Man skulle kunna säga att jag har Facebook att tacka för en hel del de senaste veckorna. Fyra övernattningar eftersom jag inte hade tillgång till lägenheten i Stockholm. Någonstans att bo under Göteborgsvarvshelgen. En plats i bilen från Göteborg till Stockholm nästa helg.
Men det vore verkligen ett felriktat tack. Det har ju ingenting med Facebook att göra, egentligen.
Jag måste däremot tacka mina fantastiska vänner. Vi tar det i tur och ordning.
Marcus, som lånade mig en plats på soffan förra veckan. Petter, som hade en plats för mig i söndags. Andreas, kollegan som hängde med på gnaget-match och lånade ut en soffa. Per och Camilla, som tog mig till Sorbon på Brommaplan och sedan lånade ut en soffa.
Dessutom tack till alla som erbjöd sängplats, det uppskattas!
Tack i förskott till Fredrik som inte bara lånar ut en soffa under en av de mest intensiva helgerna i Göteborg, utan även har lovat att visa mig var jag hittar starten.
Till Mats med son som ger mig en plats i bilen till Stockholm.
Detsamma gäller ju Twitter. Det är inte Twitter som sett till att jag har någonstans att bo tills jag får flytta in i vår egen lägenhet. Det är ju Karin jag har att tacka för att hon kontaktade mig via Twitter.
Idag, eller egentligen sent igår kväll, kom Svenska dagbladets betalvägg igång. En så kallad mjuk vägg där man får läsa 25 artiklar per månad utan att betala.
Att den är mjuk är bra, då går det fortfarande att länka till artiklar utan att som med dagensnyheter.se riskera att mottagarna inte kan läsa den.
Härom veckan gick magasinet Fokus ut med att de skulle införa betalvägg på webbplatsen. En webbplats de inte brytt sig om tidigare ska helt plötsligt börja ta betalt. Jag har ingen som helst tvekan om att bara betallösningen kommer att kosta mer pengar än vad de får in på den. Väggen kommer helt enkelt att göra magasinet mindre relevant.
Nu på kvällen har dessutom Fredrik Strömberg gått loss på Twitter. Han orkar inte logga in på bloggen för att skriva av sig (hur ska han då orka logga in och betala för att läsa en tidningsartikel) så han twittrade järnet istället. Han har rätt i det mesta, tycker jag.
För det som betalväggarna kommer att visa rätt snart, det är om materialet bakom väggen verkligen håller. Kommer vi verkligen tycka att det är värt att betala för en artikel som vi kan hitta någon annanstans?
NY Times, som faktiskt lyfter sin betalvägg när det sker större katastrofer, som till exempel i samband med Boston-bombningen, tar nu dessutom bort sitt videomaterial från betalväggen. De vill fokusera på video och de låter bland andra Microsoft sponsra dessa filmer, så att de kan ligga utanför väggen.
Ikväll har jag testat Readly lite mer ordentligt. Det är en rätt ny och spännande tjänst för iPad som enklast, och mest klichéartat, beskrivs som ett Spotify för magasin.
Man pröjsar 99 kronor i månaden och får då läsa massor av titlar. Än så länge så saknas det såklart lite utbud, och som med alla liknande tjänster så är utbudet nyckeln till framgång här. Men jag hoppas att det tar sådan fart att utbudet ökas kraftigt.
Det finns ju konkurrenter, som Qiozk eller framför allt Apples tidningskiosk. Jag har testat Qiozk och använder det till att köpa enstaka nummer här och där. Apples tjänst använder jag mycket. Köper både enstaka nummer av vissa tidningar och prenumererar på Wired och Slam.
Det absolut bästa med tidningskiosken i iPad är att man kan få tag på massor av amerikanska magasin. En prenumeration på Wired kostar 15 kronor per nummer. Slam inte så mycket mer. Tidningar jag betalat närmare 100 kronor för tidigare i pappersformat.
Readly
Men det jag gillar med Readly är att jag kan läsa tidningar som jag numer lyssnar på skivor. En låt här och en låt där. En artikel om Aston Martin i Granturismo, en recension av högtalare i Ljud och bild och sedan kolla lite inredning i Residence. Tänk hur finfint det kommer att bli när vi, som i Flipboard, kan sätta ihop egna tidningar.
Men då måste tidningarna anpassa sig lite. Jag förstår att den affärsmässiga vinsten för det inte finns ännu. Men det jag verkligen vill ha är:
Delningsbara artiklar
En snyggare lösning för uppslag. De funkar uselt på iPad.
