Henrik Löwenhamn

När vi sprang runt Fårö så tänkte jag ofta på att det här, det ska jag ha med i blogginlägget. Nu har det dock hunnit gå ett par månader och minnena börjar vackla lite. Men här är det jag kommer ihåg i alla fall.

Efter en tidig avfärd för att hinna fram innan de långa köerna till Fårö-färjan började så samlades vi vid Broa färjeläge på Fårö. Det smordes in fötter (och andra kroppsdelar) med vaselin och liknande, det fylldes på flaskor och det snackades lite medan vi väntade på patrullen som lämnade bilen med all packning vid Fårö fyr.

Klockan 10 sprang vi iväg, Mattias, Magnus, Tony, Jonny, Mikael och jag. Johan var med på cykel. Första delen var verkligen rakt ut i spenaten. Målet var att hålla sig till strandkanten i möjligaste mån och det gjorde vi. Det innebär ju att man ibland får vända, att man ofta får klättra över staket och grindar och att man ibland får navigera bland en massa får.

Den första delen, fram till lunchstoppet vid Lauter, bjuder på blandad terräng. Det är gräs, klappersten och och småvägar. Det var redan här riktigt häftig natur med klippformationer och stora vidder och givetvis raukarna vid Gamle Hamn.

Vid Lauters hamn så tog vi lunch, efter cirka 17-18 km. Det var gott! Jag hade en wrapp med ägg, skinka och avokado. Plus en del nötter. Här kunde vi också fylla på med vatten eftersom det redan hade gått åt en hel del i värmen.

Sedan var det mer klappersten och raukområden bort mot Digerhuvud och faktiskt även en del asfalt mot Langhammars och förbi Helgumannens fiskeläger.

Det började bli väldigt varmt och när vi kom till Norsholmen så diskuterades det om vi skulle skippa att springa ut på den. Vattnet hade börjat sina för en del också och eftersom vi som inte var med förra året hade fått lite felaktiga uppgifter om längden på dagens etapp så var vi tveksamma, så vi skippade Norsholmen. Det var ungefär en mil kvar men vi trodde att det var två mil.

Nästa år så tar vi Norsholmen också.

Det fina med att springa längs med vattnet på det här sättet är att man hittar vikar och stränder man inte visste om. Efter Norsholmen och innan Ekeviken ligger till exempel en liten strand med helt fantastisk vit sand.

Vid Ekeviken började vattnet sina för de allra flesta och vi började bli sega i ben och huvud. Det hela avhjälptes genom att en vänlig stugägare bjöd på friska klart vatten och att Johan cyklade iväg till Sylvis och köpte bullar och läsk.

Tyvärr så hade jag överlag svårt att äta efter lunchen, jag jobbade igenom ett par gelblocks men litade på att min Tailwind skulle klara mig i mål. Men läsken gick ner, och den tog mig nog i mål.

När vi kom ner på Nors Aurar så visste man ju att det var nära till mål. Det är en lång strand med det var faktiskt riktigt härligt att springa längs med vattnet sista biten. Det var också härligt att kliva över 42.2 kilometer för första gången.

Kvällen

Framme vid fyren så reste vi tälten, drack öl, badade, grillade, drack ginger beer och kanske en öl till. Fantastiskt trevligt. Jag var dock trött och gick och lade mig rätt tidigt.

Dag 2

Det regnade en del på morgonen så vi fick steka bacon och göra äggröra i entrén till tältet, men det gick bra. Det var mulet men varmt och precis klockan 10 när frukosten var äten, tälten packade och skorna knutna så slutade regnet.

Johan G hade anslutit på kvällen och var med på etapp 2, Mikael och Jonny lämnade oss.

Men det var väldigt stela ben som travade iväg på klapperstenen runt udden. Inte blev det bättre av att det först kom fantastiska stranden Skala sand och sedan Sudersand. Men efter lite stretch och mer löpning så mjuknade vi.

Efter sandstränderna blir det lite mer blandad löpning med en hel del skogsvägar och här och där lite sten. Det var ont om ställen att fylla på vatten, lite på grund av att det råder vattenbrist och/eller bräckt vatten i kranarna på många ställen. Till slut blev det inköp av vatten på flaska vid Körkmacken och sedan stannade vi för lunch.

Blev lite enklare lunch i form av någon sorts energybar, nötter och liknande. Modet var dock gott och Mattias underhöll oss med Spotify och sina favoritlöparlåtar.

