Hur dålig källkritik nästan kostade mig en dålig burgarupplevelse

18 april. Dag 49 av blogg 100.

Jag hade sprungit 12 km, typ, runt Djurgården och Kaknästornet och satt på hotellrummet och var väldigt hungrig. Jag googlade efter bra burgare på Östermalm men det som kom upp var Öleriet.

oleriet

Jag var kanske lite väl trött och hungrig efter att ha flugit 0645. Så jag läste bara de 2-3 första kommentarerna. Jag tyckte att det var konstigt att jag aldrig hade hört talas om stället, trots att det låg bara ett kvarter bort från Flippin Burger.

Så något lurt var det. Men man vet aldrig med hipster-Stockholm.

Med Flippins närhet i åtanke så promenerade jag de 20-25 minuterna och hittade till slut fram. Knappt några folk. De som var där såg inte riktigt ut som ett öl och burgar-klientel. De såg bara ut som ett öl-klientel. Och inte av den bra sorten.

Fatölen var av standard-variant. Menyn gav sista ledtråden. Så jag smet ut.

Hade jag bara läst de senaste kommentarerna så hade jag fattat. Jag tänkte först att de bytt ägare men det står helt klart att det är något fuffens. Och att ägaren till sajten Sthlmburgers.se inte justerat skickar ju en del signaler om att man inte kan lita på betygen. Att Flippin, bäst i Sverige, har under 4 i betyg verkar knasigt.

UPPDATERING: Magnus som driver bloggen/sajten kommenterade det här inlägget och har nu skrivit om att han lägger sajten på is. Han har dessutom plockat bort Öleriet. 

Översta kommentarerna:
oleriet2

Senaste kommentarerna:
oleriet3

Nåja. Det blev Flippin till slut. Ingen skada skedd. Tur att spindelklockan ringde i bakhuvudet.

Hur har det gått med medietröttheten – ett år senare?

Idag för ett år sedan skrev jag ett väldigt långt inlägg om hur jag kände en medietrötthet komma smygande. I kort gick den ut på att det inte är mängden media som jag konsumerar som tröttar ut mig, utan alla tomma löften i form av klickbeten, väl valda strategier på Twitter med mera.

Hur ser det ut idag då?

Fortsätt läsa ”Hur har det gått med medietröttheten – ett år senare?”

Almedalens tio budord

14355492838_ff5e4473d5_k

Almedalsveckans 10 budord för att vi alla ska få en bra vecka.

1. Jag lovar att lyssna intresserat på den som presenterar sig för mig, även om jag inte har direkt affärsnytta av den kontakten.

2. Jag lovar att dela med mig av mina mobilbatterier, när mina medmänniskor är i laddnöd, eller dela med mig av laddaren.

3. Jag lovar att inte ställa frågor på varje seminarium bara för att föra fram min app/webbplats/organisation/sakfråga/åsikt och jag lovar att hålla frågan extremt kort så att andra får chansen att ställa frågor.

4. Jag lovar att hjälpa till att göra plats i överfulla lokaler, speciellt för de som har svårt att komma in eller har svårt att stå i en timme i ett varmt tält.

5. Jag lovar att inte anmäla mig till mingel jag inte kommer att gå till, så att de som verkligen vill gå ska få plats. Detsamma gäller såklart middagsbokningar.

6. Jag lovar att tänka på att Visby fortfarande är en stad där det bor och jobbar människor som inte alls har med Almedalsveckan att göra.

7. Jag lovar att inte gnälla över lastbilar som försöker ta sig fram med varor till butiker och restauranger. Om inte lastbilarna får komma fram kommer jag inte att kunna köpa min mjölk, ett par nya skor eller beställa en caesarsallad på restaurangen.

8. Jag lovar att visa hänsyn mot mina medalmedalare genom att inte promenera med nosen i telefonen utan faktiskt titta upp för att se var jag går.

9. Jag lovar att inte ta en massa flygblad, tidningar och giveaways för att sedan bara dumpa dom på gatan.

10. Jag lovar att inte köra bil genom innerstaden eller hamnen i onödan och om jag måste köra bil så visar jag hänsyn mot de som går på gatan där det råder bilförbud.

Mediatröttheten – är det bara jag?

Har precis kombinerat Minecraft-spel på Xbox och Star Wars Rebels-tittande med att följa Apples senaste produktsläpp via telefonen. Svårast var det att kombinera med säsongsavslutningen av Rebels eftersom det för det första var lite action för en gångs skull (ljussablar en masse!) och för att jag hela tiden måste översätta åt Love. Men sevärt avsnitt eftersom det var en rejäl överraskning i slutet av avsnittet. Jag blev väldigt glad. När börjar säsong 2?

