Önskelista julen 2016

Det finns ju de som påstår att löpning inte är en materialsport. De känner inte mig. Så här är lite prylar jag vill ha i julklapp i år.

speedgoat-belt

Ett enkelt bälte med två flaskor och lite annat skoj.

hero5_session_315

Nya GoPro Hero5 Session. Liten nog att fästa på ryggsäcken.

24665_fge

Patagonia Strider Pro Shorts 7″. Det sägs att de är de bästa trail-shortsen just nu.

inov-8_m_s_trailtalon_250_silver_blue_red1470x849

inov-8 TrailTalon 250. Mina RaceUltra270 är ju helt fantastiska men det här är uppföljaren som sägs vara ännu bättre. Lite mer dämpad dock.

inov-8_race_elite_16_black_black1470x849

inov-8 Race Elite 16. Löparrygga.

ultimate_direction_ak_mountain_vest_3_0_backpack_graphite1470x849

Ultimate Direction AK Mountain Vest 3.0.

054003773300_001_7718b7696dc54887902fd3aba3593b44

Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

jureckultravest_obsidian_front_ud16_large

Ultimate Direction Jurek FKT Vest

jurekendure_white_back_ud17_web__60128-1478881881-1280-1280

Jurek Endure löparbälte.

run_lw_minicrew_black

Injinji strumpor.

Anmäld till Ultravasan 90 2017

Igår morse när jag vaknade var jag ganska utvilad efter att ha stannat hemma två dagar på grund av seg förkylning. Så när jag vaknade tänkte jag, att idag ska jag anmäla mig.

Så nu har jag gjort det!

Den 19 augusti 2017, klockan 0500, går starten för Ultravasan 90 i Sälen och cirka 10 timmar senare hoppas jag att jag står i Mora och är nöjdare än nöjdast! Ett extremt högt uppsatt mål redan nu är medaljtid, det vill säga 9.30. Eftersom jag aldrig sprungit så långt så har jag ingen aning om det kommer att gå så snabbt, men jag kommer att i alla fall att lägga upp träningen för det.

Det verkar bli ett litet gäng som åker, spritt över landet, så det ser jag fram emot.

Det här ska bli skoj!

November 2016

I början av året sprang jag ungefär så mycket som jag brukade springa, någonstans runt 20-30 km per vecka med några uppehåll för förkylning eller liknande.

Men efter det nästan tre veckor långa uppehållet efter Stockholm Marathon så kom jag igång och började ligga på runt 45-50 km per vecka istället, en takt jag höll fram till sista veckan i oktober. Sedan kom den.

Eller den. De. Förkylningarna som radade upp sig. 

Kollade tillbaka och såg att förkylningen började krypa fram sista helgen i oktober och någon dryg vecka tänkte jag att nu, nu är jag frisk. Så jag sprang ett av årets bästa träningspass. Jag gick upp väldigt tidigt en söndag och gav mig ut i mörkret i snöstormen och sprang bort förbi Kinnerstugan och tillbaka.

I ett lugnt tempo där jag noggrant höll koll på pulsen så klockade jag in på 40 kilometer på 4 timmar och 45 minuter. Inklusive en lite längre paus för toabesök och vattenpåfyllning vid Kinnerstugan.

Sedan blev jag förkyld igen. 

Sedan blev jag nästan frisk, sprang 10 km, gick till gymmet och sprang sedan ett lite snabbare 20k-pass med Mattias och Brent.

Sedan blev jag sjuk. Igen.

I lördags struntade jag i att jag var sjuk och sprang 10k i samband med att Gotland Trail Run firade 500 medlemmar. Men det var nog inte det som gjorde att jag blev lite sjuk igen. Kombinationen att vara på konferens med 1500 deltagare, att flyga mycket och att bada bastu, dricka öl och sova lite gjorde nog sitt till.

80 km blev det i november och jag skulle vilja säga att det var sämsta månaden hittills men när jag kollar i statistikten var både januari (67 km) och juni (74 km) sämre. Ett pass på gymmet blev det.

Nu är ju inte 20 km / vecka speciellt uselt egentligen, men hade jag inte bränt av 40 km på ett bräde så hade det inte blivit så bra alls. Nåja.

Nu tänker jag vila mig i form och mjukstarta med löpningen istället för att bara fortsätta som om inget hade hänt. Planen är att fortsätta träna långpass med låg puls och att fortsätta träna core, rygg, lår och annat på gymmet.

Runt jul satsar jag (och kanske några till) på att springa ultraintervaller. 10 km var tredje timma i ett dygn. Vet dock inte vilket datum ännu.

Det här inlägget är inlägg 1 av 24, i någon sorts egen #blogg24 fram till jul. 

 

Veckans boktips – Cory Reese, Kilian Jornet, Phil Knight med flera

När man väl kommer igång och läser böcker är det svårt att sluta. Eller, menar jag springa?

Born To Run

I somras läste jag äntligen Born To Run, Chris McDougalls fantastiska bok om löpning i allmänhet och det springande folket tarahumaras i synnerhet. Om du tillhör den lilla andel som inte läst den boken så gör det. Det kanske inte är världens mest sammanhållna bok, den spretar åt rätt många håll, men den har fått väldigt många människor att springa, och att springa långt.

Den har inspirerat många att börja med barfotalöpning och den satte igång chiafrötrenden. Vilket är mystiskt, när det egentligen borde satt igång pinole-trenden.

Men för mig satte den igång något annat. Att springa för att det är roligt. Inte jaga kilometertider, inte jaga resultat eller kilometrar, utan att bara springa för att det är roligt. Att hitta glädjen i att springa mil efter mil på stigar i skogen. Så läs den. Finns översatt till svenska också.

Phil Knight – Shoe Dog

En bok med en helt annan filosofi, en annan livsåskådning, än Born To Run. Phil Knight är mannen bakom Nike och den här boken är historien om hur han startade Nike och hur resan har sett ut.

Bra. Bra saker med boken är att det alltid är intressant att läsa om hur en man med en plan kunde kämpa i decennier för sin dröm, leva på i princip ingen lön och till slut lyckas. Det är intressant att få en inblick i hur de utvecklade sin skor.

Dåligt. Det är en bok som har som ett syfte att whitewasha Phil Knight. Jag är rätt säker på att han har varit en rätt hänsynslös affärsman som nog utnyttjat både sina medgrundare, medarbetare och andra på sin väg till ofantlig rikedom.

Det hade varit intressant att läsa de andra personernas biografier. Det ägnas rätt få sidor åt Michael Jordan, men det finns det ju andra böcker om.

Läs bara om du är mer intresserad av skor än av löpning.

Scott Jurek – Eat & Run

Scott Jurek är en skön snubbe. Han verkar så oerhört snäll, så omtänksam, så hjälpsam. När han gick i mål på 100 miles-lopp så lade han sig i målområdet med sin sovsäck och hoppade upp och hejade på alla som kom in i mål. Det kunde ta ett tag. Scott hjälpte till på aid stations, eller som pacer, när han inte sprang själv.

Alldeles nyligen när Karl Speedgoat Meltzer slog rekordet på Appalachian Trail, Scotts rekord, sprang Scott med de sista veckorna för att hjälpa Karl slå rekordet.

Men det som kommer fram ganska tydligt i hans bok Eat & Run är att han har en jävla vinnarskalle. Han gav aldrig upp. Han ville alltid slå sina tidigare tider om han inte hade någon att tävla emot. När han förlorade första gången nere i Mexico mot Arnulfo så var han oerhört ödmjuk, men nämner i en bisats att han åkte ner nästa år och vann.

Boken är fantastisk, och fantastiskt inspirerande. Det är ingen receptbok, eller en bok som predikar vegansk mat. Men det är ett veganrecept i slutet på varje kapitel och det är ju bara kul.

Läs!

Kilian Jornet – Run or die

Det är alltid riskabelt att skriva en biografi när man precis fyllt 25 år. Men Kilian Jornet, en av världens bästa bergslöpare (och ultralöpare) har gjort rätt mycket i ung ålder. Han är nu 28 år och reser runt världen och krossar världsrekord när det gäller att springa upp och ner för höga berg. Inte bestiga berg, utan att springa upp för dom. Han fick dock avbryta rekordförsöket på Mount Everest nyligen.

Boken är stundtals briljant, speciellt i hans långa racereports från antingen hans egna äventyr runt Lake Tahoe eller genom Pyréenerna. Den inleder dessutom intressant om hans uppväxt. Man kan väl sammanfatta det som att han har det i blodet.

Men ofta blir det flummigt och han försöker vara filosofisk och han försöker ofta beskriva sin sinnestämning och mentala tillstånd efter 3-4 dagars löpning alldeles för detaljerat. Det blir lite mesigt. Dock får man tänka på att boken är skriven på katalan och sedan översatt till engelska.

Jag läser hellre hans bok han skriver om 15-20 år, när han kan skriva om alla bergstoppar, om allt han och sambon Emelie Forsberg hittar på.

Cory Reese – Nowhere Near First

Vi avslutar med årets roligaste bok. Undertiteln är: Ultramarathon Adventures From The Back Of The Pack. Vilket tillsammans med titeln ger en inblick i för vem den här boken är skriven. Scott Jurek och Kilian Jornet har vunnit allt. Cory Reese kommer nog aldrig att vinna ett 100 miles-lopp. Men jisses vad han springer. 

Det fantastiska med boken är att han börjar där många av oss börjat. Med idén om att visst, jag kan ju inte springa, men visst vore det kul med ett marathon, eller ett halvmarathon. Sedan tar det ett par år och sedan är man där och löpningen har helt tagit över livet.

Cory Reese, eller FastCory som han heter på nätet, är dessutom en författare som skriver underhållande. Mycket av innehållet i boken kommer från hans blogg och man får följa Corys resa från flera misslyckade försök till hur han under 2014 springer ett 100 miles-lopp varje månad.

Han kämpar ofta mot tidsgränsen på loppen, det är en ständig kamp och man får en insikt i vad som väntar en när man för första gången ger sig på de här sträckorna.

Boken innehåller en hel del tårdrypande ögonblick, både när det gäller hans pappa men också hur hans kompisar och familj stöttar och sluter upp runt honom när han hittar på en massa dumheter. För det är det som är det inspirerande med denna bok. Inte bara att vem som helst kan ge sig på att springa sjukt långa lopp om man bara tränar och har den mentala styrkan.

Alla dessa dumheter han hittar på. Att han på kvällen när han kör hem från jobbet kommer på att han dagen (?) efter ska springa ett marathon innan jobbet. Sådant triggas jag av. Det vill jag också göra. Eller kanske snarare 2-3 mil innan frukost.

Eller att springa marathonsträckan tre gånger innan ett marathon, så att han gör en quadrupel-mara. Han åker alltså ut till målet ett dygn innan loppet och springer från mål till start, start till mål, mål till start och sedan springer det riktiga loppet. Så sjukt.

Den roligaste, mest inspirerande bok jag läst, den är skriven för såna som mig.

Lyssna när han gästar en av mina favoritpoddar, Trailmanners.

Hans webb hittas här.

Läs!

Livet efter Gotland Ultra Marathon

Mitt livs första ultra-lopp är avklarat. Men vad händer nu?

Det har varit en intensiv löparperiod. Eller ett intensivt löparhalvår kanske man ska säga. Sedan juni har jag sprungit ett marathon, Fårö runt, 7 fiskelägen, Jungfruloppet, Blodomloppet, Viruddenloppet, Lidingöloppet, Gotland Ultra Marathon samt brutit ett halvmarathon.