Vi drog vidare och själv kände jag att det ibland var lite väl trögt men det släppte efter ett tag faktiskt, men den vikande formen som funnits hela juli gjorde sig påmind.

Det var fräckt att passera lite gamla bunkers och Ingmar Bergmans hus. Vilka ödelandskap, liksom.

Sedan var det runt fågeludden och Johan drog iväg med cykeln för att handla läsk till ankomsten. Här började Magnus, Mattias och Tony dra upp tempot när det bara var några kilometer asfalt kvar. Jag hakade på ett tag men såg inte riktigt vitsen med att ta i.

Väl framme i Broa drack vi läsk, badade våra ömma fötter och blev fotograferade av kioskägaren. Det blev totalt 45 km + 35 km = 80 km.

Nästa år kommer vi att ta Norsholmen och under dag 2 finns det utrymme för att springa ännu närmare kusten.

Jag tänker att det inför nästa års upplaga av 7 fiskelägen och 2 uddar är bra med en liten rapport om årets lopp så jag vet vad vi gjorde rätt och fel.

Efter lite logistikövningar som det alltid blir när man startar på ett ställe och går i mål på ett annat så var vi klara för genomgång och start i Ljugarns hamn. Vädret var lite kyligt, mulet och blåsigt så man frös lite när man stod och väntade på start.

Jonny och jag bildade laget GTR 3 och startade klockan 10.20. Efter 15 sekunder så insåg vi att inte skulle komma att frysa under loppet.

Ljugarn – Vitvärs fiskeläge

Första sträckan är väldigt kort och lätt, vi sprang helt enkelt stora vägen och vek sedan ner på en stig som ledde till strandvägen som gick hela vägen fram till första kontrollen.

Vitvärs fiskeläge – Sjausters fiskeläge

Om första sträckan är kort och lätt så är andra sträckan betydligt längre. Vi fortsatte på vägen som efter parkeringen vid Folhammars raukområde övergår till skogsväg och försökte sedan hålla oss så nära stranden som möjligt men utan att springa alldeles för mycket i den tröga sanden.

Sjaustru strand är väldigt lång och fin och vi var nere och kände på strandbrynet vid ett tillfälle men det var alldeles för mjukt så vi höll oss uppe i skogskanten istället.

Andra kontrollen satt längst ut på piren vid Sjausters fiskeläger.

Sjausters – Grynge

Till Grynge gjorde vi ungefär samma vägval som på sträckan innan. Började på en stig och höll oss på så fast mark som möjligt och så nära vattnet som möjligt. Inga större problem faktiskt.

Grynge – Sysne hamn

Här fick man i alla fall klura lite på vägvalen. Vi valde skogsvägen mot Sandviken eftersom det var lite jobbig terräng nere vid vattnet. Det kan vara så att vi hade lite för trevligt och för bra flyt, för jag tror att vi sprang lite för länge på skogsvägen innan vi vek ner mot stranden.

Efter skogsvägen så höll vi oss som vanligt nära vattnet men på fast mark.

Framme vid själva badstranden så var det väldigt lättsprunget uppe på ‘banken’ men vid den lilla bäcken vek vi ner på stranden som även den var väldigt lätt att springa på. Väldigt härligt faktiskt.

Efter ett tag får man vika upp på vägen ner mot Sysnes fiskeläger. Där passade vi på att fylla på med lite vatten i pumpen som står där.

Sysne fiskeläge – Sysne udd

Kortaste sträckan. Kontrollen ligger längs med vägen.

Sysne udd – Kumlet vid Kuppen

Längsta sträckan? Tråkigaste sträckan? Asfaltsväg och sedan vek vi av längs med havet på en lång skogsväg som sedan gick över fina klippor runt udden och fram till kontrollen. Enkelt vägval tycker jag.

Kumlet – Herrvik, pir 1

Här blev det knepigare men eftersom vi var lite trötta vågade vi helt enkelt inte chansa. Vi har heller inte sprungit här förut så vi valde att leta upp vägen som gick ner till Herrviks hamn, för att sedan så tidigt vi vågade vika ner mot piren. Många valde istället att springa runt udden och leta sig ner mot hamnen. Så gör vi nog nästa år.

Herrvik, pir 1 – Herrvik, pir 2

Här består vägvalet av att antingen simma ca 100 meter mellan pirarna eller springa runt. Jag hade kollat på sträcktiderna från förra året och sett att man förlorade i snitt 4 minuter på att springa runt. Jag är ingen simmare och jag var lite osäker på hur jag skulle reagera på det kalla vattnet och på löpningen efteråt, så vi sprang.

