Jamie XX, Nicolas Jaar och James Blake

JAARXXBLAKE

Bland de spellistor jag har som jag använder som DJ har jag en lista som heter BLAKEXXJAAROSV. Jag ska förklara varför.

Senaste låten från Jamie XX kom på Youtube idag. Har redan lyssnat på den flera gånger ikväll och förundras hur en låt kan börja lite småsvagt för att sedan bara suga in en. Den är fantastisk. Men den markerar också, förmodar jag, slutet på The XX. För det här är The XX, men under namnet Jamie XX feta Romy.

Jamie XX spelar även musik på BBC 6 – 6 mix ibland. Fantastiskt radioprogram.

Den här har jag lyssnat på ungefär 50 gånger (50x12min=600 minuter = 10 timmar = inte riktigt sant, men nästan) den senaste veckan. Oväntat mycket house från Nicolas Jaar, men komplexiteten, att låten ändrar skepnad, att den bygger lite kort, smäller på och sedan lugnar ner sig för att bygga igen.

Det är sådan här musik som får mig att sakna DJ-köret. Som får mig att vilja spela in en mix igen.

I ett par år så somnade jag ofta till Jaars helt underbara Essential Mix när jag var på resande fot. Ladda ner och se till att alltid ha på telefonen. Livräddare.

Nicolas Jaar är en fantastisk remixare. Lyssna till exempel på den här.

Eller den här.

Nicolas Jaar spelar förresten på Into The Valley i Dalhalla. Någon som kan fixa boende till mig?

James Blake? Kolla den här konserten. Har lyssnat för mycket på Blake. Eller för lite.

Även James Blake får göra fantastiska program på BBC, på Radio 1.

 

För mer musik i samma stil, lyssna på en av de mixar jag är allra stoltast över, nyårsdagsmixen 2014.

Manifest – om hippies/hipsters med stenhårda regler

Idag triggades jag av en artikel om södermalmsfenomenet Hoffice. Jag utgår ifrån att det är ett södermalmsfenomen, jag kan inte tänka mig något annat.

Grundtanken är fin. Det finns massor av människor som inte riktigt har en arbetsplats utan alternerar mellan hemmet och olika fik. Man bjuder hem ett gäng frilansare så att man kan sitta tillsammans och jobba med sina saker, istället för att sitta ensamma var och en.

Perfekt grej tänker jag, massor av input och nya kontakter och kanske en och annan affärsidé.

Men det finns alltid en hake när det dyker upp en massa fenomen. Speciellt om det är hipsters eller hippies inblandade.

Man måste följa regler, ofta nerskrivna av en av grundarna, som saknar elevrådskänslan när han eller hon numer är frilansare och jobbar själva.

För på Hoffice gäller det att man ska vara tyst i 45 minuter och sedan ringer en klocka och man ska göra något annat i 15 minuter. Typ meditera tillsammans. Någon sorts kollektiv upplevelse.

Lunchbeat

När Lunchbeat dök upp tänkte jag att det var ju en kul grej, allt som får folk att upptäcka att det är roligt med dansmusik på hög volym måste ju vara bra.

Men det finns alltid en hake. Det fanns ett manifest som arrangörer och deltagare skulle följa. Man måste dansa till exempel. I början fanns det en hel rad regler som arrangörerna skulle följa för att få kalla det lunchbeat.

Det strider mot allt jag står för när det gäller dansmusik. Inte det att det dansas mitt på dagen (för det kan vara coolt det också) utan sättet det görs på. Det är inte en klubb där man kan komma och gå, eller stanna så länge eller så kort man vill. Det är inte en klubb där det är helt ok att stå och sura i ett hörn i tre timmar för att sedan börja dansa. Det är inte en klubb som handlar om musiken. Musiken är inte fokus. Det är inte en klubb där ett avvikande beteende accepteras.

Friheten med att gå på en klubb är helt borta. På en (enligt mig riktig) klubb finns det också regler, men det handlar om lagar och om sunt förnuft (och medmänsklighet). Hårdare reglerat än så måste det inte vara.

