Hur har det gått med medietröttheten – ett år senare?

9 mars. Dag 9 av blogg 100.

Idag för ett år sedan skrev jag ett väldigt långt inlägg om hur jag kände en medietrötthet komma smygande. I kort gick den ut på att det inte är mängden media som jag konsumerar som tröttar ut mig, utan alla tomma löften i form av klickbeten, väl valda strategier på Twitter med mera.

Hur ser det ut idag då?

Lägg kommunikationen där mottagaren är

7 mars. Dag 7 av blogg 100.

Inspirerad av ett antal artiklar, inlägg och kommentarer i ämnet den senaste veckan, har jag funderat en del på det här med var man ska lägga sitt material.

Att det är vettigt att lägga sitt material så nära mottagaren som möjligt, det är ju inget konstigt. I vissa branscher kanske det ses som lite dumt eller revolutionärt, men det borde det kanske inte vara.

Men hur ska det gå till rent praktiskt?

Kan man skämta om allt?

sthanskorset-eller

1 april. Den dag då alla journalister, kommunikationsenheter och små barn får nippran och hittar på en massa bus.

På jobbet hittade vi givetvis på ett bus som vi i år faktiskt vågade lägga ut externt också. Jag tyckte det var ganska roligt, men det fick en, för oss, helt enorm spridning. Skämtet handlade om att en medarbetare hade fått igenom friskvårdsbidrag för att tatuera Sankt Hanskorset, som ingår i vår logotyp. Skämtet är till stora delar internt, eftersom vi är mitt uppe i en varumärkesprocess samt att vi på kommunikation är lite logotypspoliser på jobbet.

Jag trodde inte det skulle slå så stort, men roligt skämt, bra skrivet av Helena och mycket snyggt redigerat av ingen mindre än riksantikvarien själv, gjorde att det slog ordentligt både internt och externt. Visar hur lite jag vet vad som går hem i stugorna.

Både seriös och rolig?

Ska en myndighet skämta? Ja, ibland. Idag till exempel tycker jag att det är roligt. Det visar att man har roligt på jobbet, att det är högt i tak och att det finns en kreativitet.

Däremot har jag svårt för när myndigheter och organisationer med väldigt seriösa uppdrag blir allt för flamsiga i sociala medier. Jag vet att många inte håller med mig. Får ofta höra att mottagaren kan skilja på allvar och skoj, och att man genom att vara lite rolig får många fler följare, större engagemang och därmed större spridning på de seriösa budskapen.

På SXSW förra året berättade George Takei att just det var hans plan. Att dela roliga klipp och bilder för att bygga en stor följarskara för att sedan regelbundet mata dom med politiska och andra viktiga budskap.

För en skådis tror jag på det, till viss del. Men det blir kanske svårt att ta det steget längre. Blir svårt att helt plötsligt bli politiker till exempel.

Men en myndighet?

Men för en myndighet tror jag inte på det. Nu är vi ingen myndighet som kommer att agera vid större kriser förhoppningsvis, men jag tycker ändå inte att det ska få finnas ens ett uns av tveksamhet att vi menar allvar med våra nyheter, tweets och inlägg.

Det betyder inte att man inte får göra roliga saker, tvärtom. En organisation är aldrig (speciellt inte i vårt fall) mer än medarbetarna. Personligt är bra i min bok. Om våra målgrupper får se personligheterna och människorna bakom besluten, rådgivningen, informationen, så kommer de att tas emot på ett mycket bättre sätt.

Eller så kanske det bara är jag som inte vill känna pressen att behöva vara rolig hela tiden… :)

Du är vad du delar och du har en påverkan

Skärmklipp 2015-03-29 21.45.28

Idag sprang jag en riktigt bra runda. Totalt 24 kilometer i regn, blåst och kyla. Första 7 km var rätt jobbiga men sedan lossnade det och jag hade gott om kraft kvar i benen när jag efter 20 km såg att jag hade chans att springa en halvmara på under 1h50min. Det kändes helt fantastiskt faktiskt.

En sådan runda delar jag givetvis på Facebook och Twitter. Tyvärr delade jag från Strava vilket Facebook inte riktigt gillar. Inte så många som ser det.

Av alla sorters delningar brukar just träningsuppdateringar vara de som sticker i ögat allra mest. De och att jag delar mina kaffebryggningar på Twitter ibland.

Jag har inga större betänkligheter över att dela mina träningsrundor.

Men öl?

Däremot så delade jag en hel del av de 100 olika sorters öl som jag drack förra året. Efter ett tag började jag faktiskt fundera på om det var så bra. Inte för att jag har några problem med vad andra tycker om att jag dricker så mycket öl.

Utan för att jag vet att det jag postar har direkt, eller indirekt påverkan på mina vänner.

Jag har hört från flera att mina löprundor har peppat dom att börja springa, och att börja springa mer. Det tycker jag är fantastiskt. Det gör mig glad.

Men om det påverkar, då gör nog öl-delningarna det också. Ett sunt förhållande till öl, och att utforska alla dess smaker och varianter, det ser jag inga större problem med.

Men det är inte så hälsosamt. Inte alls. Öl (och annan alkohol) är ju bland det onyttigaste vi trycker i oss. Så om jag genom mina Untappd-delningar får någon eller några att dricka mer öl, så är det ju inte så jättebra i längden.

Påverkas inte jag?

Det finns ju massor av undersökningar som framför allt kvällstidningarna gillar att publicera (vilket är roligt eftersom de nu själva är helt beroende av Facebook för sin trafik) som visar att man kan bli olycklig av att se vad andra postar.

Klart det kan bli så, om man inte tänker ett steg längre. Om man ser 10 personer som är på semester lägga upp bilder, så är det lätt att tänka att ALLA ens vänner har åkt till Thailand. Samma med utflykter, middagsbesök och så vidare. Men om 10 lagt upp sådana bilder, så är det ju 100, eller 1000 andra av ens vänner som inte har gjort det. Men de glömmer vi gärna bort, och därför kanske vi drömmer om att göra samma sak som alla andra. Fast vi redan gör det.

