Min marathon-debut

Så var det avklarat. Min spontana medverkan i Stockholm marathon. Som jag tidigare har nämnt här och här, så bestämde jag mig rätt sent. Här kommer berättelsen om hur det gick.

Skärmklipp 2016-06-05 12.24.42

Sammanfattning

För en lång och detaljerad redogörelse, läs efter sammanfattningen. Men i korthet…

Runt den 19 maj kom jag på tanken att jag ville springa Stockholm Marathon. Efter ett par dagar fick jag en startplats av en bekant så då var det ingen återvändo.

I starten kändes det riktigt bra och jag valde att trycka på lite. Den fina känslan höll i sig fram till ungefär 22 km då jag fick en liten svacka. Kanske för att det var så dödstråkigt runt Gärdet men också för att jag fick kryssa ordentligt för att springa om de som hade startat 10 minuter tidigare.

Men mellan 25-35 km kändes det genast mycket bättre. Rent av bedrägligt bra. Visst började km-tiderna krypa upp några sekunder men jag höll fortfarande fart för att komma in runt 3.30.

Men vid 35 km kom den. Väggen. Inser nu i efterhand att jag aldrig har varit så trött i hela mitt liv. Krafterna var helt slut och jag fick börja gå vid vätskestationerna. Jag sög i mig all energidryck och Dextrosol jag kunde hitta.

Trodde aldrig att den äckliga Torsgatan skulle ta slut.

Trodde aldrig att Odengatan skulle nå fram till Odenplan.

Men det gjorde den och sedan lättade det lite granna i alla fall, trots lite krampkänningar.

Väl inne på Stadion lyckades jag till och med ta i lite, men jag var tom på både energi och känslor direkt efter målgång.
Jag insåg ju att tiden faktiskt var helt ok för att vara första gången och för att vara mig. Så efter ett tag kom den, lyckan. Stoltheten.

Många vittnar om någon sorts depression efteråt, antingen för att man nått sitt mål eller för att man missat det. Nu hade jag ju ingen längre uppladdning och jag genomförde loppet rätt bra. Så nu i efterhand, när tröttheten i benen har släppt, så är jag sugen på nya utmaningar och nya lopp. Även om det kan dröja innan det blir en ny mara.

3.35.07 blev den officiella tiden.

Disclaimer: Även om jag bestämde mig lite spontant så var jag inte otränad. Jag springer mellan 25-35 km i veckan. Jag vill verkligen inte rekommendera någon att otränad springa ett marathon för det vore direkt livsfarligt.

Den långa versionen

Uppladdning

I söndags, helgen innan, sprang jag 25 km i den fart, 5 min / km, som jag tänkte försöka springa i. Det gick tungt. Under veckan försökte jag få till bra med sömn men en dagsutflykt till Halland och en AW med jobbet kanske inte passade in perfekt.

Jag laddade på med mer mat, mer kaloririk mat, än vanligt och jag kanske inte höll igen på sockerintaget direkt.

Överlag kändes det inte jättebra inför lördagen men överresan till Nynäshamn med båten gick utmärkt och när jag kom fram till Patrick och Genevieve så bjöds jag på hemmagjord smarrig pizza.

Race day

Jag sov väldigt gott och åt en rätt normal frukost. Drack en hel del kaffe och försökte fylla på med lite vatten. Jag blandade en halvlitersflaska med Tailwind som jag smuttade på fram till start. En halv banan blev det strax innan start också.

Vi hängde ett gäng gotlänningar vid Östermalms IP och jag tror de flesta av oss var mer eller mindre nervösa. Eller laddade. Rikard och jag startade i samma grupp så vi höll ihop tills starten gick. Alltid skönt att ha någon att hänga med tills startskottet går.

Starten

Vi startade 12.10, det vill säga 10 minuter efter första starten. Vi såg till att ligga längst fram i starten, eftersom tempot inte skulle vara så högt misstänkte vi. Snabbaste farthållaren i vår grupp var för tiden 3.45.

Det är en skön känsla att bara släppa alla nervositet och veta att man har förberett sig så gott man kan, att man tre minuter innan start inte kan påverka så mycket mer än att se till att skorna är knutna och att klockan är redo.

Min taktik innan loppet var att känna efter, njuta och inte försöka jaga tider. När det på själva dagen kändes så bra så bestämde jag mig för att gå ut i runt 5 min / km och sedan känna efter hur länge det skulle hålla.

Precis efter starten så märkte jag att det var bara 30-40 löpare, max, framför mig, så ner till Strandvägen var det väldigt gott om plats och riktigt skönt att springa. Men redan nere på strandvägen började vi komma ikapp de riktigt långsamma som startat 10 minuter innan oss.

Första 5 km

Starten var ju utanför Östermalms IP på Lidingövägen, sedan sprang man ner på Valhallavägen, förbi radiohuset och ner på Strandvägen. Så långt var det väldigt lugnt och skönt som sagt och gott om publik som hejade på. Men ju längre jag sprang, desto mer folk kom jag ikapp, och ibland blev det väldigt trångt.

Vid Kungsträdgården och på Skeppsbron öppnades det upp lite och jag kom in i ett rätt bra tempo. Första 5 km passerades på 23.47.

5-10 km

Jag hade laddat upp med två små (2 dl) flaskor. I den ena hade jag Resorb Sport med magnesium och i den andra Tailwind. Det kändes väldigt bra att ha egna flaskor med och jag kunde med gott samvete hoppa över 1-2 vätskekontroller. Men annars försökte jag dricka vid varje station.

Ner på Södermälarstrand blev det lite mer kryssande men det fortsatte att rulla på bra bort mot den beryktade Västerbron.

Men jag tror att mina löprundor upp för färjeleden har givit resultat för jag tyckte inte det var speciellt jobbigt. På plats på Västerbron fanns Martin med glada tillrop!

Nerför är alltid skönt och man kan ta ut löpsteget lite och låta det rulla på. Norrmälarstrand var dock väldigt trång men 10 km passerades på 48.17 (5-10 km på 24.30) och skulle jag orka fortsätta i detta tempo så var 3.30 som sluttid ingen omöjlighet.

10-15 km

Jag tror minsann att Jesper från en Facebook-grupp jag är med i (som faktiskt heter Löparpepp) stod på Norrmälarstrand och hejade och det stärker alltid att höra sitt namn.

Det började bli lite varmt och jag blötte ner tygstycket jag hade på huvudet och jag sprang igenom alla duschar jag hittade. Oerhört skönt att kyla ner sig. Här var resorben uppdrucken vilket var lite skönt för den smakade lite för mycket för att det skulle vara gott.

Efter Vasagatan svänger man ju upp på Torsgatan (tror jag) och här börjar det absolut jobbigaste uppförslutet. Jag känner igen sträckan från halvmaran och på första varvet kändes det rätt ok. Men det känns som om Vasaparken och Odengatan ligger väldigt långt borta.

Väl över Odenplan så börjar ett litet nedförslut och en bit efter Sveavägen passerades 15 km på 1.12.47 (10-15 km på 24.30) så jag höll exakt samma tempo som innan.