Jag har legat i snitt runt 50 km i veckan sedan början av juli, där vissa veckor har varit lugnare och där vissa veckor har slutat på 70-80 km.

Jag har slagit personligt rekord på 10 000 meter, jag har klarat av alla de tider jag satt upp som mål inför tävlingarna, jag har sedan ett par veckor tillbaka passerat de 1200 km jag hade satt upp som årsmål.

Run of Hope

Igår sprang jag Run of Hope här i Visby, 5 km i duggregn och blåst. Love var med och han sprang 2,5 km. Vi var inte riktigt med i starten så vi missade den lite. Love var superduktig och sprang sitt lopp helt själv och han hade sprungit nästan hela vägen utan att gå.

Jag försökte pressa på och ligga under 4 min/km vilket jag faktiskt lyckades med. Det kändes bra i benen trots stressig vecka, spelning i fredags och lite dålig planering på morgonen. Klockade in någonstans på dryga 20 minuter på den 5,3 km långa banan. Klockan visade ett snitt på 3,59 min/km så det går jag på. Tror minsann jag var snabbare på andra halvan, trots att jag gick ut hårt på grund av den missade starten.

Men det här var tredje lördagen i rad med tävling. Lidingöloppet, GUM och Run of Hope.

På jobbet går det i full fart, det har varit aktiviteter för både barn och vuxna nästan varenda kväll den här veckan. Jag känner mig sliten helt enkelt.

Den här veckan kommer att stanna på 20 km löpning. Jag hade tankar på att ta en 20 km-runda idag på morgonen, men kropp och knopp säger nej. Jag tänker nog lyssna på knoppen idag. Nästa vecka är lugnare när det gäller fritiden, men i helgen är det resa till Stockholm som gäller.

Resten av hösten

Det är inga lopp inplanerade förrän i december. Lucialoppet var kul förra året och jag har ju tränat en hel del i backen uppför färjeleden bara för att kunna förbättra min tid sedan förra året. Men det är inte förrän i december.

Jag har varit sugen på Växjö marathon den 22 oktober, men jag behöver nog vila i oktober från ytterligare tävlingar.

Så oktober och november, som är de stressigaste månaderna på jobbet, får bli någon sorts träningsperiod. Jag har för första i mitt liv köpt ett gymkort och jag tänkte börja redan i veckan som kommer. Jag räknar med att gå dit åtminstone en gång i veckan.

Målet är att träna upp styrkan och smidigheten. Att bli starkare i benen, magen, ryggen, axlarna och vad mer nu man kan tänkas behöva. Att bli lite smidigare, att mjuka upp alla mina spända muskler så att jag blir lite snabbare, men framför allt uthålligare för att förebygga skador.

Jag ska försöka att ligga på 30-40 km löpning per vecka, även om det kommer att bli många korta pass inklämt på morgonen och lunchen. Långpasset får flytta runt i veckan när det finns tid. Jag ska göra en insats och leta upp pulsbandet som har varit borta sedan augusti och börja köra mina långpass i fettförbränningstempo. Jag behöver träna på det.

Nästa år

Ett uttalat mål för 2017 har varit Ultravasan. Jag kommer nog att försöka rikta all träning och allt fokus på det. Vore så mäktigt att klara av det.

Jag har redan anmält mig till Stockholm Marathon, vilket kanske var lite dumdristigt eftersom min far fyller 70 år den dagen. Jag får springa fort och sedan åka direkt hem med flyget. Om det går. (Jag kollade, jag kan landa i Visby kl 1915.)

Förutom Ultravasan och Stockholm Marathon är det ju Gotland Ultra Marathon som gäller. Det är mina tre huvudlopp 2017. Sedan vore det såklart skoj att springa en halvmara, att på DM på 10 000 meter komma under 40 minuter och så vill jag ju även springa en del lokala lopp.

Sedan ska det ju springas Fårö runt förstås. Men vi har även börjat snacka om att springa fyr till fyr. Fårö fyr till Hoburgens fyr. 162 kilometer landsväg (eller andra vägar om vi hittar). Förmodligen gör vi det helgen innan midsommar och det diskuteras om vi ska göra det i ett svep eller om vi stannar halvvägs och sover över. Det finns en grupp på Facebook, hör av dig om du vill hänga på! 100 miles is not that far!

 

Race report – Gotland Ultra Marathon 2016

Jag var kanske inför loppet Gotland Ultra Marathon aningens överladdad, så där som man är när man sett fram emot något i nästan ett år. Men i år var jag förberedd och startklar!

Så, långt lopp, lång race report!

Race day

Klockan skulle ringa 0530 men vem orkar vänta på det. Studsade upp ur sängen innan klockan ens hann vakna och fixade frukost och kollade packningen. Promenerade sedan ner till Östercentrum där den stora bussen skulle hämta upp oss. Jag var kanske 20 minuter för tidigt på plats. Ovanligt.

På bussen upp till Hallshuk var det en förväntansfull och aningens nervös stämning. Kanske kollade vissa in konkurrenterna eftersom det var så många nya ansikten med.

Ute vid Hallshuk sken solen men det blåste som f-n! Kylan fick många att direkt hoppa i vindjackan men Johan och jag var rutinerade och startade i linne respektive kortärmat.

Start

Prick klockan 0900 gick starten och gänget drog iväg. Nytt deltagarrekord med 35 startande från Hallshuk. Det var många fler anmälda men tyvärr blev det en del avhopp, vilket är naturligt.

Första biten var trivsam, tills vi kom ut till stranden. Då kom en bestämd vind som Mattias uttryckte det från sidan och jag började frysa rejält och tänkte att ska det vara så här i 49 kilometer till så kommer det bli lite småjobbigt.

Men efter bara en liten stund så kom vi in i skogen och vi var ett gäng som höll ihop i början men sedan började fältet dras ut lite. Johan och jag sprang tillsammans som planerat och vi startade kanske aningens snabbare än vi hade tänkt oss men vi var överrens om att det inte var några problem.

Första 5 km på 26,48 minuter, 5,22-tempo. 

Första milen (och lite till) flöt på riktigt bra. Efter ett tag var det Johan, Mattias och jag som sprang tillsammans på väg till första kontrollen och det var tryggt. Mattias har sprungit två gånger innan och Johan sprang förra året och båda två har mycket bättre lokalsinne än jag.

Andra 5 km 28,15 minuter, 5,39-tempo. Första milen på 55 minuter. 

Vi följde snitslarna slaviskt fram till kontroll 1 vilket ledde till en väldigt brant klättring ner till Ihrevikens strand där första kontrollen fanns, efter cirka 13 km. Det visade sig vara ett smart val, vi hade utan att se det passerat flera av de som låg före oss.

Det var en del stigningar och framför allt var det gott om trånga stigar med rötter, rötter, rötter. Slog sönder rytmen fullständigt, men Johan försökte intala mig att det bara var roligt. Men jag tycker ju inte det. På riktigt!

Efter kontrollen var det 3 kilometer kvar till depå nummer 1, varav minst 2 km var på en sandstrand som visade sig hålla riktigt bra för löpning nästan hela vägen fram. Helt fantastiskt.

Vi gjorde ett snabbt depåstopp alla tre. Jag hade bara sportdryck (Tailwind) i min påse som jag fyllde på i ryggsäcken. Som jag misstänkte hade jag nog druckit för lite första 16 km eftersom bara en knapp halvliter gick att fylla på.

10-15 km på 31,33, 6,19-tempo. 

Etapp 2

Efter depåstoppet passade jag på att tugga i mig min första fruktstång. Ni vet de där grejerna som ansvarsfulla föräldrar stoppar i kalaspåsen istället för godis? De är perfekta som ultra-godis. Vi fick sällskap av Trygve ett litet tag men jag var sprallig i benen så jag och Johan drog på lite. Eller, det kändes som om det gick vrålfort men vi hade värsta flytet. Det rörde sig dock om 5.40-tempo på de rotiga, men nu lite bredare stigarna på väg mot Lickershamn.

Mattias kom ikapp oss igen när vi stannade för teknisk paus och vi hade sedan sällskap mot kontroll 2, den som de hade missat med 1,5 km (alltså totalt 3 km extra) förra året. Men i år hade Johan örnkoll och hittade den lilla, men snitslade, stigen som gick brant neråt. Vi plockade kontroll 2 och återigen såg vi att en liten klunga var oss hack i häl. Vi hetsade dock inte upp oss nämnvärt över det. Det var ju rätt långt kvar…

Vi höll ihop vi tre och när vi passerade Lickershamn där några av funktionärerna stod så fick vi höra att vi låg på tredje plats (och 4e och 5e) vilket förvånade mig oerhört. Jag hade sett flera som passerade depå 1 utan att stanna medan jag fyllde på och jag hade sett en vit tröja inne i skogen och jag var säker på att det inte var någon av de som var i tätduon.

Vi klockade in kontroll 3 som låg vid rauken Jungfrun och nu visste vi att det var ett Jungfrulopp i cirka 12 km. Knixiga stigar med stundtals fantastisk utsikt. Men det är skillnad på att springa dessa stigar i 4,30-tempo som i Jungfruloppet och på beskedligare 6,00-tempo som nu.

15-20 km på 33,58, 6,48-tempo. Andra milen går på 65,31. 10 minuter långsammare än första.

Det finns en risk att jag inte riktigt har koll på var vi var och när, för första 25 km var väldigt lätta. Eller, tiden gick väldigt fort. Kilometrarna passerades snabbt, vi sprang och snackade och planerade Gotland Trail Runs framtid och hann nog njuta en hel del faktiskt.

20-25 km på 29.95, 5,53-tempo. Första halvan av loppet på 2.29.33.

När vi kom ut ur skogen och det var dags för en knapp kilometer på en mindre väg fick vi förklaringen till varför vi hade legat 3-4-5a ett tag. Ett gäng på 3-4 stycken, inklusive lokala GTR-legendaren Magnus, hade gjort en rejäl felsväng innan Lickershamn och hamnat bakom oss. Nu var de ikapp och Mattias kände sig pigg och hakade på Magnus.

Jag stannade på en teknisk paus och lät Magnus och Mattias dra iväg. Johan och jag höll sällskap på de trixiga och stundtals rätt backiga stigarna som utgör Kinnerstugans 14 km-spår. Stigar vi känner rätt väl vid det här laget.

Vi stötte på en skadad löpare men som verkade vid gott mod och när Trygve kom ikapp Johan så drog jag vidare. Jag hade fortfarande gott om energi även om benen var lite trötta.

Ute på en av klinterna där utsikten är så där magisk stötte jag på Mattias som hade varit omkull två gånger. Vi hade sällskap en liten bit men jag lämnade honom efter ett litet tag. Det är aldrig lätt det där, när får man lämna en kompis man sprungit med länge? Mattias gav dock klartecken.

25-30 km harvades fram på 33.08, 6,38-tempo. Tredje milen går på 62,33. Lidingöloppsdistansen på 3,03,29.

Strax innan Nyhamns fiskeläge kom Niclas, nestorn och arrangören av hela loppet, på sin cykel och han peppade mig massor. Han påstod att jag plockade in på de framför. Det gjorde jag nog faktiskt, och benen blev lite piggare. Nere vid fiskeläget fanns depå 2 och där fick jag fylla upp hela blåsan i ryggsäcken med sportdryck och jag plockade fram en gel och en fruktstång. Avböjde dock kaffe och bulle. Fick fantastisk hjälp av Tony i depån!

