade sina tider rejält. Visst Micke putsade sin vinnartid med 20 minuter och sprang in på fenomenala 4.15. Men Björn! Putsade sin tid från förra året med 1 timme och 22 minuter. Helt galet!

Stort tack till Niclas med familj och alla andra funktionärer!

Men nu då?

Redan innan Ultravasan hade jag börjat fundera på vad jag vill göra med min löpning. Men när jag sprang och led på Kinnerstugans fina spår idag så bestämde jag i alla fall en sak. Resten av året blir det mer gym och sedan springa för skojs skull. Typ för att må bra, bli starkare och lägga grunden för nästa år.

Men nästa år vet jag inte riktigt ännu vad det är jag vill göra. En tanke är att satsa allt på High Coast Ultra i juni. 129 km backig löpning och sedan såklart Gotland Ultra Marathon i oktober.

En annan tanke är att träna mer fart och sedan göra riktigt bra tider på marathon och kanske Lidingöloppet.

En tredje tanke, den som just nu känns mest lockande, är att springa massor men bara för skoj och för hälsan. Ta det som det kommer. Anmäla sig till lopp i mån av tid och lust. Skulle rastlösheten över att inte ha ett konkret mål bli för stor är det ju bara att anmäla sig.

Vi får se, behöver ju inte bestämma mig riktigt ännu.

Det enda som gnager är en revanschlusta. Att klämma till med ett bra lopp innan nyår. Någon som har en startplats över till Blåfrusen?

Race report: Ultravasan 90k 2017

Jag har aldrig känt mig så osäker, så övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet, som inför Ultravasan 90 km den 19 augusti 2017.

Jag brukar inte vara den som backar ur utan jag tänker att allt kommer att lösa sig. Det ordnar sig alltid. Det kommer att bli bra.

Det kostade ju ändå 1400 kr att anmäla sig, plus resa och boende.

Jag hade ju också sprungit typ 110 mil sedan jag anmälde mig i december 2016. Jag hade ju ändå köpt en ny löparrygga, nya kläder och lyckats hitta ett par skor som skulle fungera. Testat sportdryck och gel.

Då kan man inte backa ur. Det kan man faktiskt inte.

Men tanken slog mig mer än en gång, speciellt när träningen i juni, juli och augusti inte blev som jag hade hoppats. När livet krävde mer av mig än jag hade planerat och mer än jag orkade med.

Jag tänkte att det är ingen idé. Varför åka upp bara för att kliva av efter halva. Jag hade ju inte tränat tillräckligt. Jag var stressad och trött långt in i själen.

Jag fick trots allt ihop 310 km träning från 3 juni till 19 augusti. Då inkluderar det Stockholm Marathon, Levaloppets halvmara, DM på 10 000 meter och den dagen jag sprang med Mattias och Peter som sprang från Fårö fyr till Hoburgens fyr. Även om jag bara sprang med 3/8 av hela sträckan.

Det är inte så mycket på nästan 3 månader. Det är 28 km / vecka. Vilket är en helt ok träningsdos. Men inte inför ett lopp på 90 km.

Efter Stockholms Marathon kunde jag inte gå på flera dagar. Efter Levaloppets halvmara kräktes jag 36 timmar senare.

Men vet ni?

Jag fixade det. Utan att ta ut mig fullständigt. Utan att gå slut på energi och ork en endast gång under de 10 timmar och 18 minuter jag sprang. Visst, en del mentala dippar fanns såklart, som när det regnat i 7 timmar och jag bara ville att det skulle ta slut. När jag var aningens trött på att vara blött och kall och alla medlöpare också var i exakt samma mentala fas.

Men jag klarade det! Jag kunde till och med springa rätt snabbt sista 2-3 km.

Jag är stolt! Jag är glad! Jag är ändå lite imponerad av mig själv. Om man får vara det.

Kommer jag att göra om det? Vet inte ännu.

 

Här kommer en rätt lång och svamlig race report. Framför allt andra halvan av loppet är lite suddigt, det liksom suddas ut när allt ser likadant ut och man är lite trött och det bara regnar. Jag har fler minnen från loppet, personer jag pratat med, personer som stod mitt ute i ingenstans och kände igen mig. Men jag har svårt att minnas exakt var i loppet det var.

Mer här är den. Lopprapporten. Efter rapporten kommer det mer om utrustning och energiintag. Mest för dagboken.

Inför

Som sagt, träningen och uppladdningen inför loppet var inte direkt optimal. Mycket resor, grill, chips och kanske en och annan öl under semestern. Valde oftast bort träningen till förmån för umgänge med nära och kära och för fix med huset inför försäljning. En hel del fix och stress med huset faktiskt.

Veckan innan loppet bestod av en utflykt till Stockholm och sedan Kolmården med barnen måndag och tisdag och mer husfix till långt in på natten på onsdagen.

Torsdag var det packa, gå på lägenhetsvisning och åka båt, och avslutade med kvällsdopp vid Vinterviken. Vilket i och för sig var väldigt mysigt och trevligt.

Vi anlände till Mora vid 16-tiden på fredagen och kunde hämta nummerlapp och handla frukost och mat i lugn och ro. Åt sushi, drack läsk och åt smågodis. Kom i säng runt 22. Somnade inte förrän kanske 00.00. Oväntat.

Pre-race

Klockan ringde 02.30. Påklädning, frukost och sedan värsta lyxen att få skjuts i bil till starten i Sälen. Tack Ingrid!

Kom fram ca 20 minuter innan start och det regnade faktiskt inte då. Kontrollerade det sista, lämnade in ombytesväskorna och sedan trängde vi oss in i startfållan. Hann aldrig bli riktigt nervös.

Starten – Smågan (9,2 km)

I början är det ju bara uppför på asfalt. Försökte hålla ner tempot lite. Kände mig oerhört stel i låren efter 4-5 km och då tänkte jag att om det inte släpper så blir det en väldigt lång dag. Rätt tråkig väg fram till Smågan och jag hade hört från flera att det kunde vara bra att stå på lite inför kommande smala stigar och spångar. Men tog det hyfsat lugnt även om det blev snabbaste delsträckan.

Smågan – Mångsbodarna (14,3 km)

Här började det slingra på små stigar och det var oerhört fint att se hela skogen full av löpare. Ute på spångarna gick det lite väl sakta men jag kände ingen större stress. Tänkte att det har jag igen senare i loppet.

I Mångsbodarna tog jag en snabb falukorvsmacka.

Det började regna.

Mångsbodarna – Risberg (10,8 km)

Stundtals oerhört teknisk sträcka med rolig löpning. Hade riktigt kul på de kluriga stigarna. På barkstigarna var det dock löjligt tungt. Fjädrande underlag typ. Ibland under långa uppförslut.

Det kom en helt galen störtskur. Allt blev dyngsurt. Sprang själv långa sträckor, ibland var det helt tomt både framför och bakom mig på grusvägarna. Lite udda när det var runt 900 startande.

Det regnade.

Risberg – Evertsberg (12,4 km)

Det regnade.

Men jag hann också reflektera runt 40 km att jag inte hade gått tomt på energi och det kändes tryggt. Sprang ett tag och snackade med en snubbe som var ute efter Vasaloppstrippeln. Han hade åkt skidor i vintras och cyklat Cykelvasan helgen innan loppet, så hans ben var trötta. Men vi snackade under ett par kilometer och det var skönt att tänka på lite annat ett tag. För även jag kände av en viss trötthet i låren.

I Evertsberg hade jag torr tröja och torra strumpor i väskan, men regnet öste ner så det var liksom ingen idé. Jag fyllde på med sportdryck i väskan och stoppade fickorna fulla med ny gel, tog en falukorvsmacka och sprang vidare på stela ben. Väldigt stela ben.

Evertsberg – Oxberg

Det kändes så otroligt bra när stelheten släppte och falukorvsmackan kom ut i systemet. Travade på i rätt bra tempo på asfalten och grusen, men insåg rätt snabbt att jag inte kunde fortsätta så. Så jag saktade av lite.

Sedan kommer det några rätt tuffa långa stigningar.

Det regnade.

Om jag minns rätt så drack jag kaffe i Oxberg.

Oxberg – Hökberg

Minns faktiskt inte så mycket. Det regnade. Jag tog en gel varje timme ungefär. Drack min sportdryck. Kissade typ varje timme också.

Försökte småsnacka med mina kompanjoner i spåret, men ju längre loppet led, desto mindre snackvänliga var dom.

I Hökberg käkar jag dagens sista falukorvsmacka. Tittar in i massagetältet, men det är tomt på folk som masserar. Lite småtomt överlag faktiskt. Tråkigt.

Hökberg – Eldris

Det regnade. Men helt plötsligt upptäckte jag att det inte regnade längre. Knasigt.

Här kom till slut den omtalade sanden. Den som många hade pratat om innan, den lösa sanden som skulle vara som en sandstrand. Men det hade ju regnat i 7 timmar så sanden var stenhård och faktiskt rätt skön att springa på.

Sedan en lång tid tillbaka, typ efter 60 km, hade jag börjat gå i alla backar, både uppför och nerför.

Vid Eldris grabbar jag en hel näve gelehallon som jag äter medan jag raskt promenerar uppför den smala konstiga stigen.

Eldris – Mora

Rätt tråkig sträcka faktiskt. Springer om många UV45, blir omsprungen av stafettlag och mer rutinerade ultralöpare. Stannar och stretchar låren ofta och blir då ifattsprungen av en löpare som jag sedan passerar när jag väl kommer igång. Vi ses många gånger sista 1-2 milen.

När jag passerar Eldris är förvisso benen helt slut, knäna värker och låren ger ibland ifrån sig små tecken på kramp. Men krampen kommer aldrig. Jag har energi kvar i kroppen.

Solen kommer fram.

Passerar ett par som står och hejar mitt i ingenstans. Alla säger ju att man ser stark ut, det är inte långt kvar nu och så vidare. Tror aldrig på ett ord av vad de säger, men blir glad ändå. Men när jag passerar det här paret hör jag hur de säger ”Men han ser ju pigg ut!”. Då vänder det. Jag tänker att jag ju känner mig rätt pigg, oväntat pigg.

Med 4-5 kilometer kvar struntar jag i att stanna och stretcha. Med 3-4 km kvar struntar jag i att det gör ont i nedförsbackarna. Med 3 km kvar ökar jag tempot och sista 2 km går faktiskt riktigt fort. Om man jämför.

Ser Micke stå och heja vid målet och springer över mållinjen. Lite tom. Inte på energi, men på tankar. Har hunnit tänka klart det mesta på de dryga tio timmarna. Staplar in i tältet, tar lite soppa och Micke möter upp.

Är tom i huvudet, seg, tänker inte riktigt klart. Har ont i benen och för varje sekund jag är stilla så stelnar jag till.

Men oj så nöjd jag är. Att inte stapla i mål, utan faktiskt spurta i mål. Efter 90 kilometers löpning i regn. Så nöjd.

After Race

Vi stapplar hem. Äter chips, dricker öl. Ingrid kommer med mat. Äter pizza, smågodis och tar en öl till. Lägger oss runt 22. Är rätt nöjd med mig själv.

Innan jag somnar tänker jag på alla som skickat SMS och meddelanden, som följt mig via nätet och postat heja-rop på Facebook. Extra tack till Mattias, Fredrik och syrran som stöttade via SMS hela vägen. Och Elin, vars meddelande betydde otroligt mycket mitt i allt regn.

Jag hade sagt innan loppet att jag skulle utvärdera mina mål efteråt. Om jag ska fortsätta jaga distansen, eller om jag ska stanna på lite kortare, runt marathon, och istället jaga tider. Jag vet fortfarande inte. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Men jag klarade ju det här.

 

Nu till det lite mer nördiga.

Utrustning

Skor: Altra Lone Peak 3.0 . Satt som en smäck. Kanske borde ha knutit skorna lite hårdare i den blöta och tekniska terrängen. Men förutom det så höll de hela vägen in i mål. Ibland kände jag av fötterna men det släppte. Toppbetyg.

Strumpor: Kan verka töntigt att berätta vilka strumpor man sprang i, men när skorna och strumporna var dyngsura i 75 km och det enda som hände med fötterna var de sedvanliga blåsorna längst fram på tårna så är det värt att nämnas. Injinji tåstrumpor i merrinoull. Underbara. Perfekta.

Shorts: Patagonias ultratrail-shorts. Inbyggda tights och gott om fickor med dragkedja för gels och skräp. Toppbetyg. Fantastiska.

T-shirt: Patagonias ultratrail-tisha. Perfekt. Torkade nästan upp så fort det slutade regna.

Keps: Truckerkepa från Patagonia. Underbart i regnet.

Ryggsäck/Väst: Inov-8 kombirygga. Men använde den som väst med de två mjukflaskorna med lång pip. Plats för telefon, jacka, en massa annat och lite clifbars och annat nödvändigt. Inte perfekt. En flaska glider gärna ur, och locken kan lätt skava. Men med tanke på det långa loppet så är det inte mycket att klaga på. Hade en extra flaska från Ultimate Direction i handen. Rekommenderas varmt.

Klocka: Polar V800. Batteriet började krokna med en mil kvar, typ 11% kvar när jag gick i mål. Hade den i vanliga högupplösta läget, och med pulsband.

Energi och sånt

Det här är nog kanske mer för mig själv, att komma ihåg till kommande äventyr. Är nog inte av så stort intresse för så många andra. Men jag kan själv vara lite nyfiken på hur andra lägger upp det så här kommer det. Hela intaget av energi.

Jag körde ingen klassisk kolhydratladdning som inför Stockholm Marathon, utan åt mer eller mindre som vanligt i veckan. På fredagen åt jag vanlig frukost, det vill säga yoghurt, ägg, ostmacka och äppeljuice. Till lunch blev det en kycklingwrap från 7-11 i Avesta med en kopp kaffe. Till middag åt jag en 12-bitars sushi och läsk. Tryckte en påse smågodis.

Klockan 03.00 åt jag en skål yoghurt med en halv banan, ett kokt ägg och drack äppeljuice. På vägen till starten åt jag den andra halvan av bananen.