15-20 km

Någonstans i huvudet började det ju gnaga lite i mig att det kanske gick för snabbt. Vid ett par tillfällen kom jag ikapp farthållare från de som startade 10 minuter innan och jag funderade på om jag skulle haka på dom ett tag för att vila mig lite. Men nej, det kändes för bra.

Det som också kändes bra var att jag tänkte att nästa gång jag springer här så är jag nästan i mål.

Men annars var det lite småtrist här. Karlavägen, upp Sturegatan och sedan Valhallavägen bort till Radiohuset. Vid Radiohuset var även min andra flaska uppdrucken och nu fick jag förlita mig på vätskekontrollerna. Jag hade hittills bara sprungit förbi en eller två och jag tänkte inte missa någon mer.

Ut på Gärdet var det rätt trist faktiskt.

20 km passerades vid 1.37.42 och de senaste 5 km gick på 24.55. Något långsammare än tidigare alltså.

20-25 km

Strax efter att 20 km passerats fanns en stor portal som markerade 21.1 km, dvs en halvmara. Den passerades på 1.43.13. Här är det ju värt att påpeka att jag 2014 sprang Stockholms halvmarathon på precis under 1.43.

Här åt jag också lite saltgurka. Det var väl det roligaste som hände på den här sträckan. Det är såklart väldigt glest med publik när man springer ut längst ut på Gärdet och runt 22-25 km var det riktigt segt och jag undrade om jag skulle behöva sakta av ordentligt.

25 km passerades på 2.03.16 och sista 5 km gick på 25.34, alltså helt klart långsammare än tidigare.

25-30 km

Det fortsatte att vara rätt segt att springa på Djurgården men däremot så fick jag nya krafter efter 25 km. Det började kännas riktigt bra och jag kunde börja springa om de som var lite långsammare. Räddningen var lite att det fanns gott om musik här ute som piggade upp.

Det kändes fint in på Strandvägen för här kom jag ikapp ytterligare en farthållare från den tidigare startgruppen och jag saktade ner i trängseln som alltid följer farthållarna. Men vid Kungsträdgården kubbade jag om och ut på Skeppsbron.

Här passerades 30 km på 2.28.47 vilket gav ett litet litet litet hopp om att klara 3.30. Om jag orkade hålla samma tempo ungefär. Sista 5 km gick på 25.31 så även fast jag kände mig fräsch så ökade inte farten alls.

30-35 km

Strax efter 30 km och precis innan Slussen hörde jag mitt namn igen och där såg jag syster med familj. Oerhört peppande inför den lilla stigningen innan man kommer ner på Södermälarstrand igen.

Det kändes oförskämt bra och jag var helt inställd på att hålla 5-tempo tills jag sprang in i väggen. Jag visste också att jag här någonstans skulle slå mitt personliga längdrekord. Jag hade tidigare sprungit max 32 kilometer.

Uppför Västerbron kändes det fortsatt bra men här gör jag kanske min enda tabbe under loppet. Martin erbjuder energi (gel, bar?) och jag tackar nej. Jag tänkte på magen, men det hade förmodligen inte ställt till med något så kort innan mål.

I nerförslutet rullade jag på och jag började inse att 3.30 var kört, att även om jag mådde fint så skulle det förmodligen inte gå. Men det rörde sig inte om några stora marginaler.

35 km passerades på 2.54.41 (sista 5 km på 25.54). I teorin hade jag fortfarande en liten chans på 3.30 men jag visste nog att det inte skulle gå, med tanke på att det gick långsammare för varje kilometer.

35-40 km

Mitt på Norrmälarstrand kom den. Väggen. Smack sa det, som från ingenstans. Instinkten sa att det var lika bra att ge upp. Att kliva av. Eller att börja gå. Benen var stela, men framför allt var det orken som sa i från helt plötsligt. Jag fick börja andas djupare och snabbare, jag tog all dryck jag kom åt. Jag försökte haka på de som verkade hålla rätt tempo men det gick bara inte.

Jag hade koll på 3.45-farthållaren vilket innebar att om jag bara orkade haka på honom så var 3.35 min sluttid. Men de försvann längre och längre bort…

In på Vasagatan stod syster med familj igen, och det hjälpte mig uppför den lutningen. Men Torsgatan på andra varvet var bland det värsta jag varit med om tror jag. Så tungt. Odengatan dök aldrig upp.

Jag grabbade 3 Dextrosol-tabletter fast jag nog visste att de inte skulle hinna verka. Hela Vasaparken var en plåga och jag gick medan jag tuggade i mig tabletterna.

Efter Odenplan gick det lite bättre när det började gå nerför. Men det var fortfarande en plåga. Jag inser nu att tröttheten jag hade när jag sprang i Göteborg 2013 inte ens var i närheten av detta. Att Tantolunden uppför i halvmaran 2014 och 2015 egentligen var plättlätta.

När jag såg tiden vid 40 km så insåg jag att allt hopp om 3.30 definitivt var ute och jag kämpade för att komma ikapp 3.45-ballongerna.

40 km passerades på 3.22.26 och sista, långsammaste, 5 km på 27.45. Det vill säga, jag var helt slut.

40-42 km

Strax efter 40 km högg det till i båda låren och krampen visade sitt fula tryne. Jag försökte stretcha lite, påhejad av snubbe med ölburk i handen. En sista slurk sportdryck, eller om det var vatten, och sedan bet jag helt enkelt ihop. Det var tungt uppför (visst var det uppför) Sturegatan och jag blev omsprungen av många. Å andra sidan hade sjukvårdarna tyvärr fullt upp med många som kroknat helt i värmen.

Mattias ord, som verkar vara något sorts Ultra-ordspråk, om att det gör lika ont att springa som att gå, betydde i det här läget ingenting…

Målgången

Jag hade gett upp hoppet om tiden, eftersom jag visste att målet på 3.45 var säkrat. Här var det rent pannben och jag kände att jag ändå ökade farten lite. Jag tänkte på Rikards kloka ord om att när man väl är i mål behöver man inte springa en meter till.

Precis innan Stadion står syster med familj igen och hon ropar att jag ska springa ikapp Mattias. Jag tänker att hon är galen, han startade ju 10 minuter innan och han satsade på 3.20.

In på Stadion kändes det skönt. Det kändes lätt att springa på bana. Med 200 meter kvar inser jag att det är ju det här jag väntat på. Läst om. Hört berättas om. Så jag tittar upp och ser publiken och hör hur det är ett öronbedövande jubel inne på stadion.

Så jag spurtar (nåja) i mål, precis över 3.35. Men sista kilometern verkar ha gått under 4.40.

I mål får man en medalj innan man slussas ut från stadion. Jag vill inte stanna, jag vill bara vara i rörelse och jag vill äta och dricka. Man får en vattenflaska med vatten som legat i flaskan i ett par veckor men det gör ingenting.  Jag tömmer halva flaskan i munnen och andra halvan över mig.

