Förkortade RSS-texter och Läs mer-länkar

Jag konsumerar mycket läsning via RSS-flöden. Den fantastiska Reeder-appen till iPad (och iPhone) gör att det är väldigt lätt och snyggt och bra. Det är också via den som jag delar med mig av länkar, numer sköts det dessutom automatiskt till Twitter och min Facebook-sida via ett verktyg som heter Ifttt.

När man läser via RSS så är det väldigt trist att så många, framför allt prasselmedia-sajter, inte lägger ut hela texten i flödet. De lägger ofta ut en hyperkort ingress och det gör man för att man vill ha in läsarna på sajten för att kunna bygga på sitt varumärke och för att läsarna förhoppningsvis ska kunna klicka på annonserna.

Men då krävs det ju att den två meningar långa ingressen som hamnar i flödet är oerhört intressant. Det händer ytterst sällan att jag klickar mig vidare, speciellt inte på sajter som fungerar dåligt på mobilen.

Så här ser det till exempel ut i flödet från Helagotland.se:

Men Medievärlden kör ett annat trick. De tar med nästan hela artikeln, och lägger sedan in en Läs mer-länk. Vilket är ok på själva sajten tycker jag, när man inte vill ha med hela artikeln på första sidan.

Men idag gjorde jag misstaget att klicka på Läs mer-länken. Det var sista gången jag gick på den enkla. Det var ett trick som inte hade något med artikeln att göra utan bara var till för att lura in mig på sidan.

Så här ser texten ut i Reeder:
Ola Lindholm-artiklen i Reeder

Jag tycker att det här fallet är intressant, av många fall. Så jag klickar och väntar mig lite mer information om detta.

Läs mer-länk till Medievärlden

Vad får jag? Två meningar ytterligare inklusive en länk till en intervju på en annan sajt.

Det kan ha varit ett misstag, att de automatiskt lägger in länken efter två stycken eller liknande. Men jag tycker ändå inte att det är ok.

Jag tar hellre annonser i flödet än blir inlurad på sajten. Jag tror dessutom att andelen läsare via RSS är så pass liten att det inte ger någon effekt att göra på det här viset. Tvärtom. När man läser via RSS så är man ofta även duktig på att dela länkar.

Sedan finns det ju andra sajter som skördar artiklar via RSS, men det får man nog stänga av på andra sätt.

Transparens är viktigt

Vem äger företaget?

Jag kanske är lite old school här, men nog tycker jag att när man jobbar med sociala medier så borde man väl vara lite mer transparent än så här?

I många (oftast lokala) fall när jag inte hittar några som helst namn på en sida misstänker jag lathet och blygsamhet. I det här fallet, ett företag som säljer tjänster i sociala medier, så får jag andra vibbar.

För om grundarna har många års erfarenhet (födda i mitten på 80-talet) så borde de väl stoltsera med sina namn? Nu tror jag inte att de har något fuffens för sig, jag tror mer att de vill hålla sig undan eventuellt missnöjda kunder. Alla snabbt växande företag som jobbar med nya marknader kommer att få missnöjda kunder.

Jag tror bara inte att stoppa huvudet i sanden är rätt alternativ.

Helt klart är i alla fall att det hjälpte mig att ta ett beslut. De har bra tjänster, bra idéer och det finns helt klart användbara tjänster. Men jag kommer nog inte att köpa de från det här företaget.

Kan nätaktivism ersätta hårdare lagar på nätet?

Idag på förmiddagen hade Pontus Löf en session på ämnet nätaktivism. I panelen fanns även Kwasbeb, Marcin de Kaminski, Brit Stakston och Åse Lundblad.

Pontus berättade lite om hur han jobbade för att putta ner Självmordsguiden från första platsen på sökordet självmord. Det är ett ypperligt exempel på hur man med goda krafter kan bekämpa det onda på nätet.

Diskussionen hade egentligen två trådar. Det ena var nätaktivismen och det andra var att det blåser tuffare vindar när det gäller det öppna nätet. Aktuellt med tanke på Camerons uttalande.

Det kom fram en hel del vettiga åsikter men det var mycket som förblev osagt. Många ville vädra sina åsikter så jag sparade mina till detta inlägg.

Nätaktivism

Hur får man bort det onda på nätet? Det går så klart inte. Det är därför vi ska fylla nätet med massor av gott. Precis som man gör när någon trollar. Man gör så mycket gott att det onda försvinner i mängden.

Kinga Sandén sade senare på lördagen att det också gäller att ta debatten öppet och att respektera de som inte tycker likadant. Oerhört viktigt.

Någon i ‘publiken’ sa att man kan ju inte starta en Sverigedemokraterna.de varje gång, vi kan ju inte ha 1400 Pontus Löf. Men det tror jag att man kan, och det här sker här och nu (som Brit brukar säga). Alla får inte draghjälp av Mymlan men många gör liknande kampanjer. Alla måste göra vad dom kan.

