Henrik Löwenhamn

Det verkar inte bättre än att jag varje år måste ha minst ett misslyckat lopp. Eftersom i stort sett alla lopp det här året har gått enligt plan, typ, så var det väl inte mer än rätt att misslyckandet kom idag.

Gotland Ultra Marathon är ett av Sveriges vackraste ultra trail-lopp och är oerhört skoj att springa. Bra gemenskap, gemytlig stämning och fantastisk natur. Men tyvärr har jag knappt tränat på flera månader. Efter Ultravasan i augusti blev det inte mycket träning. 90 km i september. Totalt. Så jag visste att dagens lopp, 50 km i härlig och knixig terräng, skulle bli tufft. Jag visste att benen skulle ta slut. Men planen var att gå för under 5 timmar och hoppas på att det skulle hålla hela vägen in till Kallis.

Men det gjorde det inte.

Redan runt 20 km kände jag att benen var trötta, men det kändes ändå ok. Men vid 25 km började det krampa ordentligt i både lår och vader och strax därefter gjorde det riktigt ont i knäna. Så ont att jag nästan direkt tog beslutet att bryta vid andra depån vid 33 km. Man brukar ångra sig om man bryter men det känns rätt även nu. Det hade varit plågsamt att strida med krampen och knäont i 20 km till. Det hindrar förstås inte att det känns lite deppigt nu efteråt.

Jag är så otroligt imponerad av alla som sprang i mål idag, men mest av de som sprang sin första ultra och av de som putsade sina tider rejält. Visst Micke putsade sin vinnartid med 20 minuter och sprang in på fenomenala 4.15. Men Björn! Putsade sin tid från förra året med 1 timme och 22 minuter. Helt galet!

Stort tack till Niclas med familj och alla andra funktionärer!

Men nu då?

Redan innan Ultravasan hade jag börjat fundera på vad jag vill göra med min löpning. Men när jag sprang och led på Kinnerstugans fina spår idag så bestämde jag i alla fall en sak. Resten av året blir det mer gym och sedan springa för skojs skull. Typ för att må bra, bli starkare och lägga grunden för nästa år.

Men nästa år vet jag inte riktigt ännu vad det är jag vill göra. En tanke är att satsa allt på High Coast Ultra i juni. 129 km backig löpning och sedan såklart Gotland Ultra Marathon i oktober.

En annan tanke är att träna mer fart och sedan göra riktigt bra tider på marathon och kanske Lidingöloppet.

En tredje tanke, den som just nu känns mest lockande, är att springa massor men bara för skoj och för hälsan. Ta det som det kommer. Anmäla sig till lopp i mån av tid och lust. Skulle rastlösheten över att inte ha ett konkret mål bli för stor är det ju bara att anmäla sig.

Vi får se, behöver ju inte bestämma mig riktigt ännu.

Det enda som gnager är en revanschlusta. Att klämma till med ett bra lopp innan nyår. Någon som har en startplats över till Blåfrusen?

Jag har aldrig känt mig så osäker, så övertygad om att jag tagit mig vatten över huvudet, som inför Ultravasan 90 km den 19 augusti 2017.

Jag brukar inte vara den som backar ur utan jag tänker att allt kommer att lösa sig. Det ordnar sig alltid. Det kommer att bli bra.

Det kostade ju ändå 1400 kr att anmäla sig, plus resa och boende.

Jag hade ju också sprungit typ 110 mil sedan jag anmälde mig i december 2016. Jag hade ju ändå köpt en ny löparrygga, nya kläder och lyckats hitta ett par skor som skulle fungera. Testat sportdryck och gel.

Då kan man inte backa ur. Det kan man faktiskt inte.

Men tanken slog mig mer än en gång, speciellt när träningen i juni, juli och augusti inte blev som jag hade hoppats. När livet krävde mer av mig än jag hade planerat och mer än jag orkade med.

Jag tänkte att det är ingen idé. Varför åka upp bara för att kliva av efter halva. Jag hade ju inte tränat tillräckligt. Jag var stressad och trött långt in i själen.

Jag fick trots allt ihop 310 km träning från 3 juni till 19 augusti. Då inkluderar det Stockholm Marathon, Levaloppets halvmara, DM på 10 000 meter och den dagen jag sprang med Mattias och Peter som sprang från Fårö fyr till Hoburgens fyr. Även om jag bara sprang med 3/8 av hela sträckan.

Det är inte så mycket på nästan 3 månader. Det är 28 km / vecka. Vilket är en helt ok träningsdos. Men inte inför ett lopp på 90 km.

Efter Stockholms Marathon kunde jag inte gå på flera dagar. Efter Levaloppets halvmara kräktes jag 36 timmar senare.

Men vet ni?

Jag fixade det. Utan att ta ut mig fullständigt. Utan att gå slut på energi och ork en endast gång under de 10 timmar och 18 minuter jag sprang. Visst, en del mentala dippar fanns såklart, som när det regnat i 7 timmar och jag bara ville att det skulle ta slut. När jag var aningens trött på att vara blött och kall och alla medlöpare också var i exakt samma mentala fas.

Men jag klarade det! Jag kunde till och med springa rätt snabbt sista 2-3 km.

Jag är stolt! Jag är glad! Jag är ändå lite imponerad av mig själv. Om man får vara det.

Kommer jag att göra om det? Vet inte ännu.

Här kommer en rätt lång och svamlig race report. Framför allt andra halvan av loppet är lite suddigt, det liksom suddas ut när allt ser likadant ut och man är lite trött och det bara regnar. Jag har fler minnen från loppet, personer jag pratat med, personer som stod mitt ute i ingenstans och kände igen mig. Men jag har svårt att minnas exakt var i loppet det var.

Mer här är den. Lopprapporten. Efter rapporten kommer det mer om utrustning och energiintag. Mest för dagboken.

Inför

Som sagt, träningen och uppladdningen inför loppet var inte direkt optimal. Mycket resor, grill, chips och kanske en och annan öl under semestern. Valde oftast bort träningen till förmån för umgänge med nära och kära och för fix med huset inför försäljning. En hel del fix och stress med huset faktiskt.