I år var det mer röjt runt andra piren, så man tappade i snitt 3 minuter på att springa. Väl värt. Hörde att en del som simmat hade fått kramp när de kom i land.

Herrvik – Färse fiskeläge

Efter Herrvik, när vi skulle upp på Grogarnsberget började det gå långsammare för oss. Lite osäker på var strandvägen gick så sprang vi några meters omväg. Sedan var det egentligen bara att följa vägen runt berget tills man kommer till det lilla fiskeläget. Jag tror ingen väljer att snedda rakt över berget faktiskt.

Färse – Katthammarsvik

Likadant här, jag tror ingen valde att gena över hagar och sankmarker utan här följer man nog enklast vägen hela vägen in till Katthammarsvik, och så viker man ner mot stranden där det är lämpligt.

Sammanfattning

Vägvalen var rätt bra överlag, med tanke på att vi sprang för första gången. Dessutom var väl varken Jonny eller jag så bra på det här med kartläsning. Jag tror att vi kan kapa 2-3 minuter, eller kanske till och med 5, på att springa mer rakt på här och där.

Det var ett skoj lopp, varierande terräng och mycket att se. Som vi sa när vi var trötta, det finns mycket värre och tråkigare löprundor att vara trött på.

Vi sprang i mål på 3.19 vilket var lite vad vi hade hoppats på, även om vi satte maxgränsen på 3.30. Det var medvind stora delar av vägen och många som sprungit tidigare förbättrade sina tider med 15-20 minuter.

Det avslutande badet i 16°C kallt vatten var uppfriskande.

Gott om snacks och annat fanns vid mål, bra arrangerat av Torbjörn Sköldefors.

Här är Strava-aktiviteten.

Här finns rundan inritad på RunnersApp.

Här hittar du resultat, bilder och mer information om loppet.

Så var det avklarat. Min spontana medverkan i Stockholm marathon. Som jag tidigare har nämnt här och här, så bestämde jag mig rätt sent. Här kommer berättelsen om hur det gick.

Sammanfattning

För en lång och detaljerad redogörelse, läs efter sammanfattningen. Men i korthet…

Runt den 19 maj kom jag på tanken att jag ville springa Stockholm Marathon. Efter ett par dagar fick jag en startplats av en bekant så då var det ingen återvändo.

I starten kändes det riktigt bra och jag valde att trycka på lite. Den fina känslan höll i sig fram till ungefär 22 km då jag fick en liten svacka. Kanske för att det var så dödstråkigt runt Gärdet men också för att jag fick kryssa ordentligt för att springa om de som hade startat 10 minuter tidigare.

Men mellan 25-35 km kändes det genast mycket bättre. Rent av bedrägligt bra. Visst började km-tiderna krypa upp några sekunder men jag höll fortfarande fart för att komma in runt 3.30.

Men vid 35 km kom den. Väggen. Inser nu i efterhand att jag aldrig har varit så trött i hela mitt liv. Krafterna var helt slut och jag fick börja gå vid vätskestationerna. Jag sög i mig all energidryck och Dextrosol jag kunde hitta.

Trodde aldrig att den äckliga Torsgatan skulle ta slut.

Trodde aldrig att Odengatan skulle nå fram till Odenplan.

Men det gjorde den och sedan lättade det lite granna i alla fall, trots lite krampkänningar.

Väl inne på Stadion lyckades jag till och med ta i lite, men jag var tom på både energi och känslor direkt efter målgång.
Jag insåg ju att tiden faktiskt var helt ok för att vara första gången och för att vara mig. Så efter ett tag kom den, lyckan. Stoltheten.

Många vittnar om någon sorts depression efteråt, antingen för att man nått sitt mål eller för att man missat det. Nu hade jag ju ingen längre uppladdning och jag genomförde loppet rätt bra. Så nu i efterhand, när tröttheten i benen har släppt, så är jag sugen på nya utmaningar och nya lopp. Även om det kan dröja innan det blir en ny mara.

3.35.07 blev den officiella tiden.

Disclaimer: Även om jag bestämde mig lite spontant så var jag inte otränad. Jag springer mellan 25-35 km i veckan. Jag vill verkligen inte rekommendera någon att otränad springa ett marathon för det vore direkt livsfarligt.

Den långa versionen

Uppladdning

I söndags, helgen innan, sprang jag 25 km i den fart, 5 min / km, som jag tänkte försöka springa i. Det gick tungt. Under veckan försökte jag få till bra med sömn men en dagsutflykt till Halland och en AW med jobbet kanske inte passade in perfekt.