Hårdare lagar

Ibland får man känslan att man tror att det kommer en lag som helt plötsligt stryper öppenheten. Och att aktivisterna kommer att gå bananas och protestera högljutt.
Ingen politiker skulle begå ett sådant politiskt självmord. Man gör därför som man alltid har gjort. Man tar det lite i taget. Inför en mängd mindre förändringar så att man sakta höjer acceptansen hos medborgarna och då blir det ingen folkstorm. Det ser vi redan. Med FRA-lagen till exempel.

Om fler och fler politiker uttalar sig för en stramare hållning, så kommer den stora massan sakta svänga i sin åsikt. De kommer att tänka att det kanske inte är så farligt. Om medierna hakar på, de är trots allt politiska, så kommer det att gå ännu fortare. Internet är farligt. Det har vi ju hört.

När Kina blir mäktigare så kommer de förmodligen att ställa krav på de länder de jobbar med. De kommer inte att godkänna att det skrivs kritiska inlägg om Kina i de länderna. Pengarna styr. Som alltid.

De unga som nu växer upp med internet kommer inte att försvara friheten och öppenheten, för de kommer inte att se det som en självklarhet. De är ju på Facebook idag och köper den totala kontroll Facebook har idag. För varje ny kull som kommer så kommer de kanske att bli mer vana vid ett mer kontrollerat nät.

Jag försöker helt enkelt säga att det här kommer inte att hända över en natt. Det kommer att gå sakta. Så sakta att vi en dag vaknar upp och undrar vad som hände.

Om vi inte gör något. Om inte alla gör vad dom kan. Nu.

The real Twitter-elit?

Debatten går vild på twitter om det finns en elitistisk elit som är som en flickjox-bubbla som exkluderar och sekteriserar.

Det har nämnts i flera blogginlägg att det nog finns flera eliter på Twitter men jag undrar om någon har nämnt dessa herrar. Unga svenska killar som fullkomligt krossar i antalet följare, följer få men får ett fantastiskt genomslag. Steve har till och med, som en av få svenskar, ett certified twitter account.

20110711-104036.jpg

20110711-104050.jpg

20110711-104101.jpg

20110711-104111.jpg

20110711-104120.jpg

20110711-104128.jpg

20110711-104135.jpg

Google+ (eller Google Plus)

 

XKCD Google+

Idag har jag testat Google+. Det som vissa kallar Facebook-dödare. Det är det inte.  Men det är snyggt och bra och jag tror att när funktionerna utökas och Buzz, Latitude och annat Google-relaterat börjar integreras, då blir det nog extra roligt.

Än så länge testas det länkar och annat till höger och vänster men jag ser redan användningsområden.

Dessutom tror, och hoppas, jag på att Google+ kommer att påverka SEO en hel del. Sociala inlägg, +1-knappar och delningar kommer snart att påverka page rank.

Official Google Blog: Introducing the Google+ project: Real-life sharing, rethought for the web.

Kanske inte direkt föreläsningar, men ändå

Hårt arbete

Det kommer ett gäng nu. Föreläsningar, föredrag, utbildningar eller vad man ska kalla det.

Nästa vecka, på torsdag, ska jag få hålla låda på Web & IT-bar här i Visby. Jag ska prata om sociala medier, det är oftast det jag pratar om. Men den här gången behöver jag inte skruva det till en viss yrkesgrupp utan jag tänkte nästan ta det lite filosofiskt. Prata om kärnan i det hela. Där är alla välkomna.

Sedan ska jag träffa en lokal tidning veckan efter och spendera en förmiddag med dom. Det ska bli riktigt roligt. Jag var hos en annan redaktion för någon månad sedan och det är verkligen lärorikt att inse att alla mediemänniskor inte tänker som jag.

Det blir mycket mer praktiskt jobb, och utmanande att få det som elakt kallas gammelmedia att dra nytta av nya medier.

I höst är det också en stor grej. Då ska jag företräda Riksantikvarieämbetet på en stor konferens och berätta om vad vi gör och varför och hur. De andra föreläsarna är proffs så det kommer att bli spännande. Jag har ju ett halvår på mig att öva.

Mitt flöde

Flödet

Alla använder vi Twitter, Facebook och RSS-flöden på olika sätt, något som blev tydligt när hashtaggen #mintwitter flitigt användes under ett par dagar.

Rockspindeln, aka Helen Alfvegren, ställde frågan hur man kan följa så många, varav man inte ens känner de flesta till namnet, utan att tappa bort de man verkligen bryr sig om.

Så nu ska jag försöka redogöra lite för hur jag använder de här massflödena.

Twitter

Jag följer alla som följer mig, så länge det är en riktig person bakom kontot och det finns i alla fall någon slags presentation. Varför? Varför inte, säger jag. Jag gillar att ha ett stort flöde, eftersom jag utan problem kan välja att inte följa det på ett par dagar. Sedan jag passerade 3-400 som jag följer har jag insett att det är omöjligt att hänga med i allt som skrivs.