När jag var på väg att lämna depån såg jag ett stort gäng komma in bakom mig och även om jag visste att de var minst en minut bakom så blev jag lite stressad. Jag menar förstås att jag blev peppad.

Jag lyckades trava på rätt bra ett tag, jag kände mig väldigt pigg i knopp och kropp. Det var inget graciöst löpsteg utan det var vad jag brukar kalla ultrasteget som tog mig framåt.

30-35 km gick på 28,11, 5,38-tempo. 

Etapp 3 – ”spurten”

Sedan kom den. Förmodligen den värsta delen av hela sträckan. Brissunds strand. I början hittade jag stigarna superbra men jag visste att det snart kommer ett parti med bara sand. Jag testade nere vid vattnet, mitt på stranden, och uppe vid kanten. Allt var lika jävligt. Sanden är sådär mjuk och skön som du älskar på sommaren. Men jävlar vad jobbig den är att springa i.

Jag smakade förresten på en gel för första gången i livet. Vilken vidrig smak. Tvingade i alla fall i mig den till slut. Samtidigt som jag sjöng på Soul II Souls Keep On Moving.

Jag såg den vita tröjan igen, som jag nu vet tillhör Ilich från Västerås. Han var ca 200 meter framför mig och i början av stranden så tänkte jag att jag plockar honom efter Snäck, när jag kan ta ut löpsteget ordentligt.

Men Ilich försvann upp i skogen, och nästa gång jag såg honom var han mer än 100 meter bakom mig. Han hade sprungit fel…

Mitt på stranden började tyvärr vaderna krampa. Jag hatar ju att springa på denna vackra strand på en vanlig träningsrunda men efter 37 kilometer hatade jag den ännu mer.

Jag var så trött när jag kom fram till fiskeläget att jag höll på att missa kontrollen. Men det satt en kille där och han pekade som tur var på den. Annars hade jag passerat den på cirka 2 meters avstånd. Efter detta visste jag att det bara var lite sand kvar, och sedan resten stigar och vägar. Rätt lätt sträcka kvar helt enkelt.

Men krampen visade sig mer och mer och jag fick gå lite och försöka stretcha lite. Jag hann tänka att jag borde stanna vid Pigges hus och blanda en resorb i kåsan som hänger vid hans vattenkran. Men jag viftade bort den tanken. Krampen var nästan värst när jag gick så det fick bli ultrasteget resten av vägen.

35-40 km på 33,35 minuter, 6,43-tempo. Alltså den sanden. Fjärde milen på 61,46. 

Vid Brucebo ser jag Tony G komma springandes på spången och då blev jag glad. Tony påstod att jag låg femma vilket jag inte riktigt kunde tro på. Sanningen var ju att jag faktiskt låg fyra just då. I 30 sekunder till. Jag trodde det var fler före mig, men någonstans på vägen hade jag passerat Magnus utan att märka det.

Tony hakade på mig ett tag men efter 30 meter krampade mina lår något så förbannat. Jag fick gå en bit och Tony sprang istället norrut i jakt på fler GTR-löpare att supporta. Precis här passeras jag av Trygve som kom som ett ånglok genom naturreservatet. Jag försökte haka på nedanför Muramaris men släkpromenaden fick mig att släppa honom. Hans sista två mil gick nog väldigt fort. Rutinerad kille.

Efter släkgyttjan vid Muramaris så var det bara platt löpning kvar och jag kämpade med att hitta en rytm som gjorde att krampen inte kom tillbaka. Vid Snäck satt den sista kontrollen och nu var det bara knappa 5 kilometer kvar.

Om de första 25-30 km passerade snabbt så var det inte så med sista 15 km. Jag tittade på klockan och tänkte att snart har jag sprungit ett marathon! Men jag försökte också komma ihåg att det efter det var minst 8 km kvar. Vid 45 km jublade jag också eftersom jag hade satt nytt personligt distansrekord.

40-45 km på 32,25, 6,29-tempo.

Bara 5 kilometer asfalt. Hur svårt kan det vara? Den här vägen springer jag så ofta och det är flera tävlingar som avgörs på de här sista kilometrarna in till Visby, i motvinden. Jag har ofta en mental målbild just här att det bara är några kilometrar kvar av ett lopp. Både Blodomloppet och Ladingsrännet går på den här vägen så man är ju ofta trött just här.

Det jag kände var att från Brissund och in till stan så var jag oerhört säker på vägvalet. Jag behövde aldrig chansa utan jag kunde istället springa så rakt på som det bara går. Jag kan varenda liten stig och jag vet inte bara vilka vägar som är närmast utan även vilka som är snällast mot mina ben.

Min plan innan loppet var att gå ut hyfsat lugnt och att försöka stå på lite i de partier som var plana och lättsprungna. För att sedan sista milen från Brissund och in till Visby stå på rejält.

Men varje försök nu att komma under 6-minuterstempo sista biten straffas rejält. Krampen, nu mest i låren, biter tag direkt. Jag lovade mig själv att inte gå en enda meter på strandpromenaden. Vila kunde jag göra sen.

Sista biten in till mål möter Niclas upp med cykeln igen och påstår att jag ser pigg ut och att jag kommer att bli bäste gotlänning (beroende på hur man ser det såklart) och att mitt steg ser superlätt ut. Jag tror honom inte men tar i lite extra på slutet eftersom han påstår att löpsteget ser fint ut.

Sista 5 km (4,9 km) gick på 29.09, i 6,00-tempo. Sista milen på 61,34 minuter.

Mål

Min klocka stannade på 5 timmar och 7 minuter och egentligen missade jag några av mina mål. Det hade varit fantastiskt med under 5 timmar, och mitt riktiga mål var att hålla i snitt 6 min/km. Det blev strax över. Men fasen, det blev nytt längdrekord! På tävling hade jag bara sprungit 42,2 km tidigare och i sociala sammanhang 45 km. Jag sprang in på en femteplats! I min första ultra någonsin.

I målsättningen inför året skrev jag att målet var att ta mig i mål. Det gjorde jag. Med besked tycker jag.

Som vanligt var jag rätt fri från känslor när jag väl var i mål. Jag var såklart nöjd. Riktigt nöjd. Faktiskt riktigt stolt för en gångs skull. Ofta har man ju känslan att man hade kunnat springa fortare, men jag tror inte jag hade kunnat det, inte den här gången.

Jag hade inga planer på att dra från målområdet direkt utan jag ville leka Scott Jurek och stanna kvar länge och heja på alla som kom in. Men familj och hunger och en tid att passa gjorde att jag inte kunde stanna till sista löpare. Nästa år tycker jag inte att middagen ska starta förrän sista löpare är i mål.

Jag tror att jag för en gångs skull lade upp loppet helt perfekt. Första halvan gick på 2h 29min och andra på 2h 38min. Jag hade velat göra en så kallad negativ split, men krampen satte stopp för det. Men jag hade så mycket krafter kvar att hade inte min ben krampat hade sista 15 km gått i minst 5.30-tempo. Ja, kanske inte på stranden, men efter det. Sista 12 km i alla fall. Det är nästan så att jag hade klarat 5-timmarsmålet. I teorin. Tänker jag. Om inte…

Krampen och kampen

Varför krampade jag? Drack jag för dåligt på morgonen? Eller kvällen innan? Jag kanske drack för dåligt första timmen? Eller borde jag ha tagit en resorb till under loppet? Magnesium-tabletter? Eller borde jag inte ha sprungit Lidingö-loppet en vecka innan?

Jag tror att det är Lidingö-loppet som spökar eftersom jag var helt slut i benen väldigt länge. Men det är knasigt att på Lidingö så var benen pigga men det var orken som tröt. Här var det tvärtom. Men jag kanske skaffar magnesiumtabletter till nästa gång.

Näring och utrustning

Läste någon som kalorioptimerade veckan innan ett lopp. Jag brukar nog mest kalorimaximera. Fast den här gången försökte jag ta det lite försiktigt på fredagen. Det blev en Brooklyn Burger till lunch med Björn, som förresten kämpade stenhårt för att ta sig i mål, och på kvällen blev det pulled taco från Linas matkasse. Jag sov gott nästan hela veckan inför. Stor hjälp!

Till frukost ett kokt ägg, en avokado och yoghurt. På bussen ut drack jag en resorb sport. I löparryggan fanns Tailwind, med koffein. Jag hade blandat den första nästan efter anvisningarna, 200 kcal på en liter. Den jag lade i depå 1 var ca 130 kcal på en liter och i depå 2 var det 100 kcal på en liter. Det verkar ha gått åt 2-2,5 liter sportdryck under loppet.

Jag åt två hela fruktstänger med nöje vid km 16 och km 26 ungefär. Jag tvingade i mig en halv till efter ca 33 km men då hade jag svårt att äta. Jag testade en Enervit gel vid 35 km men det smakade skit som sagt. Hade planerat en till lite senare men jag hoppade den.

Jag hade med mig mer att äta men det behövdes inte.

Jag sprang i mina älskade Inov-8 Race Ultra 270. Som äntligen fick bekänna ultra-färg. De skötte sig perfekt. Underbara skor. Hade ett par merrino-ull-strumpor från Inov-8. De är sköna och trots att jag vid ett par tillfällen trampade i vatten så var det inga problem. Antydan till blåsor hade jag på tårna, men det blev inte mer än antydan.

Samma vanliga kläder som vanligt, och en Salomon Skin Pro 3 ryggsäck som rymde vätskeblåsa och lite annat smått och gott. Jag har alltid för mycket med mig, men en vindjacka är ju skönt att ha om man vrickar foten och det är kallt. Jag har förresten i sann ultra-anda moddat min ryggsäck. Jag kan därför inte riktigt rekommendera ryggsäcken. Kvaliteten är riktigt bra, men för många designmissar för att det ska vara värt det.

Så här efteråt?

Igår var jag trött men inte så trött. Jag var sliten, men inte så sliten. Hade lite stelhet i benen men inte mer än vanligt efter ett riktigt långpass. Idag, söndag, har jag varit öm i knäna och jag har såklart varit ganska trött. Jag vägde mig innan loppet och igen imorse. Trots att jag gjorde mitt bästa med att fylla på med läsk, chips, hamburgare, bea-sås, öl och annat gott så låg jag ändå 2 kg back imorse.

Nu är det inga större lopp inplanerade, men jag har en plan, och den presenteras snart på en blogg nära dig.

Bonus – Strava Flyby

Kolla in en film som visar positionerna på Mattias, Magnus, Johan och mig. Tack Strava Labs!

Imorgon är det Gotland Ultra Marathon

Jag vågar knappt skriva det här. Första året, 2014, var det inte ens aktuellt med start i Gotland Ultra Marathon. Förra året var jag nog tränad för att åtminstone gå i mål, men blev rejält sjuk veckan innan.

I år är jag tränad, förberedd, laddad, peppad och middagen efteråt är redan bokad. Hamburgare på Joda med flera av deltagarna. Reservgel och annat är inköpt. Jag vet exakt vilken utrustning jag ska ha med mig och det enda som återstår i skrivande stund är att hämta ut nummerlapp, karta och roadbook och att köpa lite godis till sista milen.

Så tänk om jag blir sjuk igen?

Så därför sover jag ordentligt, försöker äta precis som vanligt, jobba på som vanligt. Jag har vilat mina ömma ben förutom en långsam runda med en hel del promenad i måndags kväll och det blev det en runda igår, för att skaka ur de sista slaggresterna.