Jag laddade på med mer mat, mer kaloririk mat, än vanligt och jag kanske inte höll igen på sockerintaget direkt.

Överlag kändes det inte jättebra inför lördagen men överresan till Nynäshamn med båten gick utmärkt och när jag kom fram till Patrick och Genevieve så bjöds jag på hemmagjord smarrig pizza.

Race day

Jag sov väldigt gott och åt en rätt normal frukost. Drack en hel del kaffe och försökte fylla på med lite vatten. Jag blandade en halvlitersflaska med Tailwind som jag smuttade på fram till start. En halv banan blev det strax innan start också.

Vi hängde ett gäng gotlänningar vid Östermalms IP och jag tror de flesta av oss var mer eller mindre nervösa. Eller laddade. Rikard och jag startade i samma grupp så vi höll ihop tills starten gick. Alltid skönt att ha någon att hänga med tills startskottet går.

Starten

Vi startade 12.10, det vill säga 10 minuter efter första starten. Vi såg till att ligga längst fram i starten, eftersom tempot inte skulle vara så högt misstänkte vi. Snabbaste farthållaren i vår grupp var för tiden 3.45.

Det är en skön känsla att bara släppa alla nervositet och veta att man har förberett sig så gott man kan, att man tre minuter innan start inte kan påverka så mycket mer än att se till att skorna är knutna och att klockan är redo.

Min taktik innan loppet var att känna efter, njuta och inte försöka jaga tider. När det på själva dagen kändes så bra så bestämde jag mig för att gå ut i runt 5 min / km och sedan känna efter hur länge det skulle hålla.

Precis efter starten så märkte jag att det var bara 30-40 löpare, max, framför mig, så ner till Strandvägen var det väldigt gott om plats och riktigt skönt att springa. Men redan nere på strandvägen började vi komma ikapp de riktigt långsamma som startat 10 minuter innan oss.

Första 5 km

Starten var ju utanför Östermalms IP på Lidingövägen, sedan sprang man ner på Valhallavägen, förbi radiohuset och ner på Strandvägen. Så långt var det väldigt lugnt och skönt som sagt och gott om publik som hejade på. Men ju längre jag sprang, desto mer folk kom jag ikapp, och ibland blev det väldigt trångt.

Vid Kungsträdgården och på Skeppsbron öppnades det upp lite och jag kom in i ett rätt bra tempo. Första 5 km passerades på 23.47.

5-10 km

Jag hade laddat upp med två små (2 dl) flaskor. I den ena hade jag Resorb Sport med magnesium och i den andra Tailwind. Det kändes väldigt bra att ha egna flaskor med och jag kunde med gott samvete hoppa över 1-2 vätskekontroller. Men annars försökte jag dricka vid varje station.

Ner på Södermälarstrand blev det lite mer kryssande men det fortsatte att rulla på bra bort mot den beryktade Västerbron.

Men jag tror att mina löprundor upp för färjeleden har givit resultat för jag tyckte inte det var speciellt jobbigt. På plats på Västerbron fanns Martin med glada tillrop!

Nerför är alltid skönt och man kan ta ut löpsteget lite och låta det rulla på. Norrmälarstrand var dock väldigt trång men 10 km passerades på 48.17 (5-10 km på 24.30) och skulle jag orka fortsätta i detta tempo så var 3.30 som sluttid ingen omöjlighet.

10-15 km

Jag tror minsann att Jesper från en Facebook-grupp jag är med i (som faktiskt heter Löparpepp) stod på Norrmälarstrand och hejade och det stärker alltid att höra sitt namn.

Det började bli lite varmt och jag blötte ner tygstycket jag hade på huvudet och jag sprang igenom alla duschar jag hittade. Oerhört skönt att kyla ner sig. Här var resorben uppdrucken vilket var lite skönt för den smakade lite för mycket för att det skulle vara gott.

Efter Vasagatan svänger man ju upp på Torsgatan (tror jag) och här börjar det absolut jobbigaste uppförslutet. Jag känner igen sträckan från halvmaran och på första varvet kändes det rätt ok. Men det känns som om Vasaparken och Odengatan ligger väldigt långt borta.

Väl över Odenplan så börjar ett litet nedförslut och en bit efter Sveavägen passerades 15 km på 1.12.47 (10-15 km på 24.30) så jag höll exakt samma tempo som innan.