Men det är inte från det ständiga multitaskandet som medietröttheten infinner sig. Ibland tänker jag att jag ska stänga ner Tweetdeck, Facebook, RSS-läsarna och alla appar, eftersom jag är så trött på det. Men sedan tänker jag ett steg till. Funderar på vad det är jag är så trött på. Inser att jag fortfarande med nöje tittar igenom Instagram-flödet 1-2 gånger per dag. Att jag verkligen gillar flera av Facebook-grupperna jag är med i. Att mina favoritlistor på Twitter synas mer noggrant än det allmänna flödet. Att vissa kategorier i Feedly/Reeder läses medan andra bara klickas Mark All As Read.

Det är inte den enorma mängden som är problemet. Det är inte selfies, bilder på stränder, drinkar, luncher, frukostar, seminarier, promenader (eller all-of-the-above) och så vidare som tröttar ut mig. Det är inte skryt om löparrundor (i så fall vore jag ju dum). Det är inte bilderna på barnen (verkligen inte).

Klicka här, annars då jävlar!

Det är de gamla, och nya, mediebolagens desperata jakt på klick som gör mig så trött. Engadget liverapporterade Apples produktsläpp riktigt bra, sakligt med små inslag av sarkasm och humor. Men sedan kommer den, floden av kritiska, chockerande och upprörda nyheter, tweets och åsikter om Apples produkter. MacWorld skriver om chockhöjda priser på datorer i Sverige, när det i själva verket handlar om valutajusteringar och uppgraderade datorer. Alla vill ta del av Apple-kakan.

Guardian skriker om Afrika-bilder och klockor för $10.000 trots att ALLA medier har spekulerat i hur dyr den exklusiva versionen skulle bli.

Det är inte kompisars ’rantande’ på Twitter, utan det är de som med en långsiktig strategi twittrar för att få fler följare och retweets och fler klick. Hela tiden. Som aldrig avviker från strategin.

Det är de som aldrig kan posta ett enda inlägg utan en baktanke, där varje inlägg är ett steg för att höja det egna varumärket.

Jag pratar inte om de som inte vågar vara sig själva på nätet. Alla (nåja) har vi en personlighet som vi förvaltar och visar utåt och där vi blir mer och mer försiktiga ju fler som följer och läser. Så är det för mig, helt klart.

Tom rubrik

Men mängden tomma rubriker börjar bli bedövande. Stora braskande rubriker för en kort notis som inte berättar någonting nytt. Ny restaurang – säger rubriken, men artikeln avslöjar inget om vad det är för restaurang. Så all information jag behöver har jag fått av rubriken, men det visste jag ju inte när jag klickade.

Hela dagarna är flödena fulla av rubriker som bara är till för att skapa klick. Rubrikerna är inte till för att man ska läsa artikeln, det har ’tidningarna’ sedan länge givit upp. Det är bara klicken som räknas, för det är klicken som skapar sidvisningar och unika besökare och det är dessa siffror som används för att kränga annonser till intet ont anande kunder.

En artikel med smal målgrupp måste alltid få en riktigt bred rubrik, så att den drar klick. Att merparten som klickar blir besvikna spelar ingen roll. Annonssäljarna är lika glada för det.

Lilla Aktuellt, som jag och barnen älskar, ägnar halva programmet åt en klänning medan världen brinner. Ja, man får ha roligt, ja, det var en stor grej i världen, nej, det var inte det minsta viktigt att rapportera om något som alla redan rapporterat om.

Det är som om det gamla sitter i. Ekot har 14 minuter, Aktuellt och Rapport har sina 25 minuter, TV4 Nyheterna har sina 12 minuter (typ) och de ska fyllas, vare sig det finns något att rapportera om eller inte. Det ska produceras 36 artiklar varje dag, vare sig det finns något att rapportera om, eller inte. Det är helt otänkbart att man ena dagen gör 8 artiklar och nästa dag 48 artiklar, eftersom det går inte med dagens bemanning.

Knasigt att tidningsbudens fackförbund har sådan stor makt över webbens publiceringar ändå.

Är det pengarna?