Jag hämtar väskan och letar upp Johan. Jag försöker få av mig chipet vilket känns som en fantastisk utmaning. Jag hittar kaffe och bulle och jag tar ett sista glas sportdryck och lovar mig själv att inte dricka sportdryck på flera månader.

Slut

Jag är så trött sista 7 km och efter mål att jag inte orkar vara stolt eller glad. Men efter 15 minuter känner jag att kroppen mår rätt bra, benen är visserligen stela men jag har inte ont. Fötterna är möra men inte trasiga. Valet av sko var rätt, Kinvara 7 är fantastiska asfaltsskor med gott om plats för tårna. Mina Pegasus 32 hade förmodligen trasat sönder tårna.

Jag hade inte ont någonstans. Vid något tillfälle under loppet värkte det i ryggen, utför gjorde det lite ont i vänster trampdyna. Men det försvann och knäna höll, fötterna likaså.

Det som gör att jag känner mig nöjd till slut är att jag känner att jag gav nästan allt. Att missa 3.30 med 5 minuter är såklart trist men det var min första mara och jag hade aldrig sprungit så långt tidigare. Men jag hade inte orkat gå för det.

Efter ett tag så kommer nöjdheten, när man fått i sig lite dryck och ätbart. Jag klarade en mara. Jag inte bara klarade den, jag gjorde en för mig fantastisk tid på 3.35.07. Väggen kom ju inte förrän efter 35 km.

Jag suger i mig av alla lyckönskningar som kommit via SMS och Facebook och alla grattis och bra jobbat som kommit efter målgången.

Love ringer upp och gratulerar.

Jag känner på en gång att det här kommer jag att göra om. Men inte ännu på ett tag. Jag känner att 3.30 inte alls är omöjligt för jag tänker att om jag inte hade lagt så mycket energi på att springa om folk hela tiden de första 20-25 kilometrarna så hade jag kanske orkat hålla tempot ännu längre tid.

Jag känner att om jag hade optimerat träningen lite mer inför det här, med mycket längre framförhållning, så hade ytterligare någon minut kunna kapas.

Jag känner mig lite mallig. Det är inte alla som kan springa ett marathon. Jag känner att Gotland Ultra Marathon inte kommer att vara något problem om jag kan fortsätta hålla den här formen.

2016-06-04 17.14.32Polar-appens sammanfattning.

 

2016-06-04 18.48.27De officiella mellantiderna.

2016-06-04 20.37.58-2Hamburgaren på båten på väg hem.

2016-06-04 23.30.04Diplom jag fick från Love!

Skärmklipp 2016-06-05 08.45.51 Skärmklipp 2016-06-05 08.46.22Andra gotlänningar som sprang.

Skärmklipp 2016-06-05 12.26.10

Det här med marathon på lördag

Att spontananmäla sig till ett marathon kan vara det dummaste jag gjort. Känner jag nu.

Det är ju kul att utmana sig och så.

Jag börjar på allvar bli lite orolig för värmen. Just nu visar prognosen på runt 14 grader och mulet, och det vore ju fint. Men hela veckan fram tills dess ska ju bli riktigt varm och det finns ju en överhängande risk att värmen stannar en extra dag.

Jag har märkt att jag ibland är lite mer känslig för värme än vad jag vill erkänna. Nu när jag mäter med pulsmätare så ser jag ofta att efter 12-15 km i varmt väder så börjar pulsen gå upp lite för mycket.

Igår när jag skulle somna lyssnade jag på Marathonpodden där Szalkai var gäst. De pratade mycket om energin, hur man ofta får helt slut på energi efter 30-35 km. Då går det liksom inte att fylla på heller, då är det för sent.

Men jag ska väl försöka att fylla på förråden ordentligt den här veckan och se till att jag kroppen har lite extra energi.

När man lyssnar på alla råd så kommer också tankarna på att man kanske inte är så tränad. Jag borde ha tränat mer i branta backar… Men jag har å andra sidan sprungit rätt mycket upp och ner för klinten vid Muramaris och vid Snäck och vid Högklint.

Jag borde inte ha sprungit 24 km igår. Men å andra sidan vill jag inte helt döda rytmen med att springa långpass på helgen.

Vi får se.

Nästa lördag gör jag maraton-debut

Hoppas jag. Mycket kan ju fortfarande hända.

Härom veckan hängde jag med en löparkompis på en 30 km lång utflykt på asfalt. Planen var att hålla 5 min/km-tempo och det gick ju utan problem. Så då började jag fundera. Jag kanske borde springa Stockholm Marathon i alla fall. Har inte alls tänkt tanken innan, hade siktat på något marathon efter sommaren istället.

Jag började kolla lite och vips så var jag anmäld.

Ska bara boka resa och hitta boende och sådant.

Efter 30 km-passet och efter att ha slagit personbästa på milen på tävlingen Ladingsrännet i onsdags så kände jag att formen var strålande. Men idag när jag skulle ta ett litet genrep så gick det inte riktigt lika bra.

polar24km

Jag hade lite begränsat med tid på mig så det blev inte så långt som jag först hade tänkt. Men det var lika bra det. Det var trögt som rackarns och det fick mig att ifrågasätta formen. Men jag har knappt sovit något inatt (NBA-slutspel) och jag åt lite dålig frukost för ett långlopp. Det var lite varmt. Och så vidare.

Egentligen var det inte så illa, 24 km i 5 min-tempo är ändå helt ok, men idag hade jag nog inte kunnat springa 18 km till.

Mina tankar efter dagens jobbiga pass är att:

Jag kommer inte att gå för 3.30. Det är helt enkelt dumt att gå ut för hårt. 3.45 får räcka som ett godkänt mål för min första mara och skulle det gå långsammare än så är det ingen fara. Jag vill inte pressa mig runt utan det ska vara lite skoj också.

God sömn och en rejäl frukost är superviktigt. Tyvärr verkar alla billiga hotellrum bokade så jag får hoppas att jag kan få en bra nattsömn på någons soffa eller extrasäng.

Jag tvivlar på att jag kommer att vara i så god form efteråt att jag på två timmar kan äta, duscha och ta mig levande till båtbussen. Helst skulle jag vilja gå och sova någon timme, duscha, äta fet middag och sedan bara ta det lugnt. Får se hur det löser sig. Benen kommer ju att vara helst slut, lockas inte riktigt av att sitta med dom i en buss i 40 minuter så snart efter.

Blåsor. Jag har snälla fötter men nya skorna är lite tightare vid tårna och det ger lite blåsor på några tår. Inget som egentligen gör ont, men det kan bli en liten extra grej.

På tal om extra grejer. Hade tänkt ta med telefonen. Men jag struntar i det. Jag hoppar också pulsbandet. Det får bli så enkelt som möjligt.

Nu ska jag springa snabbare

Eller i alla fall mer energieffektivt.

I fredags var jag i Solna och gjorde den analys av löpsteget som jag fick i present av Sara. Det är Fredrik Zillén på Spring Snabbare som med hjälp av kameror och en programvara som heter MotionMetrix som gör analysen för att sedan komma med massor av tips för att rätta till steget.