Men vi postar ju för det mesta bara det som är kul, även om jag tycker att vi blivit bättre (?) på att posta mer vardagliga saker, som kräksjuka, städningar och annat.

Till exempel borde ju jag ha ångest just nu eftersom ALLA är i Miami. Men jag blev glad i fredags när en av alla de som är i Miami var först med att gilla min bild från Kotteland i fredags.

Jag påverkas inte så mycket av det. Jag vet att de flesta av mina vänner, i alla fall de som inte är DJs, inte reser så där superofta. Ett par gånger om året.

Ibland kan jag få en känsla av att alla mina vänner är bjudna på fest, men inte jag.

Men för det mesta triggas jag av andras löprundor, kaffebryggningar och matbilder. När jag ser att någon sprungit två mil på lördagen, då vill jag springa 2,1 mil på söndagen. Ser jag att Oskar gjort kaffe på sin Acaia-våg, då blir jag sugen på kaffe.

Ser jag någon posta bilder på burgare, tacos och annat, så blir jag inspirerad. Ser jag Johan Matgeek Hedberg lägga upp en film om bearnaisesås, vill jag genast göra det. Ser jag Alf Tumble tipsa om ett vin, kollar jag direkt om det finns på Systembolaget i Visby. Ser jag någon med fantastisk musiksmak tipsa om en låt eller liknande, så lyssnar jag genast på den.

Seth Godin

The culture we will live in next month is a direct result of what people like us share today. The things we share and don’t share determine what happens next.

Omvärldsbevakning i förändring?

16660167270_6702dcf6f6_k

Idag hade vi ett möte om omvärldsbevakning. Vi har två bra verktyg som vi använder alldeles för lite, men det är en annan fråga. Hur får man medarbetarna att omvärldsbevaka sina områden? Det tar vi en annan gång.

Det jag funderade på idag är hur omvärldsbevakningen, som är en stor del av arbetet för många kommunikationsavdelningar i landet, kommer att utvecklas den närmaste framtiden.

Fler och fler tidningar på nätet stänger in många av sina artiklar bakom betalväggar. De olika ägarna av omvärldsbevakningsverktygen har olika rättigheter vilket gör att vissa bolags medieflöden helt saknas i vissa verktyg.

Dessutom är Facebook och Twitter rätt svåra att bevaka.

Lägg dessutom till de nya sociala kanalerna som inte bara har kommunikation bakom stängda dörrar utan även kanaler som Snapchat och Meerkat som faktiskt är en sorts en-gångs-kommunikation. (Deeped har skrivit.)

Hur omvärldsbevakar man allt som sägs på Youtube? Speciellt på svenska som inte autotranskriberas (ännu).

Förutsägelse

Jag tror att de stora automatiserade verktygen kommer att få det väldigt svårt. Receptet på en framgångsrik omvärldsbevakning kommer att vara engagerade och intresserade medarbetare som hjälper till att dela med sig av det man hittar.

Alla måste bevaka sina områden och med hjälp av något verktyg lägga till det man hittar till ett flöde. Det gäller att man hittar sina kanaler, att man verkligen bryr sig om sina områden.

Det är i och för sig nödvändigt ändå, annars är pengarna på omvärldsbevakningsverktyget lite bortkastade, då blir det bara ett dyrt verktyg för att samla ihop statistik till årsredovisningen.

Tillägg: Facebook stänger av tillgången till verktygen helt (se även kommentar nedan). En annan tanke som slog mig efter publicering är det faktum att vi idag, fortfarande, mäter så mycket i exponering i dagspress. Vi mäter inte effekten eller hur många som läser (eller förstår) innehållet, utan vi mäter yta, antal och räckvidd. I takt med att dagstidningarnas betydelse kraftigt minskar, kommer det här fåniga sättet att mäta på försvinna snart. Hoppas jag.

Foto: Norrsken (taget ikväll här på Gotland) av Lars Lundqvist (CC BY-SA-NC)

 

 

Mediatröttheten – är det bara jag?

Har precis kombinerat Minecraft-spel på Xbox och Star Wars Rebels-tittande med att följa Apples senaste produktsläpp via telefonen. Svårast var det att kombinera med säsongsavslutningen av Rebels eftersom det för det första var lite action för en gångs skull (ljussablar en masse!) och för att jag hela tiden måste översätta åt Love. Men sevärt avsnitt eftersom det var en rejäl överraskning i slutet av avsnittet. Jag blev väldigt glad. När börjar säsong 2?

Men det är inte från det ständiga multitaskandet som medietröttheten infinner sig. Ibland tänker jag att jag ska stänga ner Tweetdeck, Facebook, RSS-läsarna och alla appar, eftersom jag är så trött på det. Men sedan tänker jag ett steg till. Funderar på vad det är jag är så trött på. Inser att jag fortfarande med nöje tittar igenom Instagram-flödet 1-2 gånger per dag. Att jag verkligen gillar flera av Facebook-grupperna jag är med i. Att mina favoritlistor på Twitter synas mer noggrant än det allmänna flödet. Att vissa kategorier i Feedly/Reeder läses medan andra bara klickas Mark All As Read.

Det är inte den enorma mängden som är problemet. Det är inte selfies, bilder på stränder, drinkar, luncher, frukostar, seminarier, promenader (eller all-of-the-above) och så vidare som tröttar ut mig. Det är inte skryt om löparrundor (i så fall vore jag ju dum). Det är inte bilderna på barnen (verkligen inte).

Klicka här, annars då jävlar!

Det är de gamla, och nya, mediebolagens desperata jakt på klick som gör mig så trött. Engadget liverapporterade Apples produktsläpp riktigt bra, sakligt med små inslag av sarkasm och humor. Men sedan kommer den, floden av kritiska, chockerande och upprörda nyheter, tweets och åsikter om Apples produkter. MacWorld skriver om chockhöjda priser på datorer i Sverige, när det i själva verket handlar om valutajusteringar och uppgraderade datorer. Alla vill ta del av Apple-kakan.