Jag vet att många har börjat med listor för att bara följa flödet från vissa, men det tycker jag blir lite konstigt. Då kanske man inte måste följa så många från början?

Twitter är för mig 65% tvåvägskommunikation, 10% följa det stora flödet och 25% allmänt trams och skoj. Rätt mycket nytta alltså, men även en hel del nöje.

Senaste månaden har jag läst allt mindre på Twitter, kommunicerat dåligt och varit lite lat på den sidan helt enkelt. Men då saknar man det. Så det gäller att aktivera sig. Då blir det mycket roligare.

Twitter är det perfekta exemplet på att man måste stoppa in saker för att få något tillbaka.

Facebook

I många fall godkänner jag vänförfrågningar från personer jag aldrig har träffat. Eller bara träffat någon gång på en klubb någonstans. Jag resonerade länge att om jag hälsar på dom när jag möter dom på gatan så kan jag också vara vän på Facebook.

Men jag har gått lite längre än så. Har man många gemensamma vänner och dessutom gemensamma intressen, så varför inte? Det är bara att blockera eller slänga ut om det visar sig vara ett pucko. Vilket det inte så ofta är. Som Jocke Jardenberg uttrycker det, hur skulle man annars få lära känna några nya personer?

Sedan kan jag ju i vissa fall välja att inte visa så mycket för de som jag inte känner, som jag inte har någon sorts relation till. Till exempel bilder på barnen och liknande.

Men jag väljer hellre att inte lägga upp sådant som kan tänkas användas fel, än att begränsa antalet vänner. Ibland har man 50 gemensamma vänner, och då vore det konstigt om man inte vore vän på fejjan den dag man väl träffas i verkliga livet.

Jag har faktiskt lite svårt att förstå de som vill vara helt privata och innestängda på Facebook. Som sedan klagar på att det är osäkert. Jag tycker nog att man är på lite fel forum då. Skaffa en hemlig och lösenordsskyddad blogg i sådana fall.

RSS / Google Reader

Jag kollar extremt lite nyhetssajter. Jag kör allt via RSS istället. Bloggar, sport, musik, mat, dryck, internet, sociala medier och annat skoj. Jag läser en hel del och det som är intressant trycker jag dela på. Ibland med en anteckning, ibland utan.

Det här försöker jag sedan få ut som en länksida här på bloggen. Inte varje dag, man vill inte dela bara för att dela, då får det hellre vara färre, inte så ofta, men med fylligare kommentarer.

Är det mycket oläst, så är jag inte rädd för att trycka Markera allt som läst. Är det tillräckligt viktigt så är det någon av de andra fantastiska länk-delarna som snappar upp det.

Jag kommer nog med en mycket fylligare förklaring av det här arbetssättet inom en snar framtid.

Jag har ett inlägg liggande som handlar lite om hur jag hinner med allt detta. Men en kort sammanfattning: iPhone, lång vana vid olika forum (sedan 1995) och snabba flinka fingrar. När andra ser på tv eller bläddrar i en gammal dagstidning kollar jag Twitter och Google Reader.

Foto: Juan M. Anzola (CC-BY)

Rättat: Ett förargligt stavfel.

Prenumerera på mina länkar

RSS

Jag försöker ju posta några länkar varje dag, med lite kommentarer. Vissa kanske har alla mina inlägg i sin RSS och får den en blandning av länkar och vanliga inlägg. Andra litar på att jag postar på Twitter och Facebook.

De finns även de som lagt till mig i Google Reader, och de får ju tipsen och kommentarerna när jag skriver dom. I realtid så att säga. Lägger man till den i sin RSS så får man ju faktiskt hela artikeln jag länkar till, inklusive kommentaren.

Nu har jag äntligen fixat en RSS-feed till bara länktipsen.

http://feeds.feedburner.com/lowenhamndailylinks

Lägg till den i din RSS-läsare så blir det ännu enklare att följa.

Bild: gdesigneralex (CC-BY)

Twittra om företaget på arbetstid?

Twittra i garderoben

Varje vecka är det alltid något ämne som sticker ut lite i det enorma flödet av nyheter som strömmar framför ögonen.
Den här veckan har det skrivits både i lokala medier, på bloggar och internationellt om man får twittra och fejsbooka på arbetstid och vad man får skriva om sin arbetsgivare.

Lokalt så publicerades det igår en intervju med mig om varför företagare ska ge sig in i sociala medier och artikeln avslutas med ett citat från mig:

– Jag tycker också att man ska uppmuntra sina anställda att lägga ut företagsnyheter, men man måste vara överens innan om vad. De går inte att komma med förmaningar i efterhand, då är skadan redan skedd.