Först fick man värma upp och göra en första analys av löpsteget. Energiåtgången visades på en skala liknande den för kylskåp. Precis som för många andra (gissar jag) hamnade jag nere på ett rött E.

Jag hade alldeles för lång kontakt med löpbandet (marken) och även om jag lutade ‘rätt’ så landade jag för långt fram och fick för mycket bromskraft och för lite kraft framåt.

HL_74_20160513T135904_12kph_

Efter ett ‘par’ justeringar (luta framåt, fram med naveln, bak med axlarna och så vidare) så började det faktiskt ta sig och jag kom upp på ett ljusgrönt A och betygen dubblades nästan.

Vi hann göra ett sista test där jag sänkte stegfrekvensen och jag fick bättre betyg på flera punkter men lite lägre energieffektivitet.

Under och efter analysen får man med sig massor av övningar, råd och tips samt en hel del annat, som rörlighetsövningar (jag var tydligen inte så smidig) och liknande. Som jag ser det betalar man för just det, råden, den personliga analysen och de små (och stora) justeringarna.

Första testet

Igår sprang jag första rundan där jag försökte ‘fixa’ till allt det här och första insikten var att kroppen (eller knoppen) ville springa alldeles för fort när jag gjorde allt jag skulle. När muskler och kroppen inte riktigt är van så blir man såklart lite tröttare än vanligt. Men överlag kändes det bra. Det sägs att det tar väldigt lång tid att få in allt det här i muskelminnet och att musklerna kommer att göra lite ont ett tag.

Med lite vila då och då under passet så gick det faktiskt ganska snabbt igår. Jag försökte hålla stegfrekvensen runt 180 och får väl försöka att låta bli att gå över det.

Det jag hade på känn innan analysen och som jag helt klart konstaterat nu är att typ av skor påverkar löpsteget väldigt lite. Jag gjorde testet i mina Nike Pegasus 32 som har ett helt vanligt ‘drop’, det vill säga stor höjdskillnad mellan häl och tå. Jag springer likadant i dom som jag springer i mina lågdrops Kinvara7.

13254419_10153431676561394_8700467964905880375_n

Att bryta mönster

26 april. Dag 57 av blogg 100.

Ibland tänker jag att jag är bra på att bryta mönster. Att bryta invanda beteenden.

Men det är jag inte.

Visst, jag gillar att gå olika vägar till jobbet. Jag gillar att testa nya vägar att springa. Jag gillar att testa ny mat och jag köper nästan alltid nya sorters öl. Jag gillar överlag att testa nya saker. Men det är ju också ett invant beteende på sätt och vis.

Men jag är inte så bra att bryta de större grejerna. Det där med att lägga sig i tid. Äta bättre. Fokusera på vettiga saker.

Många livscoacher brukar ju ha en massa fejkade saker man ska göra och i de flesta fall är det ju bara påhitt för att man ska känna att man kan förändra sitt liv.

Men ibland är det små oväntade förändringar som gör att man kan bryta de lite större grejerna. Flytta skrivbordet. Byta ordning på sakerna man gör i sina morgonrutiner.

Saker jag borde testa, för att bryta lite mönster:

  • Att ta bort 80% av allt gluten jag trycker i mig. Det vill säga, allt bröd. Pasta äter vi inte så ofta längre, öl vet jag inte om jag vill ta bort. Ful-öl borde jag dock tacka nej till från och med nu. Men brödet… Det är så svårt. Jag älskar ju en macka eller tre. Jag älskar all mat som serveras i bröd. Hamburgare, tacos, kebab, pizza. Philly Cheeze Steak Sandwich!
  • Att sluta äta processat kött. Bort med falukorv, hot dogs, köpta köttbullar och så vidare.
  • Att sluta med chips och godis. Men det kommer nog inte att hända.

Pomodoro-metoden

25 april. Dag 57 av blogg 100.

I år har jag klivit över till lite mer långsiktiga projekt på jobbet, samtidigt som jag såklart har lite dagligt arbete kvar. Det har varit lite jobbigt att ställa om från 80% småpuckar till ca 25%.

Så jag har börjat testa Pomodoro-metoden. Eller tomat-timer-metoden som det kanske borde heta på svenska.

Från Wikipedia

  1. Decide on the task to be done.
  2. Set the pomodoro timer (traditionally to 25 minutes).
  3. Work on the task until the timer rings. If a distraction pops into your head, write it down, but immediately get back on task.
  4. After the timer rings, put a checkmark on a piece of paper.
  5. If you have fewer than four checkmarks, take a short break (3–5 minutes), then go to step 1.
  6. Else (i.e. after four pomodoros) take a longer break (15–30 minutes), reset your checkmark count to zero, then go to step 1.

Så, man jobbar med en uppgift i 25 minuter, tar sedan en paus. Sedan jobbar man 25 minuter till, med en ny uppgift, eller med samma. Osv. Efter 4×25 minuter tar man en lite längre paus.

Än så länge så går det rätt bra. Det hjälper mig att koncentrera arbetet.

Årets lopp att springa på Gotland 2016

24 april. Dag 55 av blogg 100.

Här är ett gäng med lopp som jag tänkte springa i år på Gotland (och resten av Sverige).

Maj

OBS! Ändrat datum!
11 maj
Lång-DM, Visby
12km.
Förra året sprang jag på 53 minuter. Ska vi sikta på 52 minuter i år?
Yes, jag sprang in på prick 52 minuter!

25 maj
Ladingsrännet, Visby
10km.
Vore skoj att slå till med en bra tid under 43 minuter.
Som jag sprang! 41.24. Med riktigt bra medvind och reservation för att banan kan ha varit 100-200 meter för kort. 

Juni

Extrainsatt (och inte på Gotland)
4 juni
Stockholm Marathon
Jag siktade på 3.45. Det bidde 3.35.07 i min premiär. Får man vara nöjd med!

Juli

6 juli
Almedalsloppet, Visby
4,2km.
Sprang på 16.44 förra året. Under 16 minuter i år?

14 juli
Virudden-loppet, När
10km.
Sprang inte förra året, men i år siktar vi på under 43 minuter.

19 juli
Jungfruloppet, Lickershamn
13km, terräng.
Har aldrig sprungit, får bli premiär i år. 60 minuter?

23 juli
Leva-loppet, Visby
Halvmara.
Helt nytt lopp. Tung vecka, men nog borde 1.35 vara möjligt?

September

1 september
Blodomloppet, Visby
10km.
Sprang på 42.57 förra året. 42.30?

Oktober

1 oktober
Gotland Ultra Marathon, Hallshuk-Visby
ca 53km.
Blev sjuk förra året. Så i år är målet att ta sig i mål.

Instant Articles – det kommer att gå fort

23 april. Dag 54 av blogg 100.

Det slog mig när jag satt och kollade runt på Facebook på mobilen.

Det är något med appen som gör att när man är uppkopplad via wifi så kan det ibland ta väldigt lång tid att få upp en länk man klickat på. Tar man Öppna i Safari så går det på en sekund.