Anpassad typografi. Små grader på spräckliga bakgrunder fungerar lika dåligt på iPad som på papper.
Lista med mest delade artiklar.
Sökbara arkiv. Jag vill leta fram recensionen av den där förstärkaren som kom i augusti 2012.
Att den fungerar även på datorn, eller ja, i webbläsaren. Det vore fantastiskt.
Jag kommer att hålla ögonen på Readly, kanske kommer jag att abonnera. Läser man två tidningar i månaden så lönar det ju sig. Jag måste nog skaffa en iPad till bara.
Förra måndagen när jag kom till jobbet satt jag och läste Boston-polisens tweets från Boston Marathon. Ingen rolig läsning alls.
Men det är ändå fascinerande att se hur de rätt snabbt gick ut med information och försökte rätta till felaktiga rykten. Hur de dirigerade allmänhet och media till rätt platser och rätt kanaler. Visst, det kom en del knasiga tweets lite då och då, men till 99% skötte de sig bra.
Det är dock intressant att felaktigheter får spridning så snabbt när det faktiskt finns fakta på bordet. Om vi bara väntar 10-15 minuter innan vi retweetar eller postar så hinner polisen uppdatera med rätt information.
Vill vi verkligen ha rätt?
Jag tror att det kan bero på att vi kanske inte alltid vill ha rätt. Vi vill tro att vi, som i det vidriga fallet med Reddit, kan lösa fallet själva. Före polisen. Vi förblindas av det och tänker inte på att oskyldiga drabbas i jakten.
Samtidigt tänker prasselmediamänniskorna att de kan, och måste, vara först med nyheterna. Man jagar fram information från pressade enskilda poliser, man tar fram den där mattan och hoppar till fel slutsatser. Man vill så gärna ha information som inte har hunnit på spridas på Twitter och den jakten leder till en hel del felaktiga beslut.
Precis som Brit tror jag att vi kommer att få se mycket mer av det här, innan det sätter sig lite och de olika medierna hittar sin plats i den nya kartan.
Idag har jag haft förmånen att gå på Digital Knowledge Day på Hotell Rival, arrangerat av Search Integration.
Dagens största behållning var nog Fredrik Hallberg. Se hans föredrag här ovan. Intressanta vinklar på det som många andra pratar om.
Det var många bra föreläsare idag, arrangemanget var bra och jag fick säga hej till flera nya vänner. Många twittrare jag har haft kontakt med länge men aldrig träffat for real.
När jag tittade på det stora moln av twittrare för att hitta mig själv så var det inga större skillnader mot tidigare år. Det som däremot står ut lite är att det längst ner till höger har tillkommit ett litet gotlandskluster.
Jag kände inte igen ett endaste namn i gotlandsklustret. Man kan kolla var de man följer, och de som följer en, finns i molnet. Det visade klart och tydligt att det var för mig några helt nya gotlandstwittrare.
Jag har inte undersökt det närmare men jag tror att det handlar om studenter, både grundskola, gymnasie och högskola. Vilket är superkul och det visar att inte ens på Gotland, där vi kanske max är 500 twittrare, så finns det ett Twitter. Det finns flera.
Twittrande gotlänningar
Jag har gjort en Twitter-lista med gotlänningar, både de som bor här och de som har flyttat ut men som behåller ett engagemang för ön. Tipsa mig gärna om vilka jag har missat så lägger jag till.
Det är kul att se att det tillkommer nya twittrare från ön hela tiden och att även gammelmedia satsar lite på det.
Om grafen – från twittercensus.se
Grafen visat de mest aktiva svenska twittrare. För att vara med på kartan måste alla följande krav vara uppfyllda:
Konton ska ha twittrat mer än 1 gång per dag i snitt
Twitterinläggen ska främst vara på svenska
Kontot får inte vara låst
Kontot måste vara registrerat innan juni 2013
Kartan kan alltså sägas illustrera den mest aktiva delen av twitter, innehåller drygt 50 000 konton vilket motsvarar cirka 20% de svenskspråkiga twitterkontona som identifierats i Twittercensus.
Maria Sveland lämnar tillställningen i Tårar medan en förvirrad Bloggerska, Sofia Mirjamsdotter, ber om en Mikrofon för att hålla ett packat tal till förmån för feminismen.
Under min tid på Riksantikvarieämbetet så fick jag uppleva Offentligajobb.se från insidan som administrator av ett konto. Inte alltid en fantastisk upplevelse.