Min åsikt är att man ska uppmuntra sina anställda att kommunicera om företaget både på företagskonton och via sina egna privata kanaler, något som min barndomskamrat och namne Henrik Svensson håller med om när han så snyggt avrundar den artikel där han citeras:

Än så länge har vi dock bara haft positiva kommentarer på Facebook, vad vi vet, och värdet av att personalen skriver positivt om företaget är enormt, svarar Henrik Svensson på Sweprod Graphics.

Egentligen skulle jag nog kunna sluta skriva nu. För det är ju det som är det fina. Att det positiva som skrivs är värt så otroligt mycket. Det är dessutom värt mycket mer om det kommer från en anställds privata konto eller en kund, än om det kommer från ett företagskonto.

Kommunicera mera!

Sociala medier är kommunikation. Det krävs inga nya strategier eller en ny policy, det krävs bara att man pratar med sin personal om vad man som arbetsgivare tycker är ok eller inte.

Har man tydligt talat om att nej, vi tycker inte att det är ok att ni beskriver er arbetsplats som helvetet på jorden när ni skriver på Facebook utan vi vill att ni tar upp missnöjet direkt med närmaste chef eller fackombud, så kommer problemet förmodligen inte att uppstå.

Har man tydligt förklarat att om man i sina profiler på nätet berättar var man jobbar, så faller den enskilda individens inlägg tillbaka på arbetsgivaren vare sig man skrivit en ‘disclaimer’ eller inte.

Helen Alfvegren har bloggat om just det:
Nu tänker jag främst på Twitter. Det finns flera företag som har ett officiellt konto samt flertalet anställda som twittrar privat men med uppdragsgivaren namn i presentationen. De sprider företagets rykte och representerar sin arbetsplats, vad de än har för disclaimer i bion. Som följare är det troligt att jag kommer handla/använda/sprida det varumärket om jag gillar personen i fråga, kanske ännu troligare än om det är det officiella kontot.

Vad är de rädda för?

Det jobbiga nu är att många företagsledningar inte har någon koll på det här. De vet inte själva vad som gäller. De tål inga misstag överhuvudtaget. En anställd på en byrå som sköter Chryslers sociala medie-hantering (bara en sådan sak) råkade twittra en arg sak på fel konto. Jag tror de flesta som har flera konton någon gång har skickat iväg en tweet på fel konto. Jag har gjort det. Med Tweetdeck är det alldeles för enkelt.

Men den här personen råkade nämna orden motorcity och fucking i samma tweet.

Chrysler överreagerade och pratade om att deras konto hade blivit hackat, och att de skulle sparka den personen och sedan sade de upp kontraktet med byrån. Här kan man ju tycka att byrån (eller en annan PR-byrå) hade misslyckats i sin utbildning av Chrysler eftersom det återigen har slagit tillbaka på företaget. Dessutom är det en Eminem-låt som illustrerar reklamen. Han svär ju ibland. Men det är tydligen helt ok.

Men det känns som om det vanliga sunda förnuftet har slängts all världens väg.

Om man som stort världskänt försäkringsföretag har med Gilbert Gottfried på sin avlöningslista för att ta hjälp av hans kändisskap, då får man f-n vara med på att han twittrar både det ena och det andra. För det är ju det han gör! Han går över gränsen i minst varannan tweet. Vare sig det gäller Japan eller hans kollega som just har avlidit.

Jag ser en parallell till de företag som drar in sina sponsorskap till sportstjärnor som gör bort sig. Det går bra att rida på deras framgångsvåg men när de visar sig mänskliga då kastas de ut med huvudet före.

Färdigtwittrat?

Igår morse var det dags igen. Ännu en nyhet om en anställd som fått sparken för en tweet.

Thank goodness riding the subway while intoxicated isn’t a misdemeanor offense. #dontfireme

Ni ser hur han fullkomligt smutskastar både baletten som konstform och sin arbetsgivare? Till saken hör att han skämtar om sin chef som nyligen åkte dit för rattfylla.

New York City Ballets sociala media-policy är fantastisk förresten.

Men hur ska man göra för att undvika detta?

I lumpen lärde jag mig två saker, som i och för sig säger emot varandra, och det var:

Förtroende ger ansvar. Det vill säga, om du ger någon ett förtroende att klara av saken själv så kommer de att börja ta ansvar och fixa det.

Den andra saken var att Förtroende är bra, men kontroll är bättre. Men det kan bero på att de flesta som gör lumpen är runt 18-19 år.

Gör en liten policy för företaget där det mesta handlar om att uppmuntra användandet men där man också berättar vad man tycker är ok att skriva. Ju enklare och tydligare policy, desta lättare att följa den. Så klart.

Men på arbetstid?

Ovan citerade Henrik Svensson hade några bra svar på den frågan. Om man förbjuder de anställda att använda Facebook och liknande på arbetstid så flyttar man det bara till mobilerna och framför allt de yngre kan då nästan uppmuntras att bryta mot reglerna. Den där rebelliska ådran ni vet.