Burning Man

När jag för 7-8 år sedan skulle skriva en artikel om Burning Man visade det sig svårt att hitta bilder. Enligt deras webbplats fick man inte publicera bilder från Burning Man utan arrangörens godkännande, oberoende av vem som tagit dom. Ni vet, sånt som diktaturer håller på med. En av världens största hippie-festivaler hade fler regler än ett privat dagis.

Jag tycker sådant rimmar illa, det ger mig vibbar av länder som ligger strax vänster om de mest socialistiska. Ni vet de där länderna som styrs av en enda person som säger att alla människor är lika mycket värda, så länge alla följer dennes regler och ger alla pengar till honom/henne.

En liknande festival här på Gotland visade upp samma tendenser och det blev extra tydligt när en kändis som tidigt var inblandad pratade om det på radion, och fick bassning av grundaren. We don’t talk about fight club, var budskapet.

 

Vad är det som får människor att skapa dessa manifest, dessa regler? Varifrån kommer önskan att rätta in människor i ett led, att få alla att göra som jag tycker? Ofta är det ju människor som pratar om vikten av att vara sig själv, att få vara annorlunda och så vidare. Men ändå kan man inte låta bli att rätta till andra, att få de att passa in i sin egen lilla låda.

När det stormar, rasar och krisar – vad gör man då?

Just nu följer jag två stormar lite närmare. Den ena handlar om att Umeå kommun inte bara åtalat en ung kille för dataintrång, utan de har även stämt honom på en stor summa pengar. Det andra fallet är att en före detta präst som haft sexuella relationer med unga tjejer och för det blev av med prästkragen nu har fått den tillbaka, och biskopen här i Visby ser inga fel i det.

Vi börjar med Umeå (och sparar prästen till en annan dag)

Det som har hänt är att en kille som gillar att trixa med datorer och blivit dömd för dataintrång, försöker påtala för ordföranden i tekniska nämnden på Umeå kommun att det finns stora säkerhetsluckor i deras system. IT-chefen vill inte prata med killen eftersom han tidigare är dömd. Så han tar sig in och lämnar en överbelastningsattack. Det finns mer beskrivet här och här.

Linus Larsson bloggar på DN om det:

Det är hårt, inte minst med tanke på killens ålder, men samtidigt inte helt unikt. Att kalla in it-säkerhetsexperter för att detaljgranska ett system efter ett intrång är tidskrävande. Konsulttimmarna drar snabbt iväg. (782,5 arbetstimmar ska städarbetet ha tagit.) Skadestånd bygger på den skada offret har lidit, inte hur ”fel” handlingen var.

Läs gärna hela det inlägget, det innehåller en hel del matnyttigt från killen själv. (Annars instängt bakom betalvägg på VK.se.)

Helt enkelt, det blev en skitstorm utan dess like. Ingen ifrågasätter egentligen att man polisanmäler och att han döms. Lagar är lagar. Det är stämningen på en halv miljon som utlöser stormen.

Rövhattar

För att sedan spä på det hela så vägrar de ansvariga på Umeå kommun att förstå varför så många tycker att de är rövhattar. Så här skriver de själva på sin webbplats (klippt från Aftonbladet.se eftersom de ständigt ändrar på sidan).

”Dataintrång är en brottslig handling som kan likställas med skadegörelse, till exempel klotter eller glaskross. Umeå kommun har begärt skadestånd för att tydliggöra kostnaderna för att reparera det som det senaste intrånget orsakade.”

Det vi som rasar på Twitter försöker förstå är hur man kan kräva Erik på kostnaden för de 782,5 arbetstimmar det kostade att laga det säkerhetshål som han försökte påpeka för dem att de hade. Det var heller inget, så vitt jag förstår, som egentligen gick sönder. Det som hände var att de fick nollställa en massa konton, eller liknande.

Att likställa det med klotter och glaskross blir bara fånigt.

För att säkra miljön var kommunens IT-personal tvungen att ändra och kontrollera samtliga uppgifter i berörda miljöer.