I västen hade jag två flaskor och en i handen. Totalt alltså 1,5 liter Tailwind, blandad så det var ungefär 300 kcal i varje flaska. Jag drack regelbundet och tog en eller en halv mugg vatten var 5 km. Ungefär. Vid Evertsberg (47 km) hade det gått åt cirka 1 liter TailWind och 2 falukorvsmackor. Jag tog en Umara-gel per 10 km, den lilla varianten med 20 gram kolhydrater .

I Evertsberg bytte jag flaskor och tog med 1 liter Tailwind, blandad lite svagare, ca 200 kcal per flaska (0,5 liter) med koffein. Jag stoppade också fickorna fulla med mer gel, den här gången av de lite större kraftigare (30 gram kolhydrater med koffein) varianten. Men när jag sög i mig den första efter ca 50 km, strax efter Evertsberg, började magen krångla.

Jag hade ju några mindre gel kvar, så tog dessa vid 60 km och vid 75 km. Åt en ClifBar, mest på grund av kurrande mage, precis innan Oxberg. Där jag även åt min tredje falukorvsmacka.

Jag drack en kopp kaffe på näst sista stationen också, och fick i mig lite Snickers ibland också. De små som finns i lösgodishyllan.

Totalt 1,5 liter starkblandad TailWind, cirka 0,75 liter svagblandad med koffein. 6 Umara-gel + 1 stor Umara-gel. En ClifBar, tre falukorvsmackor och två små Snickers. En näve gelehallon. En kaffe.

Men aldrig en endaste mental eller fysisk energidipp på hela loppet. Oväntat men så skönt.

Jag hade också laddat med salttabletter, Resorb Sport och värktabletter, men det behövdes aldrig.

Pulsen låg i snitt på 158, vilket för mig motsvarar ungefär 75% av maxpuls. Polar-klockan sa att fettförbränningen stod för 54%, vilket nog förklarar att jag kunde gå runt på relativt lite intag. Men det lovar ju gott inför kommande lopp.

Eftersom jag drack så mycket vatten som jag brukar, men det var kallt och regnigt, så blev det istället många fler kisspauser än vanligt. Drog faktiskt ner på vattnet ordentligt sista halvan, vilket inte verkade göra speciellt mycket.

 

Det var väl det. Kul att du hängde med så här långt. Får se vad nästa utmaning blir. Återkommer om det. Först ska dock Gotland Ultra Marathon klaras av!

Strava.
Veloviewer.
Vasaloppsresultatet.

Foto: mtbfoto.se

En månad kvar till Ultravasan 90 km

En månad! 31 dagar för att vara exakt. Den 19 augusti klockan 05.00 står jag där på startlinjen i Sälen och är nervös, förväntansfull och har en hel del ångest. 

Ångesten kommer att vara ett direkt resultat av det övermod som infann sig för ungefär 11 månader sedan. Då tänkte jag, att nu ska jag bli ultralöpare och jag ska springa UTMB om 4-5 år. Steg 1 mot det målet skulle vara att springa Ultravasan 90 km i år. Så jag anmälde mig.

Sedan dess har jag i och för sig sprungit en ultra, även om det bara var 50 roliga kilometer. Och jag har sprungit en herrans massa mil. Jag närmar mig 100 mil i år men livet har gjort så att jag inte riktigt fått till så många riktigt långa pass som jag hade behövt.

Jag har fått till tre +40km-pass, inklusive Stockholm Marathon. Och ett mastodontpass på 63 km. Men jag önskar att jag hade fått till regelbundna pass på 45-50 km, eller 2×35 km, på helgerna. Mina lårmuskler hade behövt det. Får bli mer backträning och kanske lite gym nu framöver.

 

Men jag får se till att träna så gott jag kan och jag har en energiplan som jag ska fintrimma och testa lite närmaste veckorna.

Det enda jag vet är att det kommer att bli extremt jobbigt och att jag kommer att få ont i mina ben efter sisådär 5-6 mil. Men då är det ju inte så långt kvar.

 

Stockholm Marathon 2017 – Race Report

Direkt efter Stockholm Marathon 2016 anmälde jag mig till 2017 års lopp. Oklart varför egentligen.

Insåg direkt när jag betalat startavgiften att loppet skulle infalla på min fars 70-årsdag, så ett deltagande var länge oklart innan min pappa beslutade sig för att fira sin födelsedag i Stockholm.

Inför loppet

Träningsmängden under året får ju anses godkänd, även om det varit lite upp och ner med intensiteten. Jag har fått ihop en bit över 70 mil hittills. Farten har ökat dramatiskt, men jag har inte fått till så många längre pass som jag hade velat.

Uppladdningen inför var kanske inte mentalt den bästa, men på mat- och vilafronten var det rätt ok. Sov uselt de två sista nätterna innan, men det kändes ändå bra. Hade ledigt på fredagen och tog det lugnt med en hamburgerlunch med Patrick och en shoppingrunda på stan. Pasta och tv och finputsning av utrustningen på kvällen.

För egentligen första gången valde jag att kolhydratladda inför loppet. Inte så extremt som i den meny som någon tidning skickade ut, men gjorde som de sa i den podd från Prestera Mera som jag lyssnade på inför. Så på onsdagen (för tidigt?) började jag dra ner på rotfrukter, fibrer, protein och fett och drog upp de snabba kolhydraterna. Pasta, pizza, godis, kakor. Helt enkelt. Gott men aningens dålig inverkan på sömnen.

På morgonen för loppet gick jag upp i god tid. Åt en helt vanlig frukost men hoppade de lite tyngre sakerna. Inga ägg, ingen avokado. Yoghurt, kaffe, macka och juice fick det bli.

Åkte in till stadion i hyfsad tid och njöt av att se fler och fler löpare stiga på tåget. Pratade med en dam som klev på vid samma station som även hon hade ett chip på skon. Myste runt på Östermalms IP, pratade med Tony, Magnus, Lena, Raf och hans kompis. Lämnade in väskan och gick ut med Magnus och Tony till starten. Träffade Mattias N och stod och småpratade med honom fram till startskottet.

Drack en halvliter Tailwind innan start, från cirka en timme innan tills precis innan.

Första milen

I år var det inte riktigt lika adrenalinhöjande i starten som förra året då jag stod i första ledet i den startgrupp som startade 10 minuter senare. Nu blev det mer som en lugn promenad fram till startlinjen med lite småjogg där det fanns plats. Hakade direkt på en farthållare för 3.15 och efter någon kilometer så snackades vi vid lite. Det gick dock väldigt sakta i början, men det var kanske lite skönt. Här kom Stefan  upp och frågade om jag inte var från Gotland. Så vi tjabbade lite ett tag.

Första 5 km gick på 23.32 minuter, dvs typ 4.43-tempo. Alldeles för sakta, men som sagt, det var nog bara bra.

Någonstans vid Slottsbron och Slussen började jag få upp farten lite. Först blev jag lite skraj när jag klockade in några km-tider närmare 4.10 men publiken, vädret, känslan och den nya sträckningen på Hornsgatan kändes bra och 5-10 km gick på 22.32, dvs 4.32-tempo i snitt.

Andra milen

Första gången över Västerbron kändes fint. Jag har hyfsat lätt både uppför och nedför och allt rullade på som det ska. Precis som förra året hade jag med en egen flaska, den här gången med TailWind i rätt hög koncentration så jag skippade de flesta kontrollerna.

5km-tiderna blir 22.11 och 22.51.

Ute på Gärdet, i höjd med Tekniska museet är den medhavda flaskan slut och jag kastar den i en papperskorg vid ca 19 km och det blir som en mental omstart. Jag tänker för mig själv att nu börjar loppet. Första biten var bara uppvärmning.

20 km passeras på sekunden enligt den plan som fanns på mitt Garmin-armband.

Tredje milen

Halvmaradistansen passeras på 1.35.36. Hiskligt snabbt egentligen med tanke på att mitt personbästa på en halvmara är 1.34.

Ute på Gärdet mot Frihamnen är det som vanligt dödstrist, men jag trummar på och känner mig pigg. 22.44 går km 20-25 på.

Ungefär vid Gröna Lund kommer Stefan ikapp mig och vi håller sällskap en bra bit. Jag har börjat ta en gel vid ungefär var femte kilometer och det känns riktigt bra. Dricker vid alla stationer, men väljer vatten ibland för att magen inte ska gå sönder.

25-30 km går på 22.40. Så det går fortfarande rätt stadigt, och enligt plan.

Fjärde milen

Börjar tappa tempot lite granna men för varje gel piggnar jag till även om det går trögare och trögare. Hornsgatan är lång och det är mycket uppför och jag stannar och dricker vid stationerna. Segar mig sakta uppför Västerbron och försöker ta ut stegen nerför. Nere på Norr Mälarstrand är benen extremt trötta.

Passerar 35 km på 23.31, tappar alltså en minut här. Å andra sidan var jag på väg mot 3.12 i sluttid innan jag började tappa lite.

Vid 35 km blir jag omsprungen av farthållaren som försöker peppa och jag försöker haka på. Men benen har redan börjat krampa lite och jag försöker ändra på löpsteget och köra lite ultra-shuffle. Känner att jag tappar tempot och uppför Torsgatan är det tungt. Tyngre blir det. Hela tiden.

Det krampar i både lår och vader och jag funderar på att stanna och stretcha men vågar inte, utan biter ihop.

40 km passeras på 25.01. Tappar 2,5 minut här, och det är såklart här jag missar chansen att gå in under 3.15.

Målet

Sista dryga 2 km är såklart en kamp men orken finns där, huvudet är med, men benen strejkar. Orkar inte riktigt öka fast jag försöker och det blir kanske en liten pyttespurt inne på Stadion. Enligt resultatlistan passerar jag i alla fall sex personer från 40 km och fram till mål. Alltid något.

Från 5 km till mål passerar jag dock 900 personer. Känns bra.

Jag stapplar i mål och bruttotiden säger 3.16.?? och jag får helt enkelt vänta tills jag får tag i min telefon för att se vad min riktiga tid är.

3.15.56. Så jag missar målet med en knapp minut. Nu var i och för sig målet extremt offensivt satt så jag är fantastiskt nöjd. Förra årets tid på 3.35 putsades alltså rätt rejält.

Här är rundan uppladdad på Strava.

Stort tack till alla som hejade på. Syrran med familj och mamma och pappa som var på plats. Stort tack till alla som hejat på via Facebook också! Betyder massor!

På kvällen blev det pasta och öl och drinkar för att fira pappas 70-årsdag.

Annorlunda?

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Jag vet inte riktigt. Det är såklart avsaknandet av fler riktigt långa pass, 30-35 km, och rätt lite backträning som gör att jag krampar på slutet.

Jag kanske skulle ha druckit mer på första varvet, men energin fanns ju där när jag började med gel. Kanske skulle ha haft med mer Tailwind och börjat med gel tidigare. Tror inte det var vätskebrist som orsakade krampen, då hade jag haft mer ont i huvudet under och efter loppet.

Jag ursäktar mig med att det bara var mitt andra marathon och att jag aldrig sprungit så här fort så här långt tidigare.

Utrustning

Skorna, Saucony Freedom ISO var helt perfekta. Hade någon liten känning i foten några kilometer, men annars tänkte jag knappt på dom. Strumporna från Injinji räddar mina tår. Allt annat satt också perfekt. Inget att klaga på alls.

Nu då?

Imorgon ska jag ta mina första löpsteg sedan i lördags. Är kanske helt dum i huvudet men väljer att göra det på Gutavallen och på DM 10 000 m. Är så sugen på att gå under 40 minuter på milen på bana så att jag har det ’officiellt’ så att säga.

Annars är det två halvmaror inbokade i Visby, 30 juni och 22 juli. Vore ju förskräckligt kul att knäcka 1.30 på någon av dom. Och det gör jag nog.

Men nästa stora mål är Ultravasan 90 km den 19 augusti. Det är för det loppet all träning kommer att vara för. Har inga större ambitioner än så länge när det gäller tider, utan vill mest komma i mål.

Foto: Mikael Dunker

Genrep inför Stockholm Marathon 2017

Igår var jag ute på en lite längre runda i hyfsat bra tempo tillsammans med Mikael för att testa form och utrustning. Vi körde så lika tävlingsdagen som möjligt och startade alltså en lördag klockan 12.

Form

Först och främst var det för mig ett formtest. De riktigt långa passen har uteblivit under våren på grund av förändrad familjesituation och många jobbresor. Jag har på något mystiskt sätt fått upp farten rejält men det är ju extremt svårt att veta hur länge man håller. Och så fort man kliver över 30 km händer också något med energidepån.

Planen var 4.45-5.00 min/km-tempo, men det blev snarare 4.45-4.50 vilket för mig är bra eftersom jag siktar på 3.15 i Stockholm, dvs 4.35-tempo ungefär.

I ungefär 26-27 km så kändes det hur bra som helst, 4.45 var prattempo och även om benen blir lite trötta så var orken inga problem. Sedan kände jag att energin dippade lite, jag försökte äta lite av en ClifBar och jag drack lite extra av min Tailwind.

Nedförsbacken till havet skakade loss benen och från sjukhuset bort mot hamnen kändes det jättebra igen men strax innan gutebacken gick jag in i väggen. Då var det skönt att Mikael kunde pusha på. Sedan sprang vi upp för gutebacken vilket var jävligt tungt. Men det gick.

Landade på 4.46 i snitt på 36 km. Det får jag vara extremt nöjd med. Men jag måste nog göra något åt energidippen vid 27 km. Funderar på att snabbtesta lite gel de närmaste veckorna för att se om magen klarar av det. Och sedan se till att dricka på alla vätskestationer. Kanske även ha med en handflaska med Tailwind första biten.

Kommer formen att hålla för 3.15? Ingen aning. Men kommer jag in under 3.20 blir jag ändå lycklig.

Skor

Jag har ju haft lite svårt att bestämma mig för skor, men när jag för ett par veckor sedan testade ett par Saucony Freedom ISO i en butik så var det klart. Beställde sedan ett par vita(!) till bra pris som jag nu testat på två pass. Ett snabbt 10k-pass och sedan igår på långrundan.

De sitter som en dröm, är lätta och sköna men jag kanske knyter åt lite för hårt. Men igår kände jag knappt av dom på 36 km och det är ändå ett fantastiskt betyg på en sko man använder för andra gången.