Idag var jag inne och klickade runt lite igen, fast från utsidan, och givetvis kom jag inte ihåg lösenordet så jag bad om att få ett nytt. Jag skriver in ett bra lösenord och skriver sedan in det igen. Då får jag följande meddelande.
Tips nummer ett. Har ni hårda krav på hur lösenordet ska vara konstruerat, berätta gärna det innan jag skriver in mitt nya. Det skulle sänka blodtrycket rätt mycket faktiskt.
Nåväl. Jag skickar in en jobbansökan, på vinst och förlust, och längst ner under ansökan finns en liten enkät. Som man måste fylla i. Inga problem. Förutom att de satt en liten asterisk även på textfältet Annat. Med en förklaring som säger att om jag inte vill skriva något, så måste jag sätta en punkt eller ett streck i fältet.
Så tips nummer två. Tvinga inte besökaren att göra en massa konstigt extraarbete. I de flesta fall hinner man trycka på Skicka ansökan och få upp ytterligare en röd ruta. Onödigt och det ger sken av att hela tjänsten är dåligt konstruerad.
Likadant är det på fler ställen. De har ibland glömt vissa val och sedan får vi som besökare/användare/kund göra lite extragrejer. Se bara på referenser. Vill man inte lämna referenser med ansökan får man skapa en referens där man i kommentarsfältet anger att man inte vill lämna referenser. Knasigt och omvänt.
Förresten, när man ska söka på jobb så finns det en massa småsaker som irriterar också. Den kommer inte ihåg det man skrivit i rutan tidigare. Det går inte att skriva in text i sökrutan och sedan trycka Enter. Man måste trycka på knappen Sök.
Sedan så är det inte default att den söker i hela annonsen utan den söker bara på rubriker. Så söker du på en organisation så måste du komma ihåg att kryssa i rutan Sök i hela annonstexten.
Tips nummer tre. Följ standarden. Vi förväntar oss det och det blir jobbigt när man använder formulär på andra sätt.
Lägg även till att det är sjukt jobbigt att manuellt lägga in hela sitt CV. Eftersom det finns ungefär 100 olika sökajobb-tjänster som kräver manuell inmatning av CV så blir det lite extra jobbigt.
Men de har i alla fall tagit bort kravet på att man måste välja en kommun. Blev lite jobbigt om man kunde tänka sig att jobba på en myndighet som finns på flera platser.
Inte bara Aditro
Faktiskt har Regeringskansliet en liknande grej när man söker jobb där. På slutet ska man fylla i var på Regeringskansliet man jobbar just nu. Sedan finns det ett val för Extern. Men man måste fortfarande fylla i textfältet under där man anger mer exakt vad man jobbar med på RK. Blir aningens exkluderande mot oss som inte jobbar där redan.
Av de senaste 557 aktiviteterna är 380 postade länkar. Det kommer nog att minska nu när jag lagt av med autopostande av länkar.
Relativt jämn spridning över veckan, men ändå lite mer strax efter nio. Vilket är tiden jag slår på datorn efter att ha lämnat barnen på dagis.
Könsfördelningen är 65% män och 35% kvinnor.
Nu har den bara analyserat mindre än hälften av vännerna, men jag tror ändå att detta är rätt representativt. 16 länder, inte dåligt!
42% bor i Stockholm, 37% i Visby, sedan är det utspritt när det gäller städer i Sverige. Hade det varit städer totalt hade London kvalat in på en klar tredjeplats. Göteborg borde ju vara med på en fjärdeplats kan jag känna.
Sådant här är kul. Vad heter mina vänner? Johan är överlägset mest vanligt, följt av Martin, Anders och Daniel. Linda är det vanligaste namnet bland kvinnor.
Givetvis kommer det sig av att åldersfördelningen ser ut som den gör. De flesta av mina vänner är i min ålder, +- 2-3 år.
Andersson och Pettersson. Inte så konstigt kanske.
Daniel Bertholdson och jag har alltså 240 gemensamma vänner. En fjärdedel av mina vänner är alltså även vän med Danne. Förklaringen är ganska enkel. Vi har två kluster gemensamt, både musikkompisarna och Gotland. Nästan alla andra på listan är och vänner från tiden i klubbvärlden.
Här ser men det, plottat i kluster. Jag har inte kikat närmare men det stora klustret är nog musiken, det näst största Gotland, det tredje största är nog sociala medier-bubblan.