Citatet ovan är från den sida som Umeå kommun ständigt uppdaterar.

De inleder förresten med att skylla på Microsoft:

Genom att använda en brist i programvara från Microsoft kom personen ifråga olovligen över en annan användaridentitet.

Skärmklipp 2015-03-24 21.15.24 Skärmklipp 2015-03-24 21.15.16

I alla fall har även kommunens sätt att hantera detta på föranlett en del undringar från journalister. Ska verkligen en kommun använda pressmeddelanden till att föra debatt, att föra fram sin ståndpunkt? Sara Meidell på VK skriver om det.

Nåväl, en del passar på att se att det kanske finns lite talang hos den 17-årige Erik:

Skärmklipp 2015-03-24 21.28.30

 

Det mesta av informationen om detta fall hämtar jag från Martin Palacios Twitter-feed. Uttrycket rövhattar är Martins!

Kriskommunikation

Jag är inget proffs på kriskommunikation, har inte behövt jobba speciellt mycket med det. Men det jag har lärt mig är ett par enkla saker.

Ta ett steg tillbaka och försök att se på situationen med fräscha ögon. Försök förstå varför så många är upprörda. Klarar man inte det själv, ta in hjälp. Andra människor (sanningssägare, inga ja-sägare) som kan se på det nyktert. Finns det inga sådana i organisationen så ta in extern hjälp. Se sedan till att anställa lite ärligt folk.

Var ödmjuk. Även om du verkligen inte tycker att ni har gjort något fel, ha respekt för att andra tycker det, för att andra kanske har en annan synvinkel.

Försök inte tiga ihjäl det, stormen kommer inte att försvinna med envägskommunikation via pressmeddelanden. Det har den aldrig gjort.

Avfärda inte en storm, bara för att den råkar ske på Twitter. Se vilka det är som twittrar. Hur många följare har de, vilka är de? Råkar det vara så att det är journalister, it-experter och andra som stormar, så kanske inte det är så klokt att avfärda det som något obetydligt. Idag finns det ju ingen anledning att inte kolla upp hur mycket det skrivs, vem är det som skriver det om och vilka följer de personer som är mest aktiva.

Min Spotify-lista för mars 2015

Att köpa bil på Gotland

a-45-amg-03

Har ett tag varit sugen på att köpa en nyare bil än den vi har. Har tittat en hel del på Mercedes A-klass, som verkar vara en snygg bil, lagom storlek och med tysk kvalitet.

Men det är inte lätt att köpa bil på Gotland. Så här ser Blocket-annonserna ut:

Skärmklipp 2015-03-22 21.29.04 Skärmklipp 2015-03-22 21.28.43

(Givetvis med bilder)

Jämför gärna de här texterna med de som mäklarna skriver på Hemnet. En handlare försöker faktiskt locka till köp genom att lägga till två egna meningar efter utrustningslistan. Annars är det bara uppräkning av tillbehör och annat, iklickade i ett formulär. Vi snackar bilar för 3-400 000kr. Men säljarna orkar inte ens göra sig till och beskriva vad det är för bil.

Jaja. Man kan ju i alla fall åka till handlarn och titta på bilen.

Frågan är bara när man ska göra det. Eftersom ALLA bilhandlare i Visby bara har öppet under kontorstid. Samt lördagar 10-13. När har de tänkt att man ska ha tid att titta på bilarna?

Lägg till att priserna på Gotland är 5-10% högre än i Stockholm. Vilket gör att det är värt att ta båten eller flyget till Stockholm för att köpa bil.

För 8 år sedan när vi flyttade hem till Visby var det likadant med mäklarna. De visade bara lägenheterna under kontorstid på vardagarna. Så är det inte längre, nu är det helger och kvällar som gäller, precis som det ska vara. Gissar att de gotländska bilhandlarna kommer att behöva anpassa sig också.

Däremot ska det sägas att när vi åkte förbi mercahandlaren idag och de var i lokalen, så fick jag komma in och kika lite och snacka, trots att det var stängt.