Vår plan

Jag har gjort upp med en ultra-polare om ett lagom tempo. Vi kommer inte att haka på galningarna som gör upp om vinsten, men vi kommer att gå ut hyfsat aggressivt. Nåja. Med våra mått mätt kanske.

Vi kommer att vara rätt snabba vid de två stationerna. Jag tänker att jag mest kommer att ha sportdryck att fylla på ryggan med, det andra tar jag nog med mig. Jag tar med en Clif Bar och lite gel i ryggan i reserv, även om jag vet med mig att jag har svårt att äta under loppet.

Förutom det så packar jag bara ner telefonen (obligatoriskt), ett par extra strumpor (som nog inte behövs) och en vind- eller regnjacka (beroende på väder. Förmodligen åker kameran med också.

Så om jag inte blir sjuk… så sätter jag nytt längdrekord imorgon. Jag hoppas att jag inte gör det med så mycket (några sprang fel förra året) och det blir första gången jag kliver över 42,2 km i ett lopp. Vi räknar med ungefär 51 härliga kilometer, med vidunderliga utsikter, ett hav som följeslagare till höger hela vägen och till en härlig social grej. Cirka 50 personer är anmälda.

Det kommer att bli fantastiskt roligt!

Förresten, mål? Snitta 6 min/km över hela sträckan, dvs gå in på runt 5 timmar. Lite aggressivt, men nog borde det gå.

Lidingöloppet 2016 – race report

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Jag vet faktiskt inte om det verkligen var det. Jag får fundera på det medan jag skriver klart den här texten om Lidingöloppet 2016.

Det var ju premiär för mig. Som med så mycket annat för mig när det gäller löpningen i år. Formen innan var ju riktigt bra, dock var jag kanske aningens övermodig.

Jag åkte upp till Stockholm redan med 7-flyget på fredag morgon och det blev en lång dag med jobb och sedan hemmagjord pizza hos Patrick och Genevieve.

Jag sov gott, om än lite oroligt ibland, och vaknade lite trött och seg i huvudet. Jag misstänker att fredagens hets gjorde mig lite sliten. Käkade god frukost innan det var dags att dra till Lidingö.

Väl på plats på Lidingövallen tog det cirka 2 minuter innan jag sprang på Mattias. What are the odds!

Framme vid starten kom först den där känslan av att jag inte kunde påminna mig om varför jag ibland väljer att springa så här stora lopp. Jag gillar verkligen inte att hela uppladdningen består av logistik och trängsel.

Men ju närmare startfållan jag kom desto mer började pulsen höjas och jag blev faktiskt riktigt pepp. Ännu gladare blev jag när speakern ropade ut att Fred Grönwall från Roma IF var i ledning!

Dags för start

I starten stod jag bredvid en man som hade sprungit 14 gånger och hans tips var att ta det lugnt första 15, det är då man gör en bra tid. Oklart om jag verkligen trodde på honom.

Jag hamnade lite för långt bak i starten, även om jag inte var många rader bak. Det innebar det positiva att första kilometern inte blev någon rusning, men det negativa att de fyra första kilometrarna gick alldeles för sakta. Vilket man blir lite stressad av. Jag försökte tänka att det var nog bra att det inte gick så fort.

Men efter 4 km lossnade det något och jag fick upp farten hyfsat. Jag vågade inte stå på så hårt utan valde att trycka på när det gick utför och plant, och trippa upp med korta snabba steg i de små backarna.

När det planade ut på asfalten klockade jag in km-tider på 4.11, 4.23 osv och det kändes helt sjukt bra. Här vid 7-8 kilometer så hade jag nog kommit förbi de flesta i min startgrupp som var långsammare än mig och det skulle ta ett par kilometer innan jag hann ikapp de lite långsammare från startgrupp 2.

Första 10k passerades på 46.58, första 5k i 4.48/min och nästa 5k i 4.26/min-tempo.

Mellan 10k – 15k hade jag oförskämt roligt. Jag hann flera gånger tänka att det här var det roligaste loppet hittills (det är ju GUM på lördag) och att jag kände mig riktigt bra.

Efter 15 km

Jag hade fått tipset att om man ska ha en rimlig chans på 2.15 (= silvermedalj) så måste man passera 15k på 65 minuter. Planen var att gå ut rätt hårt och se hur långt det skulle räcka. När jag kollade klockan vid 15k och den visade på ca 1.10 så gick luften faktiskt ur mig lite.

Där och då var jag ju säker på att 2.15 var helt totalt kört, även 2.20 för den delen men att 2.30 skulle vara lätt som en plätt.

10k-15k gick förresten i 4.45/min-fart.

Jag repade mod efter ett litet tag och hakade på en kille i Nordic Trail-tröja. Lättare att ta rygg på en som verkar hålla ungefär samma fart. Vi snackade lite om tidsplanen och jag var ju medveten om att den allra värsta sträckan skulle komma nu, mellan 15-20k.

Jag hann kläcka ur mig något klämkäckt om att nu skulle jag bara springa för att det var roligt.

Det var verkligen den värsta sträckan. Jag försökte spara kraft uppför men fortsatte att stå på så fort jag kunde utför. Härlig känsla att skrika ‘håll till höger, jag passerar till vänster’ när man dundrar ner för backarna.

Men backarna knäckte mig lite granna. Kanske inte för att varje backe i sig var så jobbig, men för att det var så många. Inget flyt alls i löpningen utan det var som ett långt intervallpass där man ibland glömde att sträcka ut steget när det väl planade ut.

Jag tror det var värst mentalt faktiskt. Men jag började också känna av att magen krånglade och gjorde så att jag inte fick i mig någon energi. Jag hann tänka att jag kanske inte borde ha ätit två gigantiska bitar pizza kvällen innan…

15-20k gick ändå i 4,56-5,02-tempo (beroende på om man räknar in Grönstabacken eller inte).

Efter 20k

Här någonstans var jag rätt slut faktiskt. Kroppen svarade inte på hjärnans rätt svaga signaler, även om benen faktiskt inte alls var trötta.

Vid Grönsta låg jag på plats 1385, min högsta placering i loppet.

Jag kollade på klockan som visade 1.37 vid 20,7 km. Kunde jag snitta runt 5 min/km sista milen så var ju 2.30-målet hemma och här bestämde sig kroppen/knoppen sig för att det var just det som skulle bevakas.

Jag försökte haka på killen i Nordic Trail-tröja som sprang om mig igen, men jag lyckades inte, lite för att jag nog var tröttare än honom och lite för att det faktiskt var rätt trångt hela tiden.

Jag sprang och väntade på Aborrbacken och tappade en hel del placeringar redan innan den, och jag bestämde mig rätt tidigt för att jag kommer att ha tid att gå uppför backen. Så det gjorde jag. Det var ju en rätt lång backe och när den planade ut aningens började jag springa och försökte stå på lite.

Det är ju rätt ryckigt ett tag efter Aborren men sedan går det utför en hel del, men jag hade ju hört att Karins backe inte var någon direkt lek den heller så jag vågade inte riktigt andas ut.

20-25k går i 5.31/km-tempo. Jag tror att mina nedförslöpningar räddar dagen, för i de långa backarna nedför står jag på som en galning och det tog ibland en stund innan jag saktade av och återgick till mitt trötta tempo. Jag håller koll på km-tiderna nu och försöker hålla dom runt 5 min men det är svårt när det är backigt så jag struntar i att kolla ibland.

Jag håller däremot koll så att jag inte saktar av för mycket. Karins backe blir återigen en skön promenad men sedan försöker jag sträcka ut nerför sista kilometrarna. Men det kvittar ju lite om man springer in på 2.26 eller 2.28 så jag tar det lite lugnt.

När jag står på för fullt nerför i de sista backarna hinner jag tänka att om mina vader skulle få för sig att krampa nu, så kommer jag att glida som en säl nerför hela backen. Men faktiskt inte en enda krampkänning på hela loppet, och uppför backarna är det klart att benen kändes tunga men det var absolut inte benen som var slut.

Sista 5k går aningens snabbare än föregående, 5,25-tempo.

Klockar in sista milen (20,7-30,3) på cirka 51 minuter.

Mål

Det är ändå underbart att närma sig mål med så många människor som hejar på och jag spurtar (nåja) trots att det inte finns någon anledning.

officiell-tid

2.28.14 blir den officiella tiden men just i mål orkar jag inte bry mig. Placering (totalt) blir 1527. Jag tappar alltså 150 placeringar på sista milen.

Jag tror på allvar att jag ska tuppa av, att om jag stannar så svimmar jag. Jag tömmer flera glas vatten och sportdryck och jag skickar i mig en halv banan men jag vågar fortfarande inte stanna eller sätta mig ner, även om kroppen skriker efter vila.

Jag ser en gäng vilstolar uppställda och jag styr näsan dit men då ser jag Erdingers bar med alkoholfri öl. Jag tar ett stort glas öl och letar upp en ledig vilstol. Godaste ölen någonsin…

Först där och då, efter 5-10 minuter när pulsen lagt sig, ser jag hur skitig jag är. Skor och strumpor är helt täckta av ett mörkt damm och jag inser att mitt ansikte är förmodligen en salig blandning av damm, salt och svett.

Mattias går förbi så vi hinner snacka lite (what are the odds?). Jag har passerat honom någonstans på vägen, men ingen av oss har sett det. När jag tittar på våra tider så ser det ut som jag har passerat Mattias efter Grönsta backe någonstans.

Efter att jag har fått dricka upp min öl och vila mig lite så känner jag mig rätt ok och påbörjar vandringen tillbaka mot Lidingövallen.

Vid utlämningen av överdragskläderna så går jag och spanar efter Patrick och Genevieve men de hittar mig först. Patrick kommer med min påse och en chia-dryck i handen. Magiskt!

Näring och utrustning

Timmarna innan start så konsumerades det en banan, ett äpple och 50 cl Tailwind. Jag var kanske aningens för mätt i starten, förmodligen hängde det kvar sedan kvällen innan.

Jag drack sportdryck på alla stationer, ibland även ett glas vatten. Magen klarar sportdrycken, det är mest smaken man tröttnar på. Men jag hade som sagt känslan av att kroppen inte tog till sig energin tillräckligt fort. Dålig känsla. Jag bar inte med mig någon egen energi eller dryck.

Jag sprang i mina Saucony Kinvara 7, den officiella Lidingöskon. Jag fattar ju varför Lidingövarianten är mörkgrå, för det var mina gröna skor också efter målgången. Skorna passade perfekt, visst, aningens mer grepp här och där hade varit fint, men de satt som en smäck även när jag stod på utför. Inga blåsor, ingen ömhet i fötterna.

Idag är ju vaderna löjligt stela, men det vore väl konstigt annars. Låren däremot är bra, det tackar vi nog Kroatiens berg för.

Polar M400-klocka, Asics kompressionsstrumpor, Nike Combat-kalsonger, långa Nike-shorts och Nikes löpartröja. Såklart var Inov-8-ultra-kepsen på. Oklart varför.

Lärdomar

Nå, om jag springer igen, vad ska jag göra annorlunda? Och vad fungerade?

Jag ska absolut se till att hamna i startgrupp 2 och se till att vara långt framme när det smalnar av. Nu var jag i startgrupp 3. Oerhört stressande, trångt och smalt att springa förbi delar av två startgrupper på de extremt smala spåren.

Jag måste lista ut en bättre matladdning kvällen innan, även om pizzan är fantastiskt god så kanske jag ska hålla igen på mängden.