Nu sparar dessutom Wolfram Alpha data så att man kan kolla hur det förändrar sig över tid.
På kursen i helgen så bad jag deltagarna att googla sig själva, både som vanligt och genom ett inkognito-fönster. Inte bara sig själva, jag ville att de skulle googla konkurrenter, produkter och liknande också.
Men det jag märkte var att en del hade problemet att de inte ens syntes i sökresultatet. Det är rätt allvarligt. Ingen kommer att hitta till webbplatsen om den inte finns i Googles sök.
Så nu tar jag Linarve som exempel och jag hoppas inte att May (och den som har gjort hennes webbplats) tar illa upp. Men det är rätt enkla grejer som kommer att göra rätt mycket.
Det jag också kommer att visa efter ett tag med det här inlägget, är hur enkelt ett blogginlägg kan ta sig in i ett företags sökresultat. Förhoppningsvis kommer det även att leda till att Linarve.se kommer att synas i sök från och med snart.
1. H1-rubrik
Idag står det inte Linarve någonstans i texten på sidan. (Förutom i en Facebook-länk längst ner.) Så högt upp som möjligt bör det finnas en så kallad H1-rubrik med namnet på webbplatsen / butiken. Mycket viktigt.
Tryck gärna in namnet igen i adressen och på lite fler ställen. (Men inte omotiverat mycket.)
2. Bilderna
Så här ser koden ut som monterar bilderna. Det enda som förknippar dessa bilder med Linarve är att de råkar ligga på Linarve.se.
Det hade hjälpt en hel del om den istället hade sett ut så här:
<img alt=”Outside Linarve shop” src=”outside-linarve-shop.jpg”>
<img alt=”Scarfs from Linarve” src=”scarfs-from-linarve.jpg”>
Det finns fler trick, mer man kan göra, men med det här kommer man en bra bit på vägen.
3. Titel och Meta Description
Idag är titeln Linarve och det är bra. Man kan gärna utöka den till att förklara ännu mer, kanske Linarve - Clothes, shoes, accessories – Gotland. Exempelvis.
Det saknas helt en Meta Description. Lägg dit en sådan, om inte annat för att när Google väl indexerar webbplatsen så kommer det att vara den texten som Google visar i sökresultatet. Finns det ingen sådan kommer Google att försöka hitta en passande text på sidan.
<meta name=”description” content=”Swedish shop with clothes, shoes, accessories in scandinavian design and natural materials.” />
Till exempel. Den ska ligga inom <head>-taggarna.
Meta Keywords kan man strunta i så länge.
4. Innehåll
Fyll även startsidan med innehåll. En text om vad butiken säljer, vilken filosofi den har, hur man hittar dit och vilka märken man har.
Nästa steg kan sedan vara att göra undersidor där man till exempel berättar om de märken man har. Tänk bara på att alla sidor ska kunna vara startsidor. Man vet aldrig hur besökaren kommer in på webbplatsen.
Sammanfattning
Enkla knep som inte bara fyller sin funktion gentemot Google, men som även underlättar för besökaren. Så länge man tänker på besökaren, och det innehåll som denne eftersöker, så kommer Google att premiera sajten med en bättre placering.
När man ska starta ett företag och man sitter där och klurar på marknadsföringen så finns det en hel del att tänka på. Jag tänker inte gå in på grafisk profil, genomtänkt kommunikation i alla led och marknadsaktiviteter. Däremot lite om webben.
Här är mina tips och råd för webbnärvaron för små företag och jag utgår lite från de som har verksamhet på Gotland eftersom det kanske är lite speciellt. Med små företag tänker jag på till exempel butiker, frisörer, konsulter med flera.
1. Webbplats
Jag tycker att man ska ha en webbplats. Det är alltid bra att ha en sida där man samlar lite information och som man sedan kan bygga ut efter behov. En startsida behövs i alla fall och då tycker jag att man ska ha:
Namnet på företaget, stort och tydligt
Vad företaget erbjuder för tjänster eller produkter
Kontaktuppgifter, som adress, mail och telefonnummer
Öppettider
Gömmer man den här informationen så är det lätt hänt att man söker efter andra företag istället.
Se gärna till att skaffa en domän som heter så snarlikt företagsnamnet som möjligt. En .se-domän är alltid att föredra.
Någonstans på webbplatsen är det väldigt trevligt om du berättar vem som ligger bakom företaget. Extra viktigt på Gotland och ett namn och ett ansikte gör att man som presumtiv kund känner sig tryggare.