Jag känner av att vaderna får jobba lite mer, eller snarare där mellan hälsena och vadmuskel. Trots att jag mest springer i skor med 0 mm drop annars och Freedom ISO har 4 mm drop.

Men de kommer att fungera superbra på maran och dessutom är de sjukt snygga!

Kläder

Igår testade jag också mina nya shorts och min nya tröja. Patagonia all the way. Har letat linne ifall det skulle bli riktigt varmt men inte riktigt hittat något som jag kände för. Så det blev någon sorts supertunn ultra trail-tröja och ett par fantastiska trail-shorts från Patagonia.

Tröjan är inte den snyggaste jag sett, men oj så skön. Shortsen satt perfekt utan skav också och har dessutom tre dragkedjefickor för gel och annat.

Strumporna som testades var ett par riktigt tunna korta från Injinji. Blir helt perfekt. Tårna mår väldigt bra av dessa strumpor.

Blir det soligt åker en solkeps med, förmodligen den från Trailmanners som syns på bilden.

Bonus: Nu har min rygga/väst från Inov-8 varit med på ett par längre pass. Hade lite trubbel med att få till flaskorna på ett bra sätt i början, men det fungerar bra nu. Fortfarande lite meck med slangarna, men det går bra. Gott om fickor för telefon, bars, jacka och annat. Då har jag inte testat 15 litersväskan man kan hänga på bakom ännu. Den sitter riktigt bra.

 

Löparåret 2016

Jag har gått igenom de flesta loppen och tiderna i tidigare inlägg, kolla här och här och här.

Så jag tänkte att det här får bli en mer filosofisk text. Om vad löpningen innebär för mig, och varför jag springer och varför jag vill fortsätta att springa.

2015 var första året då jag lyckades hålla igång löpningen under nästan hela året. Några längre avbrott blev det, men fick ändå ihop 1000 km under året.

2016 hade jag några dippar, framför allt januari-februari och sedan november-december. Och juni kanske. Men dipparna var fortfarande mindre än tidigare och de sämsta månaderna innebar ändå 1-2 pass i veckan, i snitt. Toppmånaden klockade in på 220 km.

Jag har varit inne på det i tidigare inlägg också, men 2016 var inte året då jag mådde toppen direkt. Januari till maj är mest ett stort töcken där inte speciellt mycket stod ut. Jag fick upp farten i maj och började springa riktigt fort och i början av juni sprang jag mitt allra första marathon, i Stockholm. Det gick jättebra även om jag aldrig varit så trött i hela mitt liv.

Men efter det gick först motivationen ner i flera veckor och även om jag ökade träningsmängden kraftigt (snittade 50 km / vecka från juli till oktober) så fanns det ingen ork, ingen kraft. Vare sig i löpningen eller i vardagen. Bröt ett lopp. Bara en sån sak.

Vänder det nu?

I mitten av augusti när det var dags att gå tillbaka till jobbet efter semestern så började det lossna lite, orken började komma tillbaka. Jag började äta bättre, äta nyttigare och mindre, dricka mindre onyttigt och jag försökte sova bättre.

Samtidigt som träningen låg på stadiga 45-55 km / vecka som uppladdning inför årets viktigaste lopp. Det började gå riktigt snabbt igen och jag satte nytt personligt rekord på milen.

En semestervecka i Kroatien gjorde också en del underverk, mest för träningen. Oerhört skönt att få springa varje dag och få springa i bergen! 77 km drog vi ihop, Mattias och jag, på 6 dagars löpning.

Jag började känna mig stark i knopp och kropp och jag mådde mentalt mycket bättre än jag gjort på flera år. Jag började orka med att ta tag i saker som jag borde ha gjort för längesedan. Jag började gå ner i vikt.

Lidingöloppsdebuten gick hur bra som helst (fast det var mycket jobbigare än jag trodde) och Gotland Ultra Marathon var fantastiskt skoj (trots kramp, förmodligen pga Lidingöloppet, sista 15 km) och jag kände att det var dags att trappa ner träningen lite. Jag skaffade gymkort för att börja träna upp mig inför nästa säsong.

Löpningen fick mig verkligen att må bra. Den var min flykt från en stressad vardag, från krav och annat.

Det vänder igen

I slutet av oktober började jag vackla mentalt igen, jag blev förkyld och sedan var det kört. Förkylningarna avlöste varandra, med några få löprundor i mellan. När förkylningarna var klara började vänster knö ömma.

Jag reste väldigt mycket, jobbade ännu mer och sprang oerhört lite.

Fick ta det lugnt med löpningen i december också, både på grund av jobb och resor och på grund av knät.

Då var det så otroligt tydligt för mig, vad löpningen betydde. Ibland kunde jag såklart känna en stress över att inte få springa, den där att jag måste nå mitt mål, måste springa 3 pass i veckan. Men det var inte den stressen som var det jobbiga, det var att jag kände att huvudet inte mådde bra utan träningen.

Jag var trött i hela december, och är det fortfarande till viss del, även om det sakta börjar vända.

 

Veckans boktips – Cory Reese, Kilian Jornet, Phil Knight med flera

När man väl kommer igång och läser böcker är det svårt att sluta. Eller, menar jag springa?

Born To Run

I somras läste jag äntligen Born To Run, Chris McDougalls fantastiska bok om löpning i allmänhet och det springande folket tarahumaras i synnerhet. Om du tillhör den lilla andel som inte läst den boken så gör det. Det kanske inte är världens mest sammanhållna bok, den spretar åt rätt många håll, men den har fått väldigt många människor att springa, och att springa långt.

Den har inspirerat många att börja med barfotalöpning och den satte igång chiafrötrenden. Vilket är mystiskt, när det egentligen borde satt igång pinole-trenden.

Men för mig satte den igång något annat. Att springa för att det är roligt. Inte jaga kilometertider, inte jaga resultat eller kilometrar, utan att bara springa för att det är roligt. Att hitta glädjen i att springa mil efter mil på stigar i skogen. Så läs den. Finns översatt till svenska också.

Phil Knight – Shoe Dog

En bok med en helt annan filosofi, en annan livsåskådning, än Born To Run. Phil Knight är mannen bakom Nike och den här boken är historien om hur han startade Nike och hur resan har sett ut.

Bra. Bra saker med boken är att det alltid är intressant att läsa om hur en man med en plan kunde kämpa i decennier för sin dröm, leva på i princip ingen lön och till slut lyckas. Det är intressant att få en inblick i hur de utvecklade sin skor.

Dåligt. Det är en bok som har som ett syfte att whitewasha Phil Knight. Jag är rätt säker på att han har varit en rätt hänsynslös affärsman som nog utnyttjat både sina medgrundare, medarbetare och andra på sin väg till ofantlig rikedom.

Det hade varit intressant att läsa de andra personernas biografier. Det ägnas rätt få sidor åt Michael Jordan, men det finns det ju andra böcker om.

Läs bara om du är mer intresserad av skor än av löpning.

Scott Jurek – Eat & Run

Scott Jurek är en skön snubbe. Han verkar så oerhört snäll, så omtänksam, så hjälpsam. När han gick i mål på 100 miles-lopp så lade han sig i målområdet med sin sovsäck och hoppade upp och hejade på alla som kom in i mål. Det kunde ta ett tag. Scott hjälpte till på aid stations, eller som pacer, när han inte sprang själv.

Alldeles nyligen när Karl Speedgoat Meltzer slog rekordet på Appalachian Trail, Scotts rekord, sprang Scott med de sista veckorna för att hjälpa Karl slå rekordet.

Men det som kommer fram ganska tydligt i hans bok Eat & Run är att han har en jävla vinnarskalle. Han gav aldrig upp. Han ville alltid slå sina tidigare tider om han inte hade någon att tävla emot. När han förlorade första gången nere i Mexico mot Arnulfo så var han oerhört ödmjuk, men nämner i en bisats att han åkte ner nästa år och vann.

Boken är fantastisk, och fantastiskt inspirerande. Det är ingen receptbok, eller en bok som predikar vegansk mat. Men det är ett veganrecept i slutet på varje kapitel och det är ju bara kul.

Läs!

Kilian Jornet – Run or die

Det är alltid riskabelt att skriva en biografi när man precis fyllt 25 år. Men Kilian Jornet, en av världens bästa bergslöpare (och ultralöpare) har gjort rätt mycket i ung ålder. Han är nu 28 år och reser runt världen och krossar världsrekord när det gäller att springa upp och ner för höga berg. Inte bestiga berg, utan att springa upp för dom. Han fick dock avbryta rekordförsöket på Mount Everest nyligen.

Boken är stundtals briljant, speciellt i hans långa racereports från antingen hans egna äventyr runt Lake Tahoe eller genom Pyréenerna. Den inleder dessutom intressant om hans uppväxt. Man kan väl sammanfatta det som att han har det i blodet.

Men ofta blir det flummigt och han försöker vara filosofisk och han försöker ofta beskriva sin sinnestämning och mentala tillstånd efter 3-4 dagars löpning alldeles för detaljerat. Det blir lite mesigt. Dock får man tänka på att boken är skriven på katalan och sedan översatt till engelska.

Jag läser hellre hans bok han skriver om 15-20 år, när han kan skriva om alla bergstoppar, om allt han och sambon Emelie Forsberg hittar på.

Cory Reese – Nowhere Near First

Vi avslutar med årets roligaste bok. Undertiteln är: Ultramarathon Adventures From The Back Of The Pack. Vilket tillsammans med titeln ger en inblick i för vem den här boken är skriven. Scott Jurek och Kilian Jornet har vunnit allt. Cory Reese kommer nog aldrig att vinna ett 100 miles-lopp. Men jisses vad han springer. 

Det fantastiska med boken är att han börjar där många av oss börjat. Med idén om att visst, jag kan ju inte springa, men visst vore det kul med ett marathon, eller ett halvmarathon. Sedan tar det ett par år och sedan är man där och löpningen har helt tagit över livet.

Cory Reese, eller FastCory som han heter på nätet, är dessutom en författare som skriver underhållande. Mycket av innehållet i boken kommer från hans blogg och man får följa Corys resa från flera misslyckade försök till hur han under 2014 springer ett 100 miles-lopp varje månad.

Han kämpar ofta mot tidsgränsen på loppen, det är en ständig kamp och man får en insikt i vad som väntar en när man för första gången ger sig på de här sträckorna.

Boken innehåller en hel del tårdrypande ögonblick, både när det gäller hans pappa men också hur hans kompisar och familj stöttar och sluter upp runt honom när han hittar på en massa dumheter. För det är det som är det inspirerande med denna bok. Inte bara att vem som helst kan ge sig på att springa sjukt långa lopp om man bara tränar och har den mentala styrkan.

Alla dessa dumheter han hittar på. Att han på kvällen när han kör hem från jobbet kommer på att han dagen (?) efter ska springa ett marathon innan jobbet. Sådant triggas jag av. Det vill jag också göra. Eller kanske snarare 2-3 mil innan frukost.

Eller att springa marathonsträckan tre gånger innan ett marathon, så att han gör en quadrupel-mara. Han åker alltså ut till målet ett dygn innan loppet och springer från mål till start, start till mål, mål till start och sedan springer det riktiga loppet. Så sjukt.

Den roligaste, mest inspirerande bok jag läst, den är skriven för såna som mig.

Lyssna när han gästar en av mina favoritpoddar, Trailmanners.

Hans webb hittas här.

Läs!

Race report – Gotland Ultra Marathon 2016

Jag var kanske inför loppet Gotland Ultra Marathon aningens överladdad, så där som man är när man sett fram emot något i nästan ett år. Men i år var jag förberedd och startklar!

Så, långt lopp, lång race report!

Race day

Klockan skulle ringa 0530 men vem orkar vänta på det. Studsade upp ur sängen innan klockan ens hann vakna och fixade frukost och kollade packningen. Promenerade sedan ner till Östercentrum där den stora bussen skulle hämta upp oss. Jag var kanske 20 minuter för tidigt på plats. Ovanligt.

På bussen upp till Hallshuk var det en förväntansfull och aningens nervös stämning. Kanske kollade vissa in konkurrenterna eftersom det var så många nya ansikten med.

Ute vid Hallshuk sken solen men det blåste som f-n! Kylan fick många att direkt hoppa i vindjackan men Johan och jag var rutinerade och startade i linne respektive kortärmat.

Start

Prick klockan 0900 gick starten och gänget drog iväg. Nytt deltagarrekord med 35 startande från Hallshuk. Det var många fler anmälda men tyvärr blev det en del avhopp, vilket är naturligt.

Första biten var trivsam, tills vi kom ut till stranden. Då kom en bestämd vind som Mattias uttryckte det från sidan och jag började frysa rejält och tänkte att ska det vara så här i 49 kilometer till så kommer det bli lite småjobbigt.

Men efter bara en liten stund så kom vi in i skogen och vi var ett gäng som höll ihop i början men sedan började fältet dras ut lite. Johan och jag sprang tillsammans som planerat och vi startade kanske aningens snabbare än vi hade tänkt oss men vi var överrens om att det inte var några problem.

Första 5 km på 26,48 minuter, 5,22-tempo. 

Första milen (och lite till) flöt på riktigt bra. Efter ett tag var det Johan, Mattias och jag som sprang tillsammans på väg till första kontrollen och det var tryggt. Mattias har sprungit två gånger innan och Johan sprang förra året och båda två har mycket bättre lokalsinne än jag.

Andra 5 km 28,15 minuter, 5,39-tempo. Första milen på 55 minuter. 

Vi följde snitslarna slaviskt fram till kontroll 1 vilket ledde till en väldigt brant klättring ner till Ihrevikens strand där första kontrollen fanns, efter cirka 13 km. Det visade sig vara ett smart val, vi hade utan att se det passerat flera av de som låg före oss.

Det var en del stigningar och framför allt var det gott om trånga stigar med rötter, rötter, rötter. Slog sönder rytmen fullständigt, men Johan försökte intala mig att det bara var roligt. Men jag tycker ju inte det. På riktigt!

Efter kontrollen var det 3 kilometer kvar till depå nummer 1, varav minst 2 km var på en sandstrand som visade sig hålla riktigt bra för löpning nästan hela vägen fram. Helt fantastiskt.

Vi gjorde ett snabbt depåstopp alla tre. Jag hade bara sportdryck (Tailwind) i min påse som jag fyllde på i ryggsäcken. Som jag misstänkte hade jag nog druckit för lite första 16 km eftersom bara en knapp halvliter gick att fylla på.