 

Macaroni and cheese med kor v och sallad

maccheese-image

Min favoritkrog Amarillo här i Visby har hade en mac’n’cheese på menyn som var riktigt bra. Jag köpte igår korv hos bröderna Jessen, Welsh Dragon från Taylor & Jones. Så när jag klurade på vad vi skulle äta ikväll så kom jag på det. Macaroni and cheese såklart!

Som tur var fanns det ett recept i Taylor & Jones korv-bok och Johan ‘Matgeek’ Hedberg har såklart ett Youtube-klipp om det.

Så här gjorde vi

Makaroner, till 4 personer. Vi köpte de största makaron-liknande vi hittade.
100g smör
2 msk mjöl
8dl mjölk, 3% såklart
salt och svartpeppar
1 krm muskotnöt
1 tsk Colmans senapspulver
2 msk (eller mer) parmesanost. Vi hade minst det dubbla.
100 g cheddar (vi kan eventuellt ha glömt att ha i den.)
Gruyère. Vi hade i ca 40 gram.
Ströbröd. Vi använde Panko, alltid bäst.

Koka makaronerna, men inte så att de blir helt färdiga. (50-75% av tiden, beroende på pasta, skulle jag tro.)

Smält smöret, pudra över mjöl och gör en slät redning. I med salt, peppar, muskot och senapspulver. Låt svalna lite och skicka sedan i all ost.

Ugnen på 175°C.

Makaronerna i en form, häll över såsen, på med ströbrödet och in i ugnen. 15-20 minuter så att det får färg. Vi fick bränna till med lite grill på slutet.

Till detta åt vi korv, Welsh Dragon, och en sallad på babyspenat och senapsvinegrätte. Korven var nog lite för stark för den snälla osten. Välj hellre en mer neutral korv, eller krydda osten mycket mer.

Vi drack Lagunitas Galatea Fusion 25. Underbart.

Här är Johans film (inser givetvis att vi borde ha följt det här receptet istället:

Och här är mitt försök.

Jag har lärt mig en massa saker. GoPro-kameran kräver mer ljus. Stäng av spot-mätningen. Filma allt! Glöm inte osten.

Lite restaurangnyheter från Gotland

honestburger

Flippin & Cramby

Är det i sommar vi kommer att få en liten food truck-explosion på Gotland? Knappast troligt, men lite skoj ska det nog bli. För Orlandos Jamaican kommer tillbaka och den här gången har de med sig gäster. Vecka 28 kommer de att gästas av Flippin Burger som även lovat ta med sig sliders-trucken till Gotland. Vecka 30 gästas de av Jonas Cramby, det ser vi verkligen fram emot. De kommer att stå i Fårösund.

Mexican

Väldigt länge fanns det ett taco-hus på Adelsgatan och nachostallrik har det ju funnits på flera ställen. Men det har varit Santa Maria-tacos. Men det har nog inte funnits någon mexikansk restaurang vad jag kan minnas.

Men nu öppnar det en i Gothem! Gothems cantina y casitas.

Burgers

I Wisby Delis gamla lokaler blev det nya sushi-stället så kortvarigt att jag inte hann dit. Men nu ska det bli öl och burgare där. Jag applåderar konceptet med amerikanska burgare och craft beer men namnet kanske inte var det bästa: Brooklyn burger and beer.

Förresten, Amarillo har en ny slider på menyn. Har ej testat, men ryktena säger att den är lika bra som man förväntar sig.

Även Borgens bistro sägs ha nya hamburgare på gång. Återstår att testa.

Jag får återkomma med recensioner när det närmar sig!

SXSW 2015 – distanssjukan

SXSW Interactive är över och Music är i full gång. Sedan i fredags har mitt Instagram-flöde på morgnarna varit fullt av bilder från sessions, food trucks och konserter. 

En viss ångest över att inte vara där har infunnit sig. 

Men man kan ju följa en del på distans, som Fredrik Wass gjort. Han skriver på Resumé om Buzzfeeds session. Buzzfeed ska sluta jaga klick. Får nästan känslan av att de trollat hela medievärlden genom att få alla att mäta klick och sedan: Skoja ba, det är inte det viktigaste. 