Jag ska inte sitta och jobba med diverse grejer till efter midnatt nästan varenda kväll samma vecka. Sömn är bra och det kanske inte räcker med 1-2 nätters bra sömn. Samt inte ha en fullt så stressig dag, dagen innan.

Jag kanske ska fundera på att ha med mig egen energi på vägen, som gel eller småflaskor med Tailwind. Känns lite meckigt, men det kan ju rädda en om energin känns dålig. Om inte annat mentalt.

Jag krampade inte och jag slog inte sönder låren i nedförsbackarna, så taktiken att stå på där var rätt. Lite överraskad faktiskt, för jag stod verkligen på. Det är ju dessutom ‘bara’ 30 kilometer, så elektrolyter och magnesium ska inte vara nödvändigt. Även om jag säkrade med en Resorb Sport till frukost.

I efterhand så vet jag också att jag hade kunnat köra hårdare uppför backarna sista milen, det var bara huvudet som satte stopp. Mitt sedvanliga rationella tänkande såg 2.30 som målet och anpassade farten efter det.

Nästa gång kommer jag att satsa stenhårt på 4.20-tempo första 15k, sedan ta nästa 5k som en berg- och dalbana och sedan skita i vad kropp och knopp säger sista milen och bara stå på. Det vore ju fint att knäcka den där 2.15-gränsen, men då måste jag nog bli rätt bekväm med 4-minuterstempo och det är jag verkligen inte idag.

Men kan jag skala av 19 sekunder per kilometer och gå på 4.20-tempo första 15 och sedan 4.56-tempo sista 15 så… Vilket just nu inte alls känns så troligt.

5k-tider karta-over-lidingoloppet

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Kanske. Kanske inte. Jag höll genomgående något högre tempo trots backarna, men jag har också avverkat 70 mils träning sedan i början av juni. Det kanske var mentalt jobbigare, eftersom det var så mycket ryckigare.

Vi kan dock konstatera att det var sjukt jobbigt.

Inför Lidingö-loppet 2016

Imorgon är det premiär för mig när det gäller att springa Lidingöloppet. Jag hade turen som vann en startplats av SEAT och min motivering till varför jag ville vinna var:

Det sägs att Lidingöloppet är jobbigare än Stockholm marathon så det vore skoj att testa om det verkligen är så!

Jag satte tidigt målet till 2.30, dvs snitta typ 5.00 min/km men om benen och lungorna och hjärtat känns pigga så kanske jag går för 2.15. Kommer man in under 2.15 får man nämligen en silvermedalj. Det innebär ca 4.30 min/km vilket är rätt mastigt i 3 mil backig terräng.

Men vi sprang ju massor av höjdmeter i Kroatien och jag har tränat rätt mycket backe de senaste veckorna och det verkar som om benen ska orka.

Det som oroar lite är att jag inte sovit speciellt bra den här veckan, mest på grund av för mycket jobb (både privat och vanligt).

Men formen är på topp, även om fokus och förväntningar mer är riktade mot Gotland Ultra Marathon nästa helg.

Ultra-satsning

Jag har haft en kategori på bloggen sedan urminnes tider som heter Milen. Sedan 2011 i alla fall. De första åren är det lite sporadiska uppdateringar om mina försök att springa.

I början av 2012 sammanfattar jag 2011 med att jag sprungit 26 kilometer. Totalt.

2013 anmälde jag mig till Göteborgsvarvet och det tog långt över två timmar. 2014 sprang jag totalt 500 km. 2015 nådde jag för första gången mitt årsmål, som då var 1000 km. 2016 kommer årsmålet på 1200 km att slås om bara några veckor.

I maj sprang jag skitfort, i början av juni spontansprang jag mitt första marathon och var nog i mitt livs form. Sedan tog det stopp ett par veckor, och hela sommaren hade jag ingen fart alls i benen, men jag hade distanserna. Klockade in på 200 km i juli, 186 km i augusti och hittills i september har jag 150 km.

För när milen började hopa sig i somras och jag för första gången sprang längre än en mara (Fårö runt) så började jag på riktigt intressera mig för sporten ultralöpning. Jag läste (som så många andra men mycket senare) Born To Run och har sedan dess börjat lyssna på trail- och ultrapoddar, läst om Scott Jureks framfart, följt en del lopp via webben och så vidare.

När jag för ett par veckor sedan följde Mimmi Kotkas framfart i CCC (101 km) och sedan kollade live när vinnaren av UTMB (171 km) gick i mål, så väcktes tanken. Det vore ju helt galet kul att någon gång springa sådana här lopp.

När sedan en löparkompis i Gotland Trail Run genomförde Ultravasan och rapporterade att det var lättsprunget (inga fjäll!) och att stämningen och atmosfären var underbar så började en lös plan formas i huvudet.

Den första delen, 2017, är ‘lätt’. Det är att genomföra Ultravasan 90 km. Anmälan är öppen nu!

Om det går bra, och träningen går fortsatt bra, vore det skoj att testa lite mer backar. Det finns två olika lopp som går mellan Nikkalaukta och Abisko, cirka 107 km. Så det kanske vi tar 2018.

Om man samlar på sig lite poäng och man tränar riktigt duktigt (och sparar pengar) så borde väl UTMB CCC gå att få till?

Och om man samlar ännu mer poäng, tränar ännu mer och sparar ännu mera pengar, så borde UTMB 2020 inte vara helt omöjligt?

Jag fattar givetvis att det för det första krävs rätt mycket för att få till den planen men jag är också så pass vis att jag fattar att det gäller att ta det ett steg i taget. Så Ultravasan 2017 ska det bli. Så är det bara.

Så därför är det dags för en ny kategori på bloggen. Ultra.

Närmast är planen Lidingöloppet nästa lördag. (Tack SEAT för startplatsen!) Målet är 2.30 vilket inte alls känns omöjligt. Jag blir dock inte ledsen om jag missar målet.

Helgen efter det är det Gotland Ultra Marathon. Det kommer att bli fantastiskt roligt. Målet är att ha skoj, njuta, slå personligt längdrekord (det förra är på 45 km) och försöka snitta 6 min/km genom hela loppet. Men det viktigaste är att genomföra loppet.

Efter det är det bara vanlig träning som gäller och planen är att skruva upp frekvensen ordentligt. Inte till varje dag, men nästan. Hittills har jag sprungit 10-15 km två gånger på vardagen och sedan 20-25 km under ett helgpass. Ska försöka springa 10 km nästan varje dag, plus 1-2 riktigt långa pass på helgerna.

Jag kanske ska fortsätta att äta lite bättre också. Skära ner på processat kött, skippa så mycket bröd och sötsaker som möjligt och bli allmänt lite mer noggrann.

Fårö runt med GTR – 2016

När vi sprang runt Fårö så tänkte jag ofta på att det här, det ska jag ha med i blogginlägget. Nu har det dock hunnit gå ett par månader och minnena börjar vackla lite. Men här är det jag kommer ihåg i alla fall.

Efter en tidig avfärd för att hinna fram innan de långa köerna till Fårö-färjan började så samlades vi vid Broa färjeläge på Fårö. Det smordes in fötter (och andra kroppsdelar) med vaselin och liknande, det fylldes på flaskor och det snackades lite medan vi väntade på patrullen som lämnade bilen med all packning vid Fårö fyr.

Klockan 10 sprang vi iväg, Mattias, Magnus, Tony, Jonny, Mikael och jag. Johan var med på cykel. Första delen var verkligen rakt ut i spenaten. Målet var att hålla sig till strandkanten i möjligaste mån och det gjorde vi. Det innebär ju att man ibland får vända, att man ofta får klättra över staket och grindar och att man ibland får navigera bland en massa får.

Den första delen, fram till lunchstoppet vid Lauter, bjuder på blandad terräng. Det är gräs, klappersten och och småvägar. Det var redan här riktigt häftig natur med klippformationer och stora vidder och givetvis raukarna vid Gamle Hamn.

Vid Lauters hamn så tog vi lunch, efter cirka 17-18 km. Det var gott! Jag hade en wrapp med ägg, skinka och avokado. Plus en del nötter. Här kunde vi också fylla på med vatten eftersom det redan hade gått åt en hel del i värmen.

Sedan var det mer klappersten och raukområden bort mot Digerhuvud och faktiskt även en del asfalt mot Langhammars och förbi Helgumannens fiskeläger.

Det började bli väldigt varmt och när vi kom till Norsholmen så diskuterades det om vi skulle skippa att springa ut på den. Vattnet hade börjat sina för en del också och eftersom vi som inte var med förra året hade fått lite felaktiga uppgifter om längden på dagens etapp så var vi tveksamma, så vi skippade Norsholmen. Det var ungefär en mil kvar men vi trodde att det var två mil.

Nästa år så tar vi Norsholmen också.

Det fina med att springa längs med vattnet på det här sättet är att man hittar vikar och stränder man inte visste om. Efter Norsholmen och innan Ekeviken ligger till exempel en liten strand med helt fantastisk vit sand.

Vid Ekeviken började vattnet sina för de allra flesta och vi började bli sega i ben och huvud. Det hela avhjälptes genom att en vänlig stugägare bjöd på friska klart vatten och att Johan cyklade iväg till Sylvis och köpte bullar och läsk.

Tyvärr så hade jag överlag svårt att äta efter lunchen, jag jobbade igenom ett par gelblocks men litade på att min Tailwind skulle klara mig i mål. Men läsken gick ner, och den tog mig nog i mål.

När vi kom ner på Nors Aurar så visste man ju att det var nära till mål. Det är en lång strand med det var faktiskt riktigt härligt att springa längs med vattnet sista biten. Det var också härligt att kliva över 42.2 kilometer för första gången.

Kvällen

Framme vid fyren så reste vi tälten, drack öl, badade, grillade, drack ginger beer och kanske en öl till. Fantastiskt trevligt. Jag var dock trött och gick och lade mig rätt tidigt.

Dag 2

Det regnade en del på morgonen så vi fick steka bacon och göra äggröra i entrén till tältet, men det gick bra. Det var mulet men varmt och precis klockan 10 när frukosten var äten, tälten packade och skorna knutna så slutade regnet.

Johan G hade anslutit på kvällen och var med på etapp 2, Mikael och Jonny lämnade oss.

Men det var väldigt stela ben som travade iväg på klapperstenen runt udden. Inte blev det bättre av att det först kom fantastiska stranden Skala sand och sedan Sudersand. Men efter lite stretch och mer löpning så mjuknade vi.

Efter sandstränderna blir det lite mer blandad löpning med en hel del skogsvägar och här och där lite sten. Det var ont om ställen att fylla på vatten, lite på grund av att det råder vattenbrist och/eller bräckt vatten i kranarna på många ställen. Till slut blev det inköp av vatten på flaska vid Körkmacken och sedan stannade vi för lunch.

Blev lite enklare lunch i form av någon sorts energybar, nötter och liknande. Modet var dock gott och Mattias underhöll oss med Spotify och sina favoritlöparlåtar.

Vi drog vidare och själv kände jag att det ibland var lite väl trögt men det släppte efter ett tag faktiskt, men den vikande formen som funnits hela juli gjorde sig påmind.

Det var fräckt att passera lite gamla bunkers och Ingmar Bergmans hus. Vilka ödelandskap, liksom.

Sedan var det runt fågeludden och Johan drog iväg med cykeln för att handla läsk till ankomsten. Här började Magnus, Mattias och Tony dra upp tempot när det bara var några kilometer asfalt kvar. Jag hakade på ett tag men såg inte riktigt vitsen med att ta i.