Veckan innan loppet bestod av en utflykt till Stockholm och sedan Kolmården med barnen måndag och tisdag och mer husfix till långt in på natten på onsdagen.

Torsdag var det packa, gå på lägenhetsvisning och åka båt, och avslutade med kvällsdopp vid Vinterviken. Vilket i och för sig var väldigt mysigt och trevligt.

Vi anlände till Mora vid 16-tiden på fredagen och kunde hämta nummerlapp och handla frukost och mat i lugn och ro. Åt sushi, drack läsk och åt smågodis. Kom i säng runt 22. Somnade inte förrän kanske 00.00. Oväntat.

Pre-race

Klockan ringde 02.30. Påklädning, frukost och sedan värsta lyxen att få skjuts i bil till starten i Sälen. Tack Ingrid!

Kom fram ca 20 minuter innan start och det regnade faktiskt inte då. Kontrollerade det sista, lämnade in ombytesväskorna och sedan trängde vi oss in i startfållan. Hann aldrig bli riktigt nervös.

Starten – Smågan (9,2 km)

I början är det ju bara uppför på asfalt. Försökte hålla ner tempot lite. Kände mig oerhört stel i låren efter 4-5 km och då tänkte jag att om det inte släpper så blir det en väldigt lång dag. Rätt tråkig väg fram till Smågan och jag hade hört från flera att det kunde vara bra att stå på lite inför kommande smala stigar och spångar. Men tog det hyfsat lugnt även om det blev snabbaste delsträckan.

Smågan – Mångsbodarna (14,3 km)

Här började det slingra på små stigar och det var oerhört fint att se hela skogen full av löpare. Ute på spångarna gick det lite väl sakta men jag kände ingen större stress. Tänkte att det har jag igen senare i loppet.

I Mångsbodarna tog jag en snabb falukorvsmacka.

Det började regna.

Mångsbodarna – Risberg (10,8 km)

Stundtals oerhört teknisk sträcka med rolig löpning. Hade riktigt kul på de kluriga stigarna. På barkstigarna var det dock löjligt tungt. Fjädrande underlag typ. Ibland under långa uppförslut.

Det kom en helt galen störtskur. Allt blev dyngsurt. Sprang själv långa sträckor, ibland var det helt tomt både framför och bakom mig på grusvägarna. Lite udda när det var runt 900 startande.

Det regnade.

Risberg – Evertsberg (12,4 km)

Det regnade.

Men jag hann också reflektera runt 40 km att jag inte hade gått tomt på energi och det kändes tryggt. Sprang ett tag och snackade med en snubbe som var ute efter Vasaloppstrippeln. Han hade åkt skidor i vintras och cyklat Cykelvasan helgen innan loppet, så hans ben var trötta. Men vi snackade under ett par kilometer och det var skönt att tänka på lite annat ett tag. För även jag kände av en viss trötthet i låren.

I Evertsberg hade jag torr tröja och torra strumpor i väskan, men regnet öste ner så det var liksom ingen idé. Jag fyllde på med sportdryck i väskan och stoppade fickorna fulla med ny gel, tog en falukorvsmacka och sprang vidare på stela ben. Väldigt stela ben.

Evertsberg – Oxberg

Det kändes så otroligt bra när stelheten släppte och falukorvsmackan kom ut i systemet. Travade på i rätt bra tempo på asfalten och grusen, men insåg rätt snabbt att jag inte kunde fortsätta så. Så jag saktade av lite.

Sedan kommer det några rätt tuffa långa stigningar.

Det regnade.

Om jag minns rätt så drack jag kaffe i Oxberg.

Oxberg – Hökberg

Minns faktiskt inte så mycket. Det regnade. Jag tog en gel varje timme ungefär. Drack min sportdryck. Kissade typ varje timme också.

Försökte småsnacka med mina kompanjoner i spåret, men ju längre loppet led, desto mindre snackvänliga var dom.

I Hökberg käkar jag dagens sista falukorvsmacka. Tittar in i massagetältet, men det är tomt på folk som masserar. Lite småtomt överlag faktiskt. Tråkigt.

Hökberg – Eldris

Det regnade. Men helt plötsligt upptäckte jag att det inte regnade längre. Knasigt.

Här kom till slut den omtalade sanden. Den som många hade pratat om innan, den lösa sanden som skulle vara som en sandstrand. Men det hade ju regnat i 7 timmar så sanden var stenhård och faktiskt rätt skön att springa på.

Sedan en lång tid tillbaka, typ efter 60 km, hade jag börjat gå i alla backar, både uppför och nerför.

Vid Eldris grabbar jag en hel näve gelehallon som jag äter medan jag raskt promenerar uppför den smala konstiga stigen.

Eldris – Mora

Rätt tråkig sträcka faktiskt. Springer om många UV45, blir omsprungen av stafettlag och mer rutinerade ultralöpare. Stannar och stretchar låren ofta och blir då ifattsprungen av en löpare som jag sedan passerar när jag väl kommer igång. Vi ses många gånger sista 1-2 milen.

När jag passerar Eldris är förvisso benen helt slut, knäna värker och låren ger ibland ifrån sig små tecken på kramp. Men krampen kommer aldrig. Jag har energi kvar i kroppen.

Solen kommer fram.

Passerar ett par som står och hejar mitt i ingenstans. Alla säger ju att man ser stark ut, det är inte långt kvar nu och så vidare. Tror aldrig på ett ord av vad de säger, men blir glad ändå. Men när jag passerar det här paret hör jag hur de säger ”Men han ser ju pigg ut!”. Då vänder det. Jag tänker att jag ju känner mig rätt pigg, oväntat pigg.

Med 4-5 kilometer kvar struntar jag i att stanna och stretcha. Med 3-4 km kvar struntar jag i att det gör ont i nedförsbackarna. Med 3 km kvar ökar jag tempot och sista 2 km går faktiskt riktigt fort. Om man jämför.