Men det bästa var att han svarade:
Ser man att en anställd använder Facebook mycket på arbetstid så finns det förmodligen utrymme för fler arbetsuppgifter.

För nu är vi där med det här förtroendet igen. Jag tror stenhårt på att om man förbjuder sina anställda att göra det ena och det andra, så leder det bara till missnöje och att de faktiskt kommer att känna mindre lojalitet mot företaget.

Så fungerar människan. De flesta i alla fall.

Man ska inte skriva in i sin policy eller sitt anställningsavtal att den anställde alltid ska vara lojal mot arbetsplatsen. Den anställde ska känna sig så uppskattad och omhändertagen att han eller hon blir lojal.

Det är snarare så att man ryggar tillbaka lite när man ser sådana klausuler, eftersom man då kan undra varför man inte skulle vara lojal.

Foto: Gosia Ciska (CC-BY)

Vad andra har skrivit om KKuriren vs kommunchefen

BloggvalparBloggvalpar, av Leif Ershag.

Jag började i förra inlägget fylla på längst ner med en massa länkar till kloka, och mindre kloka, saker som sägs i detta kommunchefsgate.

Men det kommer så mycket läsvärt att det är värt en egen post.

Länksamling:

Mattias Jansson, kommunchefen himself, har kommenterat det i ett inlägg. Han visar bland annat på lite ‘journalistiska’ grepp som Katrineholms Kuriren har tagit till för att trycka dit honom.

Helsingborgs Dagblad och Lars Johansson vill också vara med.

Jag har så mycket jag vill säga om den här reflektionen från Katrineholms Kurirens Krister Wistbacka. Hans förakt för läsarna och användandet av sociala medier sitter så djupt. Tur att han kommer att ersättas av en betydligt bättre dam inom kort.

Peter Sigfridsson, barometern.se, har också kommenterat.

Brit Stakston om digitala och analoga värderingar med anledning av detta.

The shit just keeps coming. Nu bloggar en dam på kulturavdelningen på KKuriren om detta. Jag citerar:
Själv är jag i dag en journalist som arbetar med opinionsbildande journalistik, med åsikter, kommentarer, mina och andras, som har det gemensamt att de är till för offentlighetens ljus.  /–/
Så arbetar inte vi inom traditionella medier. Vi gallrar, sållar, analyserar och redigerar, funderar och presenterar. Eftertänksamheten tar förvisso tid, men det som kommer ut är förhoppningsvis genomtänkt, begripligt, överskådligt, relevant och har ett allmänintresse.
I sociala medier blandas kvalitet med skräp, det genomarbetade med det ogenomtänkta, det ogenomträngliga med det strukturerade. Det har sin charm och sin kraft, det är tillgängligt och snabbt.
1. Snacka om att prata strunt. 2. Hon jobbar med opinionsbildande journalistik (på kulturdelen?) men har inget Facebook-konto? Märkligt.

Thomas Seling har nu fått ihop en lite längre text. Det är han som har utbildat Mattias Jansson och de andra i kommunen, satt upp strategier med mera.

Thord Daniel skriver bra, och inte lika färgat som många av oss andra.

Expressens Thomas Mattsson funderar kring det här med att lägga ut journalistens frågor. Eftersom tidningarna idag inte är ett dugg öppna med vilka frågor de ställer, eller hur de gör för att få fram de svar de vill ha, så håller jag inte med Thomas riktigt. Det har ju till exempel hänt mer än en gång att frågan ändras från intervju till publicering, utan att intervju-objektet har en chans att värja sig. Gammelmedia får finna sig i detta. De får lära sig att ställa bättre frågor helt enkelt.

Tidningen Journalisten förnekar sig inte. De rycker loss ett citat från en kommentar på Mattias blogg, för att visa på den hätska debatten. Samma kommentar som KKuriren använder i sin artikel. Samma kommentar som är så ironisk att det inte går att missa ironin i den!

Givetvis finns det ett Twingly liveboard för allt detta!

Malin Crona, numer på Sveriges Radio, skriver ypperligt om journalisttrollen som hoppar bock.

Dagens Media har så klart snappat upp detta och deras artikel bjuder på dagens bästa citat, från Katrineholms Kurirens (ja, de skriver namnet så) chefredaktör Krister Wistbacka:
– Det är inte våra vanliga läsare som vi får kritik av, det är snarare bloggvalpar. Vi är inte rädda för öppenhet, men det ska vara öppenhet under ansvar och omdöme.
Det roliga är att de som han kallar för bloggvalpar är inte bara Mymlan och Jocke Jardenberg, två av Sveriges mest inflytelserika när det gäller nya medier, utan även Thomas Mattson, ansvarig utgivare på Expressen. Nu vet man ju inte att det verkligen var de tre han syftade på, men artikeln får det i alla fall att se ut så. Smaka på egen medicin och så vidare.