10-15 km på 31,33, 6,19-tempo. 

Etapp 2

Efter depåstoppet passade jag på att tugga i mig min första fruktstång. Ni vet de där grejerna som ansvarsfulla föräldrar stoppar i kalaspåsen istället för godis? De är perfekta som ultra-godis. Vi fick sällskap av Trygve ett litet tag men jag var sprallig i benen så jag och Johan drog på lite. Eller, det kändes som om det gick vrålfort men vi hade värsta flytet. Det rörde sig dock om 5.40-tempo på de rotiga, men nu lite bredare stigarna på väg mot Lickershamn.

Mattias kom ikapp oss igen när vi stannade för teknisk paus och vi hade sedan sällskap mot kontroll 2, den som de hade missat med 1,5 km (alltså totalt 3 km extra) förra året. Men i år hade Johan örnkoll och hittade den lilla, men snitslade, stigen som gick brant neråt. Vi plockade kontroll 2 och återigen såg vi att en liten klunga var oss hack i häl. Vi hetsade dock inte upp oss nämnvärt över det. Det var ju rätt långt kvar…

Vi höll ihop vi tre och när vi passerade Lickershamn där några av funktionärerna stod så fick vi höra att vi låg på tredje plats (och 4e och 5e) vilket förvånade mig oerhört. Jag hade sett flera som passerade depå 1 utan att stanna medan jag fyllde på och jag hade sett en vit tröja inne i skogen och jag var säker på att det inte var någon av de som var i tätduon.

Vi klockade in kontroll 3 som låg vid rauken Jungfrun och nu visste vi att det var ett Jungfrulopp i cirka 12 km. Knixiga stigar med stundtals fantastisk utsikt. Men det är skillnad på att springa dessa stigar i 4,30-tempo som i Jungfruloppet och på beskedligare 6,00-tempo som nu.

15-20 km på 33,58, 6,48-tempo. Andra milen går på 65,31. 10 minuter långsammare än första.

Det finns en risk att jag inte riktigt har koll på var vi var och när, för första 25 km var väldigt lätta. Eller, tiden gick väldigt fort. Kilometrarna passerades snabbt, vi sprang och snackade och planerade Gotland Trail Runs framtid och hann nog njuta en hel del faktiskt.

20-25 km på 29.95, 5,53-tempo. Första halvan av loppet på 2.29.33.

När vi kom ut ur skogen och det var dags för en knapp kilometer på en mindre väg fick vi förklaringen till varför vi hade legat 3-4-5a ett tag. Ett gäng på 3-4 stycken, inklusive lokala GTR-legendaren Magnus, hade gjort en rejäl felsväng innan Lickershamn och hamnat bakom oss. Nu var de ikapp och Mattias kände sig pigg och hakade på Magnus.

Jag stannade på en teknisk paus och lät Magnus och Mattias dra iväg. Johan och jag höll sällskap på de trixiga och stundtals rätt backiga stigarna som utgör Kinnerstugans 14 km-spår. Stigar vi känner rätt väl vid det här laget.

Vi stötte på en skadad löpare men som verkade vid gott mod och när Trygve kom ikapp Johan så drog jag vidare. Jag hade fortfarande gott om energi även om benen var lite trötta.

Ute på en av klinterna där utsikten är så där magisk stötte jag på Mattias som hade varit omkull två gånger. Vi hade sällskap en liten bit men jag lämnade honom efter ett litet tag. Det är aldrig lätt det där, när får man lämna en kompis man sprungit med länge? Mattias gav dock klartecken.

25-30 km harvades fram på 33.08, 6,38-tempo. Tredje milen går på 62,33. Lidingöloppsdistansen på 3,03,29.

Strax innan Nyhamns fiskeläge kom Niclas, nestorn och arrangören av hela loppet, på sin cykel och han peppade mig massor. Han påstod att jag plockade in på de framför. Det gjorde jag nog faktiskt, och benen blev lite piggare. Nere vid fiskeläget fanns depå 2 och där fick jag fylla upp hela blåsan i ryggsäcken med sportdryck och jag plockade fram en gel och en fruktstång. Avböjde dock kaffe och bulle. Fick fantastisk hjälp av Tony i depån!

När jag var på väg att lämna depån såg jag ett stort gäng komma in bakom mig och även om jag visste att de var minst en minut bakom så blev jag lite stressad. Jag menar förstås att jag blev peppad.

Jag lyckades trava på rätt bra ett tag, jag kände mig väldigt pigg i knopp och kropp. Det var inget graciöst löpsteg utan det var vad jag brukar kalla ultrasteget som tog mig framåt.

30-35 km gick på 28,11, 5,38-tempo. 

Etapp 3 – ”spurten”

Sedan kom den. Förmodligen den värsta delen av hela sträckan. Brissunds strand. I början hittade jag stigarna superbra men jag visste att det snart kommer ett parti med bara sand. Jag testade nere vid vattnet, mitt på stranden, och uppe vid kanten. Allt var lika jävligt. Sanden är sådär mjuk och skön som du älskar på sommaren. Men jävlar vad jobbig den är att springa i.

Jag smakade förresten på en gel för första gången i livet. Vilken vidrig smak. Tvingade i alla fall i mig den till slut. Samtidigt som jag sjöng på Soul II Souls Keep On Moving.

Jag såg den vita tröjan igen, som jag nu vet tillhör Ilich från Västerås. Han var ca 200 meter framför mig och i början av stranden så tänkte jag att jag plockar honom efter Snäck, när jag kan ta ut löpsteget ordentligt.

Men Ilich försvann upp i skogen, och nästa gång jag såg honom var han mer än 100 meter bakom mig. Han hade sprungit fel…

Mitt på stranden började tyvärr vaderna krampa. Jag hatar ju att springa på denna vackra strand på en vanlig träningsrunda men efter 37 kilometer hatade jag den ännu mer.

Jag var så trött när jag kom fram till fiskeläget att jag höll på att missa kontrollen. Men det satt en kille där och han pekade som tur var på den. Annars hade jag passerat den på cirka 2 meters avstånd. Efter detta visste jag att det bara var lite sand kvar, och sedan resten stigar och vägar. Rätt lätt sträcka kvar helt enkelt.

Men krampen visade sig mer och mer och jag fick gå lite och försöka stretcha lite. Jag hann tänka att jag borde stanna vid Pigges hus och blanda en resorb i kåsan som hänger vid hans vattenkran. Men jag viftade bort den tanken. Krampen var nästan värst när jag gick så det fick bli ultrasteget resten av vägen.

35-40 km på 33,35 minuter, 6,43-tempo. Alltså den sanden. Fjärde milen på 61,46. 

Vid Brucebo ser jag Tony G komma springandes på spången och då blev jag glad. Tony påstod att jag låg femma vilket jag inte riktigt kunde tro på. Sanningen var ju att jag faktiskt låg fyra just då. I 30 sekunder till. Jag trodde det var fler före mig, men någonstans på vägen hade jag passerat Magnus utan att märka det.

Tony hakade på mig ett tag men efter 30 meter krampade mina lår något så förbannat. Jag fick gå en bit och Tony sprang istället norrut i jakt på fler GTR-löpare att supporta. Precis här passeras jag av Trygve som kom som ett ånglok genom naturreservatet. Jag försökte haka på nedanför Muramaris men släkpromenaden fick mig att släppa honom. Hans sista två mil gick nog väldigt fort. Rutinerad kille.

Efter släkgyttjan vid Muramaris så var det bara platt löpning kvar och jag kämpade med att hitta en rytm som gjorde att krampen inte kom tillbaka. Vid Snäck satt den sista kontrollen och nu var det bara knappa 5 kilometer kvar.

Om de första 25-30 km passerade snabbt så var det inte så med sista 15 km. Jag tittade på klockan och tänkte att snart har jag sprungit ett marathon! Men jag försökte också komma ihåg att det efter det var minst 8 km kvar. Vid 45 km jublade jag också eftersom jag hade satt nytt personligt distansrekord.

40-45 km på 32,25, 6,29-tempo.

Bara 5 kilometer asfalt. Hur svårt kan det vara? Den här vägen springer jag så ofta och det är flera tävlingar som avgörs på de här sista kilometrarna in till Visby, i motvinden. Jag har ofta en mental målbild just här att det bara är några kilometrar kvar av ett lopp. Både Blodomloppet och Ladingsrännet går på den här vägen så man är ju ofta trött just här.

Det jag kände var att från Brissund och in till stan så var jag oerhört säker på vägvalet. Jag behövde aldrig chansa utan jag kunde istället springa så rakt på som det bara går. Jag kan varenda liten stig och jag vet inte bara vilka vägar som är närmast utan även vilka som är snällast mot mina ben.

Min plan innan loppet var att gå ut hyfsat lugnt och att försöka stå på lite i de partier som var plana och lättsprungna. För att sedan sista milen från Brissund och in till Visby stå på rejält.

Men varje försök nu att komma under 6-minuterstempo sista biten straffas rejält. Krampen, nu mest i låren, biter tag direkt. Jag lovade mig själv att inte gå en enda meter på strandpromenaden. Vila kunde jag göra sen.

Sista biten in till mål möter Niclas upp med cykeln igen och påstår att jag ser pigg ut och att jag kommer att bli bäste gotlänning (beroende på hur man ser det såklart) och att mitt steg ser superlätt ut. Jag tror honom inte men tar i lite extra på slutet eftersom han påstår att löpsteget ser fint ut.

Sista 5 km (4,9 km) gick på 29.09, i 6,00-tempo. Sista milen på 61,34 minuter.

Mål

Min klocka stannade på 5 timmar och 7 minuter och egentligen missade jag några av mina mål. Det hade varit fantastiskt med under 5 timmar, och mitt riktiga mål var att hålla i snitt 6 min/km. Det blev strax över. Men fasen, det blev nytt längdrekord! På tävling hade jag bara sprungit 42,2 km tidigare och i sociala sammanhang 45 km. Jag sprang in på en femteplats! I min första ultra någonsin.

I målsättningen inför året skrev jag att målet var att ta mig i mål. Det gjorde jag. Med besked tycker jag.

Som vanligt var jag rätt fri från känslor när jag väl var i mål. Jag var såklart nöjd. Riktigt nöjd. Faktiskt riktigt stolt för en gångs skull. Ofta har man ju känslan att man hade kunnat springa fortare, men jag tror inte jag hade kunnat det, inte den här gången.

Jag hade inga planer på att dra från målområdet direkt utan jag ville leka Scott Jurek och stanna kvar länge och heja på alla som kom in. Men familj och hunger och en tid att passa gjorde att jag inte kunde stanna till sista löpare. Nästa år tycker jag inte att middagen ska starta förrän sista löpare är i mål.

Jag tror att jag för en gångs skull lade upp loppet helt perfekt. Första halvan gick på 2h 29min och andra på 2h 38min. Jag hade velat göra en så kallad negativ split, men krampen satte stopp för det. Men jag hade så mycket krafter kvar att hade inte min ben krampat hade sista 15 km gått i minst 5.30-tempo. Ja, kanske inte på stranden, men efter det. Sista 12 km i alla fall. Det är nästan så att jag hade klarat 5-timmarsmålet. I teorin. Tänker jag. Om inte…

Krampen och kampen

Varför krampade jag? Drack jag för dåligt på morgonen? Eller kvällen innan? Jag kanske drack för dåligt första timmen? Eller borde jag ha tagit en resorb till under loppet? Magnesium-tabletter? Eller borde jag inte ha sprungit Lidingö-loppet en vecka innan?

Jag tror att det är Lidingö-loppet som spökar eftersom jag var helt slut i benen väldigt länge. Men det är knasigt att på Lidingö så var benen pigga men det var orken som tröt. Här var det tvärtom. Men jag kanske skaffar magnesiumtabletter till nästa gång.

Näring och utrustning

Läste någon som kalorioptimerade veckan innan ett lopp. Jag brukar nog mest kalorimaximera. Fast den här gången försökte jag ta det lite försiktigt på fredagen. Det blev en Brooklyn Burger till lunch med Björn, som förresten kämpade stenhårt för att ta sig i mål, och på kvällen blev det pulled taco från Linas matkasse. Jag sov gott nästan hela veckan inför. Stor hjälp!

Till frukost ett kokt ägg, en avokado och yoghurt. På bussen ut drack jag en resorb sport. I löparryggan fanns Tailwind, med koffein. Jag hade blandat den första nästan efter anvisningarna, 200 kcal på en liter. Den jag lade i depå 1 var ca 130 kcal på en liter och i depå 2 var det 100 kcal på en liter. Det verkar ha gått åt 2-2,5 liter sportdryck under loppet.

Jag åt två hela fruktstänger med nöje vid km 16 och km 26 ungefär. Jag tvingade i mig en halv till efter ca 33 km men då hade jag svårt att äta. Jag testade en Enervit gel vid 35 km men det smakade skit som sagt. Hade planerat en till lite senare men jag hoppade den.

Jag hade med mig mer att äta men det behövdes inte.

Jag sprang i mina älskade Inov-8 Race Ultra 270. Som äntligen fick bekänna ultra-färg. De skötte sig perfekt. Underbara skor. Hade ett par merrino-ull-strumpor från Inov-8. De är sköna och trots att jag vid ett par tillfällen trampade i vatten så var det inga problem. Antydan till blåsor hade jag på tårna, men det blev inte mer än antydan.

Samma vanliga kläder som vanligt, och en Salomon Skin Pro 3 ryggsäck som rymde vätskeblåsa och lite annat smått och gott. Jag har alltid för mycket med mig, men en vindjacka är ju skönt att ha om man vrickar foten och det är kallt. Jag har förresten i sann ultra-anda moddat min ryggsäck. Jag kan därför inte riktigt rekommendera ryggsäcken. Kvaliteten är riktigt bra, men för många designmissar för att det ska vara värt det.

Så här efteråt?

Igår var jag trött men inte så trött. Jag var sliten, men inte så sliten. Hade lite stelhet i benen men inte mer än vanligt efter ett riktigt långpass. Idag, söndag, har jag varit öm i knäna och jag har såklart varit ganska trött. Jag vägde mig innan loppet och igen imorse. Trots att jag gjorde mitt bästa med att fylla på med läsk, chips, hamburgare, bea-sås, öl och annat gott så låg jag ändå 2 kg back imorse.