Se gärna till att telefonnumret är taggat på startsidan så att Google hittar det. Det underlättar när man står där med mobilen och googlar.
2. Facebook-sida
Se till att företaget är representerat på Facebook. Har du en butik eller liknande så ange att du är ett lokalt företag så kan kunderna checka in. Det är ju gratisreklam så det är dumt att missa.
Likadant med Facebook-sidan. Se till att ange vad du heter, vad företaget erbjuder, kontaktuppgifter och öppettider.
Sedan kan man börja ta fram en liten plan på vad man vill göra med sin sida och hur man ska få massor av gillare.
3. Säkra Google-resultatet
Ett sätt att se till att ditt företag presenteras snyggt på en Google-sökning är att fixa så att ditt företag finns på Google+. Skaffa ett Google-konto och skapa en sida, gärna för ett lokalt företag, alternativt leta upp företaget på Google Places och verifiera att företaget är ditt.
4. Innehåll
Börja fylla på webbplatsen med innehåll, posta inläggen och annat på Facebook-sidan och utöka allt eftersom. Jobbar du med något som gör sig bra på bild? Kanske skaffa Instagram? Har du en butik kanske du vill synas på Foursquare?
Starta en blogg på webbplatsen och berätta vad som händer i företaget.
Jag insåg det idag, när del två i kursen i sociala medier genomfördes på Toftagården. Att jag kanske borde ta tag i min egen webbnärvaro och inte bara prata med andra om hur de bör göra.
Men tidigare har jag haft fullt fokus på att bygga en webbnärvaro åt min arbetsgivare och min egen har på något sätt bara handlat om att bygga ett eget varumärke. Det som en lojal och hårt arbetande anställd. Typ.
Men nu är jag ju frilansare, konsult eller vad man nu ska kalla det. Då måste jag börja tänka på att profilera mig som det. Se till att de som letar efter någon med min kompetens hittar just mig.
Så här är en liten att göra-lista till mig själv:
1. Göra det extra tydligt på min webbplats (den du läser nu alltså) att jag är tillgänglig för uppdrag och såklart även ange inom vilka områden.
2. Skaffa en Facebook-sida för företaget. Bara för att det är bra att ha en och för att utforska om det ger något. Även om jag mest kommer att använda den vanliga profilen för att posta.
3. Börja lyfta mig på vissa sökord, speciellt lokalt. Jag måste börja blogga om mer saker som kan ge jobb. Helt enkelt göra lite riktade insatser. Tänkte lite mer strategiskt, egoistiskt och marknadsmässigt.
4. Skaka liv i discolowenhamn.se och se till att den i alla fall innehåller alla uppgifter, en lista på tidigare jobb och vad jag kan hjälpa till med.
Idag har jag varit på Toftagården och pratat sociala medier, och framför allt Facebook, i 4 timmar. Del två är imorgon lördag, då blir det lite Edgerank, webbnärvaro och Google.
Det är ett nätverk som ALMI håller i för kvinnliga företagare.
Det var en frågvis skara och det är faktiskt det roligaste. Jag stryker hellre ett antal slides och pratar fritt efter deras undringar och tankar istället.
SlideShare är en stor källa till kunskap. Eller, det är ju som vanligt SlideShares användare som är källan, men ni hajar.
Idag kollade jag igenom flera presentationer från Christian Sandström som föreläser mycket om det här med disruptivt. Det handlar om branscher i förändring. Branscher där en marknadsledare blir utmanad av en ny och billigare produkt som ignoreras av marknadsledaren för att den nya produkten är sämre.
Marknadsledarens produkt har nått sin mognadsgrad för länge sedan och den nya produkten kommer snabbt ikapp, och förbi och det stora företaget hänger inte med.
Det finns flera exempel. Facit och andra tillverkare av mekaniska räknemaskiner vs digitala räknare. Rör-radioapparater vs transistorradion. CRT-TV vs LCD. Fast telefoni vs mobil telefoni.
Det här fick mig att börja fundera på vilka disruptiva skiftningar vi ser just nu. En är givetvis nätbaserad TV. Idag har den lite sämre bildkvalitet, och sämre utbud. Men företag som Netflix och HBO håller på att plocka hem marknadsandelar från i första hand kabel-tv-företagen. Spotify (och liknande tjänster) har slagit ut fysiska skivor genom att vara billigare och sämre i början för att sedan höja kvaliteten på framför allt utbudet.