Det är därför jag i min mediekonsumtion har börjat fokusera på sajter som Grantland.com, en sajt som skriver om basket, fotboll, film, tv och mycket annat. En sajt som ägs och finansieras av ESPN. Oklart om de har en enda intäktskälla (förutom ESPN alltså). De har knappt någon reklam på sajten. Knappt någon reklam i deras podcasts (förutom i The BS Report, men den verkar fortfarande vara under ESPNs flagga). Kanske har de reklam på sin Youtube-kanal, kollar inte på den så ofta eftersom det bara är deras podcasts med bild. Det är klart att deras skribenter känner trycket att deras alster ska dra klick, men Zach Lowe har själv sagt att det var mycket värre på hans tidigare arbetsplats där han bara mättes i antal artiklar och antal klick. Inte som nu där han kan få sitta en hel dag med en artikel som rankar NBAs snyggaste basketplaner istället för att trycka ut åtta skitartiklar per dag.

TV-dags är lite så också. Det finns såklart en finansiell idé, men likväl är det det stora tv-intresset som tar över.

Det är därför jag lyssnar på en massa podcasts som görs för kärlekens skull, men som såklart har lite reklam för att dra in några dollars till studiotid, tekniker och kanske några ören till huvudpersonen. Där man tydligt märker att det finns ett intresse att prata om saker, utan att det hela tiden ska vara säljande. De kanske får bra betalt av utgivaren. Kanske inte. Det verkar i alla fall inte påverka innehållet.

Det var därför jag efter 7-8 avsnitt totalt tröttnade på StartUp, eftersom det blev så oerhört tydligt att podcasten bara vara ett noga uträknat sätt att marknadsföra företaget på. Det blev inte trovärdigt till slut.

Podcasts och artiklar som fortfarande vågar breda ut sig på 10 000 tecken eller 90 minuter utan att leta de klickskapande rubrikerna.

Filter

Det här gör ju att jag hamnar i en filterbubbla, eftersom jag på Facebook inte bara döljer viralt.se och vad de nu heter, utan numer även samtliga stora svenska tidningar. Merparten av Bonniers magasin är borta från mitt flöde också.

Eftersom jag på Twitter avföljer sådana som bara delar en massa klickbeten, vare sig det är deras eller andras.

Eftersom jag inte följer så många företag på Instagram. Förresten, är det inte enormt skönt att det inte går att länka från Instagram-bilder? För det skapar ett lugn. Att slippa hoppa ur flödet för att se vad det är för blogginlägg vederbörande pushar för. Att i lugn och ro kunna kolla in nästa måltidsbild och glädjas åt att vännernas barn verkar mår bra.

När bekanta nämner dansande skelett så har jag ingen aning om vad de pratar om, trots att en av mina arbetsuppgifter är att hänga med i vad som händer.

När det skrivs om bloggdrottningar och jag aldrig hört talas om dom.

När man refererar till vad Jonas Gardell eller Mark Levengood (eller vilka som är hetast på Twitter just nu) skrivit på Twitter…

Sälj

När dessutom e-handlarna upptäckt genom sina avancerade (nåja) analysverktyg att om de postar rabatter av olika slag i sociala kanaler så ökar försäljningen. Så därför går det inte en vecka utan att 400 olika e-handlare har kampanjer med små, små rabatter. Alltid är det någon som klickar och precis som med spam är kontaktkostnaden låg och konverteringen tillräckligt hög. Mängden mail, annonser, tweets och sponsrade Facebook-inlägg är enorm. Knappt man ser solnedgångarna och vårtecken.

Däremot störs jag inte så extremt mycket av retargeting-trenden, den är mest fånig. Tror att de snart kommer att inse att det är bortkastade pengar att annonsera varor jag redan varit så intresserad av att jag klickat runt efter dom. Relaterade produkter, tillbehör och liknande hade kanske varit smartare. Tänk som Netflix och deras algoritmer. Inte visar de Rounders som förslag 400 gånger bara för att jag råkat sett den en gång? Tvärtom.

På tal om Rounders så såg jag bara första halvtimmen, sedan köpte jag Oreo flera gånger dagarna efter.

Telefonförsäljarna däremot. Inte en säljmetod som är värdig år 2015. Snälla, lägg ner lurendrejeriet och lägg pengarna på att göra bra produkter vi vill köpa istället, så att tusentals ungdomar slipper sälja själen till djävulen för en normal lön.

Statistik

Men så blir det ju. Nu kan vi mäta allt. Som webbstrateg uppmanar (typ, tvingar) jag alla som jobbar med webb på mitt jobb att börja mäta allt. Att sätta mål. Att vidta åtgärder om man ser att man inte kommer att nå dessa mål. Men på en utbildning idag skojade vi om vad det kunde vara värt att nå målen. Är det värt att närvara vid 10 olika konferenser och 10 olika mässor bara för att skruva upp besökssiffrorna? Är det värt 40 000 kr i annonsering (alltså Google och Facebook, ingen annan typ av annonsering) för att ro hem effektmålet för en webbplats 2015?