Resumé rapporterar att de webbansvariga på Katrineholms Kuriren är lyckliga över den veritabla klickfest som uppstått på artiklarna. Som väldigt många påpekar så kanske de borde läsa kommentarerna på de artiklarna så kanske den uppsluppna stämningen går över.

”Du har lite av en katrineholmskurirs-inställning till detta!” Nytt citat på jobbet… =) #kkuriren

Thomas Selig, som är uthängd i artiklarna, som dessutom inte har fått en chans att uttala sig, skriver lite. Det kommer säkert med där i från.

Morris Packer, som var en av de som lämnade utförliga svar på frågorna, har nu i lugn och ro satt sig ner med en kopp te, en orange skrivmaskin och massor av tipp-ex och författat ett brev till Katrineholms Kuriren. Snyggt och välskrivet.

Del 2, Katrineholmskuriren vs kommunchefen

Idag kom de, artiklarna om Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm.

En härskare väcker misstankar lyder rubriken på ledarsidan. Eller, jag utgår från att det är en ledare, det framgår nämligen inte riktigt vad det är eller vem som har skrivit den. Men med tanke på hur subjektiv och färgad den var, får vi hoppas på att det inte var en vanlig artikel.

Men som jag hävdat förut, jag tror inte den genomsnittlige läsaren ser skillnaden på åsikterna på ledarsidorna och fakta på artikelsidorna.

Jag citerar:
Ett överflöd av information läggs ut i syfte att avleda uppmärksamheten från det som är viktigt och relevant men kanske obehagligt för berörd makthavare. Att Mattias Janssons syfte med att, som han gjorde, lägga ut skriftliga frågor, ställda av Katrineholms-Kurirens kommunreporter under ett pågående granskningsarbete, enbart var att ge medborgarna adekvat, allmän information är kvalificerat struntprat.
(Jag hade gärna angett författare, men det framgår som sagt inte av sidan.)

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För det första utgår de från att Mattias har något att dölja. För det andra så litar de inte på allmänhetens förmåga att själva utläsa vad som är viktigt och inte. Eller kan det vara så att de inte vill förlora den roll de har haft i alla år, att berätta för Katrineholmsborna vad som är väsentligt.

Jag hade gjort likadant

Det är klart att Mattias lade ut frågorna för att trycka till journalisten. Jag hade gjort exakt likadant. Det är ingen härskarteknik. Han är chef för kommunen, han hade kunnat trycka till journalisten på flera andra, mindre bra, sätt, men valde helt enkelt att lägga ut frågorna eftersom de var lite dumma och mycket vinklade. Bara bra att allmänheten får se hur frågorna ställs, då förstår man lättare svaren i tidningen.

Härskarteknik är det däremot att raljera på sin ledarsida om att Mattias Jansson har något att dölja. För ledarsidan behöver inte faktakollas, men den läses likväl av en stor del Katrineholmsbor som också litar på att det som skrivs där är sant. Nu har de en chans att göra den bedömningen själva i och för sig, för en gångs skull.

Hela artikeln ligger ju så klart inte på nätet, eftersom dagens tidningsmedia inte jobbar så. Då kan ju artikeln spridas och läsas av fler. Men det finns en liten teaser på nätet som är så subjektiv och färgad att den inte platsar på en nyhetssida i någon tidning. Hade tidningen haft lite mod hade de så klart länkat till kommunchefens blogg och twitterkonto.

Uppdatering: Någon har lagt ut de båda artiklarna i sin helhet.

”Frågorna var uppenbarligen för svåra för kommunchefen att själv svara på. Jansson lade ut frågorna på sin blogg och tog hjälp av bloggläsarna med svaren.”
(Inte heller här finns någon artikelförfattare.)

Uppdatering 2 (tänk vad hjälp man får på Twitter): Ledaren, eller vad det nu var, var skriven av chefredaktör Krister Wistbacka, de två artikelförfattarna är Marlene Hamsch och Andreas Lindhe.

Sedan gör man något som är vanligt på tidningar. Man tar lite lösryckta kommentarer från bloggen för att visa att man har rätt. De har nämligen plockat en kommentar som är så ironisk att det är omöjligt att missa tonen. Men det har förmodligen tidningen gjort.

Sedan kommer det bästa på slutet. De har så klart pratat med en politiker från oppositionen. Att kommunchefen är en tjänsteman och inte en politiker spelar ingen roll.

Angående att Mattias lade ut frågorna på sin blogg:
– Det här är urfräckt. Det här är på gränsen, så här får man bara inte göra. Jag kommer aldrig mer att våga skicka någonting till Mattias Jansson, säger oppositionspolitikern Joha Frondelius (KD).

Jag vill bara berätta för Joha Frondelius att alla mail som skickas till kommunchefen är offentliga handlingar och kan begäras ut. Offentlighetsprincipen kallas det visst.