Väl framme i Broa drack vi läsk, badade våra ömma fötter och blev fotograferade av kioskägaren. Det blev totalt 45 km + 35 km = 80 km.

Nästa år kommer vi att ta Norsholmen och under dag 2 finns det utrymme för att springa ännu närmare kusten.

13686492_1272000669476794_1674143936165607365_n

7 fiskelägen och 2 uddar – 2016

DCIM136GOPRO

Jag tänker att det inför nästa års upplaga av 7 fiskelägen och 2 uddar är bra med en liten rapport om årets lopp så jag vet vad vi gjorde rätt och fel.

Efter lite logistikövningar som det alltid blir när man startar på ett ställe och går i mål på ett annat så var vi klara för genomgång och start i Ljugarns hamn. Vädret var lite kyligt, mulet och blåsigt så man frös lite när man stod och väntade på start.

Jonny och jag bildade laget GTR 3 och startade klockan 10.20. Efter 15 sekunder så insåg vi att inte skulle komma att frysa under loppet.

Ljugarn – Vitvärs fiskeläge

Första sträckan är väldigt kort och lätt, vi sprang helt enkelt stora vägen och vek sedan ner på en stig som ledde till strandvägen som gick hela vägen fram till första kontrollen.

Vitvärs fiskeläge – Sjausters fiskeläge

Om första sträckan är kort och lätt så är andra sträckan betydligt längre. Vi fortsatte på vägen som efter parkeringen vid Folhammars raukområde övergår till skogsväg och försökte sedan hålla oss så nära stranden som möjligt men utan att springa alldeles för mycket i den tröga sanden.

Sjaustru strand är väldigt lång och fin och vi var nere och kände på strandbrynet vid ett tillfälle men det var alldeles för mjukt så vi höll oss uppe i skogskanten istället.

Andra kontrollen satt längst ut på piren vid Sjausters fiskeläger.

Sjausters – Grynge

Till Grynge gjorde vi ungefär samma vägval som på sträckan innan. Började på en stig och höll oss på så fast mark som möjligt och så nära vattnet som möjligt. Inga större problem faktiskt.

Grynge – Sysne hamn

Här fick man i alla fall klura lite på vägvalen. Vi valde skogsvägen mot Sandviken eftersom det var lite jobbig terräng nere vid vattnet. Det kan vara så att vi hade lite för trevligt och för bra flyt, för jag tror att vi sprang lite för länge på skogsvägen innan vi vek ner mot stranden.

Efter skogsvägen så höll vi oss som vanligt nära vattnet men på fast mark.

Framme vid själva badstranden så var det väldigt lättsprunget uppe på ‘banken’ men vid den lilla bäcken vek vi ner på stranden som även den var väldigt lätt att springa på. Väldigt härligt faktiskt.

Efter ett tag får man vika upp på vägen ner mot Sysnes fiskeläger. Där passade vi på att fylla på med lite vatten i pumpen som står där.

Sysne fiskeläge – Sysne udd

Kortaste sträckan. Kontrollen ligger längs med vägen.

Sysne udd – Kumlet vid Kuppen

Längsta sträckan? Tråkigaste sträckan? Asfaltsväg och sedan vek vi av längs med havet på en lång skogsväg som sedan gick över fina klippor runt udden och fram till kontrollen. Enkelt vägval tycker jag.

Kumlet – Herrvik, pir 1

Här blev det knepigare men eftersom vi var lite trötta vågade vi helt enkelt inte chansa. Vi har heller inte sprungit här förut så vi valde att leta upp vägen som gick ner till Herrviks hamn, för att sedan så tidigt vi vågade vika ner mot piren. Många valde istället att springa runt udden och leta sig ner mot hamnen. Så gör vi nog nästa år.

Herrvik, pir 1 – Herrvik, pir 2

Här består vägvalet av att antingen simma ca 100 meter mellan pirarna eller springa runt. Jag hade kollat på sträcktiderna från förra året och sett att man förlorade i snitt 4 minuter på att springa runt. Jag är ingen simmare och jag var lite osäker på hur jag skulle reagera på det kalla vattnet och på löpningen efteråt, så vi sprang.

I år var det mer röjt runt andra piren, så man tappade i snitt 3 minuter på att springa. Väl värt. Hörde att en del som simmat hade fått kramp när de kom i land.

Herrvik – Färse fiskeläge

Efter Herrvik, när vi skulle upp på Grogarnsberget började det gå långsammare för oss. Lite osäker på var strandvägen gick så sprang vi några meters omväg. Sedan var det egentligen bara att följa vägen runt berget tills man kommer till det lilla fiskeläget. Jag tror ingen väljer att snedda rakt över berget faktiskt.

Färse – Katthammarsvik

Likadant här, jag tror ingen valde att gena över hagar och sankmarker utan här följer man nog enklast vägen hela vägen in till Katthammarsvik, och så viker man ner mot stranden där det är lämpligt.

Sammanfattning

Vägvalen var rätt bra överlag, med tanke på att vi sprang för första gången. Dessutom var väl varken Jonny eller jag så bra på det här med kartläsning. Jag tror att vi kan kapa 2-3 minuter, eller kanske till och med 5, på att springa mer rakt på här och där.

Det var ett skoj lopp, varierande terräng och mycket att se. Som vi sa när vi var trötta, det finns mycket värre och tråkigare löprundor att vara trött på.

Vi sprang i mål på 3.19 vilket var lite vad vi hade hoppats på, även om vi satte maxgränsen på 3.30. Det var medvind stora delar av vägen och många som sprungit tidigare förbättrade sina tider med 15-20 minuter.

Det avslutande badet i 16°C kallt vatten var uppfriskande.

Gott om snacks och annat fanns vid mål, bra arrangerat av Torbjörn Sköldefors.

Här är Strava-aktiviteten.

Här finns rundan inritad på RunnersApp.

Här hittar du resultat, bilder och mer information om loppet.

Min marathon-debut

Så var det avklarat. Min spontana medverkan i Stockholm marathon. Som jag tidigare har nämnt här och här, så bestämde jag mig rätt sent. Här kommer berättelsen om hur det gick.

Skärmklipp 2016-06-05 12.24.42

Sammanfattning

För en lång och detaljerad redogörelse, läs efter sammanfattningen. Men i korthet…

Runt den 19 maj kom jag på tanken att jag ville springa Stockholm Marathon. Efter ett par dagar fick jag en startplats av en bekant så då var det ingen återvändo.

I starten kändes det riktigt bra och jag valde att trycka på lite. Den fina känslan höll i sig fram till ungefär 22 km då jag fick en liten svacka. Kanske för att det var så dödstråkigt runt Gärdet men också för att jag fick kryssa ordentligt för att springa om de som hade startat 10 minuter tidigare.

Men mellan 25-35 km kändes det genast mycket bättre. Rent av bedrägligt bra. Visst började km-tiderna krypa upp några sekunder men jag höll fortfarande fart för att komma in runt 3.30.

Men vid 35 km kom den. Väggen. Inser nu i efterhand att jag aldrig har varit så trött i hela mitt liv. Krafterna var helt slut och jag fick börja gå vid vätskestationerna. Jag sög i mig all energidryck och Dextrosol jag kunde hitta.

Trodde aldrig att den äckliga Torsgatan skulle ta slut.

Trodde aldrig att Odengatan skulle nå fram till Odenplan.

Men det gjorde den och sedan lättade det lite granna i alla fall, trots lite krampkänningar.

Väl inne på Stadion lyckades jag till och med ta i lite, men jag var tom på både energi och känslor direkt efter målgång.
Jag insåg ju att tiden faktiskt var helt ok för att vara första gången och för att vara mig. Så efter ett tag kom den, lyckan. Stoltheten.

Många vittnar om någon sorts depression efteråt, antingen för att man nått sitt mål eller för att man missat det. Nu hade jag ju ingen längre uppladdning och jag genomförde loppet rätt bra. Så nu i efterhand, när tröttheten i benen har släppt, så är jag sugen på nya utmaningar och nya lopp. Även om det kan dröja innan det blir en ny mara.

3.35.07 blev den officiella tiden.

Disclaimer: Även om jag bestämde mig lite spontant så var jag inte otränad. Jag springer mellan 25-35 km i veckan. Jag vill verkligen inte rekommendera någon att otränad springa ett marathon för det vore direkt livsfarligt.

Den långa versionen

Uppladdning

I söndags, helgen innan, sprang jag 25 km i den fart, 5 min / km, som jag tänkte försöka springa i. Det gick tungt. Under veckan försökte jag få till bra med sömn men en dagsutflykt till Halland och en AW med jobbet kanske inte passade in perfekt.

Jag laddade på med mer mat, mer kaloririk mat, än vanligt och jag kanske inte höll igen på sockerintaget direkt.

Överlag kändes det inte jättebra inför lördagen men överresan till Nynäshamn med båten gick utmärkt och när jag kom fram till Patrick och Genevieve så bjöds jag på hemmagjord smarrig pizza.

Race day

Jag sov väldigt gott och åt en rätt normal frukost. Drack en hel del kaffe och försökte fylla på med lite vatten. Jag blandade en halvlitersflaska med Tailwind som jag smuttade på fram till start. En halv banan blev det strax innan start också.

Vi hängde ett gäng gotlänningar vid Östermalms IP och jag tror de flesta av oss var mer eller mindre nervösa. Eller laddade. Rikard och jag startade i samma grupp så vi höll ihop tills starten gick. Alltid skönt att ha någon att hänga med tills startskottet går.

Starten

Vi startade 12.10, det vill säga 10 minuter efter första starten. Vi såg till att ligga längst fram i starten, eftersom tempot inte skulle vara så högt misstänkte vi. Snabbaste farthållaren i vår grupp var för tiden 3.45.

Det är en skön känsla att bara släppa alla nervositet och veta att man har förberett sig så gott man kan, att man tre minuter innan start inte kan påverka så mycket mer än att se till att skorna är knutna och att klockan är redo.

Min taktik innan loppet var att känna efter, njuta och inte försöka jaga tider. När det på själva dagen kändes så bra så bestämde jag mig för att gå ut i runt 5 min / km och sedan känna efter hur länge det skulle hålla.

Precis efter starten så märkte jag att det var bara 30-40 löpare, max, framför mig, så ner till Strandvägen var det väldigt gott om plats och riktigt skönt att springa. Men redan nere på strandvägen började vi komma ikapp de riktigt långsamma som startat 10 minuter innan oss.

Första 5 km

Starten var ju utanför Östermalms IP på Lidingövägen, sedan sprang man ner på Valhallavägen, förbi radiohuset och ner på Strandvägen. Så långt var det väldigt lugnt och skönt som sagt och gott om publik som hejade på. Men ju längre jag sprang, desto mer folk kom jag ikapp, och ibland blev det väldigt trångt.

Vid Kungsträdgården och på Skeppsbron öppnades det upp lite och jag kom in i ett rätt bra tempo. Första 5 km passerades på 23.47.

5-10 km

Jag hade laddat upp med två små (2 dl) flaskor. I den ena hade jag Resorb Sport med magnesium och i den andra Tailwind. Det kändes väldigt bra att ha egna flaskor med och jag kunde med gott samvete hoppa över 1-2 vätskekontroller. Men annars försökte jag dricka vid varje station.

Ner på Södermälarstrand blev det lite mer kryssande men det fortsatte att rulla på bra bort mot den beryktade Västerbron.