15-20 km

Någonstans i huvudet började det ju gnaga lite i mig att det kanske gick för snabbt. Vid ett par tillfällen kom jag ikapp farthållare från de som startade 10 minuter innan och jag funderade på om jag skulle haka på dom ett tag för att vila mig lite. Men nej, det kändes för bra.

Det som också kändes bra var att jag tänkte att nästa gång jag springer här så är jag nästan i mål.

Men annars var det lite småtrist här. Karlavägen, upp Sturegatan och sedan Valhallavägen bort till Radiohuset. Vid Radiohuset var även min andra flaska uppdrucken och nu fick jag förlita mig på vätskekontrollerna. Jag hade hittills bara sprungit förbi en eller två och jag tänkte inte missa någon mer.

Ut på Gärdet var det rätt trist faktiskt.

20 km passerades vid 1.37.42 och de senaste 5 km gick på 24.55. Något långsammare än tidigare alltså.

20-25 km

Strax efter att 20 km passerats fanns en stor portal som markerade 21.1 km, dvs en halvmara. Den passerades på 1.43.13. Här är det ju värt att påpeka att jag 2014 sprang Stockholms halvmarathon på precis under 1.43.

Här åt jag också lite saltgurka. Det var väl det roligaste som hände på den här sträckan. Det är såklart väldigt glest med publik när man springer ut längst ut på Gärdet och runt 22-25 km var det riktigt segt och jag undrade om jag skulle behöva sakta av ordentligt.

25 km passerades på 2.03.16 och sista 5 km gick på 25.34, alltså helt klart långsammare än tidigare.

25-30 km

Det fortsatte att vara rätt segt att springa på Djurgården men däremot så fick jag nya krafter efter 25 km. Det började kännas riktigt bra och jag kunde börja springa om de som var lite långsammare. Räddningen var lite att det fanns gott om musik här ute som piggade upp.

Det kändes fint in på Strandvägen för här kom jag ikapp ytterligare en farthållare från den tidigare startgruppen och jag saktade ner i trängseln som alltid följer farthållarna. Men vid Kungsträdgården kubbade jag om och ut på Skeppsbron.

Här passerades 30 km på 2.28.47 vilket gav ett litet litet litet hopp om att klara 3.30. Om jag orkade hålla samma tempo ungefär. Sista 5 km gick på 25.31 så även fast jag kände mig fräsch så ökade inte farten alls.

30-35 km

Strax efter 30 km och precis innan Slussen hörde jag mitt namn igen och där såg jag syster med familj. Oerhört peppande inför den lilla stigningen innan man kommer ner på Södermälarstrand igen.

Det kändes oförskämt bra och jag var helt inställd på att hålla 5-tempo tills jag sprang in i väggen. Jag visste också att jag här någonstans skulle slå mitt personliga längdrekord. Jag hade tidigare sprungit max 32 kilometer.

Uppför Västerbron kändes det fortsatt bra men här gör jag kanske min enda tabbe under loppet. Martin erbjuder energi (gel, bar?) och jag tackar nej. Jag tänkte på magen, men det hade förmodligen inte ställt till med något så kort innan mål.

I nerförslutet rullade jag på och jag började inse att 3.30 var kört, att även om jag mådde fint så skulle det förmodligen inte gå. Men det rörde sig inte om några stora marginaler.

35 km passerades på 2.54.41 (sista 5 km på 25.54). I teorin hade jag fortfarande en liten chans på 3.30 men jag visste nog att det inte skulle gå, med tanke på att det gick långsammare för varje kilometer.

35-40 km

Mitt på Norrmälarstrand kom den. Väggen. Smack sa det, som från ingenstans. Instinkten sa att det var lika bra att ge upp. Att kliva av. Eller att börja gå. Benen var stela, men framför allt var det orken som sa i från helt plötsligt. Jag fick börja andas djupare och snabbare, jag tog all dryck jag kom åt. Jag försökte haka på de som verkade hålla rätt tempo men det gick bara inte.

Jag hade koll på 3.45-farthållaren vilket innebar att om jag bara orkade haka på honom så var 3.35 min sluttid. Men de försvann längre och längre bort…

In på Vasagatan stod syster med familj igen, och det hjälpte mig uppför den lutningen. Men Torsgatan på andra varvet var bland det värsta jag varit med om tror jag. Så tungt. Odengatan dök aldrig upp.

Jag grabbade 3 Dextrosol-tabletter fast jag nog visste att de inte skulle hinna verka. Hela Vasaparken var en plåga och jag gick medan jag tuggade i mig tabletterna.