Ser Micke stå och heja vid målet och springer över mållinjen. Lite tom. Inte på energi, men på tankar. Har hunnit tänka klart det mesta på de dryga tio timmarna. Staplar in i tältet, tar lite soppa och Micke möter upp.

Är tom i huvudet, seg, tänker inte riktigt klart. Har ont i benen och för varje sekund jag är stilla så stelnar jag till.

Men oj så nöjd jag är. Att inte stapla i mål, utan faktiskt spurta i mål. Efter 90 kilometers löpning i regn. Så nöjd.

After Race

Vi stapplar hem. Äter chips, dricker öl. Ingrid kommer med mat. Äter pizza, smågodis och tar en öl till. Lägger oss runt 22. Är rätt nöjd med mig själv.

Innan jag somnar tänker jag på alla som skickat SMS och meddelanden, som följt mig via nätet och postat heja-rop på Facebook. Extra tack till Mattias, Fredrik och syrran som stöttade via SMS hela vägen. Och Elin, vars meddelande betydde otroligt mycket mitt i allt regn.

Jag hade sagt innan loppet att jag skulle utvärdera mina mål efteråt. Om jag ska fortsätta jaga distansen, eller om jag ska stanna på lite kortare, runt marathon, och istället jaga tider. Jag vet fortfarande inte. Jag har inte tänkt klart på det ännu. Men jag klarade ju det här.

Nu till det lite mer nördiga.

Utrustning

Skor: Altra Lone Peak 3.0 . Satt som en smäck. Kanske borde ha knutit skorna lite hårdare i den blöta och tekniska terrängen. Men förutom det så höll de hela vägen in i mål. Ibland kände jag av fötterna men det släppte. Toppbetyg.

Strumpor: Kan verka töntigt att berätta vilka strumpor man sprang i, men när skorna och strumporna var dyngsura i 75 km och det enda som hände med fötterna var de sedvanliga blåsorna längst fram på tårna så är det värt att nämnas. Injinji tåstrumpor i merrinoull. Underbara. Perfekta.

Shorts: Patagonias ultratrail-shorts. Inbyggda tights och gott om fickor med dragkedja för gels och skräp. Toppbetyg. Fantastiska.

T-shirt: Patagonias ultratrail-tisha. Perfekt. Torkade nästan upp så fort det slutade regna.

Keps: Truckerkepa från Patagonia. Underbart i regnet.

Ryggsäck/Väst: Inov-8 kombirygga. Men använde den som väst med de två mjukflaskorna med lång pip. Plats för telefon, jacka, en massa annat och lite clifbars och annat nödvändigt. Inte perfekt. En flaska glider gärna ur, och locken kan lätt skava. Men med tanke på det långa loppet så är det inte mycket att klaga på. Hade en extra flaska från Ultimate Direction i handen. Rekommenderas varmt.

Klocka: Polar V800. Batteriet började krokna med en mil kvar, typ 11% kvar när jag gick i mål. Hade den i vanliga högupplösta läget, och med pulsband.

Energi och sånt

Det här är nog kanske mer för mig själv, att komma ihåg till kommande äventyr. Är nog inte av så stort intresse för så många andra. Men jag kan själv vara lite nyfiken på hur andra lägger upp det så här kommer det. Hela intaget av energi.

Jag körde ingen klassisk kolhydratladdning som inför Stockholm Marathon, utan åt mer eller mindre som vanligt i veckan. På fredagen åt jag vanlig frukost, det vill säga yoghurt, ägg, ostmacka och äppeljuice. Till lunch blev det en kycklingwrap från 7-11 i Avesta med en kopp kaffe. Till middag åt jag en 12-bitars sushi och läsk. Tryckte en påse smågodis.

Klockan 03.00 åt jag en skål yoghurt med en halv banan, ett kokt ägg och drack äppeljuice. På vägen till starten åt jag den andra halvan av bananen.

I västen hade jag två flaskor och en i handen. Totalt alltså 1,5 liter Tailwind, blandad så det var ungefär 300 kcal i varje flaska. Jag drack regelbundet och tog en eller en halv mugg vatten var 5 km. Ungefär. Vid Evertsberg (47 km) hade det gått åt cirka 1 liter TailWind och 2 falukorvsmackor. Jag tog en Umara-gel per 10 km, den lilla varianten med 20 gram kolhydrater .

I Evertsberg bytte jag flaskor och tog med 1 liter Tailwind, blandad lite svagare, ca 200 kcal per flaska (0,5 liter) med koffein. Jag stoppade också fickorna fulla med mer gel, den här gången av de lite större kraftigare (30 gram kolhydrater med koffein) varianten. Men när jag sög i mig den första efter ca 50 km, strax efter Evertsberg, började magen krångla.

Jag hade ju några mindre gel kvar, så tog dessa vid 60 km och vid 75 km. Åt en ClifBar, mest på grund av kurrande mage, precis innan Oxberg. Där jag även åt min tredje falukorvsmacka.

Jag drack en kopp kaffe på näst sista stationen också, och fick i mig lite Snickers ibland också. De små som finns i lösgodishyllan.

Totalt 1,5 liter starkblandad TailWind, cirka 0,75 liter svagblandad med koffein. 6 Umara-gel + 1 stor Umara-gel. En ClifBar, tre falukorvsmackor och två små Snickers. En näve gelehallon. En kaffe.

Men aldrig en endaste mental eller fysisk energidipp på hela loppet. Oväntat men så skönt.

Jag hade också laddat med salttabletter, Resorb Sport och värktabletter, men det behövdes aldrig.

Pulsen låg i snitt på 158, vilket för mig motsvarar ungefär 75% av maxpuls. Polar-klockan sa att fettförbränningen stod för 54%, vilket nog förklarar att jag kunde gå runt på relativt lite intag. Men det lovar ju gott inför kommande lopp.

Eftersom jag drack så mycket vatten som jag brukar, men det var kallt och regnigt, så blev det istället många fler kisspauser än vanligt. Drog faktiskt ner på vattnet ordentligt sista halvan, vilket inte verkade göra speciellt mycket.