Men jag tror att mina löprundor upp för färjeleden har givit resultat för jag tyckte inte det var speciellt jobbigt. På plats på Västerbron fanns Martin med glada tillrop!

Nerför är alltid skönt och man kan ta ut löpsteget lite och låta det rulla på. Norrmälarstrand var dock väldigt trång men 10 km passerades på 48.17 (5-10 km på 24.30) och skulle jag orka fortsätta i detta tempo så var 3.30 som sluttid ingen omöjlighet.

10-15 km

Jag tror minsann att Jesper från en Facebook-grupp jag är med i (som faktiskt heter Löparpepp) stod på Norrmälarstrand och hejade och det stärker alltid att höra sitt namn.

Det började bli lite varmt och jag blötte ner tygstycket jag hade på huvudet och jag sprang igenom alla duschar jag hittade. Oerhört skönt att kyla ner sig. Här var resorben uppdrucken vilket var lite skönt för den smakade lite för mycket för att det skulle vara gott.

Efter Vasagatan svänger man ju upp på Torsgatan (tror jag) och här börjar det absolut jobbigaste uppförslutet. Jag känner igen sträckan från halvmaran och på första varvet kändes det rätt ok. Men det känns som om Vasaparken och Odengatan ligger väldigt långt borta.

Väl över Odenplan så börjar ett litet nedförslut och en bit efter Sveavägen passerades 15 km på 1.12.47 (10-15 km på 24.30) så jag höll exakt samma tempo som innan.

15-20 km

Någonstans i huvudet började det ju gnaga lite i mig att det kanske gick för snabbt. Vid ett par tillfällen kom jag ikapp farthållare från de som startade 10 minuter innan och jag funderade på om jag skulle haka på dom ett tag för att vila mig lite. Men nej, det kändes för bra.

Det som också kändes bra var att jag tänkte att nästa gång jag springer här så är jag nästan i mål.

Men annars var det lite småtrist här. Karlavägen, upp Sturegatan och sedan Valhallavägen bort till Radiohuset. Vid Radiohuset var även min andra flaska uppdrucken och nu fick jag förlita mig på vätskekontrollerna. Jag hade hittills bara sprungit förbi en eller två och jag tänkte inte missa någon mer.

Ut på Gärdet var det rätt trist faktiskt.

20 km passerades vid 1.37.42 och de senaste 5 km gick på 24.55. Något långsammare än tidigare alltså.

20-25 km

Strax efter att 20 km passerats fanns en stor portal som markerade 21.1 km, dvs en halvmara. Den passerades på 1.43.13. Här är det ju värt att påpeka att jag 2014 sprang Stockholms halvmarathon på precis under 1.43.

Här åt jag också lite saltgurka. Det var väl det roligaste som hände på den här sträckan. Det är såklart väldigt glest med publik när man springer ut längst ut på Gärdet och runt 22-25 km var det riktigt segt och jag undrade om jag skulle behöva sakta av ordentligt.

25 km passerades på 2.03.16 och sista 5 km gick på 25.34, alltså helt klart långsammare än tidigare.

25-30 km

Det fortsatte att vara rätt segt att springa på Djurgården men däremot så fick jag nya krafter efter 25 km. Det började kännas riktigt bra och jag kunde börja springa om de som var lite långsammare. Räddningen var lite att det fanns gott om musik här ute som piggade upp.

Det kändes fint in på Strandvägen för här kom jag ikapp ytterligare en farthållare från den tidigare startgruppen och jag saktade ner i trängseln som alltid följer farthållarna. Men vid Kungsträdgården kubbade jag om och ut på Skeppsbron.

Här passerades 30 km på 2.28.47 vilket gav ett litet litet litet hopp om att klara 3.30. Om jag orkade hålla samma tempo ungefär. Sista 5 km gick på 25.31 så även fast jag kände mig fräsch så ökade inte farten alls.

30-35 km

Strax efter 30 km och precis innan Slussen hörde jag mitt namn igen och där såg jag syster med familj. Oerhört peppande inför den lilla stigningen innan man kommer ner på Södermälarstrand igen.

Det kändes oförskämt bra och jag var helt inställd på att hålla 5-tempo tills jag sprang in i väggen. Jag visste också att jag här någonstans skulle slå mitt personliga längdrekord. Jag hade tidigare sprungit max 32 kilometer.

Uppför Västerbron kändes det fortsatt bra men här gör jag kanske min enda tabbe under loppet. Martin erbjuder energi (gel, bar?) och jag tackar nej. Jag tänkte på magen, men det hade förmodligen inte ställt till med något så kort innan mål.

I nerförslutet rullade jag på och jag började inse att 3.30 var kört, att även om jag mådde fint så skulle det förmodligen inte gå. Men det rörde sig inte om några stora marginaler.

35 km passerades på 2.54.41 (sista 5 km på 25.54). I teorin hade jag fortfarande en liten chans på 3.30 men jag visste nog att det inte skulle gå, med tanke på att det gick långsammare för varje kilometer.

35-40 km

Mitt på Norrmälarstrand kom den. Väggen. Smack sa det, som från ingenstans. Instinkten sa att det var lika bra att ge upp. Att kliva av. Eller att börja gå. Benen var stela, men framför allt var det orken som sa i från helt plötsligt. Jag fick börja andas djupare och snabbare, jag tog all dryck jag kom åt. Jag försökte haka på de som verkade hålla rätt tempo men det gick bara inte.

Jag hade koll på 3.45-farthållaren vilket innebar att om jag bara orkade haka på honom så var 3.35 min sluttid. Men de försvann längre och längre bort…

In på Vasagatan stod syster med familj igen, och det hjälpte mig uppför den lutningen. Men Torsgatan på andra varvet var bland det värsta jag varit med om tror jag. Så tungt. Odengatan dök aldrig upp.

Jag grabbade 3 Dextrosol-tabletter fast jag nog visste att de inte skulle hinna verka. Hela Vasaparken var en plåga och jag gick medan jag tuggade i mig tabletterna.

Efter Odenplan gick det lite bättre när det började gå nerför. Men det var fortfarande en plåga. Jag inser nu att tröttheten jag hade när jag sprang i Göteborg 2013 inte ens var i närheten av detta. Att Tantolunden uppför i halvmaran 2014 och 2015 egentligen var plättlätta.

När jag såg tiden vid 40 km så insåg jag att allt hopp om 3.30 definitivt var ute och jag kämpade för att komma ikapp 3.45-ballongerna.

40 km passerades på 3.22.26 och sista, långsammaste, 5 km på 27.45. Det vill säga, jag var helt slut.

40-42 km

Strax efter 40 km högg det till i båda låren och krampen visade sitt fula tryne. Jag försökte stretcha lite, påhejad av snubbe med ölburk i handen. En sista slurk sportdryck, eller om det var vatten, och sedan bet jag helt enkelt ihop. Det var tungt uppför (visst var det uppför) Sturegatan och jag blev omsprungen av många. Å andra sidan hade sjukvårdarna tyvärr fullt upp med många som kroknat helt i värmen.

Mattias ord, som verkar vara något sorts Ultra-ordspråk, om att det gör lika ont att springa som att gå, betydde i det här läget ingenting…

Målgången

Jag hade gett upp hoppet om tiden, eftersom jag visste att målet på 3.45 var säkrat. Här var det rent pannben och jag kände att jag ändå ökade farten lite. Jag tänkte på Rikards kloka ord om att när man väl är i mål behöver man inte springa en meter till.

Precis innan Stadion står syster med familj igen och hon ropar att jag ska springa ikapp Mattias. Jag tänker att hon är galen, han startade ju 10 minuter innan och han satsade på 3.20.

In på Stadion kändes det skönt. Det kändes lätt att springa på bana. Med 200 meter kvar inser jag att det är ju det här jag väntat på. Läst om. Hört berättas om. Så jag tittar upp och ser publiken och hör hur det är ett öronbedövande jubel inne på stadion.

Så jag spurtar (nåja) i mål, precis över 3.35. Men sista kilometern verkar ha gått under 4.40.

I mål får man en medalj innan man slussas ut från stadion. Jag vill inte stanna, jag vill bara vara i rörelse och jag vill äta och dricka. Man får en vattenflaska med vatten som legat i flaskan i ett par veckor men det gör ingenting.  Jag tömmer halva flaskan i munnen och andra halvan över mig.

Jag hämtar väskan och letar upp Johan. Jag försöker få av mig chipet vilket känns som en fantastisk utmaning. Jag hittar kaffe och bulle och jag tar ett sista glas sportdryck och lovar mig själv att inte dricka sportdryck på flera månader.

Slut

Jag är så trött sista 7 km och efter mål att jag inte orkar vara stolt eller glad. Men efter 15 minuter känner jag att kroppen mår rätt bra, benen är visserligen stela men jag har inte ont. Fötterna är möra men inte trasiga. Valet av sko var rätt, Kinvara 7 är fantastiska asfaltsskor med gott om plats för tårna. Mina Pegasus 32 hade förmodligen trasat sönder tårna.

Jag hade inte ont någonstans. Vid något tillfälle under loppet värkte det i ryggen, utför gjorde det lite ont i vänster trampdyna. Men det försvann och knäna höll, fötterna likaså.

Det som gör att jag känner mig nöjd till slut är att jag känner att jag gav nästan allt. Att missa 3.30 med 5 minuter är såklart trist men det var min första mara och jag hade aldrig sprungit så långt tidigare. Men jag hade inte orkat gå för det.

Efter ett tag så kommer nöjdheten, när man fått i sig lite dryck och ätbart. Jag klarade en mara. Jag inte bara klarade den, jag gjorde en för mig fantastisk tid på 3.35.07. Väggen kom ju inte förrän efter 35 km.

Jag suger i mig av alla lyckönskningar som kommit via SMS och Facebook och alla grattis och bra jobbat som kommit efter målgången.

Love ringer upp och gratulerar.

Jag känner på en gång att det här kommer jag att göra om. Men inte ännu på ett tag. Jag känner att 3.30 inte alls är omöjligt för jag tänker att om jag inte hade lagt så mycket energi på att springa om folk hela tiden de första 20-25 kilometrarna så hade jag kanske orkat hålla tempot ännu längre tid.

Jag känner att om jag hade optimerat träningen lite mer inför det här, med mycket längre framförhållning, så hade ytterligare någon minut kunna kapas.

Jag känner mig lite mallig. Det är inte alla som kan springa ett marathon. Jag känner att Gotland Ultra Marathon inte kommer att vara något problem om jag kan fortsätta hålla den här formen.

2016-06-04 17.14.32Polar-appens sammanfattning.

 

2016-06-04 18.48.27De officiella mellantiderna.

2016-06-04 20.37.58-2Hamburgaren på båten på väg hem.

2016-06-04 23.30.04Diplom jag fick från Love!

Skärmklipp 2016-06-05 08.45.51 Skärmklipp 2016-06-05 08.46.22Andra gotlänningar som sprang.

Skärmklipp 2016-06-05 12.26.10

Det här med marathon på lördag

Att spontananmäla sig till ett marathon kan vara det dummaste jag gjort. Känner jag nu.

Det är ju kul att utmana sig och så.

Jag börjar på allvar bli lite orolig för värmen. Just nu visar prognosen på runt 14 grader och mulet, och det vore ju fint. Men hela veckan fram tills dess ska ju bli riktigt varm och det finns ju en överhängande risk att värmen stannar en extra dag.

Jag har märkt att jag ibland är lite mer känslig för värme än vad jag vill erkänna. Nu när jag mäter med pulsmätare så ser jag ofta att efter 12-15 km i varmt väder så börjar pulsen gå upp lite för mycket.