Jag vet i alla fall en bransch som passar in exakt på det som står i bilden ovanför. En bransch som idag satsar miljoner på att skapa digitala varianter av sin analoga produkt. Som tror att det är det som deras två kundgrupper vill ha, eftersom det är där pengarna kommer in. Trots att det är mindre pengar som kommer in, och kunden har inget val. Än så länge.
Bilden är lånad från presentationen nedan. Kolla igenom den, och de andra Christian har gjort. Tipstack till Jocke Jardenberg.
Det är inte så lätt att bygga webbplatser. Vare sig de är stora eller små. Men jag ska försöka lista ner några saker som jag tycker att man bör tänka på innan man väljer verktyg och metod.
1. Användarvänlighet
Det viktigaste av allt. Är det inte lätt för användaren att uppdatera webbplatsen så kommer det inte att göras. Jag vet inte hur många gånger jag sett döda webbplatser bara för att den enda som kunde uppdatera den har slutat eller tröttnat och man vill inte gå till utvecklaren eftersom han är för dyr. Eller för långsam.
Men detsamma gäller givetvis för besökaren. Det ska vara lätt för besökaren att hitta, att navigera, att hitta sök-rutan och så vidare. Ta in en expert på detta och gör sedan tester. Fungerar det inte, ändra! Vilket leder oss in på nummer 2.
2. Flexibilitet
Se till att det verktyg du väljer, och den webbplats du bygger, är flexibel. Det ska vara lätt att bygga ut den om man vill, det ska vara lätt att haka på extra funktioner när behovet uppstår. Om man använder till exempel en videotjänst idag, så får det inte vara jobbigt att byta videotjänst imorgon.
Tjänster kommer och går, trender ändras. En webbplats ska ofta hålla i minst tre år och webben rör sig fort. Men bygg inte in alla funktioner på en gång.
3. Bygg ut efter behov
Om det tar flera år att bygga en webbplats, kan man vara säker på att det kommer att bli dyrt när den ska uppgraderas. Så då drar man sig för att uppgradera, man kanske hoppar över en version. Så efter ett tag så uppdateras knappt webbplatsen. Ingen orkar gå in och ändra det som finns. Så till slut måste man lägga ut en miljon på att köpa den där nya versionen bara för att uppfylla de enklaste kraven.
Frågar man medarbetarna i organisationen så vill de ha allt. Alla funktioner som går att få och gärna några som måste uppfinnas också. Det är bara naturligt. Där gäller det att som ansvarig se den lite större bilden och stryka det som inte är absolut nödvändigt. Det får hellre komma i fas 2 och fas 3. För många specialfunktioner har en tendens att försena hela arbetet och det är det inte värt.
Så gör en kärna som uppfyller de grundläggande kraven men som sedan går att bygga ut i all oändlighet istället. Så fort webbplatsen är lanserad så går man rakt in på att förfina det som är gjort och på att plocka ut de funktioner som har högst prioritet.
Det jobbigaste med det här är att hantera medarbetarnas önskemål och krav. Det gäller att kunna förklara varför alla inte kan få som dom vill.
Är det verkligen nödvändigt att lägga en tredjedel av budgeten på den där avancerade bildsnurran? Kommer något att använda den?
4. Det finns inget ‘one system to rule them all’
När en större organisation ska bygga extern webb och intranät så är det lätt att man vill ha in alla existerande och framtida system i samma installation. Bilddatabaser, ärendehanteringssystem, projektplatser, webbutiker, forum och massor av annat ska in.
Varför? Det finns inget CMS idag som uppfyller alla krav. Som klarar allt. Jag tycker att man ska använda de system som är bäst på det de gör. Det kommer bara att bli trubbel om man bygger in allt i samma system. Vad händer när projektplatsen inte uppfyller kraven? När webbutiken plötsligt inte kan stödja det senaste betalsystemet?
Besökaren struntar ju i vilket system det är bakom. För det är ju inga problem idag att utseende anpassa fronten så att allt ser likadant ut.
5. Mobilen & Co.
Den här borde vara självklar idag, men jag ser många nya sajter lanseras som inte har något mobiltänk alls. Man lanserar gigantiska sajter i dyra system men man har inte mobilanpassat. Sajter som ska hålla i minst 3 år.
Det är ingen överdrift att det är väldigt mycket enklare att ha med det faktum att besökarna har olika skärmstorlekar redan från början. Att göra det i efterhand är dyrt och krångligt.