Nu är det inga större lopp inplanerade, men jag har en plan, och den presenteras snart på en blogg nära dig.

Bonus – Strava Flyby

Kolla in en film som visar positionerna på Mattias, Magnus, Johan och mig. Tack Strava Labs!

Lidingöloppet 2016 – race report

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Jag vet faktiskt inte om det verkligen var det. Jag får fundera på det medan jag skriver klart den här texten om Lidingöloppet 2016.

Det var ju premiär för mig. Som med så mycket annat för mig när det gäller löpningen i år. Formen innan var ju riktigt bra, dock var jag kanske aningens övermodig.

Jag åkte upp till Stockholm redan med 7-flyget på fredag morgon och det blev en lång dag med jobb och sedan hemmagjord pizza hos Patrick och Genevieve.

Jag sov gott, om än lite oroligt ibland, och vaknade lite trött och seg i huvudet. Jag misstänker att fredagens hets gjorde mig lite sliten. Käkade god frukost innan det var dags att dra till Lidingö.

Väl på plats på Lidingövallen tog det cirka 2 minuter innan jag sprang på Mattias. What are the odds!

Framme vid starten kom först den där känslan av att jag inte kunde påminna mig om varför jag ibland väljer att springa så här stora lopp. Jag gillar verkligen inte att hela uppladdningen består av logistik och trängsel.

Men ju närmare startfållan jag kom desto mer började pulsen höjas och jag blev faktiskt riktigt pepp. Ännu gladare blev jag när speakern ropade ut att Fred Grönwall från Roma IF var i ledning!

Dags för start

I starten stod jag bredvid en man som hade sprungit 14 gånger och hans tips var att ta det lugnt första 15, det är då man gör en bra tid. Oklart om jag verkligen trodde på honom.

Jag hamnade lite för långt bak i starten, även om jag inte var många rader bak. Det innebar det positiva att första kilometern inte blev någon rusning, men det negativa att de fyra första kilometrarna gick alldeles för sakta. Vilket man blir lite stressad av. Jag försökte tänka att det var nog bra att det inte gick så fort.

Men efter 4 km lossnade det något och jag fick upp farten hyfsat. Jag vågade inte stå på så hårt utan valde att trycka på när det gick utför och plant, och trippa upp med korta snabba steg i de små backarna.

När det planade ut på asfalten klockade jag in km-tider på 4.11, 4.23 osv och det kändes helt sjukt bra. Här vid 7-8 kilometer så hade jag nog kommit förbi de flesta i min startgrupp som var långsammare än mig och det skulle ta ett par kilometer innan jag hann ikapp de lite långsammare från startgrupp 2.

Första 10k passerades på 46.58, första 5k i 4.48/min och nästa 5k i 4.26/min-tempo.

Mellan 10k – 15k hade jag oförskämt roligt. Jag hann flera gånger tänka att det här var det roligaste loppet hittills (det är ju GUM på lördag) och att jag kände mig riktigt bra.

Efter 15 km

Jag hade fått tipset att om man ska ha en rimlig chans på 2.15 (= silvermedalj) så måste man passera 15k på 65 minuter. Planen var att gå ut rätt hårt och se hur långt det skulle räcka. När jag kollade klockan vid 15k och den visade på ca 1.10 så gick luften faktiskt ur mig lite.

Där och då var jag ju säker på att 2.15 var helt totalt kört, även 2.20 för den delen men att 2.30 skulle vara lätt som en plätt.

10k-15k gick förresten i 4.45/min-fart.

Jag repade mod efter ett litet tag och hakade på en kille i Nordic Trail-tröja. Lättare att ta rygg på en som verkar hålla ungefär samma fart. Vi snackade lite om tidsplanen och jag var ju medveten om att den allra värsta sträckan skulle komma nu, mellan 15-20k.

Jag hann kläcka ur mig något klämkäckt om att nu skulle jag bara springa för att det var roligt.

Det var verkligen den värsta sträckan. Jag försökte spara kraft uppför men fortsatte att stå på så fort jag kunde utför. Härlig känsla att skrika ’håll till höger, jag passerar till vänster’ när man dundrar ner för backarna.

Men backarna knäckte mig lite granna. Kanske inte för att varje backe i sig var så jobbig, men för att det var så många. Inget flyt alls i löpningen utan det var som ett långt intervallpass där man ibland glömde att sträcka ut steget när det väl planade ut.

Jag tror det var värst mentalt faktiskt. Men jag började också känna av att magen krånglade och gjorde så att jag inte fick i mig någon energi. Jag hann tänka att jag kanske inte borde ha ätit två gigantiska bitar pizza kvällen innan…

15-20k gick ändå i 4,56-5,02-tempo (beroende på om man räknar in Grönstabacken eller inte).

Efter 20k

Här någonstans var jag rätt slut faktiskt. Kroppen svarade inte på hjärnans rätt svaga signaler, även om benen faktiskt inte alls var trötta.

Vid Grönsta låg jag på plats 1385, min högsta placering i loppet.

Jag kollade på klockan som visade 1.37 vid 20,7 km. Kunde jag snitta runt 5 min/km sista milen så var ju 2.30-målet hemma och här bestämde sig kroppen/knoppen sig för att det var just det som skulle bevakas.

Jag försökte haka på killen i Nordic Trail-tröja som sprang om mig igen, men jag lyckades inte, lite för att jag nog var tröttare än honom och lite för att det faktiskt var rätt trångt hela tiden.

Jag sprang och väntade på Aborrbacken och tappade en hel del placeringar redan innan den, och jag bestämde mig rätt tidigt för att jag kommer att ha tid att gå uppför backen. Så det gjorde jag. Det var ju en rätt lång backe och när den planade ut aningens började jag springa och försökte stå på lite.

Det är ju rätt ryckigt ett tag efter Aborren men sedan går det utför en hel del, men jag hade ju hört att Karins backe inte var någon direkt lek den heller så jag vågade inte riktigt andas ut.

20-25k går i 5.31/km-tempo. Jag tror att mina nedförslöpningar räddar dagen, för i de långa backarna nedför står jag på som en galning och det tog ibland en stund innan jag saktade av och återgick till mitt trötta tempo. Jag håller koll på km-tiderna nu och försöker hålla dom runt 5 min men det är svårt när det är backigt så jag struntar i att kolla ibland.

Jag håller däremot koll så att jag inte saktar av för mycket. Karins backe blir återigen en skön promenad men sedan försöker jag sträcka ut nerför sista kilometrarna. Men det kvittar ju lite om man springer in på 2.26 eller 2.28 så jag tar det lite lugnt.

När jag står på för fullt nerför i de sista backarna hinner jag tänka att om mina vader skulle få för sig att krampa nu, så kommer jag att glida som en säl nerför hela backen. Men faktiskt inte en enda krampkänning på hela loppet, och uppför backarna är det klart att benen kändes tunga men det var absolut inte benen som var slut.

Sista 5k går aningens snabbare än föregående, 5,25-tempo.

Klockar in sista milen (20,7-30,3) på cirka 51 minuter.

Mål

Det är ändå underbart att närma sig mål med så många människor som hejar på och jag spurtar (nåja) trots att det inte finns någon anledning.

officiell-tid

2.28.14 blir den officiella tiden men just i mål orkar jag inte bry mig. Placering (totalt) blir 1527. Jag tappar alltså 150 placeringar på sista milen.

Jag tror på allvar att jag ska tuppa av, att om jag stannar så svimmar jag. Jag tömmer flera glas vatten och sportdryck och jag skickar i mig en halv banan men jag vågar fortfarande inte stanna eller sätta mig ner, även om kroppen skriker efter vila.

Jag ser en gäng vilstolar uppställda och jag styr näsan dit men då ser jag Erdingers bar med alkoholfri öl. Jag tar ett stort glas öl och letar upp en ledig vilstol. Godaste ölen någonsin…

Först där och då, efter 5-10 minuter när pulsen lagt sig, ser jag hur skitig jag är. Skor och strumpor är helt täckta av ett mörkt damm och jag inser att mitt ansikte är förmodligen en salig blandning av damm, salt och svett.

Mattias går förbi så vi hinner snacka lite (what are the odds?). Jag har passerat honom någonstans på vägen, men ingen av oss har sett det. När jag tittar på våra tider så ser det ut som jag har passerat Mattias efter Grönsta backe någonstans.

Efter att jag har fått dricka upp min öl och vila mig lite så känner jag mig rätt ok och påbörjar vandringen tillbaka mot Lidingövallen.

Vid utlämningen av överdragskläderna så går jag och spanar efter Patrick och Genevieve men de hittar mig först. Patrick kommer med min påse och en chia-dryck i handen. Magiskt!

Näring och utrustning

Timmarna innan start så konsumerades det en banan, ett äpple och 50 cl Tailwind. Jag var kanske aningens för mätt i starten, förmodligen hängde det kvar sedan kvällen innan.

Jag drack sportdryck på alla stationer, ibland även ett glas vatten. Magen klarar sportdrycken, det är mest smaken man tröttnar på. Men jag hade som sagt känslan av att kroppen inte tog till sig energin tillräckligt fort. Dålig känsla. Jag bar inte med mig någon egen energi eller dryck.

Jag sprang i mina Saucony Kinvara 7, den officiella Lidingöskon. Jag fattar ju varför Lidingövarianten är mörkgrå, för det var mina gröna skor också efter målgången. Skorna passade perfekt, visst, aningens mer grepp här och där hade varit fint, men de satt som en smäck även när jag stod på utför. Inga blåsor, ingen ömhet i fötterna.

Idag är ju vaderna löjligt stela, men det vore väl konstigt annars. Låren däremot är bra, det tackar vi nog Kroatiens berg för.

Polar M400-klocka, Asics kompressionsstrumpor, Nike Combat-kalsonger, långa Nike-shorts och Nikes löpartröja. Såklart var Inov-8-ultra-kepsen på. Oklart varför.

Lärdomar

Nå, om jag springer igen, vad ska jag göra annorlunda? Och vad fungerade?

Jag ska absolut se till att hamna i startgrupp 2 och se till att vara långt framme när det smalnar av. Nu var jag i startgrupp 3. Oerhört stressande, trångt och smalt att springa förbi delar av två startgrupper på de extremt smala spåren.

Jag måste lista ut en bättre matladdning kvällen innan, även om pizzan är fantastiskt god så kanske jag ska hålla igen på mängden.

Jag ska inte sitta och jobba med diverse grejer till efter midnatt nästan varenda kväll samma vecka. Sömn är bra och det kanske inte räcker med 1-2 nätters bra sömn. Samt inte ha en fullt så stressig dag, dagen innan.

Jag kanske ska fundera på att ha med mig egen energi på vägen, som gel eller småflaskor med Tailwind. Känns lite meckigt, men det kan ju rädda en om energin känns dålig. Om inte annat mentalt.

Jag krampade inte och jag slog inte sönder låren i nedförsbackarna, så taktiken att stå på där var rätt. Lite överraskad faktiskt, för jag stod verkligen på. Det är ju dessutom ’bara’ 30 kilometer, så elektrolyter och magnesium ska inte vara nödvändigt. Även om jag säkrade med en Resorb Sport till frukost.

I efterhand så vet jag också att jag hade kunnat köra hårdare uppför backarna sista milen, det var bara huvudet som satte stopp. Mitt sedvanliga rationella tänkande såg 2.30 som målet och anpassade farten efter det.

Nästa gång kommer jag att satsa stenhårt på 4.20-tempo första 15k, sedan ta nästa 5k som en berg- och dalbana och sedan skita i vad kropp och knopp säger sista milen och bara stå på. Det vore ju fint att knäcka den där 2.15-gränsen, men då måste jag nog bli rätt bekväm med 4-minuterstempo och det är jag verkligen inte idag.

Men kan jag skala av 19 sekunder per kilometer och gå på 4.20-tempo första 15 och sedan 4.56-tempo sista 15 så… Vilket just nu inte alls känns så troligt.

5k-tider karta-over-lidingoloppet

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Kanske. Kanske inte. Jag höll genomgående något högre tempo trots backarna, men jag har också avverkat 70 mils träning sedan i början av juni. Det kanske var mentalt jobbigare, eftersom det var så mycket ryckigare.

Vi kan dock konstatera att det var sjukt jobbigt.

Fårö runt med GTR – 2016

När vi sprang runt Fårö så tänkte jag ofta på att det här, det ska jag ha med i blogginlägget. Nu har det dock hunnit gå ett par månader och minnena börjar vackla lite. Men här är det jag kommer ihåg i alla fall.

Efter en tidig avfärd för att hinna fram innan de långa köerna till Fårö-färjan började så samlades vi vid Broa färjeläge på Fårö. Det smordes in fötter (och andra kroppsdelar) med vaselin och liknande, det fylldes på flaskor och det snackades lite medan vi väntade på patrullen som lämnade bilen med all packning vid Fårö fyr.

Klockan 10 sprang vi iväg, Mattias, Magnus, Tony, Jonny, Mikael och jag. Johan var med på cykel. Första delen var verkligen rakt ut i spenaten. Målet var att hålla sig till strandkanten i möjligaste mån och det gjorde vi. Det innebär ju att man ibland får vända, att man ofta får klättra över staket och grindar och att man ibland får navigera bland en massa får.

Den första delen, fram till lunchstoppet vid Lauter, bjuder på blandad terräng. Det är gräs, klappersten och och småvägar. Det var redan här riktigt häftig natur med klippformationer och stora vidder och givetvis raukarna vid Gamle Hamn.

Vid Lauters hamn så tog vi lunch, efter cirka 17-18 km. Det var gott! Jag hade en wrapp med ägg, skinka och avokado. Plus en del nötter. Här kunde vi också fylla på med vatten eftersom det redan hade gått åt en hel del i värmen.

Sedan var det mer klappersten och raukområden bort mot Digerhuvud och faktiskt även en del asfalt mot Langhammars och förbi Helgumannens fiskeläger.

Det började bli väldigt varmt och när vi kom till Norsholmen så diskuterades det om vi skulle skippa att springa ut på den. Vattnet hade börjat sina för en del också och eftersom vi som inte var med förra året hade fått lite felaktiga uppgifter om längden på dagens etapp så var vi tveksamma, så vi skippade Norsholmen. Det var ungefär en mil kvar men vi trodde att det var två mil.