Igår när jag skulle somna lyssnade jag på Marathonpodden där Szalkai var gäst. De pratade mycket om energin, hur man ofta får helt slut på energi efter 30-35 km. Då går det liksom inte att fylla på heller, då är det för sent.

Men jag ska väl försöka att fylla på förråden ordentligt den här veckan och se till att jag kroppen har lite extra energi.

När man lyssnar på alla råd så kommer också tankarna på att man kanske inte är så tränad. Jag borde ha tränat mer i branta backar… Men jag har å andra sidan sprungit rätt mycket upp och ner för klinten vid Muramaris och vid Snäck och vid Högklint.

Jag borde inte ha sprungit 24 km igår. Men å andra sidan vill jag inte helt döda rytmen med att springa långpass på helgen.

Vi får se.

Nästa lördag gör jag maraton-debut

Hoppas jag. Mycket kan ju fortfarande hända.

Härom veckan hängde jag med en löparkompis på en 30 km lång utflykt på asfalt. Planen var att hålla 5 min/km-tempo och det gick ju utan problem. Så då började jag fundera. Jag kanske borde springa Stockholm Marathon i alla fall. Har inte alls tänkt tanken innan, hade siktat på något marathon efter sommaren istället.

Jag började kolla lite och vips så var jag anmäld.

Ska bara boka resa och hitta boende och sådant.

Efter 30 km-passet och efter att ha slagit personbästa på milen på tävlingen Ladingsrännet i onsdags så kände jag att formen var strålande. Men idag när jag skulle ta ett litet genrep så gick det inte riktigt lika bra.

polar24km

Jag hade lite begränsat med tid på mig så det blev inte så långt som jag först hade tänkt. Men det var lika bra det. Det var trögt som rackarns och det fick mig att ifrågasätta formen. Men jag har knappt sovit något inatt (NBA-slutspel) och jag åt lite dålig frukost för ett långlopp. Det var lite varmt. Och så vidare.

Egentligen var det inte så illa, 24 km i 5 min-tempo är ändå helt ok, men idag hade jag nog inte kunnat springa 18 km till.

Mina tankar efter dagens jobbiga pass är att:

Jag kommer inte att gå för 3.30. Det är helt enkelt dumt att gå ut för hårt. 3.45 får räcka som ett godkänt mål för min första mara och skulle det gå långsammare än så är det ingen fara. Jag vill inte pressa mig runt utan det ska vara lite skoj också.

God sömn och en rejäl frukost är superviktigt. Tyvärr verkar alla billiga hotellrum bokade så jag får hoppas att jag kan få en bra nattsömn på någons soffa eller extrasäng.

Jag tvivlar på att jag kommer att vara i så god form efteråt att jag på två timmar kan äta, duscha och ta mig levande till båtbussen. Helst skulle jag vilja gå och sova någon timme, duscha, äta fet middag och sedan bara ta det lugnt. Får se hur det löser sig. Benen kommer ju att vara helst slut, lockas inte riktigt av att sitta med dom i en buss i 40 minuter så snart efter.

Blåsor. Jag har snälla fötter men nya skorna är lite tightare vid tårna och det ger lite blåsor på några tår. Inget som egentligen gör ont, men det kan bli en liten extra grej.

På tal om extra grejer. Hade tänkt ta med telefonen. Men jag struntar i det. Jag hoppar också pulsbandet. Det får bli så enkelt som möjligt.

Nu ska jag springa snabbare

Eller i alla fall mer energieffektivt.

I fredags var jag i Solna och gjorde den analys av löpsteget som jag fick i present av Sara. Det är Fredrik Zillén på Spring Snabbare som med hjälp av kameror och en programvara som heter MotionMetrix som gör analysen för att sedan komma med massor av tips för att rätta till steget.

Först fick man värma upp och göra en första analys av löpsteget. Energiåtgången visades på en skala liknande den för kylskåp. Precis som för många andra (gissar jag) hamnade jag nere på ett rött E.

Jag hade alldeles för lång kontakt med löpbandet (marken) och även om jag lutade ‘rätt’ så landade jag för långt fram och fick för mycket bromskraft och för lite kraft framåt.

HL_74_20160513T135904_12kph_

Efter ett ‘par’ justeringar (luta framåt, fram med naveln, bak med axlarna och så vidare) så började det faktiskt ta sig och jag kom upp på ett ljusgrönt A och betygen dubblades nästan.

Vi hann göra ett sista test där jag sänkte stegfrekvensen och jag fick bättre betyg på flera punkter men lite lägre energieffektivitet.

Under och efter analysen får man med sig massor av övningar, råd och tips samt en hel del annat, som rörlighetsövningar (jag var tydligen inte så smidig) och liknande. Som jag ser det betalar man för just det, råden, den personliga analysen och de små (och stora) justeringarna.

Första testet

Igår sprang jag första rundan där jag försökte ‘fixa’ till allt det här och första insikten var att kroppen (eller knoppen) ville springa alldeles för fort när jag gjorde allt jag skulle. När muskler och kroppen inte riktigt är van så blir man såklart lite tröttare än vanligt. Men överlag kändes det bra. Det sägs att det tar väldigt lång tid att få in allt det här i muskelminnet och att musklerna kommer att göra lite ont ett tag.

Med lite vila då och då under passet så gick det faktiskt ganska snabbt igår. Jag försökte hålla stegfrekvensen runt 180 och får väl försöka att låta bli att gå över det.

Det jag hade på känn innan analysen och som jag helt klart konstaterat nu är att typ av skor påverkar löpsteget väldigt lite. Jag gjorde testet i mina Nike Pegasus 32 som har ett helt vanligt ‘drop’, det vill säga stor höjdskillnad mellan häl och tå. Jag springer likadant i dom som jag springer i mina lågdrops Kinvara7.

13254419_10153431676561394_8700467964905880375_n

Att bryta mönster

26 april. Dag 57 av blogg 100.

Ibland tänker jag att jag är bra på att bryta mönster. Att bryta invanda beteenden.

Men det är jag inte.

Visst, jag gillar att gå olika vägar till jobbet. Jag gillar att testa nya vägar att springa. Jag gillar att testa ny mat och jag köper nästan alltid nya sorters öl. Jag gillar överlag att testa nya saker. Men det är ju också ett invant beteende på sätt och vis.

Men jag är inte så bra att bryta de större grejerna. Det där med att lägga sig i tid. Äta bättre. Fokusera på vettiga saker.

Många livscoacher brukar ju ha en massa fejkade saker man ska göra och i de flesta fall är det ju bara påhitt för att man ska känna att man kan förändra sitt liv.

Men ibland är det små oväntade förändringar som gör att man kan bryta de lite större grejerna. Flytta skrivbordet. Byta ordning på sakerna man gör i sina morgonrutiner.

Saker jag borde testa, för att bryta lite mönster:

  • Att ta bort 80% av allt gluten jag trycker i mig. Det vill säga, allt bröd. Pasta äter vi inte så ofta längre, öl vet jag inte om jag vill ta bort. Ful-öl borde jag dock tacka nej till från och med nu. Men brödet… Det är så svårt. Jag älskar ju en macka eller tre. Jag älskar all mat som serveras i bröd. Hamburgare, tacos, kebab, pizza. Philly Cheeze Steak Sandwich!
  • Att sluta äta processat kött. Bort med falukorv, hot dogs, köpta köttbullar och så vidare.
  • Att sluta med chips och godis. Men det kommer nog inte att hända.

Pomodoro-metoden

25 april. Dag 57 av blogg 100.

I år har jag klivit över till lite mer långsiktiga projekt på jobbet, samtidigt som jag såklart har lite dagligt arbete kvar. Det har varit lite jobbigt att ställa om från 80% småpuckar till ca 25%.

Så jag har börjat testa Pomodoro-metoden. Eller tomat-timer-metoden som det kanske borde heta på svenska.

Från Wikipedia

  1. Decide on the task to be done.
  2. Set the pomodoro timer (traditionally to 25 minutes).
  3. Work on the task until the timer rings. If a distraction pops into your head, write it down, but immediately get back on task.
  4. After the timer rings, put a checkmark on a piece of paper.
  5. If you have fewer than four checkmarks, take a short break (3–5 minutes), then go to step 1.
  6. Else (i.e. after four pomodoros) take a longer break (15–30 minutes), reset your checkmark count to zero, then go to step 1.

Så, man jobbar med en uppgift i 25 minuter, tar sedan en paus. Sedan jobbar man 25 minuter till, med en ny uppgift, eller med samma. Osv. Efter 4×25 minuter tar man en lite längre paus.

Än så länge så går det rätt bra. Det hjälper mig att koncentrera arbetet.

Årets lopp att springa på Gotland 2016

Här är ett gäng med lopp som jag tänkte springa i år på Gotland (och resten av Sverige).

Maj

OBS! Ändrat datum!
11 maj
Lång-DM, Visby
12km.
Förra året sprang jag på 53 minuter. Ska vi sikta på 52 minuter i år?
Yes, jag sprang in på prick 52 minuter!

25 maj
Ladingsrännet, Visby
10km.
Vore skoj att slå till med en bra tid under 43 minuter.
Som jag sprang! 41.24. Med riktigt bra medvind och reservation för att banan kan ha varit 100-200 meter för kort. 

Juni

Extrainsatt (och inte på Gotland)
4 juni
Stockholm Marathon
Jag siktade på 3.45. Det bidde 3.35.07 i min premiär. Får man vara nöjd med!

Juli

6 juli
Almedalsloppet, Visby
4,2km.
Sprang på 16.44 förra året. Under 16 minuter i år?

14 juli
Virudden-loppet, När
10km.
Sprang inte förra året, men i år siktar vi på under 43 minuter.
41.58! En 17:e plats gav det.

19 juli
Jungfruloppet, Lickershamn
13km, terräng.
Har aldrig sprungit, får bli premiär i år. 60 minuter?
58.34. Jag var inte i form och backarna var alltför jobbiga. Plats 22.

23 juli
Leva-loppet, Visby
Halvmara.
Helt nytt lopp. Tung vecka, men nog borde 1.35 vara möjligt?
När loppet väl närmade sig bestämde jag mig för att sikta på personligt rekord och cirka 1.32. Men värmen och formsvackan gjorde att jag faktiskt bröt. Min första DNF.

27-28 juli
GTR Fårö runt
Egentligen inte ett lopp.
50 + 30 km.
Det blev 45 + 35 kilometer = totalt 80 km. 

September

1 september
Blodomloppet, Visby
10km.
Sprang på 42.57 förra året. 42.30?
Boom, 42.04! Kändes riktigt bra. Formen var tillbaka! 7e plats!

24 september
Lidingöloppet, Stockholm
30 km
Aldrig sprungit, men 2.30 borde väl gå?
Jobbigare än jag någonsin kunde ana, 2.28.14!

Oktober

1 oktober
Gotland Ultra Marathon, Hallshuk-Visby
ca 53km.
Blev sjuk förra året. Så i år är målet att ta sig i mål. Och snitta 6 min/km.
Det blev 5.07 och inte riktigt 6 min/km. Men en femteplats! Sjukt nöjd!

8 oktober
Run For Hope, Visby
5 km
Ett välgörenhetslopp. Ingen målsättning alls, ska springa för en god sak och för att det är roligt.

December

10 december.
Lucialoppet.
10,6 km.
Förra årets premiär gick på 45.32. I år går jag på under 44 minuter.