Guardian skriker om Afrika-bilder och klockor för $10.000 trots att ALLA medier har spekulerat i hur dyr den exklusiva versionen skulle bli.

Det är inte kompisars ‘rantande’ på Twitter, utan det är de som med en långsiktig strategi twittrar för att få fler följare och retweets och fler klick. Hela tiden. Som aldrig avviker från strategin.

Det är de som aldrig kan posta ett enda inlägg utan en baktanke, där varje inlägg är ett steg för att höja det egna varumärket.

Jag pratar inte om de som inte vågar vara sig själva på nätet. Alla (nåja) har vi en personlighet som vi förvaltar och visar utåt och där vi blir mer och mer försiktiga ju fler som följer och läser. Så är det för mig, helt klart.

Tom rubrik

Men mängden tomma rubriker börjar bli bedövande. Stora braskande rubriker för en kort notis som inte berättar någonting nytt. Ny restaurang – säger rubriken, men artikeln avslöjar inget om vad det är för restaurang. Så all information jag behöver har jag fått av rubriken, men det visste jag ju inte när jag klickade.

Hela dagarna är flödena fulla av rubriker som bara är till för att skapa klick. Rubrikerna är inte till för att man ska läsa artikeln, det har ‘tidningarna’ sedan länge givit upp. Det är bara klicken som räknas, för det är klicken som skapar sidvisningar och unika besökare och det är dessa siffror som används för att kränga annonser till intet ont anande kunder.

En artikel med smal målgrupp måste alltid få en riktigt bred rubrik, så att den drar klick. Att merparten som klickar blir besvikna spelar ingen roll. Annonssäljarna är lika glada för det.

Lilla Aktuellt, som jag och barnen älskar, ägnar halva programmet åt en klänning medan världen brinner. Ja, man får ha roligt, ja, det var en stor grej i världen, nej, det var inte det minsta viktigt att rapportera om något som alla redan rapporterat om.

Det är som om det gamla sitter i. Ekot har 14 minuter, Aktuellt och Rapport har sina 25 minuter, TV4 Nyheterna har sina 12 minuter (typ) och de ska fyllas, vare sig det finns något att rapportera om eller inte. Det ska produceras 36 artiklar varje dag, vare sig det finns något att rapportera om, eller inte. Det är helt otänkbart att man ena dagen gör 8 artiklar och nästa dag 48 artiklar, eftersom det går inte med dagens bemanning.

Knasigt att tidningsbudens fackförbund har sådan stor makt över webbens publiceringar ändå.

Är det pengarna?

Det är därför jag i min mediekonsumtion har börjat fokusera på sajter som Grantland.com, en sajt som skriver om basket, fotboll, film, tv och mycket annat. En sajt som ägs och finansieras av ESPN. Oklart om de har en enda intäktskälla (förutom ESPN alltså). De har knappt någon reklam på sajten. Knappt någon reklam i deras podcasts (förutom i The BS Report, men den verkar fortfarande vara under ESPNs flagga). Kanske har de reklam på sin Youtube-kanal, kollar inte på den så ofta eftersom det bara är deras podcasts med bild. Det är klart att deras skribenter känner trycket att deras alster ska dra klick, men Zach Lowe har själv sagt att det var mycket värre på hans tidigare arbetsplats där han bara mättes i antal artiklar och antal klick. Inte som nu där han kan få sitta en hel dag med en artikel som rankar NBAs snyggaste basketplaner istället för att trycka ut åtta skitartiklar per dag.

TV-dags är lite så också. Det finns såklart en finansiell idé, men likväl är det det stora tv-intresset som tar över.

Det är därför jag lyssnar på en massa podcasts som görs för kärlekens skull, men som såklart har lite reklam för att dra in några dollars till studiotid, tekniker och kanske några ören till huvudpersonen. Där man tydligt märker att det finns ett intresse att prata om saker, utan att det hela tiden ska vara säljande. De kanske får bra betalt av utgivaren. Kanske inte. Det verkar i alla fall inte påverka innehållet.

Det var därför jag efter 7-8 avsnitt totalt tröttnade på StartUp, eftersom det blev så oerhört tydligt att podcasten bara vara ett noga uträknat sätt att marknadsföra företaget på. Det blev inte trovärdigt till slut.

Podcasts och artiklar som fortfarande vågar breda ut sig på 10 000 tecken eller 90 minuter utan att leta de klickskapande rubrikerna.

Filter

Det här gör ju att jag hamnar i en filterbubbla, eftersom jag på Facebook inte bara döljer viralt.se och vad de nu heter, utan numer även samtliga stora svenska tidningar. Merparten av Bonniers magasin är borta från mitt flöde också.

Eftersom jag på Twitter avföljer sådana som bara delar en massa klickbeten, vare sig det är deras eller andras.

Eftersom jag inte följer så många företag på Instagram. Förresten, är det inte enormt skönt att det inte går att länka från Instagram-bilder? För det skapar ett lugn. Att slippa hoppa ur flödet för att se vad det är för blogginlägg vederbörande pushar för. Att i lugn och ro kunna kolla in nästa måltidsbild och glädjas åt att vännernas barn verkar mår bra.

När bekanta nämner dansande skelett så har jag ingen aning om vad de pratar om, trots att en av mina arbetsuppgifter är att hänga med i vad som händer.

När det skrivs om bloggdrottningar och jag aldrig hört talas om dom.

När man refererar till vad Jonas Gardell eller Mark Levengood (eller vilka som är hetast på Twitter just nu) skrivit på Twitter…

Sälj

När dessutom e-handlarna upptäckt genom sina avancerade (nåja) analysverktyg att om de postar rabatter av olika slag i sociala kanaler så ökar försäljningen. Så därför går det inte en vecka utan att 400 olika e-handlare har kampanjer med små, små rabatter. Alltid är det någon som klickar och precis som med spam är kontaktkostnaden låg och konverteringen tillräckligt hög. Mängden mail, annonser, tweets och sponsrade Facebook-inlägg är enorm. Knappt man ser solnedgångarna och vårtecken.