Det var väl det. Kul att du hängde med så här långt. Får se vad nästa utmaning blir. Återkommer om det. Först ska dock Gotland Ultra Marathon klaras av!

Strava.
Veloviewer.
Vasaloppsresultatet.

Foto: mtbfoto.se

Direkt efter Stockholm Marathon 2016 anmälde jag mig till 2017 års lopp. Oklart varför egentligen.

Insåg direkt när jag betalat startavgiften att loppet skulle infalla på min fars 70-årsdag, så ett deltagande var länge oklart innan min pappa beslutade sig för att fira sin födelsedag i Stockholm.

Inför loppet

Träningsmängden under året får ju anses godkänd, även om det varit lite upp och ner med intensiteten. Jag har fått ihop en bit över 70 mil hittills. Farten har ökat dramatiskt, men jag har inte fått till så många längre pass som jag hade velat.

Uppladdningen inför var kanske inte mentalt den bästa, men på mat- och vilafronten var det rätt ok. Sov uselt de två sista nätterna innan, men det kändes ändå bra. Hade ledigt på fredagen och tog det lugnt med en hamburgerlunch med Patrick och en shoppingrunda på stan. Pasta och tv och finputsning av utrustningen på kvällen.

För egentligen första gången valde jag att kolhydratladda inför loppet. Inte så extremt som i den meny som någon tidning skickade ut, men gjorde som de sa i den podd från Prestera Mera som jag lyssnade på inför. Så på onsdagen (för tidigt?) började jag dra ner på rotfrukter, fibrer, protein och fett och drog upp de snabba kolhydraterna. Pasta, pizza, godis, kakor. Helt enkelt. Gott men aningens dålig inverkan på sömnen.

På morgonen för loppet gick jag upp i god tid. Åt en helt vanlig frukost men hoppade de lite tyngre sakerna. Inga ägg, ingen avokado. Yoghurt, kaffe, macka och juice fick det bli.

Åkte in till stadion i hyfsad tid och njöt av att se fler och fler löpare stiga på tåget. Pratade med en dam som klev på vid samma station som även hon hade ett chip på skon. Myste runt på Östermalms IP, pratade med Tony, Magnus, Lena, Raf och hans kompis. Lämnade in väskan och gick ut med Magnus och Tony till starten. Träffade Mattias N och stod och småpratade med honom fram till startskottet.

Drack en halvliter Tailwind innan start, från cirka en timme innan tills precis innan.

Första milen

I år var det inte riktigt lika adrenalinhöjande i starten som förra året då jag stod i första ledet i den startgrupp som startade 10 minuter senare. Nu blev det mer som en lugn promenad fram till startlinjen med lite småjogg där det fanns plats. Hakade direkt på en farthållare för 3.15 och efter någon kilometer så snackades vi vid lite. Det gick dock väldigt sakta i början, men det var kanske lite skönt. Här kom Stefan  upp och frågade om jag inte var från Gotland. Så vi tjabbade lite ett tag.

Första 5 km gick på 23.32 minuter, dvs typ 4.43-tempo. Alldeles för sakta, men som sagt, det var nog bara bra.

Någonstans vid Slottsbron och Slussen började jag få upp farten lite. Först blev jag lite skraj när jag klockade in några km-tider närmare 4.10 men publiken, vädret, känslan och den nya sträckningen på Hornsgatan kändes bra och 5-10 km gick på 22.32, dvs 4.32-tempo i snitt.

Andra milen

Första gången över Västerbron kändes fint. Jag har hyfsat lätt både uppför och nedför och allt rullade på som det ska. Precis som förra året hade jag med en egen flaska, den här gången med TailWind i rätt hög koncentration så jag skippade de flesta kontrollerna.

5km-tiderna blir 22.11 och 22.51.

Ute på Gärdet, i höjd med Tekniska museet är den medhavda flaskan slut och jag kastar den i en papperskorg vid ca 19 km och det blir som en mental omstart. Jag tänker för mig själv att nu börjar loppet. Första biten var bara uppvärmning.

20 km passeras på sekunden enligt den plan som fanns på mitt Garmin-armband.

Tredje milen

Halvmaradistansen passeras på 1.35.36. Hiskligt snabbt egentligen med tanke på att mitt personbästa på en halvmara är 1.34.

Ute på Gärdet mot Frihamnen är det som vanligt dödstrist, men jag trummar på och känner mig pigg. 22.44 går km 20-25 på.

Ungefär vid Gröna Lund kommer Stefan ikapp mig och vi håller sällskap en bra bit. Jag har börjat ta en gel vid ungefär var femte kilometer och det känns riktigt bra. Dricker vid alla stationer, men väljer vatten ibland för att magen inte ska gå sönder.

25-30 km går på 22.40. Så det går fortfarande rätt stadigt, och enligt plan.

Fjärde milen

Börjar tappa tempot lite granna men för varje gel piggnar jag till även om det går trögare och trögare. Hornsgatan är lång och det är mycket uppför och jag stannar och dricker vid stationerna. Segar mig sakta uppför Västerbron och försöker ta ut stegen nerför. Nere på Norr Mälarstrand är benen extremt trötta.

Passerar 35 km på 23.31, tappar alltså en minut här. Å andra sidan var jag på väg mot 3.12 i sluttid innan jag började tappa lite.

Vid 35 km blir jag omsprungen av farthållaren som försöker peppa och jag försöker haka på. Men benen har redan börjat krampa lite och jag försöker ändra på löpsteget och köra lite ultra-shuffle. Känner att jag tappar tempot och uppför Torsgatan är det tungt. Tyngre blir det. Hela tiden.

Det krampar i både lår och vader och jag funderar på att stanna och stretcha men vågar inte, utan biter ihop.

40 km passeras på 25.01. Tappar 2,5 minut här, och det är såklart här jag missar chansen att gå in under 3.15.