Min lätt konspiratoriska teori om detta är att Facebook vill scanna sidan först för att lära sig en massa om den. Man vill inte göra det via mobildata. Och enda chansen att göra det är säkert medan den laddas.

Men det här innebär att jag redan nu tvekar inför att klicka på länkar som leder ut från Facebook och jag kommer på mig själv med att önska att de hade lagt hela texten i inlägget.

Video

Likadant är det med videoklipp. Det är inte bara det att Facebook verkar ranka Youtube-klipp lägre, jag orkar inte klicka på dom. Jag orkar inte godkänna att filmen öppnas i Youtube för att sedan byta app och sedan se en reklamfilm och sedan vänta tills filmen är klar innan jag kan byta tillbaka.

För ligger filmen på Facebook så kan jag först få lite förhandsvisning och är den intressant slår jag på ljudet. Är det på desktop kan jag dessutom fortsätta scrolla och ändå höra musiken eller vad det nu var för video.

Så…

Jag tror att vi kommer att inte bara vänja oss vid Instant Articles och annat som ligger direkt på Facebook, vi kommer inte vilja ha något annat.

Och eftersom video och texter är det allra viktigaste så kommer det först, men det tar väl inte så långt tid innan vi har ännu mer inbyggt i Facebook.

Prince.

21 april. Dag 52 av Blogg 100.

Den här dagen skulle ju handla om mig. Den skulle handla om att 300 personer grattade mig på Facebook. Vilket egentligen är helt sjukt.

Men idag får vi minnas allt fantastiskt den här lite konstiga mannen har gjort. Som någon skrev, det är en himla tur att musiken finns kvar.

41 – snart 42

20 april. Dag 51 av blogg 100.

42

 

42

Att fylla 41 år var inte så speciellt. Visst, man är inte 40 längre. Men det betyder inget. Det symboliserar inget. Det gör ändå 42.

42 är ju svaret på frågan om livet, universum och allting. Det finns ett Doctor Who-avsnitt från 2007 som heter 42.

Man kanske borde göra en massa knäppa saker på siffran 42 i år. Springa en mil på 42 minuter blankt. Springa 42 kilometer. Släppa Fredagsmixen Nr 42 (inser nu att det borde jag göra imorgon egentligen. På fredag kanske…)

Vi säger det. 42 minuter på milen. 42 kilometer minst en gång i år.

Imorgon fyller jag 42.

Jag fyller 42 år den 21 april. Det får ändå symbolisera något. Inte för att jag tror på att saker som datum, ålder och tider betyder något eftersom det är saker som vi människor skapat. Men det spelar inte så stor roll.

Söker man på Google (och på andra typer av sökmotorer) på frasen the answer to life the universe and everything så ger Google svaret wikipedia-sidan om numret 42.

 

Hotellteknik

19 april. Dag 50 av blogg 100.

Något som förvånar mig varje gång jag bor på hotell är hur långt efter de är i teknikutvecklingen. I alla fall i Sverige.

TV

Numer har alla hotell en fin platt tv. Men nästan alla hotell har fortfarande ett extremt omodernt tv-system. Jag är rätt säker på att det där systemet ofta kostar rätt stora pengar i avgifter och underhåll. Ofta är den enda grejen med systemet att man ska kunna visa en bild med Welcome Mr Lowenhamn samt tillhandahålla en massa tv-kanaler som ingen tittar på. Påfallande ofta distribueras detta genom gammal analog antennkabel, så att bildkvaliteten är som på 1960-talet.

Jag höll på att skriva att jag inte mindes senast jag faktiskt såg på tablå-tv på ett hotellrum senast. Men det var i Austin 2014. Det var ju basket på TV.

Men annars har jag alltid med datorn och en HDMI-sladd. För ibland är faktiskt tv-apparaten större än datorskärmen. Men inte alltid. Ibland sitter tv-skärmen så långt borta från sängen, gärna fastmonterad på vägen i knasig vinkel, så att det är lättare att kolla direkt på datorn.

Ofta går det inte att koppla in datorn till tv-apparaten. Den sitter fast på väggen så tight, eller inbyggd, att man inte kommer åt kontakterna. Igår på Diplomat hade de faktiskt ett digitalt system, men teven var på något vis låst vid den HDMI-ingången så jag fick slita ut deras kabel.

Kudos till Scandic för att de ‘brutit’ loss kontakterna och hängt dessa under tv-apparaten. Föredömligt. De lånar dessutom ut HDMI-kabel om man glömt.

Lösning: Skippa de dyra systemen och lägg pengarna på annat. Om teven sitter så att man inte kommer åt kontakterna, gör som Scandic. Montera Apple TV eller Chromecast så att man kan streama. Det borde gå att bygga app till Apple TV för att lösa det lite snyggt?

Musik

Mer ofta än jag vill se tv vill jag lyssna på lite musik medan jag jobbar eller duschar eller klär på mig. Har än så länge inte bott på något svenskt hotell som har en högtalare som går att använda. Hoxton Hotel i London hade dock en sådan, som gick att använda via bluetooth. Den hade dessutom webb-radio så man kunde lyssna på BBC 6!

Lösning: Sätt in en bluetooth-högtalare på rummet (och i badrummet).

Wifi

Man ser ju tydligt vart trenden pekar och man kan lätt peka ut var i utvecklingen hotellet är. Ovan nämnda Hoxton Hotel hade ett blixtsnabbt wifi och de hade precis tagit bort alla inloggningar. Det var bara att koppla upp och surfa på. Det är så det ska vara.

De som kommit nästan dit har vanligt inlogg på wifit. Som de kanske ändrar varje månad. Det är det näst bästa.

De som är ännu mer efter har en krånglig inloggningsruta med login och lösenord som man får på rummet eller (vilket är piss) i receptionen på en liten lapp.

Nästa steg ner på skalan är de som kräver att man skriver in namn och telefonnummer eller liknande. Usch!

Ofta måste dessa procedurer göras på alla enheter man vill surfa på. Och de har en TTL på typ 5 minuter, så har du inte surfat på 6 minuter får du logga in igen.

Lösning: Sätt dosor i alla rum och ha nätverket helt öppet. Varför inte ha ytterligare ett nätverk som är stängt bakom ett hyperenkelt inlogg, för de som behöver lite mer skydd.

Minibar

Igår gjorde jag en smart grej. Jag tog med en Mango Feber DIPA till rummet. Minibarens priser är ju inte baserade på kvalitet direkt utan enbart på hotellets status. Så varför inte se till att man som hotellgäst får ett schyst öl för pengarna? Lite omdöme borde när det gäller miljö, etik och hållbarhet hade man ju också önskat här.

Och varför finns det alltid två, schampo, hudkräm (?) och en massa andra tillbehör, men aldrig tandkräm? Är det för att vi måste ha tandkräm, så att vi hellre köper det i receptionen än är utan medan det andra klarar vi oss utan om vi måste?