Däremot störs jag inte så extremt mycket av retargeting-trenden, den är mest fånig. Tror att de snart kommer att inse att det är bortkastade pengar att annonsera varor jag redan varit så intresserad av att jag klickat runt efter dom. Relaterade produkter, tillbehör och liknande hade kanske varit smartare. Tänk som Netflix och deras algoritmer. Inte visar de Rounders som förslag 400 gånger bara för att jag råkat sett den en gång? Tvärtom.

På tal om Rounders så såg jag bara första halvtimmen, sedan köpte jag Oreo flera gånger dagarna efter.

Telefonförsäljarna däremot. Inte en säljmetod som är värdig år 2015. Snälla, lägg ner lurendrejeriet och lägg pengarna på att göra bra produkter vi vill köpa istället, så att tusentals ungdomar slipper sälja själen till djävulen för en normal lön.

Statistik

Men så blir det ju. Nu kan vi mäta allt. Som webbstrateg uppmanar (typ, tvingar) jag alla som jobbar med webb på mitt jobb att börja mäta allt. Att sätta mål. Att vidta åtgärder om man ser att man inte kommer att nå dessa mål. Men på en utbildning idag skojade vi om vad det kunde vara värt att nå målen. Är det värt att närvara vid 10 olika konferenser och 10 olika mässor bara för att skruva upp besökssiffrorna? Är det värt 40 000 kr i annonsering (alltså Google och Facebook, ingen annan typ av annonsering) för att ro hem effektmålet för en webbplats 2015?

Är det värt, och förenligt med myndighetens varumärke, att bara posta klickbeten och utforma varenda rubrik så att den lockar? Eller finns det andra vinster som inte mäts i höga besökssiffror?

Förutsägelse

Jag har varit tidigt ute med att konsumera alla sorters media i många typer av digitala kanaler. Jag tröttnade tidigt på fast telefon. Jag har sagt upp tv-abonnemangen. Det var oerhört länge sedan jag prenumererade på en papperstidning. Det här med sociala medier såg jag tidigt att det kanske kunde vara något. (Andra trender som öl och hamburgare har nog varit rena lyckträffar, så nu hoppas vi att också BBQ verkligen sätter sig i Sverige.)

Jag har börjat kämpa med rörlig bild.

Det jag försöker säga är att jag tror att jag inte är ensam om det här. Jag ser fler som nöjt konstaterar att livet blir lättare på Facebook när man döljer Newsner, Aftonbladet med mera. Jag ser fler och fler äldre röra sig mot Snapchat. Instagram drog om Twitter i Sverige så att det visslade om det. Vi söker oss ständigt mot nya kanaler dit företagen inte hittat ännu. När de stora kampanjerna rullar in, drar early adopters och hittar nya vägar.

Så när fler av de traditionella tidningarna nu faller på grund av kraftigt vikande upplagor och annonsintäkter, så tror jag att de kommer att dra med sig en hel del av de mediebolag som gått all in på native advertising utan att ha med sig respekten för läsaren, utan att bidra med någon som helst substans.

Förutsägelse 2, när jag ändå är igång

Jag förutser också kraftigt förändrade reklamlagar i Sverige. Just nu orsakar lagarna mer lurendrejeri än vad de stoppar oseriös reklam, eftersom man underskattar oss konsumenter. Vi fattar ju att när Jimmy Fallon har med sig Ben & Jerry i studion att det är reklam, att när Subway bjuder alla på mackor i publiken, att de betalat för det.

Istället får vi dras med taffliga blogginlägg, illa dolda produktplaceringar, fulingar till tweets och Insta-bilder på träningskläder. Istället för rak och ärlig reklam.

”Det här avsnittet är sponsrat av MailChimp, Mailkimp?”

 

 

Att checka in

15105216033_2a0af59265_k

Minns ni när man med hjälp av Foursquare checkade in på alla platser man var på, och sedan delade detta på Facebook och Twitter? Foursquare slog aldrig riktigt igenom i Sverige och har numera splittrats upp i två tjänster, Swarm och Foursquare.

För min del var det två anledningar till att checka in, det var lite av en tävling att vara ‘mayor’ och det var ett sätt att livslogga, att komma ihåg var man varit.

Men mitt incheckande har förändrats.

Numer checkas det in löprundor med Strava (tidigare använde jag Runkeeper). Varför? Det är ett loggande, men anledningen till att jag också delar på Facebook och Twitter är nog lika delar skryt och för att trigga andra att springa mer.

2015-03-08 00.03.45

Lite mer nördigt är det att checka in öl. När man dricker en öl någonstans, hemma eller på en bar, så tar man fram appen Untappd och checkar in och betygssätter ölen. Det är också ett sätt att logga livet, att skryta och att hålla räkningen på antalet ölsorter man testat.

Skruva till det ytterligare och du får mina incheckningar av kaffe. Det har funnits kaffeappar där man kunnat checka in kaffe med bryggmetod och så vidare. Men Acaia har tagit det längre genom att göra en våg som snackar med telefonen via bluetooth. Incheckningen visar då antal gram kaffe, vilka bönor och betyg. Här handlar det mest om att faktiskt kunna jämföra olika tider, proportioner och bönor.

 

Medierna och vårt förtroende för dem

Skärmklipp 2015-03-05 21.31.25

Idag drog ju MEG – Mediedagarna igång i Göteborg. Stadig ström på Twitter med massor av rapporter. Ingen tweet var dock lika rolig som Fredrik Strömbergs.

Där presenterades också någon sorts förtroendeundersökning, där man frågat vem svenskarna har mest förtroende för. Janne Josefsson kommer överraskande på en andra plats? Roligast är att man tydligen frågat om hur mycket förtroende man har för Twitter respektive Facebook, vilket ju är en fantastiskt löjlig fråga. Lite som att fråga om  man har mest förtroende för TV, tidningar eller radio, vilket man såklart frågar också. (Christopher-Robin påpekade detta idag.)

Joakim Jardenberg sammanfattar dagen bra i sitt inlägg om vem man kan lita på.