Men störst ångest fick jag i morse när jag lyssnade på Bill Simmons och Jimmy Kimmel. Bills podd spelas in i Austin under SXSW. 

De ägnade första 5-10 minuterna åt att prata om maten i Austin. Rangordna BBQ, snacka frukost-tacos och hur fluffiga tortillas är jämfört med Los Angeles. 

Lyssna förresten klart på hela podden. Nästa gäst är Stephen A. Smith och de pratar om Ali vs Frazier och det som sades mellan dom. Sedan kommer Rachel Nichols och där blir det ett intressant samtal om mångfald på arbetsplatsen. 

Är det i år svenskarna upptäckte maten i Austin förresten?

Omvärldsbevakning i förändring?

16660167270_6702dcf6f6_k

Idag hade vi ett möte om omvärldsbevakning. Vi har två bra verktyg som vi använder alldeles för lite, men det är en annan fråga. Hur får man medarbetarna att omvärldsbevaka sina områden? Det tar vi en annan gång.

Det jag funderade på idag är hur omvärldsbevakningen, som är en stor del av arbetet för många kommunikationsavdelningar i landet, kommer att utvecklas den närmaste framtiden.

Fler och fler tidningar på nätet stänger in många av sina artiklar bakom betalväggar. De olika ägarna av omvärldsbevakningsverktygen har olika rättigheter vilket gör att vissa bolags medieflöden helt saknas i vissa verktyg.

Dessutom är Facebook och Twitter rätt svåra att bevaka.

Lägg dessutom till de nya sociala kanalerna som inte bara har kommunikation bakom stängda dörrar utan även kanaler som Snapchat och Meerkat som faktiskt är en sorts en-gångs-kommunikation. (Deeped har skrivit.)

Hur omvärldsbevakar man allt som sägs på Youtube? Speciellt på svenska som inte autotranskriberas (ännu).

Förutsägelse

Jag tror att de stora automatiserade verktygen kommer att få det väldigt svårt. Receptet på en framgångsrik omvärldsbevakning kommer att vara engagerade och intresserade medarbetare som hjälper till att dela med sig av det man hittar.

Alla måste bevaka sina områden och med hjälp av något verktyg lägga till det man hittar till ett flöde. Det gäller att man hittar sina kanaler, att man verkligen bryr sig om sina områden.

Det är i och för sig nödvändigt ändå, annars är pengarna på omvärldsbevakningsverktyget lite bortkastade, då blir det bara ett dyrt verktyg för att samla ihop statistik till årsredovisningen.

Tillägg: Facebook stänger av tillgången till verktygen helt (se även kommentar nedan). En annan tanke som slog mig efter publicering är det faktum att vi idag, fortfarande, mäter så mycket i exponering i dagspress. Vi mäter inte effekten eller hur många som läser (eller förstår) innehållet, utan vi mäter yta, antal och räckvidd. I takt med att dagstidningarnas betydelse kraftigt minskar, kommer det här fåniga sättet att mäta på försvinna snart. Hoppas jag.

Foto: Norrsken (taget ikväll här på Gotland) av Lars Lundqvist (CC BY-SA-NC)

 

 

Löpartävlingar på Gotland 2015

Skärmklipp 2015-03-16 22.33.47

Det här är min lista på de lopp på Gotland jag kan tänka mig att ställa upp i. Drar till med några tider jag tänker att jag borde klara på några av dom också.

April

15 april
Guteterrängen, 4230 meter. Kort-DM i terräng. Östergravar kl. 1800.
Under 18 minuter?

18 april
Nordic Classic Running
Halvmara med start och mål vid Kallis i Visby hamn.
Om jag ställer upp trots den något höga anmälningsavgiften, så hoppas jag att klara den på 1.50.

Maj

6 maj
Lång-DM terräng, 12km. P18-spåret, kl. 1830.
58 minuter?