Och låt besökaren välja vilket innehåll som är relevant i mobilen. Det absolut värsta jag vet är när sajten är mobilanpassad och det inte finns ett enda sätt att komma till den vanliga versionen. Testa svenskaspel.se till exempel.
Det finns såklart mycket mer. Välj ett verktyg som har tillgängligheten inbyggd i grunden, då får du oftast SEO med på köpet. Använd effektkartläggning, en metod som tittar på vad besökaren vill göra på sajten, och inte vilka de är. Gör användartester, det ger väldigt mycket.
Idag pratade vi Twitter på Sveriges Radio Gotland. Hur kul som helst. Jag älskar att göra radio. Podcast i all ära, men live-radio är roligare.
Mitt förhållande till Twitter har såklart ändrats över tid. Jag registrerade mig i september 2008 men det var nog mest av nyfikenhet. Men på en anställningsintervju något år senare fick jag frågorna: bloggar du, twittrar du?
Jag svarade givetvis: Självklart!
Men faktiskt så tände det en gnista och jag började undersöka Twitter lite mer. Mitt twittrande växte sakta men säkert. Jag kontaktade twittrare med frågor och sedan kom Almedalsveckan 2010 och antalet personer jag följde, och som följde mig, ökade sakta men säkert. Jag märkte att jag fick svar när jag frågade på Twitter. Responsen var större och viljan att träffas på riktigt var även den stor.
Sedan dess har det givetvis urartat fullständigt. Idag följer jag mer än 1800 personer. Det finns inte en chans att jag kan läsa allt som skrivs, men jag gillar verkligen att när tillfälle ges gå in och scanna flödet. Kolla av vad som är dagens ämne. Trycka ‘mute’ på ämnen och twittrare som kanske irriterar mig för stunden. Men att avfölja, det krävs det en hel del för.
De jag känner, och känner extra för, de håller jag koll på lite extra.
Socialt
Precis i slutet av dagens program fick jag frågan. Vad är mer socialt, Facebook eller Twitter?
För mig är det en svår fråga. Jag har ett stort utbyte av Facebook. Det är plattformen där jag håller kontakt med väldigt många kompisar, med de jag gått i skolan med, med de jag hoppat runt på dansgolv med. Med släktingar. Men det krävs alltid lite mer för att bli vän på Facebook än vad det krävs för att börja snacka på Twitter.
För det är på Twitter jag har lärt känna nya vänner. Inte bara bekanta, utan riktiga vänner. Vänner jag träffat på diverse konferenser. Man behöver inte dra bakgrunder, inte det aktuella läget med familjen. Det är redan avklarat när man ses. Så man kan gå direkt på de gemensamma intressena. Visst, i 9 fall av 10 så blir man vänner på Facebook och fortsätter dialogen där.
Men det är på Twitter man lärt känna varandra. Det är där kontakterna tas.
Hur använder jag Twitter idag?
Jag måste erkänna en sak. Jag har börjat med en lista. En lista med de cirka 150 personer på Twitter jag verkligen vill ha koll på. Det går egentligen emot allt det jag vill ha ut av Twitter. Varför följa 1800 personer när jag bara läser 150? Så är det inte.
Ont om tid, kolla 150-listan.
Omvärldsbevakning, ha koll på läget, nyhetstörstande, då läser jag hela flödet.
Jag passerade själv 35 000 tweets häromdagen. Jag har inga problem med det. Många av dessa är @mentions. Många långa och intressanta och banala diskussioner. Många är automat-tweets. Från Google Reader, Mixcloud, Soundcloud, Foursquare, WordPress och så vidare.
Men jag har alltid sagt på mina föreläsningar att glädjen av Twitter är extremt beroende på vad du själv bidrar med. Så från och med idag stryper jag mina länkningar från Google Reader. Jag tänker efter en extra gång innan jag delar och retweetar och jag försöker alltid få med min egen kommentar. Som det var innan Google krånglade till det med Google+ och Twitter med sin själlösa retweet-funktion.
Twitter betyder mycket för mig. Jag har fått vänner för livet. Jag har hittat mentorer som jag kan fråga om allvarliga saker när det gäller yrkeslivet. Jag har hittat vänner som alltid hänger med på after work. Jag har hittat vänner som skickar jobb åt mitt håll. Jag har hittat vänner som jag har oerhört roligt med, vare sig jag träffat er i köttet eller inte.
Jag har lärt känna vänner på Twitter och sedan kopplat ihop er med andra på Twitter och ni har börjat göra saker tillsammans. Precis det jag lever för.
Nu då?