Målet

Sista dryga 2 km är såklart en kamp men orken finns där, huvudet är med, men benen strejkar. Orkar inte riktigt öka fast jag försöker och det blir kanske en liten pyttespurt inne på Stadion. Enligt resultatlistan passerar jag i alla fall sex personer från 40 km och fram till mål. Alltid något.

Från 5 km till mål passerar jag dock 900 personer. Känns bra.

Jag stapplar i mål och bruttotiden säger 3.16.?? och jag får helt enkelt vänta tills jag får tag i min telefon för att se vad min riktiga tid är.

3.15.56. Så jag missar målet med en knapp minut. Nu var i och för sig målet extremt offensivt satt så jag är fantastiskt nöjd. Förra årets tid på 3.35 putsades alltså rätt rejält.

Här är rundan uppladdad på Strava.

Stort tack till alla som hejade på. Syrran med familj och mamma och pappa som var på plats. Stort tack till alla som hejat på via Facebook också! Betyder massor!

På kvällen blev det pasta och öl och drinkar för att fira pappas 70-årsdag.

Annorlunda?

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Jag vet inte riktigt. Det är såklart avsaknandet av fler riktigt långa pass, 30-35 km, och rätt lite backträning som gör att jag krampar på slutet.

Jag kanske skulle ha druckit mer på första varvet, men energin fanns ju där när jag började med gel. Kanske skulle ha haft med mer Tailwind och börjat med gel tidigare. Tror inte det var vätskebrist som orsakade krampen, då hade jag haft mer ont i huvudet under och efter loppet.

Jag ursäktar mig med att det bara var mitt andra marathon och att jag aldrig sprungit så här fort så här långt tidigare.

Utrustning

Skorna, Saucony Freedom ISO var helt perfekta. Hade någon liten känning i foten några kilometer, men annars tänkte jag knappt på dom. Strumporna från Injinji räddar mina tår. Allt annat satt också perfekt. Inget att klaga på alls.

Nu då?

Imorgon ska jag ta mina första löpsteg sedan i lördags. Är kanske helt dum i huvudet men väljer att göra det på Gutavallen och på DM 10 000 m. Är så sugen på att gå under 40 minuter på milen på bana så att jag har det ‘officiellt’ så att säga.

Annars är det två halvmaror inbokade i Visby, 30 juni och 22 juli. Vore ju förskräckligt kul att knäcka 1.30 på någon av dom. Och det gör jag nog.

Men nästa stora mål är Ultravasan 90 km den 19 augusti. Det är för det loppet all träning kommer att vara för. Har inga större ambitioner än så länge när det gäller tider, utan vill mest komma i mål.

Foto: Mikael Dunker

Igår var jag ute på en lite längre runda i hyfsat bra tempo tillsammans med Mikael för att testa form och utrustning. Vi körde så lika tävlingsdagen som möjligt och startade alltså en lördag klockan 12.

Form

Först och främst var det för mig ett formtest. De riktigt långa passen har uteblivit under våren på grund av förändrad familjesituation och många jobbresor. Jag har på något mystiskt sätt fått upp farten rejält men det är ju extremt svårt att veta hur länge man håller. Och så fort man kliver över 30 km händer också något med energidepån.

Planen var 4.45-5.00 min/km-tempo, men det blev snarare 4.45-4.50 vilket för mig är bra eftersom jag siktar på 3.15 i Stockholm, dvs 4.35-tempo ungefär.

I ungefär 26-27 km så kändes det hur bra som helst, 4.45 var prattempo och även om benen blir lite trötta så var orken inga problem. Sedan kände jag att energin dippade lite, jag försökte äta lite av en ClifBar och jag drack lite extra av min Tailwind.

Nedförsbacken till havet skakade loss benen och från sjukhuset bort mot hamnen kändes det jättebra igen men strax innan gutebacken gick jag in i väggen. Då var det skönt att Mikael kunde pusha på. Sedan sprang vi upp för gutebacken vilket var jävligt tungt. Men det gick.

Landade på 4.46 i snitt på 36 km. Det får jag vara extremt nöjd med. Men jag måste nog göra något åt energidippen vid 27 km. Funderar på att snabbtesta lite gel de närmaste veckorna för att se om magen klarar av det. Och sedan se till att dricka på alla vätskestationer. Kanske även ha med en handflaska med Tailwind första biten.

Kommer formen att hålla för 3.15? Ingen aning. Men kommer jag in under 3.20 blir jag ändå lycklig.

Skor

Jag har ju haft lite svårt att bestämma mig för skor, men när jag för ett par veckor sedan testade ett par Saucony Freedom ISO i en butik så var det klart. Beställde sedan ett par vita(!) till bra pris som jag nu testat på två pass. Ett snabbt 10k-pass och sedan igår på långrundan.

De sitter som en dröm, är lätta och sköna men jag kanske knyter åt lite för hårt. Men igår kände jag knappt av dom på 36 km och det är ändå ett fantastiskt betyg på en sko man använder för andra gången.

Jag känner av att vaderna får jobba lite mer, eller snarare där mellan hälsena och vadmuskel. Trots att jag mest springer i skor med 0 mm drop annars och Freedom ISO har 4 mm drop.

Men de kommer att fungera superbra på maran och dessutom är de sjukt snygga!

Kläder

Igår testade jag också mina nya shorts och min nya tröja. Patagonia all the way. Har letat linne ifall det skulle bli riktigt varmt men inte riktigt hittat något som jag kände för. Så det blev någon sorts supertunn ultra trail-tröja och ett par fantastiska trail-shorts från Patagonia.

Tröjan är inte den snyggaste jag sett, men oj så skön. Shortsen satt perfekt utan skav också och har dessutom tre dragkedjefickor för gel och annat.

Strumporna som testades var ett par riktigt tunna korta från Injinji. Blir helt perfekt. Tårna mår väldigt bra av dessa strumpor.

Blir det soligt åker en solkeps med, förmodligen den från Trailmanners som syns på bilden.