Efter Odenplan gick det lite bättre när det började gå nerför. Men det var fortfarande en plåga. Jag inser nu att tröttheten jag hade när jag sprang i Göteborg 2013 inte ens var i närheten av detta. Att Tantolunden uppför i halvmaran 2014 och 2015 egentligen var plättlätta.

När jag såg tiden vid 40 km så insåg jag att allt hopp om 3.30 definitivt var ute och jag kämpade för att komma ikapp 3.45-ballongerna.

40 km passerades på 3.22.26 och sista, långsammaste, 5 km på 27.45. Det vill säga, jag var helt slut.

40-42 km

Strax efter 40 km högg det till i båda låren och krampen visade sitt fula tryne. Jag försökte stretcha lite, påhejad av snubbe med ölburk i handen. En sista slurk sportdryck, eller om det var vatten, och sedan bet jag helt enkelt ihop. Det var tungt uppför (visst var det uppför) Sturegatan och jag blev omsprungen av många. Å andra sidan hade sjukvårdarna tyvärr fullt upp med många som kroknat helt i värmen.

Mattias ord, som verkar vara något sorts Ultra-ordspråk, om att det gör lika ont att springa som att gå, betydde i det här läget ingenting…

Målgången

Jag hade gett upp hoppet om tiden, eftersom jag visste att målet på 3.45 var säkrat. Här var det rent pannben och jag kände att jag ändå ökade farten lite. Jag tänkte på Rikards kloka ord om att när man väl är i mål behöver man inte springa en meter till.

Precis innan Stadion står syster med familj igen och hon ropar att jag ska springa ikapp Mattias. Jag tänker att hon är galen, han startade ju 10 minuter innan och han satsade på 3.20.

In på Stadion kändes det skönt. Det kändes lätt att springa på bana. Med 200 meter kvar inser jag att det är ju det här jag väntat på. Läst om. Hört berättas om. Så jag tittar upp och ser publiken och hör hur det är ett öronbedövande jubel inne på stadion.

Så jag spurtar (nåja) i mål, precis över 3.35. Men sista kilometern verkar ha gått under 4.40.

I mål får man en medalj innan man slussas ut från stadion. Jag vill inte stanna, jag vill bara vara i rörelse och jag vill äta och dricka. Man får en vattenflaska med vatten som legat i flaskan i ett par veckor men det gör ingenting.  Jag tömmer halva flaskan i munnen och andra halvan över mig.

Jag hämtar väskan och letar upp Johan. Jag försöker få av mig chipet vilket känns som en fantastisk utmaning. Jag hittar kaffe och bulle och jag tar ett sista glas sportdryck och lovar mig själv att inte dricka sportdryck på flera månader.

Slut

Jag är så trött sista 7 km och efter mål att jag inte orkar vara stolt eller glad. Men efter 15 minuter känner jag att kroppen mår rätt bra, benen är visserligen stela men jag har inte ont. Fötterna är möra men inte trasiga. Valet av sko var rätt, Kinvara 7 är fantastiska asfaltsskor med gott om plats för tårna. Mina Pegasus 32 hade förmodligen trasat sönder tårna.

Jag hade inte ont någonstans. Vid något tillfälle under loppet värkte det i ryggen, utför gjorde det lite ont i vänster trampdyna. Men det försvann och knäna höll, fötterna likaså.

Det som gör att jag känner mig nöjd till slut är att jag känner att jag gav nästan allt. Att missa 3.30 med 5 minuter är såklart trist men det var min första mara och jag hade aldrig sprungit så långt tidigare. Men jag hade inte orkat gå för det.

Efter ett tag så kommer nöjdheten, när man fått i sig lite dryck och ätbart. Jag klarade en mara. Jag inte bara klarade den, jag gjorde en för mig fantastisk tid på 3.35.07. Väggen kom ju inte förrän efter 35 km.

Jag suger i mig av alla lyckönskningar som kommit via SMS och Facebook och alla grattis och bra jobbat som kommit efter målgången.

Love ringer upp och gratulerar.

Jag känner på en gång att det här kommer jag att göra om. Men inte ännu på ett tag. Jag känner att 3.30 inte alls är omöjligt för jag tänker att om jag inte hade lagt så mycket energi på att springa om folk hela tiden de första 20-25 kilometrarna så hade jag kanske orkat hålla tempot ännu längre tid.

Jag känner att om jag hade optimerat träningen lite mer inför det här, med mycket längre framförhållning, så hade ytterligare någon minut kunna kapas.

Jag känner mig lite mallig. Det är inte alla som kan springa ett marathon. Jag känner att Gotland Ultra Marathon inte kommer att vara något problem om jag kan fortsätta hålla den här formen.