Jocke om att ägarna till de stora mediebolagen plockar ut stora vinster samtidigt som de skär ner kraftigt – och skriker på åtgärder pga ‘demokratiskt’ uppdrag.

Och det rimmar väldigt illa med att man samtidigt med hög röst kräver statsstöd och politiska insatser för att rädda branschen och journalistikens viktiga demokratiska uppgift.

Tystnaden i medierna om dagens avslöjanden handlar ju förmodligen om flera saker. 1. Man är inte så sugen på att ta upp nyheter som svärtar ner tidningens ägare. 2. Man är på konferens i Göteborg och de som är kvar hemma har inte tid.

Idag kom också kulturministerns debattartikel om en utredning som ska titta på det nya medielandskapet. Ungefär 5 år för sent och aningens oroande att den inte ska vara klar förrän april 2016.

Presstödet lokalt

Det är ju skönt att man ändrar presstödsreglerna, för det är ju horribelt att miljoner går till att hålla rikstidningar vid liv, tidningar som ordnar resor, säljer vin och tusen andra saker. Medan lokaltidningarna går på knäna och blir mer och mer enkelriktade.

Jag är helt för att lokala nyhetsförmedlare får presstöd, för det innebär att staten kan ställa krav på rapporteringen.

Den stora frågan är ju, är det dags att splittra public service? Börja sprida ut licenspengarna så att fler lokala får del av kakan? Sluta producera melodifestivaler och annat och börja producera lokalnyheter. Ge pengarna till lokala sajter.

 

Podcasts – favoriter, planer och frågan om någon verkligen lyssnar

Skärmklipp 2015-03-03 21.27.33

Jag var länge en väldigt dålig podcastlyssnare. Lyssnade väl på Värvet någon gång när det var intressanta gäster, lyssnade en hel del på program från Sveriges Radio. Lyssnade mest på musikpoddar som Chris Cocos Melodica, Adam Beyers Drumcode Radio och Slams Slam Radio. 

Men i somras tog jag tag i det, började lyssna mer och mer. Fastnade så hårt för Brian Koppelmans The Moment och det har hänt flera gånger att jag fortsatt lyssna på hans gästers podcasts. Som Alex Blumbergs StartUp som såklart via hans koppling till This American Life ledde mig till Serial.

Men Brian Koppelman skickade mig också till Gilbert Gottfrieds Amazing Colossal Podcast. Det är så sjukt roligt. För det mesta handlar den om gamla Hollywood och gamla komiker. 70% av namnen de nämner har man knappt hört talas om. Men det är sjukt roligt. Favoritavsnitten har till exempel varit Danny Aiello och Bob Saget. Aiello för att han är så brutal och brutalt ärlig och Bob Saget för att han är så fruktansvärt ful i munnen, trots Huset Fullt-åren.

Bill Simmons på ESPNs sajt Grantland har en bra podcast också, BS Report. Ofta basket, amerikansk fotboll och en hel del skitsnack, men lika ofta fantastiska gäster. Som Seth Meyers dagarna efter Saturday Night Lives 40-årsprogram, eller Lorne Michaels.

Grantland har även en del basketpoddar, där The Lowe Post är favoriten. Ofta tunga namn från NBA som gäster och ofta oerhört kunnigt och nördigt. En annan helgfavorit som är mycket mer lättsam är Jalen & Jacoby aka Pop The Trunk. David Jacoby som är podcastansvarig på Grantland samtalar med före detta spelare och Fab 5-medlemmen Jalen Rose om basket, hiphop och livet.

Andra poddar i listan är Penn Jillettes Sunday School och Freakonomics.

När lyssnar jag? Oftast på promenaden till och från jobbet, när jag hänger tvätt, påtar i trädgården, rensar, städar och vid något enstaka tillfälle när jag springer. Ibland har jag på det på jobbet, men det blir lite svårt att fokusera ibland. Någon gång då och då lägger jag mig lite tidigare för att lyssna på något avsnitt.

Mina planer

Jag har ju haft en podcast på iTunes rätt länge nu, Fredagsmixen. Men den är alltid utan snack. Men det kommer mera.

Tillsammans med en vän har jag en rätt seriös pod på gång, med stark gotländsk inriktning. Hoppas på premiär i början av april.

Men jag har också funderat på en egen, där jag helt enkelt snackar med mina vänner. En i taget såklart. Om livet, om vad de jobbar med och så vidare. Jag gjorde en snabb bruttolista ikväll och hamnade snabbt på över 30 namn som jag kan tänka mig att ha med. Så jag får helt enkelt börja släpa med mig min Zoom ljudinspelare var jag än reser, ifall jag får en timme över.

Sedan har jag funderingar på en vinylpodcast på engelska under fejkat namn. Bara för skojs skull. Vi får se.

Sedan blir det nog minst en podcast på jobbet också.

Men lyssnar någon?

En siffra det ofta slängs med är att 1,6 miljoner svenskar lyssnar på podcasts. Jag tror den siffran gäller ‘har någon gång lyssnat på en podcast’. Det råder dessutom kraftig förvirring kring vad skillnaden är mot till exempel webbradio, eller ljudfiler uppladdade på Soundcloud och så vidare.

Men jag tror att det växer, kraftigt, och jag märker att intresset ökar. Serial hade väl som mest 800 000 lyssnare per avsnitt, så det är ju fortfarande en liten kanal, som precis som Twitter får ett, egentligen, alldeles för stort genomslag.

Men hur många lyssnare måste ett avsnitt ha för att räknas som framgångsrikt? Spelar det någon roll? Vill man tjäna pengar på en podd så är det klart att man måste ha lyssnare, men om man gör det för skojs skull, för att man gillar formatet och vill få ut det man har att säga, då räcker det ju med att några få intresserade lyssnar.

Det enda jag ångrar är att jag inte satt igång med poddande tidigare.

Min konsumtion av medier

aftonblader

Hur konsumerar jag min media idag? Var hittar jag nyheterna?