Jag kommer att fortsätta att twittra. Mitt twitter är oftast en spegel av mitt liv. Det är mina barn, min vardag, min basket, min träning, min musik och mitt jobb. Det är mina åsikter. Utkastade. Ibland med eftertanke, ibland spontant.
Jag kommer att bli rejält besviken om jag under året inte har lärt känna nya vänner på Twitter.
Jag inser också när jag skriver det här att det här ligger i min natur. Under detta #blogg100 ska jag skriva om mina första eskapader i detta med sociala medier. Vi snackar 1999, London, dansmusik och precis som nu, vänner för livet.
Den allra tråkigaste sidan att råka ut för när man letar efter något är den som kallas 404. Det är den sida som visas när en länk är trasig, när en sida har raderats eller när man skrivit in fel adress.
Det har förekommit uppgifter om att det inte kommer att gå att rösta i Melodifestivalen utan WyWallet, men det är fel. Här är svaret jag fick från SVT:
Hej Henrik
Generellt gäller att den som har kunnat rösta med SMS förut kan göra det nu också. Röstning ingår i ”fria” telefontjänster. Man behöver alltså inte ansluta sig till något av de nya särskilda betalsystemen, som t ex Wy Wallet.
Sedan ett år tillbaka kan man inte rösta med ett anonymt refillkort. Det går inte att betala annat än samtal och sms med ett sådant. Det ska isåfall vara registrerat hos operatören och ha ett avtal som tillåter betaltjänster.
Om man HAR anslutit sin mobil till Wy Wallet görs alla betalningar den vägen, även för röstning. Så för att det ska fungera måste man se till att det kontot är i ordning. Man kan t ex koppla sitt kreditkort eller betala in en pott på kontot. Det måste man bestämma och sköta själv.
Den som har ett mobilavtal som hindrar betaltjänster, t ex företagsabonnemang, kan öppna ett personligt konto genom Wy Wallet och betala röstning och andra tjänster den vägen.
Vänliga Hälsningar
Emma, Melodifestivalen (och Håkan Sandberg, röstningsansvarig)
Lite förenklat är det alltså så att om du inte har registrerat dig för WyWallet så kan du rösta som vanligt. Har du registrerat dig för WyWallet måste du ha pengar på kontot eller fixat betalningen på annat sätt.
MySpace har tydligen snygga till sig och man kör nu den klassiska invite-metoden för att bjuda in till deras nya beta. Jag har inte fått någon inbjudan, men jag tänkte att jag kanske i alla fall skulle regga mig.
Men jag pallade inte. Så här ser registreringssidan ut:
En liten detalj, i texten om denne Zedd. Om Gaga, Skrillex och Bieber gillar han…
Jag är precis hemkommen från Rickard Steffens-gymnasiet där jag har varit med på en lektion i marknadsföring. Jag pratade lite om sociala medier, lite bakgrund, lite statistik men framför allt försökte jag prata om företag i sociala kanaler. De flesta hade UF-företag så de hade riktiga case att jobba med.
Jag blev faktiskt glad och imponerad av hur de tänker. Det var i princip helt självklart att de skulle ha Facebook-sidor till sina företag och de som hade kommit igång skötte det riktigt snyggt. Relevanta och personliga uppdateringar om vad de säljer, var de finns och vad de gör.
Inte så mycket WordPress. Än.
Flera av dom hade dessutom dragit hyfsat funktionella webbplatser. Även om det där fanns stor förbättringspotentiel ifall de vill lyfta det ytterligare. Jag sa såklart att de borde titta på WordPress istället för att knacka HTML.
Vi pratade lite om att företag absolut kan använda Instagram, vi pratade om vad det är som triggade köpsignaler hos dom, vad det var som fick dom att gilla en sida eller klicka på en annons.
Jag försökte ta reda på hur dom använder Facebook och det visade sig att de i klassen hade en grupp som de använde mycket mer än det verktyg som skolan gav dom. Att skolans verktyg fungerade uselt på telefonen var till exempel en stor anledning att man kommunicerade genom Facebook istället. Dessutom sa de att många lärare har börjar kommunicera via Facebook till eleverna, eftersom det är där de är.
Vi hann även prata om vad som händer med bilder och liknande, att arbetsgivarna googlar och att man måste försöka att ta kontroll över sin egen nätnärvaro. Så att ingen annan gör det.
Helt enkelt en väldigt intressant förmiddag och jag fick med mig mycket tillbaka. Jag hoppas att de fick ut något av det också.