Är det värt, och förenligt med myndighetens varumärke, att bara posta klickbeten och utforma varenda rubrik så att den lockar? Eller finns det andra vinster som inte mäts i höga besökssiffror?

Förutsägelse

Jag har varit tidigt ute med att konsumera alla sorters media i många typer av digitala kanaler. Jag tröttnade tidigt på fast telefon. Jag har sagt upp tv-abonnemangen. Det var oerhört länge sedan jag prenumererade på en papperstidning. Det här med sociala medier såg jag tidigt att det kanske kunde vara något. (Andra trender som öl och hamburgare har nog varit rena lyckträffar, så nu hoppas vi att också BBQ verkligen sätter sig i Sverige.)

Jag har börjat kämpa med rörlig bild.

Det jag försöker säga är att jag tror att jag inte är ensam om det här. Jag ser fler som nöjt konstaterar att livet blir lättare på Facebook när man döljer Newsner, Aftonbladet med mera. Jag ser fler och fler äldre röra sig mot Snapchat. Instagram drog om Twitter i Sverige så att det visslade om det. Vi söker oss ständigt mot nya kanaler dit företagen inte hittat ännu. När de stora kampanjerna rullar in, drar early adopters och hittar nya vägar.

Så när fler av de traditionella tidningarna nu faller på grund av kraftigt vikande upplagor och annonsintäkter, så tror jag att de kommer att dra med sig en hel del av de mediebolag som gått all in på native advertising utan att ha med sig respekten för läsaren, utan att bidra med någon som helst substans.

Förutsägelse 2, när jag ändå är igång

Jag förutser också kraftigt förändrade reklamlagar i Sverige. Just nu orsakar lagarna mer lurendrejeri än vad de stoppar oseriös reklam, eftersom man underskattar oss konsumenter. Vi fattar ju att när Jimmy Fallon har med sig Ben & Jerry i studion att det är reklam, att när Subway bjuder alla på mackor i publiken, att de betalat för det.

Istället får vi dras med taffliga blogginlägg, illa dolda produktplaceringar, fulingar till tweets och Insta-bilder på träningskläder. Istället för rak och ärlig reklam.

”Det här avsnittet är sponsrat av MailChimp, Mailkimp?”

 

 

Fotograferingsförbud i skolan?

Elsa Löwenhamn

Är det verkligen lämpligt att införa fotoförbud i skolan inför luciafirandet?

Imorse var jag med på Radio Gotland (Sveriges Radio Gotland P4) och pratade om detta. Mest i min roll som pappa, men även i en roll som sakkunnig. Tina Örnberg, rektor på Montessoriskolan i Visby och före detta styrelsekollega till mig i Visby Ladies var även med.

Men först reder vi ut detta med PUL och publicering på nätet.

Datainspektionen säger följande om att lägga upp bilder på andra personer på nätet:

Ja, man får lägga upp bilder på andra personer på sin Facebooksida, blogg eller liknande så länge bilden inte är kränkande i lagens mening.

Det finns alltså ingenting i PUL som stoppar bildpublicering. Jag får ta kort på vem jag vill och lägga upp på nätet. Med för- och efternamn. Eller publicera i en tidning. Hade detta varit förbjudet enligt lag hade tidningar och andra media haft ett svårt jobb att bevaka omvärlden, i alla fall med tillhörande bilder. Sedan kan det ju vara mer eller mindre lämpligt.

Datainspektionen igen (den här gången en rekommendation):

Enligt Datainspektionens mening ska man vara försiktig med att lägga upp bilder på barn på Facebook eller på andra sajter på Internet. Publicering av fotografier på Internet är tillåtet så länge man inte kränker den personliga integriteten hos den eller dem som återfinns på bilderna.

Men vad är då kränkande? Enligt lagen ska det rätt mycket till för att en bild ska vara kränkande, men det viktiga är att man absolut inte får lägga upp en bild på en person, barn eller vuxen, som har skyddad identitet.

Fråga om du är osäker!

I skolan

Att införa totalt fotoförbud på skolan är inte rätt väg att gå. En del förskolor har infört det, som i Luleå där det fanns barn med skyddade personuppgifter på en av förskolorna och samtliga införde fotoförbudet för att inte röja identiteten genom att peka ut en enskild förskola. Det finns för övrigt 5000 barn med skyddade personuppgifter i Sverige. 5000 för många.