På morgonen när jag vill kolla upp allt som hänt så är det oftast RSS-läsaren som öppnas. Läser om nattens matcher i NBA och kollar de lokala medierna. Några bloggar kan också komma med i morgonens skörd.

Sedan kollar jag Facebook och Twitter. För de riktigt braskande nyheterna har jag Omni som ‘flashar’ på min telefon. Tycker att jag har hittat en bra balans där.

Under dagen så håller jag ett öga på de sociala flödena, både för jobbets räkning och min egen. Jag återkommer då och då till RSS-flödet för att se om det kommit några lokala nyheter. Det är främst dessa jag är ute efter och jag har en egen kolumn i Tweetdeck bara för gotländska twittrare.

Men något jag helt har slutat med att är att besöka dn.se och svd.se (och liknande). Kvällstidningarna har jag aldrig varit särskilt road av. Jag har även blockerat de flesta stora tidningarna på Facebook eftersom de riktiga nyheterna allt mer sällan dyker upp, bortknuffade av länkbeten.

Den lite mer allmänna bildningen kommer från att jag läser nyhetssammanfattningar, kanske lyssnar lite på radio och följer det allmänna flödet. Det räcker väldigt långt.

Men mitt nyhetsintresse är i stort sett fokuserat på det lokala, på det som handlar om jobbet och om mina intressen. Jag har skalat bort allt jag inte är intresserad av. Jag är väldigt nöjd med att jag själv väljer vilken typ av nyheter jag konsumerar, istället för att förlita mig på en enda redaktör på en stor kommersiell tidning.

Andra medier

TV. Jag kollar som sagt på till exempel The Daily Show med Jon Stewart, vars bevakning av till exempel mellanöstern är mycket bra, trots att det levereras med humor (ibland väldigt svart humor). Last Week Tonight med John Oliver likaså.

Det linjära tv-tittandet består av ett enda program, och det är På spåret. Ett program som dessutom är inspelat flera månader innan det sänds. Men det händer ofta att jag får ta igen det på SVT Play. Annars består mitt tv-tittande av Netflix, SVT Play (sällan) och Hulu+. All basket tittas på via NBA Gametime på iPad och Apple TV.

Radio. Det blir en hel del podcasts också, återkommer med vilka mina favoriter är.

Tidningar då? Inga dagstidningar eller kvällstidningar. Däremot två magasin, Horisont (lokalt nyhetsmagasin) och C/o Hops (öltidning). Wired, Wired UK och SLAM (basket) läses på paddan.

Läser i stort sett inga fysiska böcker, finns det inte på Kindle låter jag nästan hellre bli att läsa. Kokböcker köpes dock fortfarande.

Slutsats

Vill man definiera mig som nyhetsundvikare, så går det ju såklart. Men jag kanske snarare undviker nyhetsflöden som i första hand handlar om att kränga annonser, i andra hand om att sälja prenumerationer, i tredje hand om att sälja lösnummer och i fjärde hand om att förmedla nyheter.

Serial

10918388_10152518455701394_284134403_o

Jag knockades, som så många andra, av fenomenet och podcasten Serial i höstas. När jag väl var ikapp med avsnitten så väntade jag ivrigt varje torsdag på att ett nytt skulle släppas.

Igår skrev Emanuel Karlsten ett inlägg om att han inte riktigt var nöjd med sättet det slutade på och det är han knappast ensam om. Det har skrivits löjligt mycket om detta redan.

Framför allt var det roligt att Funny or Die gjorde en parodi på sista avsnitten innan det hade släppts, och det var spot on.

Men jag tror inte att det hade kunnat sluta på något annat sätt och jag tror att det hade varit förödande för Serials (och This American Life och hela den här public radio-podcaströrelsen som finns i USA) trovärdighet om sista avsnittet hade slutat med en smaskigt avslöjande som hade friat eller fällt Adnan.

Det hade ju inneburit att de hade avslöjandet klart redan innan de satte igång serien och att allt hade varit ett dramaturgiskt grepp för att skapa uppmärksamhet. Allt det som Serial inte vill vara. Transparensen hade varit som bortblåst. Så jag är glad att det slutade som det gjorde eftersom det förhoppningsvis sänker vår sensationströskel lite. Att inte alltid tro att alla journalistiska uppdrag ska sluta i snaskiga rubriker.

Vi ska nog vänja oss vid detta, när allting bara snurrar snabbare. När saker rapporteras i realtid, även stora granskningar, så blir inte utgången alltid så som rubrikmakarna önskar. Men det sköna är att vi får vara med på den jakten och vi får känna suget.

Vi är så oerhört tränade i att journalistiken ska ha ett dramaturgiskt upplägg när det är utdraget i tid så här. Alla filmer, alla tv-serier, alla längre reportageserier följer det dramaturgiska upplägget (klickjournalistiken använder också samma, i extremt nerkortad variant). När en succé som Serial bryter mot det blir vi helt förstummade. Så får det ju inte gå till.

Men det kommer att hända fler gånger. Ser fram emot det.

Användardesign i PowerPoint

ppoint-ux

På bilden ser ni en skärmdump från PowerPoint. Den vyn har ni sett tusen gånger. Även om ni inte jobbat i programmet, så har ni sett den här vyn medans presentatören letar efter knappen för att starta bildspelet.

Ser ni den knappen? (Klicka gärna på bilden för att se den lite större.)

Säg till när ni hittat den. Annars finns facit här.

Det finns ett snabbkommando också. F5. Inte så lätt att komma ihåg, eftersom F5 har helt andra funktioner i Windows.

Skärmdump 2014-10-28 13.20.33

Jämför gärna med hur det ser ut i Apples program Keynote. Dock är snabbkommandot i Keynote Cmd-Alt-P vilket inte är helt logiskt.

Uppdatering: En före detta kollega upplyste mig om att senaste versionen av PowerPoint faktiskt har en Visa bildspel-knapp lätt åtkomlig. Har inte sett det själv, men jag litar på honom.