Bonus: Nu har min rygga/väst från Inov-8 varit med på ett par längre pass. Hade lite trubbel med att få till flaskorna på ett bra sätt i början, men det fungerar bra nu. Fortfarande lite meck med slangarna, men det går bra. Gott om fickor för telefon, bars, jacka och annat. Då har jag inte testat 15 litersväskan man kan hänga på bakom ännu. Den sitter riktigt bra.

Dags att sammanfatta februari. Det gick bra. Knät ömmar ibland, ibland inte. Men mer sällan och kanske är det den där skumrullen som hjälper till?

Jag fick ihop 177 km i februari, vilket är riktigt bra tycker jag. Trots mycket resor och mycket jobb och mycket på hemmafronten.

Av dessa 177 blev det bara 5 km på löpband.

Höjdpunkterna blev:

25 kilometer med Jens, Tony och Mattias en grå morgon.
28 kilometer med Raf och Magnus, två varv runt Kinner, en väldigt grå helgmorgon.
Två lopp, båda Vintercupen. Jag sprang snabbare än jag någonsin gjort. 6 km gick på 22.30, dvs typ 3.48 min/km. 4 km gick på 14.52, 3.46 min/km, trots dålig dagsform. Känns väldigt bra.

Totalt 17 pass, varav 5 på gymmet. Känns också bra, och det är vad som krävdes för att komma ikapp årsmålet.

Totalt i år har jag gjort 32 pass, och sprungit 332 km. Mycket bra!

Jag stänger januari med 17 pass (ja, faktiskt) och totalt 155 km. Det var sista veckans ryck som fick ihop. Sex gånger på en vecka.

Av de 155 km blev det 15 km på löpband och 140 km utomhus.

Så i antalet pass har jag faktiskt levererat, men missade lite i antal kilometer, men eftersom det var lite trögt i början så kändes det ändå bra.

Knärapport

Ibland har det gjort väldigt ont efter 6-7 km och ibland har jag känt lite efter 11 km och sedan släppt så att det hållt 21 km. Känns bra. Har köpt en foamroller för att rulla ut musklerna, så vi får se om det fungerar.

Redan 23 januari liksom. Gymmet har varit proppfullt med folk men det börjar redan mattas av. Gatorna och löparspåren är inte riktigt lika överbefolkade, men ikväll såg jag dock minst 10 pers som var ute och sprang. Så hur går det med mina mål?

Jag satte ju målen på 200 mil, 200 träningspass och så en del tidsmål för ett par distanser för 2017.

200 mil och 200 träningspass innebär i snitt 3,8 mil och 3,8 pass per vecka och så här i början av vecka 4 kan jag redan nu se att jag ligger back. Mest på grund av lite resande och lite ont i knät. Jag har hunnit med 10 pass hittills, och måste då alltså hinna med 7 pass till innan januari är slut. Det blir ungefär ett per dag och det kommer ju inte att hända.

Det har blivit 99 kilometer hittills, vilket ger samma som antalet pass, 70 km kvar i januari. Det hade absolut inte varit speciellt svårt om det inte var för att jag faktiskt fått ont i mitt knä igen efter lördagens lopp.

Löparåret 2017

Planerade starter för året, hittills, är endast Stockholm Marathon (vilket nu är i farozonen på grund av London-resa), Ultravasan och Gotland Ultra Marathon (datum satt: 7 oktober!).

Det som gör att jag inte anmält mig eller planerat för fler större lopp är att knäna som sagt krånglar lite. I december kunde jag knappt springa 5 km, men nu verkar upp till 15 km gå bra, om det inte är för kallt. Fast efter lördagens 8 km-lopp så gör det riktigt ont igen.

Så när knäna börjar kännas bättre så kommer planeringen att klarna ytterligare. Jag har funderat på TEC100, inte springa hela loppet utan att försöka ställa upp som pacer åt Magnus och Mattias. Med i den lösa planeringen finns också att ta sig till Skåne för att springa något längre lopp, samt såklart springa rätt många lokala lopp.

I år kommer det att vara två veckor mellan Lidingöloppet och GUM, vilket öppnar upp för att springa Lidingö igen. Men då bestämmer jag nog mig precis innan. Jag har lite på känn att det var min aggressiva teknik i nedförsbackarna på Lidingö i kombination med GUM helgen efter som ställde till det för mina knän.

Fyr till fyr känns lite jobbigt om knäna fortsätter att krångla, annars ser jag verkligen fram emot den lilla rundan. Fårö runt också såklart.

Jag vill ju komma under 40 minuter på milen, under 3.30 på marathon och kanske under 1.30 på halvmaran. Att jag knäcker sub-40 tror jag inte ska vara några större problem, med tanke på att jag i lördags sprang 8 km på 31 minuter, det vill säga 3.55 min/km. Aldrig varit så snabb i hela mitt liv tror jag.

Nuläge

Jag har varit på gymmet ungefär en gång i veckan och där blir det mest lite mage, rygg och en del axlar. Plus crosstrainer, rodd och ibland löpband. Jag tror det har gett resultat, magmusklerna har blivit mycket starkare, så nu gäller det att rygg och annat hänger med. Ska försöka komma dit två gånger i veckan nu.

Så kroppen, förutom knäna, känns riktigt bra. Mår bättre även om jag vissa dagar (veckor?) äter alldeles för mycket onyttigt.

Nåväl, imorgon blir det supertidigt gym!

I den fina Facebook-gruppen Gotland Trail Run har jag lagt in en lista med roliga lopp under 2017. 

Det är lokala lopp (fler kommer så fort datum är satta), svenska lopp och ett par av de största loppen i världen. Tanken är att man ska inspireras att springa några av dom, men också att vi medlemmar lägger in vilka lopp vi har anmält oss till, så kan man styra samåkning och liknande.

Här hittar du dokumentet med alla lopp. Den kommer att uppdateras löpande, med nya lopp, med länkar och förhoppningsvis massor av anmälda GTR-löpare.

Eventuellt måste du gå med i gruppen först.