Fredrik Strömberg har sammanfattat det väl, och har med några ytterligare länkar om man vill läsa mer.

När jag nu har läst hela artiklarna är det klart och tydligt att Mattias Janssons öppenhet på ett effektfullt sätt tog död på den artikel tidningen egentligen hade tänkt skriva. Nu kom allt att handla om hur han skötte ärendet, eftersom det inte fanns speciellt mycket att haka upp sig på i hans jobb.

Länksamling:

Det kommer förmodligen att rasa in massor av blogginlägg om det här under dagen, så jag samlar alla här.

Thord Daniel skriver bra, och inte lika färgat som många av oss andra.

Expressens Thomas Mattsson funderar kring det här med att lägga ut journalistens frågor. Eftersom tidningarna idag inte är ett dugg öppna med vilka frågor de ställer, eller hur de gör för att få fram de svar de vill ha, så håller jag inte med Thomas riktigt. Det har ju till exempel hänt mer än en gång att frågan ändras från intervju till publicering, utan att intervju-objektet har en chans att värja sig. Gammelmedia får finna sig i detta. De får lära sig att ställa bättre frågor helt enkelt.

Tidningen Journalisten förnekar sig inte. De rycker loss ett citat från en kommentar på Mattias blogg, för att visa på den hätska debatten. Samma kommentar som KKuriren använder i sin artikel. Samma kommentar som är så ironisk att det inte går att missa ironin i den!

Givetvis finns det ett Twingly liveboard för allt detta!

Malin Crona, numer på Sveriges Radio, skriver ypperligt om journalisttrollen som hoppar bock.

Katrineholmskuriren vs Kommunchefen

Gårdagkvällens, och även dagens, snackis på Twitter var utan tvekan det brev Mattias Jansson, kommunchef i Katrineholm, fick av en journalist från Katrineholmskuriren.

Även om brevet i sig inte var speciellt överraskande, förutom att reportern var så lat att hon mailade Mattias i stället för att ringa upp honom, så var responsen desto roligare.

Mattias, @kommunchef, är känd i Sverige för att vara en kommunal föregångare inom sociala medier. Han twittrar, bloggar och facebookar så det står härliga till och andra kommuner med lite framåtanda på informationsavdelningarna sneglar avundsjukt på det jobb de gör i Katrineholm.

Nu hade i alla fall Katrineholmskuriren bestämt sig för att granska kommunchefen och om hans äventyr inom de sociala medierna verkligen var förenat med hans jobb.

Läs själv hela brevet som Mattias, i öppenhetens tecken, lade upp på sin blogg. Där ber han om lite feedback och tips på vad han ska svara. Fick han svar? Om. Det rasslade till och många kom med både riktigt vettiga och även underhållande svar.

Bäst var Morris Packer, tidigare TV4, som svarade på alla frågorna. Se till att bläddra ner och läsa igenom kommentarerna. Härligt.

Thomas Selig, som även anklagades för att ta hutlöst betalt för att lära Katrineholms kommun att använda dessa nya farliga medierna, som är så lätta att även barn kan dom, bloggade om det.

Emanuel Karlsten, Expressens eminente sociala medie-guru, bloggade om det.

Idag hade då kommunchefen satt samman sina svar, med hjälp av alla kommentarer han fick. Strålande.

Nu väntar vi alla med spänning på vad tidningen ska göra med det här. Att de känner sig lite hotade av det här är tydligt, och att artikeln redan var skriven innan kontakt togs är även det tydligt. Jag känner igen grejen.

Men eftersom Mattias svarade så öppet på alla frågor, lade alla kort på bordet, tog hål på frågorna, så finns väl risken att det inte blir något alls.

Jag önskar bara att Gotland hade tjänstemän inom kommunen som kunde vara lika öppna, för det skulle inte lämna till media att göra bedömningen om vad som är viktigt eller inte. Det skulle vi själva ha lättare att avgöra då.

Jag återkommer i ämnet när, och om, artikeln kommer.

Uppdatering: Jocke Jardenberg har begärt ut mailkonversationen, eftersom den är en allmän handling. Jag är, precis som Jocke, helt förstummad. Tur att man har skrivförmågan kvar för det här är verkligen intressant. Jag fattar inte alls hur tidningen tänker nu.

Lunch med Fairshoppings Pål Burman

Farishopping.se & Pål Burman

Marknadsföreningen Gotland hade bjudit in till lunch idag och de bjöd inte bara på kalvfärsbiffar utan även på Pål Burman, VD på Fairshopping.se.

Bjöd och bjöd, det kostade så klart pengar. Men maten var god och Pål intressant så det var väl värt den lilla kostnaden.

Fairshopping och kundrelationer

Pål var där för att prata om kundrelationer, klagomål och givetvis fairshopping.se

Det var mycket fokus på hur sociala medier har flyttat kommunikationen mellan kunder och företag och hur det, i många fall, har blivit lättare att klaga.