Nyckelkort (och eluttag)

Jag har egentligen inget emot nyckelkort. Förutom Scandics ‘hållbara’ nyckelkort i trä som inte klarar av att ligga i samma ficka som mobiltelefonen. WTF liksom? När man för sjunde gången knallar ner till receptionen och ber om ett nytt kort och de frågar: Har du haft det i fickan med mobiltelefonen? Ja! Var skulle jag annars ha det? (Jag har två telefoner, en i varje byxficka.)

Diplomat igår hade faktiskt eluttag som inte dog när man tog ur nyckelkortet. Föredömligt. Hur många gånger har man inte satt telefonen eller datorn på laddning medan man är på löprunda, frukost eller liknande bara för att komma tillbaka och upptäcka att den inte laddat något alls.

Förresten, fler eluttag vore bra. En del hotell har börjat med USB-uttag också, och det är väl helt ok. Så länge det inte sker på bekostnad av vanliga uttag.

Hur dålig källkritik nästan kostade mig en dålig burgarupplevelse

18 april. Dag 49 av blogg 100.

Jag hade sprungit 12 km, typ, runt Djurgården och Kaknästornet och satt på hotellrummet och var väldigt hungrig. Jag googlade efter bra burgare på Östermalm men det som kom upp var Öleriet.

oleriet

Jag var kanske lite väl trött och hungrig efter att ha flugit 0645. Så jag läste bara de 2-3 första kommentarerna. Jag tyckte att det var konstigt att jag aldrig hade hört talas om stället, trots att det låg bara ett kvarter bort från Flippin Burger.

Så något lurt var det. Men man vet aldrig med hipster-Stockholm.

Med Flippins närhet i åtanke så promenerade jag de 20-25 minuterna och hittade till slut fram. Knappt några folk. De som var där såg inte riktigt ut som ett öl och burgar-klientel. De såg bara ut som ett öl-klientel. Och inte av den bra sorten.

Fatölen var av standard-variant. Menyn gav sista ledtråden. Så jag smet ut.

Hade jag bara läst de senaste kommentarerna så hade jag fattat. Jag tänkte först att de bytt ägare men det står helt klart att det är något fuffens. Och att ägaren till sajten Sthlmburgers.se inte justerat skickar ju en del signaler om att man inte kan lita på betygen. Att Flippin, bäst i Sverige, har under 4 i betyg verkar knasigt.

UPPDATERING: Magnus som driver bloggen/sajten kommenterade det här inlägget och har nu skrivit om att han lägger sajten på is. Han har dessutom plockat bort Öleriet. 

Översta kommentarerna:
oleriet2

Senaste kommentarerna:
oleriet3

Nåja. Det blev Flippin till slut. Ingen skada skedd. Tur att spindelklockan ringde i bakhuvudet.

Nästa stora mattrend?

17 april. Dag 48 av blogg 100.

I det lilla pentryt på jobbet där just vår avdelning hämtar kaffe så har vi en klottervägg där dagens fråga ofta ställs. Häromdagen var frågan:

Vad är nästa stora mattrend?

Jag ser ju att det här med att röka maten, att tillaga köttet i 6-12 timmar, är något som mattidningarna skriver rätt mycket om, men äkta BBQ kanske aldrig kommer att få det där riktiga greppet. Däremot så ploppar det upp fler BBQ-ställen runt om i Sverige så jag tror definitivt den maten är här för att stanna.

Jag fastnade stenhårt efter att först ha köpt Crambys bok och sedan kort därefter besökt Blacks BBQ i Lockhart, Texas. Nu har i alla fall även Visby fått ett BBQ-ställe, Bad Wolf BBQ.

Hamburgar-trenden är ju förbi, även om burgaren med trenden fick sig ett rejält lyft och höjde nivån rejält.

Kebaben lyfts just nu i Stockholm till nya höjder. Får se om jag lyckas pallra mig till Meat On A Stick imorgon kväll. Men det dröjer nog innan det sprider sig.

Jag trodde att pizzan skulle lyfta som den gjort i USA. Där går craft beer och pizza ihop som champagne och potatischips. Men förutom Omnipollos hatt (som är en förlängning av Pizza Hatt) så har det inte riktigt satt sig i Stockholm ännu.

Tacos är en maträtt vars transformation går långsamt och hos de som är lite mer trendkänsliga är riktiga mexikanska (och texanska) tacos redan en standardrätt medans Svensson sakta men säkert byter ut ingrediens för ingrediens i fredagstacon till lite mer äkta. Men knappast en trend som märks.

Men vad kommer då?

Det vegetariska kommer ju. Jag tror att det kan bli en trend som gör att vi faktiskt ändrar lite i vårt ätande. Bort med det fabrikspushade köttet och in med det fabrikspushade vegetariska, typ. Max har fem olika vegetariska hamburgare på menyn. Flera burgarställen har börjat erbjuda olika sorters veggoburgare.

Men jag tror egentligen inte att det är substituten som kommer att leda förvandlingen. Det är de rätter som från början är vegetariska. Falafel och andra bönmosgrejer. Grönsaker överlag. Bort från tofu, soja och liknande, fram för mer ‘naturliga’ ingredienser?

Husman var rätt hett ett tag så det är ju gjort. Men jag gissar att det kommer någon sorts hipsterfiering av husmanskosten, mer än det redan finns. Vi kommer att göra husman men med lite mer exotiska kryddor och tillbehör kanske? Typ som crossover…

Annars kanske vi kan få se lite mer av mellanösterns mat?

Eller så smyger vi längre söderut i sydamerika?

Det fräschaste vore om det kom en mattrend som både var lokal och hållbar.

Nordic Classic Running – en halvmara jag inte springer

16 april. Dag 47 av blogg 100.

Jag postade en grej igår på Facebook om den halvmara som precis har startat här i Visby idag. Här är lite av de jag postade:

Många har undrat varför jag inte springer halvmaran imorgon här i Visby. Det enkla svaret är att jag inte har lust att betala 500kr för att loppet ska ha råd med prispengar till inbjudna elitlöpare. För att de ska kunna annonsera med helsidor i DN. För att få springa två varv på en sträcka jag springer minst en gång i veckan på egen hand.

Jag tror inte det är något fel annars på loppet. Det är en bra sträckning och tidpunkten är det inget fel på. Marknadsföringen har väl varit bra också.

Men det låga deltagarantalet och framför allt det bristande intresset bland många gotländska motionärer talar sitt tydliga språk.

Om de inte lyckas få in sponsorer för att få ner priset rejält till nästa år så tror jag inte att det här loppet blir särskilt långvarigt tyvärr.

Lite längre ner i kommentarerna fortsatte jag att utveckla mina tankar och det handlade bland annat om den här skillnaden i vad saker och ting kostar och vad jag som kund är beredd att betala. Det är inte ofta de två parametrarna sammanfaller. Det kostar att anordna stora tävlingar, speciellt så påkostade och ‘proffsiga’ som den här. Men det betyder inte att jag är beredd att betala det priset.