Jag borde kanske inte skrivit detta. Men idag kom jag i alla fall ut på en runda. Inga förkylningssymptom. Så jag hoppas verkligen inte att det blir något bakslag, för det orkar jag verkligen inte med.

Hade planerat att springa med Rickard och Lena imorse 0730, 15 km + 3+3 km transport, men eftersom någon idiot valde att skicka en sten genom vår fönsterruta inatt fick jag skjuta på löprundan.

Men på eftermiddagen gav jag mig ut, riktning norrut. Kändes rätt ok allting, och ibland tog jag till och med i lite och sträckte ut steget ordentligt. Insåg att jag hade rätt kraftig medvind.

Vände vid Brissunds fiskeläger, fyllde på vattenflaskan vid Pigges hus (tack Pigge) och försökte sedan hålla rätt bra tempo hela vägen hem. Låtsades att det var sista 12 km på GUM som skulle springas i motviden.

Men det kändes oerhört bra, förutom att benen faktiskt blev rejält trötta och slitna och att jag till och med hade lite krampkänning sista biten när jag nästan var hemma. Konstigt. Ett tecken på att jag inte är så tränad kanske.

Det blev totalt 25,8 kilometer och det känns i benen men det är så skönt att jag är igång igen. Jag hoppas kunna dra 50-60 km per vecka nu i december, i snitt. Det kommer att bli tufft, men det borde gå. Plus 1-2 gympass tidiga morgnar. Men jag ska nog öka mängden sakta, dumt att bli skadad.

Det finns ju de som påstår att löpning inte är en materialsport. De känner inte mig. Så här är lite prylar jag vill ha i julklapp i år.

Ett enkelt bälte med två flaskor och lite annat skoj.

Nya GoPro Hero5 Session. Liten nog att fästa på ryggsäcken.

Patagonia Strider Pro Shorts 7″. Det sägs att de är de bästa trail-shortsen just nu.

inov-8 TrailTalon 250. Mina RaceUltra270 är ju helt fantastiska men det här är uppföljaren som sägs vara ännu bättre. Lite mer dämpad dock.

inov-8 Race Elite 16. Löparrygga.

Ultimate Direction AK Mountain Vest 3.0.

Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

Ultimate Direction Jurek FKT Vest

Jurek Endure löparbälte.

Injinji strumpor.

Igår morse när jag vaknade var jag ganska utvilad efter att ha stannat hemma två dagar på grund av seg förkylning. Så när jag vaknade tänkte jag, att idag ska jag anmäla mig.

Så nu har jag gjort det!

Den 19 augusti 2017, klockan 0500, går starten för Ultravasan 90 i Sälen och cirka 10 timmar senare hoppas jag att jag står i Mora och är nöjdare än nöjdast! Ett extremt högt uppsatt mål redan nu är medaljtid, det vill säga 9.30. Eftersom jag aldrig sprungit så långt så har jag ingen aning om det kommer att gå så snabbt, men jag kommer att i alla fall att lägga upp träningen för det.

Det verkar bli ett litet gäng som åker, spritt över landet, så det ser jag fram emot.

Det här ska bli skoj!

I början av året sprang jag ungefär så mycket som jag brukade springa, någonstans runt 20-30 km per vecka med några uppehåll för förkylning eller liknande.

Men efter det nästan tre veckor långa uppehållet efter Stockholm Marathon så kom jag igång och började ligga på runt 45-50 km per vecka istället, en takt jag höll fram till sista veckan i oktober. Sedan kom den.

Eller den. De. Förkylningarna som radade upp sig. 

Kollade tillbaka och såg att förkylningen började krypa fram sista helgen i oktober och någon dryg vecka tänkte jag att nu, nu är jag frisk. Så jag sprang ett av årets bästa träningspass. Jag gick upp väldigt tidigt en söndag och gav mig ut i mörkret i snöstormen och sprang bort förbi Kinnerstugan och tillbaka.

I ett lugnt tempo där jag noggrant höll koll på pulsen så klockade jag in på 40 kilometer på 4 timmar och 45 minuter. Inklusive en lite längre paus för toabesök och vattenpåfyllning vid Kinnerstugan.

Sedan blev jag förkyld igen. 

Sedan blev jag nästan frisk, sprang 10 km, gick till gymmet och sprang sedan ett lite snabbare 20k-pass med Mattias och Brent.

Sedan blev jag sjuk. Igen.

I lördags struntade jag i att jag var sjuk och sprang 10k i samband med att Gotland Trail Run firade 500 medlemmar. Men det var nog inte det som gjorde att jag blev lite sjuk igen. Kombinationen att vara på konferens med 1500 deltagare, att flyga mycket och att bada bastu, dricka öl och sova lite gjorde nog sitt till.

80 km blev det i november och jag skulle vilja säga att det var sämsta månaden hittills men när jag kollar i statistikten var både januari (67 km) och juni (74 km) sämre. Ett pass på gymmet blev det.

Nu är ju inte 20 km / vecka speciellt uselt egentligen, men hade jag inte bränt av 40 km på ett bräde så hade det inte blivit så bra alls. Nåja.

Nu tänker jag vila mig i form och mjukstarta med löpningen istället för att bara fortsätta som om inget hade hänt. Planen är att fortsätta träna långpass med låg puls och att fortsätta träna core, rygg, lår och annat på gymmet.

Runt jul satsar jag (och kanske några till) på att springa ultraintervaller. 10 km var tredje timma i ett dygn. Vet dock inte vilket datum ännu.

Det här inlägget är inlägg 1 av 24, i någon sorts egen #blogg24 fram till jul. 

När man väl kommer igång och läser böcker är det svårt att sluta. Eller, menar jag springa?

Born To Run

I somras läste jag äntligen Born To Run, Chris McDougalls fantastiska bok om löpning i allmänhet och det springande folket tarahumaras i synnerhet. Om du tillhör den lilla andel som inte läst den boken så gör det. Det kanske inte är världens mest sammanhållna bok, den spretar åt rätt många håll, men den har fått väldigt många människor att springa, och att springa långt.