Podcastnätverkssajt?

podcast-logo

Jag har börjat lyssna på en podcast som heter Startup. Det är Alex Blumberg, känd radio- och podcastprofil i USA som för första gången ska starta ett företag. Han vill skapa, och tjäna pengar på, ett bloggnätverk. En sajt med flera stora podcasts med 500 000 lyssnare i veckan.

Man får följa Alex stapplande steg när han ska pitcha sin idé för riskkapitalister bland annat.

Sverige?

Men det fick mig att börja fundera. Finns det någon webbplats i Sverige som samlar podcasts, ger dom en teknisk plattform och hjälper till med att få in pengar på till exempel annonser? Fick tipset om acast.com, men det verkar vara en egen app, och det fungerar ju inte. Man måste kunna lyssna på podcasten där man vill, via iTunes eller Google Play.

Affärsmodell? Podcasts som inte drar in egna pengar via nätverket får betala en avgift för att få ladda upp. De som har många lyssnare och lyckas få in pengar vi annonser, får dela med sig av dessa pengar till nätverket.

Tillägg: Såklart tror jag också på att sälja prylar runt poddarna. Det Blumberg pratar mycket om är att man har en möjlighet att skapa storys och sedan sälja produkter kopplade till det. T-shirts och annat.

Om jag har en podcast får jag ansöka om att bli medlem, sedan laddar jag bara upp min ljudfil, fyller på med metadata och information, bilder och annat. iTunes, Google Play och andra postningar sker sedan automagiskt.

Utmaningar

Största problemet? Det finns inte speciellt många podcasts som tjänar pengar. Mediet är förhållandevis ungt, men precis som Alex tror jag att mycket av det linjära radiolyssnandet kommer att flyttas till podcasts. Sverige är för litet.

Det kommer att krävas bandbredd, lagringsutrymmen, tekniska lösningar med mera, så det behövs pengar inledningsvis.

Jag får fundera vidare.

#ICEBUCKETCHALLENGE

icebucket-frame

Jag hade ju på känn att den skulle komma, #icebucketchallenge. Fredrik Lundwall utmanade mig i veckan, men jag var bortrest så jag hann inte ta tag i det förrän idag.

Jag skänker en slant till Barncancerfonden, jag tycker att de behöver mer pengar.

Däremot tänker jag inte nominera någon. Jag uppmanar istället alla att skänka en slant, till Barncancerfonden eller till någon annan organisation man brinner för.

Tack till Love som höll i en kamera.

Betalväggar och click-to-action

Screenshot 2014-04-26 10.18.18

Jag klickar på en länk för att läsa en intervju med Nick Offerman. Möts av denna sida. Ett skolexempel på hur man inte ska göra om man vill ha fler läsare. Med liten liten text står det att jag inte är ‘authorized’ att läsa sidan. Inget om varför eller hur jag ska göra för att få läsa artikeln.

Spännande.

Publicera bilder på Internet?

12575097195_0e7d625c07_b

Får jag publicera bilder på nätet, utan att be om tillåtelse från personerna på bilden?

Det är dags att påminna om det här, eftersom jag nästan dagligen hör eller läser felaktigheter kring detta.

Jag citerar, återigen, Datainspektionens text om detta:

Om personuppgifter publiceras i en löpande text på Internet, till exempel i en blogg, är publiceringen i princip tillåten så länge man inte kränker den som personuppgifterna handlar om.

Publicering av till exempel namn och foton på personer på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåten så länge man inte kränker personen.

Vad som är en kränkning eller inte är lite svårt. Men…

I vissa situationer kan kränkande uppgifter publiceras med stöd av undantaget för journalistiska ändamål. Det här gäller inte bara etablerade medier utan även privatpersoner som vill informera, utöva kritik och väcka debatt i samhällsfrågor av betydelse för allmänheten.

Sedan finns det ju såklart andra lagar, som rör exempelvis förtal:

Tänk på att det kan finnas begränsningar i annan lagstiftning, till exempel reglerna om förtal, som innebär att en publicering av kränkande personuppgifter ändå kan var olaglig.

Det finns redan massor av läsning i ämnet, till exempel reder Joakim Jardenberg ut skillnaderna på att fotografera och att publicera.

Reklam

Däremot får man aldrig använda bilder i reklamsammanhang, utan att samtliga personer har gett sitt samtycke. Det spelar ingen roll om bilden har licensen CC BY. Det är inte upp till fotografen, det är upp till de som använder bilden, att kolla att alla samtycker.

Jag ska åka till #SXSW

20140221-201918.jpg

Jag vågar fortfarande knappt tro att det är sant. Så fort jag fick klartecken från min chef att söka, skickade jag in en ansökan om att få åka med till konferensen SXSW i Austin, Texas.

Och i onsdags fick jag samtalet från Riksutställningar som berättade att de hade valt just mig. De har ett uppdrag att spana och dela och istället för att åka själva på allting så tar de med representanter för sektorn på en del resor.

Så den 5 mars åker vi, och landar i Texas dagen efter. Det blir fem hela dagar på SXSW Interactive.

Mitt uppdrag blir att spana och dela. Jag tror att urval och begränsning blir nyckelord i berättandet eftersom programmet känns som ett Almedalen i kubik.

Men spontant så tror jag att jag kommer att komma hem med inspiration, lärdomar och insikter så att det räcker minst ett år framöver.

Nu ska jag bara lista ut hur jag ska nästla mig in på förhandsvisningen av Veronica Mars som är en programpunkt på SXSW Film som pågår samtidigt.

Tema källkritik: Får verkligen Peking-borna se solen på stor skärm?

Screenshot 2014-01-20 18.58.12

I slutet av förra veckan kunde vi läsa att smogen i Peking nu var så svår att man tvingades visa solupp- och nedgång på en stor bildskärm.

Givetvis inte sant. Ja, smogen är fruktansvärd just nu, och ja, solen visas på en storskärm. Men som en del i en reklamkampanj som pågått rätt länge.

Vissa, DN till exempel, påpekade det. Andra, som bilderna i detta inlägg visar, har fortfarande inte rättat det felaktiga.