Nästa år så tar vi Norsholmen också.

Det fina med att springa längs med vattnet på det här sättet är att man hittar vikar och stränder man inte visste om. Efter Norsholmen och innan Ekeviken ligger till exempel en liten strand med helt fantastisk vit sand.

Vid Ekeviken började vattnet sina för de allra flesta och vi började bli sega i ben och huvud. Det hela avhjälptes genom att en vänlig stugägare bjöd på friska klart vatten och att Johan cyklade iväg till Sylvis och köpte bullar och läsk.

Tyvärr så hade jag överlag svårt att äta efter lunchen, jag jobbade igenom ett par gelblocks men litade på att min Tailwind skulle klara mig i mål. Men läsken gick ner, och den tog mig nog i mål.

När vi kom ner på Nors Aurar så visste man ju att det var nära till mål. Det är en lång strand med det var faktiskt riktigt härligt att springa längs med vattnet sista biten. Det var också härligt att kliva över 42.2 kilometer för första gången.

Kvällen

Framme vid fyren så reste vi tälten, drack öl, badade, grillade, drack ginger beer och kanske en öl till. Fantastiskt trevligt. Jag var dock trött och gick och lade mig rätt tidigt.

Dag 2

Det regnade en del på morgonen så vi fick steka bacon och göra äggröra i entrén till tältet, men det gick bra. Det var mulet men varmt och precis klockan 10 när frukosten var äten, tälten packade och skorna knutna så slutade regnet.

Johan G hade anslutit på kvällen och var med på etapp 2, Mikael och Jonny lämnade oss.

Men det var väldigt stela ben som travade iväg på klapperstenen runt udden. Inte blev det bättre av att det först kom fantastiska stranden Skala sand och sedan Sudersand. Men efter lite stretch och mer löpning så mjuknade vi.

Efter sandstränderna blir det lite mer blandad löpning med en hel del skogsvägar och här och där lite sten. Det var ont om ställen att fylla på vatten, lite på grund av att det råder vattenbrist och/eller bräckt vatten i kranarna på många ställen. Till slut blev det inköp av vatten på flaska vid Körkmacken och sedan stannade vi för lunch.

Blev lite enklare lunch i form av någon sorts energybar, nötter och liknande. Modet var dock gott och Mattias underhöll oss med Spotify och sina favoritlöparlåtar.

Vi drog vidare och själv kände jag att det ibland var lite väl trögt men det släppte efter ett tag faktiskt, men den vikande formen som funnits hela juli gjorde sig påmind.

Det var fräckt att passera lite gamla bunkers och Ingmar Bergmans hus. Vilka ödelandskap, liksom.

Sedan var det runt fågeludden och Johan drog iväg med cykeln för att handla läsk till ankomsten. Här började Magnus, Mattias och Tony dra upp tempot när det bara var några kilometer asfalt kvar. Jag hakade på ett tag men såg inte riktigt vitsen med att ta i.

Väl framme i Broa drack vi läsk, badade våra ömma fötter och blev fotograferade av kioskägaren. Det blev totalt 45 km + 35 km = 80 km.

Nästa år kommer vi att ta Norsholmen och under dag 2 finns det utrymme för att springa ännu närmare kusten.

13686492_1272000669476794_1674143936165607365_n

7 fiskelägen och 2 uddar – 2016

DCIM136GOPRO

Jag tänker att det inför nästa års upplaga av 7 fiskelägen och 2 uddar är bra med en liten rapport om årets lopp så jag vet vad vi gjorde rätt och fel.

Efter lite logistikövningar som det alltid blir när man startar på ett ställe och går i mål på ett annat så var vi klara för genomgång och start i Ljugarns hamn. Vädret var lite kyligt, mulet och blåsigt så man frös lite när man stod och väntade på start.

Jonny och jag bildade laget GTR 3 och startade klockan 10.20. Efter 15 sekunder så insåg vi att inte skulle komma att frysa under loppet.

Ljugarn – Vitvärs fiskeläge

Första sträckan är väldigt kort och lätt, vi sprang helt enkelt stora vägen och vek sedan ner på en stig som ledde till strandvägen som gick hela vägen fram till första kontrollen.

Vitvärs fiskeläge – Sjausters fiskeläge

Om första sträckan är kort och lätt så är andra sträckan betydligt längre. Vi fortsatte på vägen som efter parkeringen vid Folhammars raukområde övergår till skogsväg och försökte sedan hålla oss så nära stranden som möjligt men utan att springa alldeles för mycket i den tröga sanden.

Sjaustru strand är väldigt lång och fin och vi var nere och kände på strandbrynet vid ett tillfälle men det var alldeles för mjukt så vi höll oss uppe i skogskanten istället.

Andra kontrollen satt längst ut på piren vid Sjausters fiskeläger.

Sjausters – Grynge

Till Grynge gjorde vi ungefär samma vägval som på sträckan innan. Började på en stig och höll oss på så fast mark som möjligt och så nära vattnet som möjligt. Inga större problem faktiskt.

Grynge – Sysne hamn

Här fick man i alla fall klura lite på vägvalen. Vi valde skogsvägen mot Sandviken eftersom det var lite jobbig terräng nere vid vattnet. Det kan vara så att vi hade lite för trevligt och för bra flyt, för jag tror att vi sprang lite för länge på skogsvägen innan vi vek ner mot stranden.

Efter skogsvägen så höll vi oss som vanligt nära vattnet men på fast mark.

Framme vid själva badstranden så var det väldigt lättsprunget uppe på ’banken’ men vid den lilla bäcken vek vi ner på stranden som även den var väldigt lätt att springa på. Väldigt härligt faktiskt.

Efter ett tag får man vika upp på vägen ner mot Sysnes fiskeläger. Där passade vi på att fylla på med lite vatten i pumpen som står där.

Sysne fiskeläge – Sysne udd

Kortaste sträckan. Kontrollen ligger längs med vägen.

Sysne udd – Kumlet vid Kuppen

Längsta sträckan? Tråkigaste sträckan? Asfaltsväg och sedan vek vi av längs med havet på en lång skogsväg som sedan gick över fina klippor runt udden och fram till kontrollen. Enkelt vägval tycker jag.

Kumlet – Herrvik, pir 1

Här blev det knepigare men eftersom vi var lite trötta vågade vi helt enkelt inte chansa. Vi har heller inte sprungit här förut så vi valde att leta upp vägen som gick ner till Herrviks hamn, för att sedan så tidigt vi vågade vika ner mot piren. Många valde istället att springa runt udden och leta sig ner mot hamnen. Så gör vi nog nästa år.

Herrvik, pir 1 – Herrvik, pir 2

Här består vägvalet av att antingen simma ca 100 meter mellan pirarna eller springa runt. Jag hade kollat på sträcktiderna från förra året och sett att man förlorade i snitt 4 minuter på att springa runt. Jag är ingen simmare och jag var lite osäker på hur jag skulle reagera på det kalla vattnet och på löpningen efteråt, så vi sprang.

I år var det mer röjt runt andra piren, så man tappade i snitt 3 minuter på att springa. Väl värt. Hörde att en del som simmat hade fått kramp när de kom i land.

Herrvik – Färse fiskeläge

Efter Herrvik, när vi skulle upp på Grogarnsberget började det gå långsammare för oss. Lite osäker på var strandvägen gick så sprang vi några meters omväg. Sedan var det egentligen bara att följa vägen runt berget tills man kommer till det lilla fiskeläget. Jag tror ingen väljer att snedda rakt över berget faktiskt.

Färse – Katthammarsvik

Likadant här, jag tror ingen valde att gena över hagar och sankmarker utan här följer man nog enklast vägen hela vägen in till Katthammarsvik, och så viker man ner mot stranden där det är lämpligt.

Sammanfattning

Vägvalen var rätt bra överlag, med tanke på att vi sprang för första gången. Dessutom var väl varken Jonny eller jag så bra på det här med kartläsning. Jag tror att vi kan kapa 2-3 minuter, eller kanske till och med 5, på att springa mer rakt på här och där.

Det var ett skoj lopp, varierande terräng och mycket att se. Som vi sa när vi var trötta, det finns mycket värre och tråkigare löprundor att vara trött på.

Vi sprang i mål på 3.19 vilket var lite vad vi hade hoppats på, även om vi satte maxgränsen på 3.30. Det var medvind stora delar av vägen och många som sprungit tidigare förbättrade sina tider med 15-20 minuter.

Det avslutande badet i 16°C kallt vatten var uppfriskande.

Gott om snacks och annat fanns vid mål, bra arrangerat av Torbjörn Sköldefors.

Här är Strava-aktiviteten.

Här finns rundan inritad på RunnersApp.

Här hittar du resultat, bilder och mer information om loppet.

Min marathon-debut

Så var det avklarat. Min spontana medverkan i Stockholm marathon. Här kommer berättelsen om hur det gick.

Sammanfattning

För en lång och detaljerad redogörelse, läs efter sammanfattningen. Men i korthet…

Runt den 19 maj kom jag på tanken att jag ville springa Stockholm Marathon. Efter ett par dagar fick jag en startplats av en bekant så då var det ingen återvändo.

I starten kändes det riktigt bra och jag valde att trycka på lite. Den fina känslan höll i sig fram till ungefär 22 km då jag fick en liten svacka. Kanske för att det var så dödstråkigt runt Gärdet men också för att jag fick kryssa ordentligt för att springa om de som hade startat 10 minuter tidigare.

Men mellan 25-35 km kändes det genast mycket bättre. Rent av bedrägligt bra. Visst började km-tiderna krypa upp några sekunder men jag höll fortfarande fart för att komma in runt 3.30.

Men vid 35 km kom den. Väggen. Inser nu i efterhand att jag aldrig har varit så trött i hela mitt liv. Krafterna var helt slut och jag fick börja gå vid vätskestationerna. Jag sög i mig all energidryck och Dextrosol jag kunde hitta.

Trodde aldrig att den äckliga Torsgatan skulle ta slut.

Trodde aldrig att Odengatan skulle nå fram till Odenplan.

Men det gjorde den och sedan lättade det lite granna i alla fall, trots lite krampkänningar.

Väl inne på Stadion lyckades jag till och med ta i lite, men jag var tom på både energi och känslor direkt efter målgång.
Jag insåg ju att tiden faktiskt var helt ok för att vara första gången och för att vara mig. Så efter ett tag kom den, lyckan. Stoltheten.

Många vittnar om någon sorts depression efteråt, antingen för att man nått sitt mål eller för att man missat det. Nu hade jag ju ingen längre uppladdning och jag genomförde loppet rätt bra. Så nu i efterhand, när tröttheten i benen har släppt, så är jag sugen på nya utmaningar och nya lopp. Även om det kan dröja innan det blir en ny mara.

3.35.07 blev den officiella tiden.

Disclaimer: Även om jag bestämde mig lite spontant så var jag inte otränad. Jag springer mellan 25-35 km i veckan. Jag vill verkligen inte rekommendera någon att otränad springa ett marathon för det vore direkt livsfarligt.

Den långa versionen

Uppladdning

I söndags, helgen innan, sprang jag 25 km i den fart, 5 min / km, som jag tänkte försöka springa i. Det gick tungt. Under veckan försökte jag få till bra med sömn men en dagsutflykt till Halland och en AW med jobbet kanske inte passade in perfekt.

Jag laddade på med mer mat, mer kaloririk mat, än vanligt och jag kanske inte höll igen på sockerintaget direkt.

Överlag kändes det inte jättebra inför lördagen men överresan till Nynäshamn med båten gick utmärkt och när jag kom fram till Patrick och Genevieve så bjöds jag på hemmagjord smarrig pizza.

Race day

Jag sov väldigt gott och åt en rätt normal frukost. Drack en hel del kaffe och försökte fylla på med lite vatten. Jag blandade en halvlitersflaska med Tailwind som jag smuttade på fram till start. En halv banan blev det strax innan start också.

Vi hängde ett gäng gotlänningar vid Östermalms IP och jag tror de flesta av oss var mer eller mindre nervösa. Eller laddade. Rikard och jag startade i samma grupp så vi höll ihop tills starten gick. Alltid skönt att ha någon att hänga med tills startskottet går.

Starten

Vi startade 12.10, det vill säga 10 minuter efter första starten. Vi såg till att ligga längst fram i starten, eftersom tempot inte skulle vara så högt misstänkte vi. Snabbaste farthållaren i vår grupp var för tiden 3.45.

Det är en skön känsla att bara släppa alla nervositet och veta att man har förberett sig så gott man kan, att man tre minuter innan start inte kan påverka så mycket mer än att se till att skorna är knutna och att klockan är redo.

Min taktik innan loppet var att känna efter, njuta och inte försöka jaga tider. När det på själva dagen kändes så bra så bestämde jag mig för att gå ut i runt 5 min / km och sedan känna efter hur länge det skulle hålla.

Precis efter starten så märkte jag att det var bara 30-40 löpare, max, framför mig, så ner till Strandvägen var det väldigt gott om plats och riktigt skönt att springa. Men redan nere på strandvägen började vi komma ikapp de riktigt långsamma som startat 10 minuter innan oss.

Första 5 km

Starten var ju utanför Östermalms IP på Lidingövägen, sedan sprang man ner på Valhallavägen, förbi radiohuset och ner på Strandvägen. Så långt var det väldigt lugnt och skönt som sagt och gott om publik som hejade på. Men ju längre jag sprang, desto mer folk kom jag ikapp, och ibland blev det väldigt trångt.

Vid Kungsträdgården och på Skeppsbron öppnades det upp lite och jag kom in i ett rätt bra tempo. Första 5 km passerades på 23.47.

5-10 km

Jag hade laddat upp med två små (2 dl) flaskor. I den ena hade jag Resorb Sport med magnesium och i den andra Tailwind. Det kändes väldigt bra att ha egna flaskor med och jag kunde med gott samvete hoppa över 1-2 vätskekontroller. Men annars försökte jag dricka vid varje station.

Ner på Södermälarstrand blev det lite mer kryssande men det fortsatte att rulla på bra bort mot den beryktade Västerbron.