Men jag tror också att mycket har handlat om kommunikationen runt arrangemanget. Man har i gotländska medier pratat om att det är så viktigt att få hit eliten, att det är därför man har prispengar. Vad det signalerar är att jag som gotländsk motionär är bara intressant för att jag finansierar dessa inbjudna elitlöpare och deras prispengar. Det spelar liksom ingen roll hur det egentligen ligger till, det är så jag uppfattar kommunikationen.

Det är ett bra lopp

För jag tror egentligen på loppet som sådant. Det ligger bra till på säsongen, en bra helg där många kan tänka sig att åka till Gotland (en storhelg kanske hade varit ännu bättre men då är det svårare med boende och resa) och det är inte så många större tävlingar i Sverige.

Bansträckningen är helt ok, även om två varv är lite trist när det finns så fantastiska sträckningar runt om Visby. Men jag förstår grejen, det kräver extremt mycket funktionärer och arbete att ha ett varv. Men för 500 kr…

Det faktum att det är ett till 100% kommersiellt lopp, och att det är så tydligt i kommunikationen att det är en långsiktig affärsmodell att det är så dyrt, skapar inte direkt intresse hos oss gotländska motionärer. Varför ska vi finansiera detta lopp? Vad kommer vi att få ut av det i det långa loppet, så att säga?

Dagens halvmara har 115 startande. Inte så kul att vara motionär av det långsammare slaget och springa större delen av loppet helt ensam.

Konkurrensen

Hade det här varit ett av få lopp på ön så hade det kanske gått. Men nu finns det ju minst en större tävling varje månad och under sommaren så är det minst ett lopp i veckan. Där några av loppen dessutom drar riktigt många löpare, som Virudden och Blodomloppet till exempel. Även Ladingsränne, Jungfruloppet med flera drar riktigt många löpare. Men förutom Blodomloppet, som ju är ett nationellt fenomen, så har de andra loppen en gemensam nämnare. De drivs av idrottsklubbarna, oftast med stort engagemang från medlemmarna.

Man involverar lokalbefolkningen, man ser till att få med gotlänningarna i första hand för att man vet att ställer 500 gotlänningar upp så kommer det lika många sommargotlänningar.

Leva, som är ett koncept bestående av bland annat en restuarang och en husfabrik, ska i sommar arrangera sitt första lopp. Ett halvmaraton (med flera sträckor) och även om det ligger något affärsmässigt bakom loppet så skickar man inte de signalerna. Man arrangerar i samarbete med Roma IF och man ordnar löpträningar på söndagarna för de som vill komma igång med löpningen. Snacka om att involvera både nybörjare och de mer luttrade.

Levaloppet kostar 225 kr om man anmäler sig innan sista maj förresten.

Sedan är det ju så att man konkurrerar ju inte bara med gotländska lopp, tvärtom. Målet verkar vara att få till ett lopp som verkligen drar besökare till Gotland, så då konkurrerar man med alla halvmaror i Sverige på våren. Här är en lista på många längre lopp i Sverige.

Uppdatering efter loppet

Tyvärr regnade det så det kanske inte var den finaste inramningen. Men snabbt gick det. Tyvärr var antalet deltagare alldeles för lågt och i en intervju på helagotland.se så sades detta (som för att bekräfta det jag skrev):

image

 

 

Dags att tippa NBA-slutspelet

15 april. Dag 46 av blogg 100.

12971025_10153943461518463_3569597517338735748_o

Jag brukar försöka tippa slutspelet i NBA. SÅ blir det även i år. Förra året gick det väl hyfsat tror jag. Vissa lag skrällde men enligt min egen uträkning fick jag 20 poäng. 1p för rätt lag, 2p för rätt antal matcher. Man får lov att justera tipsen inför varje omgång.

Öst

Cleveland – Detroit, 4-1
Stan van Gundy coachar Detroit till en vinst.

Atlanta – Boston, 3-4
Boston avslutade starkt och Atlanta är inte så himla bra längre. Paul Millsap vinner dock 3 matcher åt Atlanta.

Miami – Charlotte, 4-3
Roligaste matchupen i första rundan. Miami vinner på att Wade har rutin och att Goran gör succé i första slutspelsserien i karriären.

Toronto – Indiana, 4-0
Lite överraskande att Toronto vinner 4 raka, men Indiana orkar helt enkelt inte.

Väst

Golden State – Houston, 4-0
Jag tror inte Warriors går med på att förlora en endaste match mot Houston. Det kommer kanske att vara lite jämnt i första men sedan blir det som ett expresståg genom Houstons illaluktande försvar.

Los Angeles C – Portland, 4-2
Roligaste matchupen i väst.

Oklahoma – Dallas, 4-0
Dallas har inget att sätta emot.

San Antonio – Memphis, 4-0
Memphis har inget att sätta emot.

 

Vi bevittnar historia just nu – Warriors och Steph Curry

14 april. Dag 45 av blogg 100.

Imorse hade jag satt klockan på 0440. Matcherna ska egentligen börja 0430 men det gör de nästan aldrig så jag brukar fuska lite. Det var sista matchen i grundserien. Nästan alla lag i NBA spelade inatt. I Easter Conference låg fokus på hur Miami, Charlotte, Boston och Atlanta skulle placera sig eftersom det avgör vem som får möta vem i slutspelet. Nu slutade alla dessa fyra lag på exakt samma poäng, men inbördes möten och annat gör att trean Miami får möta sexan Charlotte och fyran Atlanta möter femman Boston.

I Wester Conference spelade Houston för att nå sista slutspelsplatsen. Sacramento bjöd inget motstånd så Houston knep sista platsen. I övrigt var resten av matcherna betydelselösa. Det fanns dock en match som många väntat på i flera månader, Kobe Bryants allra sista match. Efter 20 säsonger i Los Angeles Lakers lägger han av. Några år för sent. Dock så blev hans sista match petad till ESPN2 eftersom Warriors hade chans att slå ett rekord som de flesta nog ansåg vara omöjligt.

När Golden State Warriors torskade mot Minnesota för att hamna på 9 förluster så var de tvungna att vinna de återstående 4 matcherna. Det hade inte varit så svårt om inte två av dessa varit mot ligans näst bästa lag San Antonio Spurs. En av matcherna var dessutom på Spurs hemmaplan, där Spurs inför Warriors-matchen inte hade förlorat en endaste gång i år.

Warriors vann den matchen. Och en mot Memphis, och en till mot Spurs. Så inför allra sista matchen hade 72 vinster och 9 förluster. Chicago Bulls rekord, som sattes säsongen efter att Jordan kom tillbaka från baseballen och blev förödmjukad i slutspelet, var på 72 vunna och 10 förluster.

Efter att Warriors vann hela mästerskapet förra året så sa många, till exempel legendaren Charles Barkley, att de bara hade haft tur. Inget av lagen de mötte i slutspelet hade ju alla sina bästa spelare friska. Visst. Men förra säsongen vann Warriors 67 matcher, vilket är extremt ovanligt. Och att vinna 16 matcher till i slutspelet är oerhört svårt, även om det andra laget inte har full bemanning.