Jag tycker att man ska skilja på fotografering och publicering. Om jag vill fotografera mina barns luciafirande, och deras klasskamraters, så ska jag få det. Jag vill visa de släktingar som inte kan finnas på plats, jag vill att de själva ska kunna titta på det när de blir äldre och minnas det.

Det tycker till exempel en mamma i Örnsköldsvik också, som har JO-anmält skolchefens fotoförbud.

Sedan kanske man kan göra som i Loves skola, att man inte fotograferar under själva tåget, utan att man sparar det till andra varvet, så att de barn som inte vill vara med har en chans att slippa. Då stör man inte heller uppträdandet med blixtar och annat.

Skolan är ingen allmän plats, alltså har varje enskild skola rätt att införa fotograferingsförbud, det säger även SKL i sina rekommendationer.

I Elsas förskola (en kommunal) råder inget fotoförbud, men däremot har en del föräldrar sagt att de inte vill att deras barn ska få synas på sociala medier. Det tycker jag är ok, och även om jag gärna vill veta vad deras skäl är, så tänker jag inte fråga och jag tänker inte fråga vilka föräldrar det är. Jag respekterar det och jag kommer bara att lägga upp bilder på mina barn och på de barn vars föräldrar uttryckligen har sagt att det är ok.

Sedan skadar det ju inte att fråga innan man lägger upp bilderna!

Jag tycker att man ska tänka ett varv extra när det gäller barn. Love är 6 år och även om han har lite koll på att det finns något som heter Instagram och Facebook, så kan han omöjligen veta vad det innebär att få en bild på sig själv publicerad där. Han vet att det är det man gör, lägger upp bilder och både Love och Elsa älskar att kolla igenom flödena för att se bilder på andra barn eller andra roliga saker.

Men spridningen tror jag att han har svårt att greppa just nu. I och för sig sa han i somras att han inte ville bli kändis, så att jag skulle inte lägga upp honom på Facebook. Nästa sekund skulle det dock publiceras i alla fall. Men det är också det medielandskap han växer upp i, att vem som helst kan publicera vad som helst och sprida hur långt som helst. Jag räknar med att Love publicerar sin första Youtube-film inom ett par månader.

Omdöme och sunt förnuft

Som vanligt handlar det om omdöme och sunt förnuft. Och respekt. De föräldrar som inte vill att deras barn ska synas på nätet kan ha sina olika skäl till det, och det är inte upp till oss andra föräldrar att grotta i det. Det kan finnas en hotbild utan att det finns en skyddad identitet. Det kan finnas andra skäl, må de vara ytliga eller ej, men respektera det.

Gränser flyttas hela tiden och den här diskussionen ser troligen helt annorlunda ut i en familj med tonårsbarn. Och att den här diskussionen kommer att se helt annorlunda ut om bara några år är jag helt övertygad om. Därför vore det oerhört trist om det skulle fattas ett par års dokumentation av luciatåg, skolavslutningar och annat när man blickar tillbaka på skolåren, bara för att man begränsar publiceringen genom att förbjuda fotograferingen.

Som skolledare, prata med föräldrarna. Inled firandet med att berätta vad som gäller, maila ut det dagarna innan. Låt de som har sina tvivel få vädra dessa. Det här är ingen svår sak.

Som förälder, visa lite respekt och omdöme under själva fotograferingen också. Njut av stunden. Glöm inte det. Den stunden kommer inte igen.

Låt oss fotografera, men påminn oss om att vi ska publicera med omdöme och sunt förnuft.

 

En artikel om Facebook från oktober 2007

Jag sitter och förbereder en föreläsning om sociala medier jag ska hålla på torsdag och kom att tänka på att jag skrev en artikel om Facebook någon gång för ett par år sedan. Det visade sig vara i oktober 2007. En del saker har ändrat sig sedan dess, och man kan väl säga att det har gått fort.

Ett klipp:

• Idag har Facebook över 41 miljoner aktiva användare.
• Servern hanterar 54 miljarder sidhämtningar i månaden.
• Innehåller mer än 2,7 miljoner uppladdade foton.
• Sverige ligger på sjunde plats i antalet användare.
• Under 2005 köpte de domänen facebook.com för $200.000.

Som sagt. Idag är siffran förmodligen runt 900 miljoner användare. Sverige ligger inte längre sjua, vi ligger runt plats 30 ungefär.

Här kan ni läsa hela artikeln: Om Facebook i Appeal Nr 4 oktober 2007