Polar-appens sammanfattning.

De officiella mellantiderna.

Hamburgaren på båten på väg hem.

Diplom jag fick från Love!

Andra gotlänningar som sprang.

Att spontananmäla sig till ett marathon kan vara det dummaste jag gjort. Känner jag nu.

Det är ju kul att utmana sig och så.

Jag börjar på allvar bli lite orolig för värmen. Just nu visar prognosen på runt 14 grader och mulet, och det vore ju fint. Men hela veckan fram tills dess ska ju bli riktigt varm och det finns ju en överhängande risk att värmen stannar en extra dag.

Jag har märkt att jag ibland är lite mer känslig för värme än vad jag vill erkänna. Nu när jag mäter med pulsmätare så ser jag ofta att efter 12-15 km i varmt väder så börjar pulsen gå upp lite för mycket.

Igår när jag skulle somna lyssnade jag på Marathonpodden där Szalkai var gäst. De pratade mycket om energin, hur man ofta får helt slut på energi efter 30-35 km. Då går det liksom inte att fylla på heller, då är det för sent.

Men jag ska väl försöka att fylla på förråden ordentligt den här veckan och se till att jag kroppen har lite extra energi.

När man lyssnar på alla råd så kommer också tankarna på att man kanske inte är så tränad. Jag borde ha tränat mer i branta backar… Men jag har å andra sidan sprungit rätt mycket upp och ner för klinten vid Muramaris och vid Snäck och vid Högklint.

Jag borde inte ha sprungit 24 km igår. Men å andra sidan vill jag inte helt döda rytmen med att springa långpass på helgen.

Vi får se.

Hoppas jag. Mycket kan ju fortfarande hända.

Härom veckan hängde jag med en löparkompis på en 30 km lång utflykt på asfalt. Planen var att hålla 5 min/km-tempo och det gick ju utan problem. Så då började jag fundera. Jag kanske borde springa Stockholm Marathon i alla fall. Har inte alls tänkt tanken innan, hade siktat på något marathon efter sommaren istället.

Jag började kolla lite och vips så var jag anmäld.

Ska bara boka resa och hitta boende och sådant.

Efter 30 km-passet och efter att ha slagit personbästa på milen på tävlingen Ladingsrännet i onsdags så kände jag att formen var strålande. Men idag när jag skulle ta ett litet genrep så gick det inte riktigt lika bra.

Jag hade lite begränsat med tid på mig så det blev inte så långt som jag först hade tänkt. Men det var lika bra det. Det var trögt som rackarns och det fick mig att ifrågasätta formen. Men jag har knappt sovit något inatt (NBA-slutspel) och jag åt lite dålig frukost för ett långlopp. Det var lite varmt. Och så vidare.

Egentligen var det inte så illa, 24 km i 5 min-tempo är ändå helt ok, men idag hade jag nog inte kunnat springa 18 km till.

Mina tankar efter dagens jobbiga pass är att:

Jag kommer inte att gå för 3.30. Det är helt enkelt dumt att gå ut för hårt. 3.45 får räcka som ett godkänt mål för min första mara och skulle det gå långsammare än så är det ingen fara. Jag vill inte pressa mig runt utan det ska vara lite skoj också.

God sömn och en rejäl frukost är superviktigt. Tyvärr verkar alla billiga hotellrum bokade så jag får hoppas att jag kan få en bra nattsömn på någons soffa eller extrasäng.

Jag tvivlar på att jag kommer att vara i så god form efteråt att jag på två timmar kan äta, duscha och ta mig levande till båtbussen. Helst skulle jag vilja gå och sova någon timme, duscha, äta fet middag och sedan bara ta det lugnt. Får se hur det löser sig. Benen kommer ju att vara helst slut, lockas inte riktigt av att sitta med dom i en buss i 40 minuter så snart efter.

Blåsor. Jag har snälla fötter men nya skorna är lite tightare vid tårna och det ger lite blåsor på några tår. Inget som egentligen gör ont, men det kan bli en liten extra grej.

På tal om extra grejer. Hade tänkt ta med telefonen. Men jag struntar i det. Jag hoppar också pulsbandet. Det får bli så enkelt som möjligt.

Eller i alla fall mer energieffektivt.

I fredags var jag i Solna och gjorde den analys av löpsteget som jag fick i present av Sara. Det är Fredrik Zillén på Spring Snabbare som med hjälp av kameror och en programvara som heter MotionMetrix som gör analysen för att sedan komma med massor av tips för att rätta till steget.