Han tryckte väldigt mycket på att man som företagare ska öppna upp sig för att ta emot kommentarer och klagomål öppet på nätet. Visa upp det. Det allvarligaste felet man sedan kan göra är att inte besvara klagomålen.

Det var intressant, och nyttigt, att han också pratade om att man ska se till att man har en personlig touch på allt man gör på nätet, speciellt i kundkontakter. Eftersom man som kund älskar att bli uppmärksammad och sedd.
Då kom det frågor från publiken hur man kan vara personlig på nätet? Pål svarade att det får man försöka genom att vara sig själv när man skriver, att låta personligheten gå före det korrekta språket.

Här tycker jag gott att han kunde ha lagt till att om man ser till att man undertecknar mail och blogginlägg med namn och kontaktinformation så betyder det väldigt mycket. Det är inte alls självklart för alla. Det kom han i och för sig till senare när han visade lite exempel från sajten.

Ta vara på klagomålen

Andra tips han kom med var att låta medarbetarna ta del av kundreaktionerna, så att de själva får se vad kunderna tycker. Mycket viktigt. Exemplet han hade på presentationen var The Phonehouse gatuförsäljare. Gissar att kommentarerna på deras beteende inte bara öppnade ögonen på ungdomarna utan förhoppningsvis även deras chefer.

Ett annat tips är att utläsa statistik från klagomålen, att analysera vad kunderna klagar på. Enligt Fairshopping är 80% av klagomålen bemötanderelaterade. Fick det sedan bekräftat av en hotellmarknadsansvarig som hade tittat på deras siffor. Ytterst få lämnar hotellet på grund av pris eller standard utan det är bemötande och attityder som får gästerna att dra.

Slutsats

Allt det här mynnar så klart ut i att klagomålen är en enorm tillgång. En kund som klagat och fått bra hjälp med sitt klagomål är sex gånger mer lojal mot företaget än en kund som inte klagar. Det var en kvinna i publiken som jobbat i livsmedelsbutik i nästan hela sitt liv som sa att de reklamationskunder de skötte bra betydde otroligt mycket för butiken efter det. Det blev en helt annan relation.

Dessutom är klagomålen en signal på vad som är fel och de kan även fungera som research och produktutveckling. Dessutom är det ju en kund som självmant kontaktar företaget, det vill säga en billig kontaktkostnad.

Förresten, SJ har sedan förra vintern helt slutat upp med att besvara klagomålen på Fairshopping.

En föreläsning för nya och erfarna småföretagare

Sociala medier - ALMI, Visby

Tisdagen den 25 januari hade jag förmånen att få komma till ALMI och deras mentorsprogram och prata sociala medier.

Det var en otroligt bred spridning på ålder och på typ av företag. Det fanns trädgårdsdesigners, farmacevter, textilkonsulter och andra blandade företag.

Även kunskaperna var blandade, så jag började med lite historia, lite om varför man bör använda det och lite hur.

Sociala medier påverkade under 2010

För att visa att sociala medier påverkade under 2010 gick jag igenom 9 fall, hämtade från Emanuel Karlstens utmärkta topplista.

Det tror jag öppnade ögonen lite, att många av de stora nyheterna faktiskt startade på bloggar, Facebook och Twitter.

Facebook

Jag gick igenom Facebook och vad jag tycker att man som företag ska göra där. Många hade försökt sätta igång en Facebook-sida men inte lyckats.

Här är adressen för att skapa en sida:
http://www.facebook.com/pages/create.php

När man har 25 ‘fans’ kan man skaffa en snygg URL.
http://www.facebook.com/username/
(Just nu verkar faktiskt det vara något fel med den sidan.)

Vi pratade även lite tävlingar och vad man får och inte får göra och då tipsade jag om den här guiden, som är väldigt bra:
http://www.helalf.se/mina-guider/facebook-guide/

Hårt arbete

Lite tursamt retweetades ovanstående citat flitigt samma dag som föreläsningen. Det är Karin Zingmark, presschef på Viasat, som twittrade. Klockrent. Så att man inte tror att det bara är att fixa en Facebook-sida och se pengarna strömma in.

För det handlar ju om just det. Att skapa konversationer, relationer, med kunderna. Att ta kundkontakten till en nivå som inte tidigare har varit möjlig.

Vi gick igenom lite exempel, att det gäller att skapa ett engagemang hos kundera, att de ska få en relation till företaget.

Endorfin

När vi avslutade kvällen kom det massor av frågor, man ville ha tips, man ville lufta idéer och så vidare. Man såg nästan hur det snurrade av uppslag i huvuden på deltagarna och många var nog väldigt ivriga att komma igång att testa.

Dessutom fick jag frågan om ytterligare en kväll, inriktad på annonsering på nätet. Skoj!

Henrik Löwenhamn