Så de kände fortfarande att de hade lite att bevisa när de kom in till försäsongsträningen. Samtliga spelare kom in i riktigt bra form. Även om de hade firat guldet och rest världen runt så hade de tränat på egen hand.

Steve Kerr, deras coach som faktiskt spelade i det Bulls-lag som hade det tidigare rekordet, fick komplikationer efter en ryggoperation så han missade de 43 första matcherna. Luke Walton, assistant coach hoppade in.

De vann de 24 första matcherna. Det är den näst längsta obrutna segersviten i NBAs historia. När Kerr tog över hade de 39 vinster och 4 förluster. Då började det pratas om att Bulls-rekordet var nära.

Jämföra

När jag pratar med de som kanske var basketintresserade förr, på 90-talet men som inte följer det idag så brukar jag lägga upp det så här:

Minns ni Michael Jordan och Chicago Bulls när de var som bäst på 90-talet? Så bra är Golden State Warriors och Stephen Curry nu.

Visst. De har bara vunnit ett mästerskap. De har bara slagit rekordet som ingen någonsin trodde kunde slås. Men så dominant och så nyskapande och så skoningslös som Jordan var, så är Curry nu. Det finns såklart stora skillnader. Jordan var mycket mer atletisk, starkare, spänstigare. Curry är mindre, mindre muskler, hoppar inte som en galning.

Men har samma mentalitet. Han vägrar att förlora. Är laget i en svacka, om ingen annan kan stoppa i poäng så kliver han fram. Det brukar liksom bara säga pang pang pang så har han vänt matchen. 10-15 på ett par minuter är inget konstigt.

Förra säsongen slog han rekordet för antal trepoängare under grundserien. 286 kastade han i. I år? 402 stycken. Det är helt galet. Han skjuter dessutom dom med 45,4% vilket är näst bäst i ligan i år.

Hans totala skottprocent i år hamnade på 50,4%, 45,5% på 3p som sagt och straffkast 90,8%. Det gör att han är medlem i den väldigt exklusiva 50-40-90-klubben. Sju andra spelare är med. Bland dessa Larry Bird, Reggie Miller, Dirk Nowitzki och Kevin Durant. Och Steve Nash, som är den enda som har bättre trepoängsprocent än Curry. Men han sköt inte alls lika många.

Currys siffror, utslaget per minut, är i nivå med Michael Jordans. Här är lite topplistor från årets säsong. Det intressanta är att se hur stort avstånd det är ner till nummer två i många fall:

Skärmklipp 2016-04-14 21.59.58 Skärmklipp 2016-04-14 21.59.51 Skärmklipp 2016-04-14 21.59.42 Skärmklipp 2016-04-14 21.59.19 Skärmklipp 2016-04-14 21.59.12 Skärmklipp 2016-04-14 21.58.51 Skärmklipp 2016-04-14 21.58.46 Skärmklipp 2016-04-14 21.58.37 Skärmklipp 2016-04-14 21.58.01

Att Curry bara är åtta på 2-poängsprocenten kan tyckas futtigt. Men många av de andra spelarna är rätt stora killar som har extremt många av sina skott väldigt nära korgen.

 

Bottarnas tid är nu

13 april. Dag 44 av blogg 100.

Igår lanserade Facebook möjligheten att lägga in botar i Messenger. Så det har varit en del snack om botar idag.

Siri är ju relativt smart och är dessutom röststyrd. Quartz heter en app som försöker sig på att efterlikna ett botstyrt nyhetsflöde, men jag tror knappast de kvalar in som bot.

Lark är en annan app som ska efterlikna en bot, men den är, än så länge, dummare än tåget.

Den frågar efter min vikt, trots att den borde kunna hämta den från Hälsa-appen (som får data från min Withings-våg). Men den frågade i alla fall och jag svarade. Något blev förmodligen fel någonstans, för den reagerade så här:

2016-04-12 19.06.14 2016-04-12 19.06.34

Först bortser den från min inmatning och sedan säger den att jag gått ner typ 70 kg. Och att det inte är hälsosamt. Kolla in staplarna?

Likadant håller den på med promenader och annat. Kollar jag appen på morgonen så efter att jag justerat sömnen (vilket oftast inte behövs, här sköter den sig) så säger den att jag inte varit speciellt aktiv. Nä, för jag vaknade för en timme sedan!

2016-04-12 19.07.24

När jag började med appen så använde den enbart en tidigare vecka som baslinje. Den kollade veckan innan och lade tydligen upp en plan för det fortsatta motionerandet efter det. Att jag varit sjuk hemma och nerbäddad just den veckan gjorde ju att det blev lite knasigt.

2016-04-10 19.26.18

Jag tycker kanske också att den inte borde hylla nattliga promenader men den verkar inte riktigt bry sig om tidpunkten alls. Förhoppnings kan utvecklarna som sköter boten utveckla den lite mer. Just nu använder jag den enbart för att den mäter, och skickar data till Hälsa, sömnen på ett rätt bra sätt. Genom att mäta tiden som telefonen ligger helt stilla på. Oftast rätt pricksäkert av någon anledning.

2016-04-07 19.46.24

Är det dags för ett sverige.gov?

12 april. Dag 43 av blogg 100.

Jag älskar Facebook, och Timehops, funktioner för att se vad man postade på den här dagen för 1, 2, 5 år sedan. Idag hittade jag ett blogginlägg jag skrev när jag jobbade på JMW 2013. Jag hade varit på en konferens och sammanfattade dagen.

Det handlade bland annat om att man då (och så är det nog fortfarande på sätt och vis) måste backa upp den virala marknadsföringen med traditionell. Även om jag känner att den traditionella har utvecklats, eller snarare förflyttats en del.

Men det bästa var ändå en talare från England som pratade om uk.gov. Eller egentligen talade Tracy Green om hur dumt det är att arbeta i silos och att de digitala verktygen har förbättrat samarbeten inom de engelska myndigheterna.

Men det jag tog med mig därifrån var det om att man i England satsat på att samla flera myndighetswebbar under ett och samma tak. Ska man hantera sina skatter, bidrag, tillstånd och vad det nu kan vara, så går man in via uk.gov och klickar sedan vidare i ämnesuppdelade menyer.

Fördelarna är ju solklara. En väg in. Man behöver inte hålla reda på om det är Skatteverket, Patent- och registreringsverket eller kommunen har hand om just den frågan jag är ute efter. Med tanke på hur skärningspunkterna idag ser ut mellan många myndigheter och att det ständigt förändras så är det ingen dum tanke.

Idag bygger mycket av det här i Sverige på att myndigheterna har gjort ett bra varumärkesarbete och att de kan kommunicera vad de gör. Det var till exempel inte speciellt lätt att starta nytt företag tidigare, men där har ju de berörda myndigheterna gått samman och förenklat.

Men visst borde Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, CSN, Lantmäteriet, Boverket, Transportstyrelsen och andra myndigheter med medborgarkontakt skaffa en gemensam webb, eller i alla fall enas om ett gränssnitt?