Jag tycker inte att det räcker med att skriva: ‘… enligt Daily Mail.’
Det ska inte vara min uppgift som läsare att behöva spåra källan och kritiskt granska den för att avgöra om det som står i Dagens Industri, Aftonbladet, Metro och Ny Teknik är sant.

Screenshot 2014-01-20 18.57.50

Screenshot 2014-01-20 18.57.28

Screenshot 2014-01-20 18.58.28

Fotograferingsförbud i skolan?

Elsa Löwenhamn

Är det verkligen lämpligt att införa fotoförbud i skolan inför luciafirandet?

Imorse var jag med på Radio Gotland (Sveriges Radio Gotland P4) och pratade om detta. Mest i min roll som pappa, men även i en roll som sakkunnig. Tina Örnberg, rektor på Montessoriskolan i Visby och före detta styrelsekollega till mig i Visby Ladies var även med.

Men först reder vi ut detta med PUL och publicering på nätet.

Datainspektionen säger följande om att lägga upp bilder på andra personer på nätet:

Ja, man får lägga upp bilder på andra personer på sin Facebooksida, blogg eller liknande så länge bilden inte är kränkande i lagens mening.

Det finns alltså ingenting i PUL som stoppar bildpublicering. Jag får ta kort på vem jag vill och lägga upp på nätet. Med för- och efternamn. Eller publicera i en tidning. Hade detta varit förbjudet enligt lag hade tidningar och andra media haft ett svårt jobb att bevaka omvärlden, i alla fall med tillhörande bilder. Sedan kan det ju vara mer eller mindre lämpligt.

Datainspektionen igen (den här gången en rekommendation):

Enligt Datainspektionens mening ska man vara försiktig med att lägga upp bilder på barn på Facebook eller på andra sajter på Internet. Publicering av fotografier på Internet är tillåtet så länge man inte kränker den personliga integriteten hos den eller dem som återfinns på bilderna.

Men vad är då kränkande? Enligt lagen ska det rätt mycket till för att en bild ska vara kränkande, men det viktiga är att man absolut inte får lägga upp en bild på en person, barn eller vuxen, som har skyddad identitet.

Fråga om du är osäker!

I skolan

Att införa totalt fotoförbud på skolan är inte rätt väg att gå. En del förskolor har infört det, som i Luleå där det fanns barn med skyddade personuppgifter på en av förskolorna och samtliga införde fotoförbudet för att inte röja identiteten genom att peka ut en enskild förskola. Det finns för övrigt 5000 barn med skyddade personuppgifter i Sverige. 5000 för många.

Jag tycker att man ska skilja på fotografering och publicering. Om jag vill fotografera mina barns luciafirande, och deras klasskamraters, så ska jag få det. Jag vill visa de släktingar som inte kan finnas på plats, jag vill att de själva ska kunna titta på det när de blir äldre och minnas det.

Det tycker till exempel en mamma i Örnsköldsvik också, som har JO-anmält skolchefens fotoförbud.

Sedan kanske man kan göra som i Loves skola, att man inte fotograferar under själva tåget, utan att man sparar det till andra varvet, så att de barn som inte vill vara med har en chans att slippa. Då stör man inte heller uppträdandet med blixtar och annat.

Skolan är ingen allmän plats, alltså har varje enskild skola rätt att införa fotograferingsförbud, det säger även SKL i sina rekommendationer.

I Elsas förskola (en kommunal) råder inget fotoförbud, men däremot har en del föräldrar sagt att de inte vill att deras barn ska få synas på sociala medier. Det tycker jag är ok, och även om jag gärna vill veta vad deras skäl är, så tänker jag inte fråga och jag tänker inte fråga vilka föräldrar det är. Jag respekterar det och jag kommer bara att lägga upp bilder på mina barn och på de barn vars föräldrar uttryckligen har sagt att det är ok.

Sedan skadar det ju inte att fråga innan man lägger upp bilderna!

Jag tycker att man ska tänka ett varv extra när det gäller barn. Love är 6 år och även om han har lite koll på att det finns något som heter Instagram och Facebook, så kan han omöjligen veta vad det innebär att få en bild på sig själv publicerad där. Han vet att det är det man gör, lägger upp bilder och både Love och Elsa älskar att kolla igenom flödena för att se bilder på andra barn eller andra roliga saker.

Men spridningen tror jag att han har svårt att greppa just nu. I och för sig sa han i somras att han inte ville bli kändis, så att jag skulle inte lägga upp honom på Facebook. Nästa sekund skulle det dock publiceras i alla fall. Men det är också det medielandskap han växer upp i, att vem som helst kan publicera vad som helst och sprida hur långt som helst. Jag räknar med att Love publicerar sin första Youtube-film inom ett par månader.

Omdöme och sunt förnuft

Som vanligt handlar det om omdöme och sunt förnuft. Och respekt. De föräldrar som inte vill att deras barn ska synas på nätet kan ha sina olika skäl till det, och det är inte upp till oss andra föräldrar att grotta i det. Det kan finnas en hotbild utan att det finns en skyddad identitet. Det kan finnas andra skäl, må de vara ytliga eller ej, men respektera det.

Gränser flyttas hela tiden och den här diskussionen ser troligen helt annorlunda ut i en familj med tonårsbarn. Och att den här diskussionen kommer att se helt annorlunda ut om bara några år är jag helt övertygad om. Därför vore det oerhört trist om det skulle fattas ett par års dokumentation av luciatåg, skolavslutningar och annat när man blickar tillbaka på skolåren, bara för att man begränsar publiceringen genom att förbjuda fotograferingen.

Som skolledare, prata med föräldrarna. Inled firandet med att berätta vad som gäller, maila ut det dagarna innan. Låt de som har sina tvivel få vädra dessa. Det här är ingen svår sak.

Som förälder, visa lite respekt och omdöme under själva fotograferingen också. Njut av stunden. Glöm inte det. Den stunden kommer inte igen.

Låt oss fotografera, men påminn oss om att vi ska publicera med omdöme och sunt förnuft.