Men jag tror att mina löprundor upp för färjeleden har givit resultat för jag tyckte inte det var speciellt jobbigt. På plats på Västerbron fanns Martin med glada tillrop!

Nerför är alltid skönt och man kan ta ut löpsteget lite och låta det rulla på. Norrmälarstrand var dock väldigt trång men 10 km passerades på 48.17 (5-10 km på 24.30) och skulle jag orka fortsätta i detta tempo så var 3.30 som sluttid ingen omöjlighet.

10-15 km

Jag tror minsann att Jesper från en Facebook-grupp jag är med i (som faktiskt heter Löparpepp) stod på Norrmälarstrand och hejade och det stärker alltid att höra sitt namn.

Det började bli lite varmt och jag blötte ner tygstycket jag hade på huvudet och jag sprang igenom alla duschar jag hittade. Oerhört skönt att kyla ner sig. Här var resorben uppdrucken vilket var lite skönt för den smakade lite för mycket för att det skulle vara gott.

Efter Vasagatan svänger man ju upp på Torsgatan (tror jag) och här börjar det absolut jobbigaste uppförslutet. Jag känner igen sträckan från halvmaran och på första varvet kändes det rätt ok. Men det känns som om Vasaparken och Odengatan ligger väldigt långt borta.

Väl över Odenplan så börjar ett litet nedförslut och en bit efter Sveavägen passerades 15 km på 1.12.47 (10-15 km på 24.30) så jag höll exakt samma tempo som innan.

15-20 km

Någonstans i huvudet började det ju gnaga lite i mig att det kanske gick för snabbt. Vid ett par tillfällen kom jag ikapp farthållare från de som startade 10 minuter innan och jag funderade på om jag skulle haka på dom ett tag för att vila mig lite. Men nej, det kändes för bra.

Det som också kändes bra var att jag tänkte att nästa gång jag springer här så är jag nästan i mål.

Men annars var det lite småtrist här. Karlavägen, upp Sturegatan och sedan Valhallavägen bort till Radiohuset. Vid Radiohuset var även min andra flaska uppdrucken och nu fick jag förlita mig på vätskekontrollerna. Jag hade hittills bara sprungit förbi en eller två och jag tänkte inte missa någon mer.

Ut på Gärdet var det rätt trist faktiskt.

20 km passerades vid 1.37.42 och de senaste 5 km gick på 24.55. Något långsammare än tidigare alltså.

20-25 km

Strax efter att 20 km passerats fanns en stor portal som markerade 21.1 km, dvs en halvmara. Den passerades på 1.43.13. Här är det ju värt att påpeka att jag 2014 sprang Stockholms halvmarathon på precis under 1.43.

Här åt jag också lite saltgurka. Det var väl det roligaste som hände på den här sträckan. Det är såklart väldigt glest med publik när man springer ut längst ut på Gärdet och runt 22-25 km var det riktigt segt och jag undrade om jag skulle behöva sakta av ordentligt.

25 km passerades på 2.03.16 och sista 5 km gick på 25.34, alltså helt klart långsammare än tidigare.

25-30 km

Det fortsatte att vara rätt segt att springa på Djurgården men däremot så fick jag nya krafter efter 25 km. Det började kännas riktigt bra och jag kunde börja springa om de som var lite långsammare. Räddningen var lite att det fanns gott om musik här ute som piggade upp.

Det kändes fint in på Strandvägen för här kom jag ikapp ytterligare en farthållare från den tidigare startgruppen och jag saktade ner i trängseln som alltid följer farthållarna. Men vid Kungsträdgården kubbade jag om och ut på Skeppsbron.

Här passerades 30 km på 2.28.47 vilket gav ett litet litet litet hopp om att klara 3.30. Om jag orkade hålla samma tempo ungefär. Sista 5 km gick på 25.31 så även fast jag kände mig fräsch så ökade inte farten alls.

30-35 km

Strax efter 30 km och precis innan Slussen hörde jag mitt namn igen och där såg jag syster med familj. Oerhört peppande inför den lilla stigningen innan man kommer ner på Södermälarstrand igen.

Det kändes oförskämt bra och jag var helt inställd på att hålla 5-tempo tills jag sprang in i väggen. Jag visste också att jag här någonstans skulle slå mitt personliga längdrekord. Jag hade tidigare sprungit max 32 kilometer.

Uppför Västerbron kändes det fortsatt bra men här gör jag kanske min enda tabbe under loppet. Martin erbjuder energi (gel, bar?) och jag tackar nej. Jag tänkte på magen, men det hade förmodligen inte ställt till med något så kort innan mål.

I nerförslutet rullade jag på och jag började inse att 3.30 var kört, att även om jag mådde fint så skulle det förmodligen inte gå. Men det rörde sig inte om några stora marginaler.

35 km passerades på 2.54.41 (sista 5 km på 25.54). I teorin hade jag fortfarande en liten chans på 3.30 men jag visste nog att det inte skulle gå, med tanke på att det gick långsammare för varje kilometer.

35-40 km

Mitt på Norrmälarstrand kom den. Väggen. Smack sa det, som från ingenstans. Instinkten sa att det var lika bra att ge upp. Att kliva av. Eller att börja gå. Benen var stela, men framför allt var det orken som sa i från helt plötsligt. Jag fick börja andas djupare och snabbare, jag tog all dryck jag kom åt. Jag försökte haka på de som verkade hålla rätt tempo men det gick bara inte.

Jag hade koll på 3.45-farthållaren vilket innebar att om jag bara orkade haka på honom så var 3.35 min sluttid. Men de försvann längre och längre bort…

In på Vasagatan stod syster med familj igen, och det hjälpte mig uppför den lutningen. Men Torsgatan på andra varvet var bland det värsta jag varit med om tror jag. Så tungt. Odengatan dök aldrig upp.

Jag grabbade 3 Dextrosol-tabletter fast jag nog visste att de inte skulle hinna verka. Hela Vasaparken var en plåga och jag gick medan jag tuggade i mig tabletterna.

Efter Odenplan gick det lite bättre när det började gå nerför. Men det var fortfarande en plåga. Jag inser nu att tröttheten jag hade när jag sprang i Göteborg 2013 inte ens var i närheten av detta. Att Tantolunden uppför i halvmaran 2014 och 2015 egentligen var plättlätta.

När jag såg tiden vid 40 km så insåg jag att allt hopp om 3.30 definitivt var ute och jag kämpade för att komma ikapp 3.45-ballongerna.

40 km passerades på 3.22.26 och sista, långsammaste, 5 km på 27.45. Det vill säga, jag var helt slut.

40-42 km

Strax efter 40 km högg det till i båda låren och krampen visade sitt fula tryne. Jag försökte stretcha lite, påhejad av snubbe med ölburk i handen. En sista slurk sportdryck, eller om det var vatten, och sedan bet jag helt enkelt ihop. Det var tungt uppför (visst var det uppför) Sturegatan och jag blev omsprungen av många. Å andra sidan hade sjukvårdarna tyvärr fullt upp med många som kroknat helt i värmen.

Mattias ord, som verkar vara något sorts Ultra-ordspråk, om att det gör lika ont att springa som att gå, betydde i det här läget ingenting…

Målgången

Jag hade gett upp hoppet om tiden, eftersom jag visste att målet på 3.45 var säkrat. Här var det rent pannben och jag kände att jag ändå ökade farten lite. Jag tänkte på Rikards kloka ord om att när man väl är i mål behöver man inte springa en meter till.

Precis innan Stadion står syster med familj igen och hon ropar att jag ska springa ikapp Mattias. Jag tänker att hon är galen, han startade ju 10 minuter innan och han satsade på 3.20.

In på Stadion kändes det skönt. Det kändes lätt att springa på bana. Med 200 meter kvar inser jag att det är ju det här jag väntat på. Läst om. Hört berättas om. Så jag tittar upp och ser publiken och hör hur det är ett öronbedövande jubel inne på stadion.

Så jag spurtar (nåja) i mål, precis över 3.35. Men sista kilometern verkar ha gått under 4.40.

I mål får man en medalj innan man slussas ut från stadion. Jag vill inte stanna, jag vill bara vara i rörelse och jag vill äta och dricka. Man får en vattenflaska med vatten som legat i flaskan i ett par veckor men det gör ingenting.  Jag tömmer halva flaskan i munnen och andra halvan över mig.

Jag hämtar väskan och letar upp Johan. Jag försöker få av mig chipet vilket känns som en fantastisk utmaning. Jag hittar kaffe och bulle och jag tar ett sista glas sportdryck och lovar mig själv att inte dricka sportdryck på flera månader.

Slut

Jag är så trött sista 7 km och efter mål att jag inte orkar vara stolt eller glad. Men efter 15 minuter känner jag att kroppen mår rätt bra, benen är visserligen stela men jag har inte ont. Fötterna är möra men inte trasiga. Valet av sko var rätt, Kinvara 7 är fantastiska asfaltsskor med gott om plats för tårna. Mina Pegasus 32 hade förmodligen trasat sönder tårna.

Jag hade inte ont någonstans. Vid något tillfälle under loppet värkte det i ryggen, utför gjorde det lite ont i vänster trampdyna. Men det försvann och knäna höll, fötterna likaså.

Det som gör att jag känner mig nöjd till slut är att jag känner att jag gav nästan allt. Att missa 3.30 med 5 minuter är såklart trist men det var min första mara och jag hade aldrig sprungit så långt tidigare. Men jag hade inte orkat gå för det.

Efter ett tag så kommer nöjdheten, när man fått i sig lite dryck och ätbart. Jag klarade en mara. Jag inte bara klarade den, jag gjorde en för mig fantastisk tid på 3.35.07. Väggen kom ju inte förrän efter 35 km.

Jag suger i mig av alla lyckönskningar som kommit via SMS och Facebook och alla grattis och bra jobbat som kommit efter målgången.

Love ringer upp och gratulerar.

Jag känner på en gång att det här kommer jag att göra om. Men inte ännu på ett tag. Jag känner att 3.30 inte alls är omöjligt för jag tänker att om jag inte hade lagt så mycket energi på att springa om folk hela tiden de första 20-25 kilometrarna så hade jag kanske orkat hålla tempot ännu längre tid.

Jag känner att om jag hade optimerat träningen lite mer inför det här, med mycket längre framförhållning, så hade ytterligare någon minut kunna kapas.

Jag känner mig lite mallig. Det är inte alla som kan springa ett marathon. Jag känner att Gotland Ultra Marathon inte kommer att vara något problem om jag kan fortsätta hålla den här formen.

2016-06-04 17.14.32Polar-appens sammanfattning.

2016-06-04 18.48.27De officiella mellantiderna.

2016-06-04 20.37.58-2Hamburgaren på båten på väg hem.

2016-06-04 23.30.04

Diplom jag fick från Love!

Nu ska jag springa snabbare

Eller i alla fall mer energieffektivt.

I fredags var jag i Solna och gjorde den analys av löpsteget som jag fick i present av Sara. Det är Fredrik Zillén på Spring Snabbare som med hjälp av kameror och en programvara som heter MotionMetrix som gör analysen för att sedan komma med massor av tips för att rätta till steget.

Först fick man värma upp och göra en första analys av löpsteget. Energiåtgången visades på en skala liknande den för kylskåp. Precis som för många andra (gissar jag) hamnade jag nere på ett rött E.

Jag hade alldeles för lång kontakt med löpbandet (marken) och även om jag lutade ’rätt’ så landade jag för långt fram och fick för mycket bromskraft och för lite kraft framåt.

HL_74_20160513T135904_12kph_

Efter ett ’par’ justeringar (luta framåt, fram med naveln, bak med axlarna och så vidare) så började det faktiskt ta sig och jag kom upp på ett ljusgrönt A och betygen dubblades nästan.

Vi hann göra ett sista test där jag sänkte stegfrekvensen och jag fick bättre betyg på flera punkter men lite lägre energieffektivitet.

Under och efter analysen får man med sig massor av övningar, råd och tips samt en hel del annat, som rörlighetsövningar (jag var tydligen inte så smidig) och liknande. Som jag ser det betalar man för just det, råden, den personliga analysen och de små (och stora) justeringarna.

Första testet

Igår sprang jag första rundan där jag försökte ’fixa’ till allt det här och första insikten var att kroppen (eller knoppen) ville springa alldeles för fort när jag gjorde allt jag skulle. När muskler och kroppen inte riktigt är van så blir man såklart lite tröttare än vanligt. Men överlag kändes det bra. Det sägs att det tar väldigt lång tid att få in allt det här i muskelminnet och att musklerna kommer att göra lite ont ett tag.

Med lite vila då och då under passet så gick det faktiskt ganska snabbt igår. Jag försökte hålla stegfrekvensen runt 180 och får väl försöka att låta bli att gå över det.

Det jag hade på känn innan analysen och som jag helt klart konstaterat nu är att typ av skor påverkar löpsteget väldigt lite. Jag gjorde testet i mina Nike Pegasus 32 som har ett helt vanligt ’drop’, det vill säga stor höjdskillnad mellan häl och tå. Jag springer likadant i dom som jag springer i mina lågdrops Kinvara7.

13254419_10153431676561394_8700467964905880375_n

En runda söderut istället, Visby – Ygne

4 april. Dag 35 av blogg 100.

Härom dagen beskrev jag en löprunda från Visby till Själsö och tillbaka. Idag tänkte jag visa lite hur det ser ut om man springer längs med kusten söderut.

DCIM136GOPRO

Jag springer ner på Söderväg och när man väl passerat Färjeleden så börjar det fina. In på hällarna som den senaste tiden rustats upp väldigt bra. Det har gjorts i ordning gångstigar, byggts trappor ner till den nedre klinten och det är nu gott om skyltar.

Ser ni klippan i mitten av bilden? Den ska vi till.

DCIM136GOPRO

Bakom mig ser vi Visby hamn. Den här rundan sprangs tidigt en söndag morgon men inte heller då var det någon sol.

DCIM136GOPRO

Vattenfallet vid Fridhem Maffigare när det är vinter.

DCIM136GOPRO

Man måste stanna på Högklint och fotografera. Det ingår.

DCIM136GOPRO

Förbi Högklint så är det en fantastiskt fin stig längs med klintkanten. Genom skogen och ut mot kanten, hela vägen. Rätt häftigt landskap.