Den har inspirerat många att börja med barfotalöpning och den satte igång chiafrötrenden. Vilket är mystiskt, när det egentligen borde satt igång pinole-trenden.

Men för mig satte den igång något annat. Att springa för att det är roligt. Inte jaga kilometertider, inte jaga resultat eller kilometrar, utan att bara springa för att det är roligt. Att hitta glädjen i att springa mil efter mil på stigar i skogen. Så läs den. Finns översatt till svenska också.

Phil Knight – Shoe Dog

En bok med en helt annan filosofi, en annan livsåskådning, än Born To Run. Phil Knight är mannen bakom Nike och den här boken är historien om hur han startade Nike och hur resan har sett ut.

Bra. Bra saker med boken är att det alltid är intressant att läsa om hur en man med en plan kunde kämpa i decennier för sin dröm, leva på i princip ingen lön och till slut lyckas. Det är intressant att få en inblick i hur de utvecklade sin skor.

Dåligt. Det är en bok som har som ett syfte att whitewasha Phil Knight. Jag är rätt säker på att han har varit en rätt hänsynslös affärsman som nog utnyttjat både sina medgrundare, medarbetare och andra på sin väg till ofantlig rikedom.

Det hade varit intressant att läsa de andra personernas biografier. Det ägnas rätt få sidor åt Michael Jordan, men det finns det ju andra böcker om.

Läs bara om du är mer intresserad av skor än av löpning.

Scott Jurek – Eat & Run

Scott Jurek är en skön snubbe. Han verkar så oerhört snäll, så omtänksam, så hjälpsam. När han gick i mål på 100 miles-lopp så lade han sig i målområdet med sin sovsäck och hoppade upp och hejade på alla som kom in i mål. Det kunde ta ett tag. Scott hjälpte till på aid stations, eller som pacer, när han inte sprang själv.

Alldeles nyligen när Karl Speedgoat Meltzer slog rekordet på Appalachian Trail, Scotts rekord, sprang Scott med de sista veckorna för att hjälpa Karl slå rekordet.

Men det som kommer fram ganska tydligt i hans bok Eat & Run är att han har en jävla vinnarskalle. Han gav aldrig upp. Han ville alltid slå sina tidigare tider om han inte hade någon att tävla emot. När han förlorade första gången nere i Mexico mot Arnulfo så var han oerhört ödmjuk, men nämner i en bisats att han åkte ner nästa år och vann.

Boken är fantastisk, och fantastiskt inspirerande. Det är ingen receptbok, eller en bok som predikar vegansk mat. Men det är ett veganrecept i slutet på varje kapitel och det är ju bara kul.

Läs!

Kilian Jornet – Run or die

Det är alltid riskabelt att skriva en biografi när man precis fyllt 25 år. Men Kilian Jornet, en av världens bästa bergslöpare (och ultralöpare) har gjort rätt mycket i ung ålder. Han är nu 28 år och reser runt världen och krossar världsrekord när det gäller att springa upp och ner för höga berg. Inte bestiga berg, utan att springa upp för dom. Han fick dock avbryta rekordförsöket på Mount Everest nyligen.

Boken är stundtals briljant, speciellt i hans långa racereports från antingen hans egna äventyr runt Lake Tahoe eller genom Pyréenerna. Den inleder dessutom intressant om hans uppväxt. Man kan väl sammanfatta det som att han har det i blodet.

Men ofta blir det flummigt och han försöker vara filosofisk och han försöker ofta beskriva sin sinnestämning och mentala tillstånd efter 3-4 dagars löpning alldeles för detaljerat. Det blir lite mesigt. Dock får man tänka på att boken är skriven på katalan och sedan översatt till engelska.

Jag läser hellre hans bok han skriver om 15-20 år, när han kan skriva om alla bergstoppar, om allt han och sambon Emelie Forsberg hittar på.

Cory Reese – Nowhere Near First

Vi avslutar med årets roligaste bok. Undertiteln är: Ultramarathon Adventures From The Back Of The Pack. Vilket tillsammans med titeln ger en inblick i för vem den här boken är skriven. Scott Jurek och Kilian Jornet har vunnit allt. Cory Reese kommer nog aldrig att vinna ett 100 miles-lopp. Men jisses vad han springer. 

Det fantastiska med boken är att han börjar där många av oss börjat. Med idén om att visst, jag kan ju inte springa, men visst vore det kul med ett marathon, eller ett halvmarathon. Sedan tar det ett par år och sedan är man där och löpningen har helt tagit över livet.

Cory Reese, eller FastCory som han heter på nätet, är dessutom en författare som skriver underhållande. Mycket av innehållet i boken kommer från hans blogg och man får följa Corys resa från flera misslyckade försök till hur han under 2014 springer ett 100 miles-lopp varje månad.

Han kämpar ofta mot tidsgränsen på loppen, det är en ständig kamp och man får en insikt i vad som väntar en när man för första gången ger sig på de här sträckorna.

Boken innehåller en hel del tårdrypande ögonblick, både när det gäller hans pappa men också hur hans kompisar och familj stöttar och sluter upp runt honom när han hittar på en massa dumheter. För det är det som är det inspirerande med denna bok. Inte bara att vem som helst kan ge sig på att springa sjukt långa lopp om man bara tränar och har den mentala styrkan.

Alla dessa dumheter han hittar på. Att han på kvällen när han kör hem från jobbet kommer på att han dagen (?) efter ska springa ett marathon innan jobbet. Sådant triggas jag av. Det vill jag också göra. Eller kanske snarare 2-3 mil innan frukost.

Eller att springa marathonsträckan tre gånger innan ett marathon, så att han gör en quadrupel-mara. Han åker alltså ut till målet ett dygn innan loppet och springer från mål till start, start till mål, mål till start och sedan springer det riktiga loppet. Så sjukt.

Den roligaste, mest inspirerande bok jag läst, den är skriven för såna som mig.

Lyssna när han gästar en av mina favoritpoddar, Trailmanners.

Hans webb hittas här.

Läs!