Först fick man värma upp och göra en första analys av löpsteget. Energiåtgången visades på en skala liknande den för kylskåp. Precis som för många andra (gissar jag) hamnade jag nere på ett rött E.

Jag hade alldeles för lång kontakt med löpbandet (marken) och även om jag lutade ‘rätt’ så landade jag för långt fram och fick för mycket bromskraft och för lite kraft framåt.

Efter ett ‘par’ justeringar (luta framåt, fram med naveln, bak med axlarna och så vidare) så började det faktiskt ta sig och jag kom upp på ett ljusgrönt A och betygen dubblades nästan.

Vi hann göra ett sista test där jag sänkte stegfrekvensen och jag fick bättre betyg på flera punkter men lite lägre energieffektivitet.

Under och efter analysen får man med sig massor av övningar, råd och tips samt en hel del annat, som rörlighetsövningar (jag var tydligen inte så smidig) och liknande. Som jag ser det betalar man för just det, råden, den personliga analysen och de små (och stora) justeringarna.

Första testet

Igår sprang jag första rundan där jag försökte ‘fixa’ till allt det här och första insikten var att kroppen (eller knoppen) ville springa alldeles för fort när jag gjorde allt jag skulle. När muskler och kroppen inte riktigt är van så blir man såklart lite tröttare än vanligt. Men överlag kändes det bra. Det sägs att det tar väldigt lång tid att få in allt det här i muskelminnet och att musklerna kommer att göra lite ont ett tag.

Med lite vila då och då under passet så gick det faktiskt ganska snabbt igår. Jag försökte hålla stegfrekvensen runt 180 och får väl försöka att låta bli att gå över det.

Det jag hade på känn innan analysen och som jag helt klart konstaterat nu är att typ av skor påverkar löpsteget väldigt lite. Jag gjorde testet i mina Nike Pegasus 32 som har ett helt vanligt ‘drop’, det vill säga stor höjdskillnad mellan häl och tå. Jag springer likadant i dom som jag springer i mina lågdrops Kinvara7.

Här är ett gäng med lopp som jag tänkte springa i år på Gotland (och resten av Sverige).

Maj

OBS! Ändrat datum!
11 maj
Lång-DM, Visby
12km.
Förra året sprang jag på 53 minuter. Ska vi sikta på 52 minuter i år?
Yes, jag sprang in på prick 52 minuter!

25 maj
Ladingsrännet, Visby
10km.
Vore skoj att slå till med en bra tid under 43 minuter.
Som jag sprang! 41.24. Med riktigt bra medvind och reservation för att banan kan ha varit 100-200 meter för kort. 

Juni

Extrainsatt (och inte på Gotland)
4 juni
Stockholm Marathon
Jag siktade på 3.45. Det bidde 3.35.07 i min premiär. Får man vara nöjd med!

Juli

6 juli
Almedalsloppet, Visby
4,2km.
Sprang på 16.44 förra året. Under 16 minuter i år?

14 juli
Virudden-loppet, När
10km.
Sprang inte förra året, men i år siktar vi på under 43 minuter.
41.58! En 17:e plats gav det.

19 juli
Jungfruloppet, Lickershamn
13km, terräng.
Har aldrig sprungit, får bli premiär i år. 60 minuter?
58.34. Jag var inte i form och backarna var alltför jobbiga. Plats 22.

23 juli
Leva-loppet, Visby
Halvmara.
Helt nytt lopp. Tung vecka, men nog borde 1.35 vara möjligt?
När loppet väl närmade sig bestämde jag mig för att sikta på personligt rekord och cirka 1.32. Men värmen och formsvackan gjorde att jag faktiskt bröt. Min första DNF.

27-28 juli
GTR Fårö runt
Egentligen inte ett lopp.
50 + 30 km.
Det blev 45 + 35 minuter. 

September

1 september
Blodomloppet, Visby
10km.
Sprang på 42.57 förra året. 42.30?
Boom, 42.04! Kändes riktigt bra. Formen var tillbaka!

24 september
Lidingöloppet, Stockholm
30 km
Aldrig sprungit, men 2.30 borde väl gå?

Oktober

1 oktober
Gotland Ultra Marathon, Hallshuk-Visby
ca 53km.
Blev sjuk förra året. Så i år är målet att ta sig i mål. Och snitta 6 min/km.

December

10 december.
Lucialoppet.
10,6 km.
Förra årets premiär gick på 45.32. I år går jag på under 44 minuter.