DCIM136GOPRO
Den här gången vände jag nere vid Ygnes fiskeläger. Sedan sprang jag upp längs med fritidshusen och ut en stund på vägen som går mot Kneippbyn. Mest för att få upp farten lite. Sedan vek jag ner över hällarna igen efter Kneippbyns sommarland.

Den här gången stannade utflykten på 18 kilometer, mer hann jag inte med. Jag ser fram emot den här rundan i sommar. Är man lite äventyrlig kan man fortsätta in på skjutfältet efter Ygne, men det gäller att kolla att det inte är avspärrat på grund av övningar. Det kan vara, och nu överdriver jag inte, direkt livsfarligt. Tofta skjutfält används fortfarande som just ett skjutfält.

Långa sträckor inne på skjutfältet bjuder kanske inte på vidunderliga vyer,  men det finns en charm i att springa bland gamla värn, sönderskjutna rostiga grejer och en gigantiskt lång betongvägg mitt ute på en öppen yta.

När man närmar sig Gnisvärd blir det vackert igen och sista biten mot Tofta är ren strandlöpning. Sedan kan man ta ett bad, kanske käka lite och sedan får man väl springa hem igen. Det är drygt 20 km enkel väg till Tofta om man springer.

Favoritrundan Visby – Själsö

30 mars. Dag 30 av blogg 100.

Sara och barnen är i Stockholm så då passade jag på göra en utflykt till Själsö hamn i solskenet. Den här gången tog jag med mig en kamera men efter ett litet tag så bestämde sig molnen för att täcka himlen. Så inga episka solnedgångar.

visby-sjalso

Den här löprundan klockade in på 22 km och jag gillar den så skarpt. Jag brukar ta cykelvägen ut mot Snäck längs med havet. Rakt över Snäcks camping och sedan en liten bit längs stranden för att sedan vika upp på Klinten mot Muramaris.

DCIM135GOPRO

Det är kul att se hur Muramaris förändras för varje gång man springer förbi. Förresten, spring alltid upp på klinten vid Muramaris. Det finns två stentrappor att välja på om man kommer söderifrån. Det går nämligen knappt att ta sig fram på stranden på grund av sjukt mycket taggbuskar.

DCIM136GOPRO

Efter Muramaris springer man ner på stranden igen och springer in i Brucebos naturreservat. Fantastiskt vackert och vått, men det finns spångar stora delar av stigen så det är inga problem alls.

DCIM136GOPRO

Efter Brucebo får man ge sig ner på stranden ordentligt eftersom husägaren har stängt av sin trädgård, vilket man kanske kan förstå. Men det är lite krångligt att ta sig fram bland vass och stora stenar.

Genom hästhagen och sedan runt viken fram till fiskeläget Själsö.

DCIM136GOPRO

DCIM136GOPRO

DCIM136GOPRO

Samma väg tillbaka genom Brucebo, upp vid Muramaris och sedan ner en liten sväng vid Snäck. Idag vek jag upp direkt genom en väldigt våt stig i kraftig uppförsbacke. Man passerar liksom en liten bäck, men det fungerar. Över Snäcks camping igen men högre upp för att sedan springa upp ännu ett snäpp på klinten. Fantastisk utsikt hela vägen in till Visby (och Högklint vid vackert väder).

DCIM136GOPRO

Stranden vid Snäck.

DCIM136GOPRO

DCIM136GOPRO

Idag vek jag ner vid första trappan efter Snäck, då hamnar man nere i ett väldigt lustigt litet landskap. Massor av sten och sedan ner på en fantastiskt naturstig. Visst, det går inte speciellt fort här, men det får man ta. Sedan övergår naturstigen i lite mer av vanlig stig och här känns det alltid som en transportsträcka fast det är en väldigt häftig skog man springer i genom.

Istället för att fortsätta rakt fram för att komma fram vid Norderport och gravarna utanför ringmuren så sprang jag ner på strandpromenaden i hopp om solnedgång. Så blev det inte.

DCIM136GOPRO

Genom hamnen för att börja den långsamma klättringen uppför Färjeleden. Idag stannade jag och tog kort på muddringen inför kryssningskajsbygget. Dygnet runt kör dom.

Idag blev tiden lite sämre på grund av alla stopp för att plåta och i ärlighetens namn var jag lite trött i benen också. Drygt 56 km blev det förra veckan.

Jag rekommenderar verkligen den här rundan. Vill man ha en kortare runda vänder man vid Snäck. Vill man springa längre så är det bara att fortsätta förbi Själsö mot Brissund, Krusmynta och till slut hamnar man vid Kinnerstugan. Fantastiskt att kunna springa vid stranden på det här sättet.

Stockholm halvmarathon, 12 september 2015

När man står i starten och känner att förutom att uppvärmningen kanske inte direkt varit så bra, så fanns det inte något direkt att klaga på. Vädret var bra, formen var ganska bra, uppladdningen under veckan hade varit bra.

Dessutom hade sömnen natten innan varit utan anmärkning och även om det kanske är lite småjobbigt att åka båt tidigt på morgonen så kändes det rätt bra. Visst, McDonalds till lunch. Men det är å andra sidan något som jag är rätt van med så det var ju inget som skulle uppröra magen.

Det kändes dessutom som om jag lyckats med vätskepåfyllningen inför loppet.

Så när starten gick kändes det oförskämt bra. Jag startade klockan när startsignalen gick för att sätta lite extra press eftersom det tar en stund innan man lyckas passera startlinjen.

Det kändes som om de första kilometrarna gick rätt snabbt och man har ju lite dålig koll eftersom man springer i en tunnel och GPSen i klockan går bananas.

Mattias och jag låg precis bredvid farthållaren som skulle springa in på 1.40 och vi visste att det inte skulle hålla om vi skulle springa in på under 1.35.

Vid 5 km stod bruttotiden på 22.15 ungefär vilket ju ger en km-tid på cirka 4.27. Jag tror att vi mentalt registrerade att det var lite för långsamt (trots att nettotiden var 21.34) så vi travade på i aningens högre tempo och lyckades skapa lite utrymme till 1.40-flaggorna.

Den nya sträckningen runt Hornsberg kändes egentligen rätt meningslös. När vi kom upp mot 10 km kände jag att tempot kanske var lite för högt och Mattias började sakta glida ifrån. Andra 5 km gick på 21.21 vilket var snabbt. Första 10 km gick alltså snabbare än vad vi båda sprang Blodomloppet på.

Norrmälarstrand är en rätt seg sträcka men det känns skönt att det står så mycket publik från Sheraton, riksdagen, slottet och vid Slussen, så då trodde jag att jag skulle orka haka på Mattias. Men nere på Södermälarstrand var jag tvungen att ge upp det. Varje gång jag närmade mig så saktade jag omedvetet av och avståndet ökade.

Sträckan 10-15 km knallade ändå på i 22.06 vilket gav mig hopp om en bra sluttid. Jag var alldeles för trött för att börja räkna på eventuell sluttid men jag visste att jag hade flera minuters marginal. Men när vi närmade oss Tanto började både ork och ben ta slut. Jag saktade ner, kanske allt för mycket. Men det var så otroligt tungt uppför och jag försökte öka tempot när backarna planade ut, men det gick inte.

Genom Slussen kändes det ändå rätt ok och sedan fick jag syn på klockan som satt vid 20km. När jag såg att den stod på 1.29 och att jag skulle passera den innan den slog 1.30 så visste jag att 1.35 var möjligt. Kunde jag bara göra sista 5.1 km på 5 minuter så var jag hemma. Medvetet struntade jag i de 30-45 sekunder jag visste skulle dras av på min sluttid.

Jag ökade tempot (kändes det som i alla fall) och sista lilla backen vid Slottet kändes som Mount Everest. Passerade mållinjen när bruttotiden slog 1.34.48 och det kändes löjligt bra. Hade ingen aning om vad nettotiden var då, utan det fick jag kolla när jag hämtat upp telefonen.

10-20 km gick på drygt 46 minuter. Sista 1.1 km på 5.02. Placering: 990 av 12 000 löpare.

I målområdet satt Mattias som hade ångat på i ungefär samma tempo, även uppför backarna och han hade sprungit in på cirka 1.31.30. Fantastiskt bra.

Jag var trött men väldigt lycklig. Helt slut i benen, men inte speciellt hungrig eller törstig egentligen. Lite lagom så där.

Idag dagen efter känns det riktigt bra, även om det aldrig är kul att man ’säckar’ ihop så på sista 5 km. Men att putsa personbästa med 2,5 minut känns bra. Dessutom putsades förra årets tid med nästan 10 minuter.

Nu blir det vila ett par dagar innan det är dags att sänka tempot och öka distansen inför Gotland Ultra Marathon den 3 oktober. Då är det cirka 52 kilometer kuststräcka som ska springas.

Visst vore det skoj att försöka knäcka 90 minuter nästa år? Eller kanske ta ett marathon på 3.30? Vi får se.

Jag kom runt – Göteborgsvarvet 2013

Ni förstår hur trött jag har varit efter Göteborgsvarvet? Eftersom blogginlägget kommer mer än en vecka efter loppet.

Det var faktiskt otroligt jobbigt. Jag sprang in på ungefär 2 timmar och 22 minuter. Missade alltså målet med 22 minuter. Jag listar mina ursäkter / förklaringar direkt, så har vi det ur vägen.

  1. Det var helt galet varmt och luften saknade syre.
  2. Jag var otränad.
  3. En vecka med nattbåtar, frukostseminarium och ännu mer resande gjorde att jag var trött redan innan loppet.

Det var ungefär 25 grader varmt och det hängde åska i luften vid min start. Det åskade faktiskt lite på håll men inte tillräckligt, och det sägs att vissa delar av Göteborg drabbades av ett galet oväder med regn och stora hagel. Det såg inte jag någonting av.

Första kilometerna gick rätt bra, men efter 7-8 km kände jag att det kunde bli tungt. Efter drygt en mil insåg jag att om jag skulle komma i mål så var det dags att börja ta det väldigt lugnt. Jag fick ändå gå en hel del sista kilometerna för att komma i mål alls, och för att jag inte skulle ta ut mig fullständigt.

Så här i efterhand känns det som ett bra beslut. Jag läste på Twitter i efterhand om väldigt många som upplevde exakt samma sak, och om de som sprungit in i väggen och brutit runt 17-18 km.

Jag var givetvis trött på kvällen och dagen efter, men benen och resten av kroppen kändes bra på måndagen. Inga andra efterdyningar faktiskt. Utom en oerhörd mental trötthet, som förmodligen kommer av de senaste veckornas resande och bostadsstrul.

Det som var intressant var att jag direkt efter målgången var så fruktansvärt trött. Jag tänkte faktiskt, och det här är sant, att jag var en riktig jävla idiot som lägger ner en massa pengar, och en helg borta från familjen, på att plåga mig så ordentligt. Men efter en dusch, lite chips, Gatorade och sedan mat och öl, så kände jag att jag nog springer nästa år igen.

Det jag känner nu är att jag vill komma igång med träningen ordentligt. Jag vill springa en mil riktigt snabbt. Jag vill testa mina nya löpardojor.

Så det blir nog en, eller fler, rundor runt Södermalm den här veckan. Dags att börja träna inför Virudden kanske!

Tusen tack till Fredrik för husrum och bra sällskap under helgen, tack till Mats och Olle för skjuts, och bra sällskap till Stockholm i söndags. Ses 17 maj nästa år?

Tusen tack till alla som skänkt pengar till Barncancerfonden också!

  • Johan Carlström
  • Linda Ringblom
  • Tage Ringblom
  • Sara, Love, Elsa
  • Amanda & Daniel, Förskolan Slottsparken
  • www.visbyrecykling.se
  • Inger Löwenhamn
  • Fam Hildorsson/ Svensson
  • Oskar Dahlbom
  • Magnus Larsson
  • Marianne Nilsson
  • Mario
  • Annika A Carlsson

Första steget mot halvmaran

Ja, som sagt. På lunchen idag fick jag en tanke och den slog mig så hårt att jag direkt när jag kom tillbaka till jobbet anmälde mig till Göteborgsvarvet 2013. Eftersom tanken uppstod i att springa för att samla in pengar till välgörenhet så startade jag en insamling på Barncancerfonden. Det tog bara några minuter innan första bidraget kom in, från min kollega Johan Carlström. Big up, Johan!

Göteborgsvarvet är en halvmara, det vill säga ungefär 21 kilometer. Jag har aldrig sprungit så långt förut. Ett par gånger har jag sprungit 12 km, oftast i samband med något lopp.

Plan

Planen är så här. Jag försöker springa så mycket och så varierat som jag kan under hösten. Kanske ställa upp i en massa lopp här på Gotland, eftersom det är bra träning.

Försöker variera mellan att få bra tider på 5 km samtidigt som jag tränar på att springa längre sträckor.

Sedan hakar jag nog på marathon.se och deras träningsprogram inför Göteborgsvarvet. Det börjar i januari och är anpassat efter den eventuella tid man vill slå.

Mål

Målen är följande:

Att sätta ett mål som är att bara komma i mål tror jag inte på, jag vet att om jag kan hålla igång träningen hela vägen fram, då kommer jag att göra en hyfsad tid. Bara fötter, knän och höfter håller.

Första steget

Så ikväll rivstartade jag med en mil i hyfsat lugnt tempo. Eller, jag försökte hålla 5 min/km vilket lyckades riktigt bra. Stabilt hela vägen förutom att högerfoten domnade bort efter 7 km. Stannade och knöt upp skon och skakade loss och sprang sedan resten med väldigt löst knuten doja.

Kändes oförskämt bra i både lungor och ben. Kartan ser lite mysko ut eftersom jag sprang 5 km-slingan, 2 x 2 km-slingan och sist 1 km. Det var nämligen lite mörkt och endast 1 km och 2 km har elljus.

Sluttiden blev 49.52 vilket ger ett tempo på stadiga 4.58 min/km.

Nästa steg

Jag kommer att hålla det hyfsat lugnt med uppdateringar under hösten, ingen idé att hetsa för tidigt. Däremot är jag väldigt sugen på att få med mig fler till Göteborg och det brådskar lite. Förra året var det fullbokat i slutet av september och i år kommer det att stänga ännu tidigare. Så anmäl er nu och häng på! Antingen startar ni egna insamlingar eller så slår vi oss ihop till en gemensam.