20 maj
Ladingsrennet, 8km. Strandgärdet. Förra året var banan bara 7,6km. Mer info på Facebook. Sprang på 36.11 förra året så kanske under 35 minuter i år?

Juli

14 juli
Jungfruloppet, 13 km. På rotfyllda stigar, bland annat längs Kinnerstugans vackra spår.
Svår terräng och ganska trångt. Kanske får vara nöjd med 1.10?

16 juli
Virudden. 10km. Enligt deras webb ett av Gotlands häftigaste lopp. Det brukar vara fantastisk inramning men själva banan är faktiskt riktigt tråkig. Däremot står det en hel del folk och hejar på längs med banan. Förra året sprang jag på 46.42. Rätt dåligt. I år satsar jag på under 45 minuter.

Augusti

5 augusti
DM 10 000m. En chans att springa milen på bana, på Gutavallen.
Tid? Under 42 minuter? Det skulle i så fall betyda nytt personlig rekord.

12 augusti
DM i halvmaraton. Förra årets roligaste lopp. Ca 25 deltagare, flack rätt trist bana, men riktigt skoj. Sprang in på under 1.42.41. I år måste målet vara att springa in under 1.40.

27 augusti
Blodomloppet. Gotlands mest populära lopp med en helt okej bana. 10km har lotsbacken på näst sista kilometern. Tur att jag oftast springer den på just näst sista kilometern, Förra året sprang jag på 44.48 (inkl video). I år under 43 minuter?

September

2 september
DM 5 000m. 5km på Gutavallen. Läge att slå personligt? 21 minuter?

19 september
Roma kungslopp, 10km. Snabbsprungen bana, kanske kan komma under 43 minuter?

Oktober

17 oktober
Högklintsloppet. ca 7,5km. 36 minuter?

December

12 december
Lucialoppet. 10,6km. Klassiskt lopp som jag aldrig sprungit. 45 minuter?

Det mesta av informationen har jag hämtat på Roma IFs sida.

Trådlösa mikrofoner – testar på barnen

loveelsamictest

När vi köpte en videokamera till jobbet så köpte vi även riktiga bra trådlösa myggor. Jag har inte riktigt hunnit testa dom, eller rättare sagt, jag har inte hunnit mecka med inställningar för att få till det.

Så idag satte jag myggorna på mina barn, letade upp lediga frekvenser, satte upp två kameror och gjorde en intervju med dom. Visar bara inledningen här, resten av filmen reserveras för släkten.

Myggorna är Sennheiser EW100, kopplade med XLR till en Zoom H6. Filmade gjorde jag med en Sony NEX-5T (Love) och en GoPro 3+ Black (Elsa) utan att jag tänkte på vilka inställningar som var gjorda. (Till nästa gång: rätt upplösning på Sony-kameran och stäng av autofokus. Samt, Protunes-läget på GoPro är ju bara bra att ha om man verkligen tänker justera färgerna. Kolla kanske kameravinkeln innan jag sätter igång också.)

Min röst spelades in med XY-micken som sitter på Zoom H6-apparaten. Jag har inte redigerat ljudet mer än att ställa nivåer och att göra om min kanal till mono.

Ljudet blir väldigt bra, allt bakgrundsljud jag har fått tidigare är borta. Sedan att en mygga inte är idealiskt på en väldigt rörlig 4-åring är en annan sak. Men dessa myggor kommer absolut att bli bra även i podcast-sammanhang.

Falafel, mangosalsa, yoghurtsås – friterat

1535044_10152630054666394_6608398424422263934_n

Lördagsmiddagen blev falafel, eftersom Love önskade något vegetariskt.

Frågade efter tips på Twitter och fick svar från Lisen Piknik att ICA.se var vägen att gå (enligt hennes sambo).

Så här gjorde vi:

Falafel

2 förpackningar Zeta ekologiska kikärtor (kokta och klara), totalt 460g kikärtor.
Dessa mixade jag så snabbt jag kunde med en stavmixer. Det sägs att köttkvarnen är bättre.

3-4 vitlöksklyftor
1 stor näve koriander
1 pytteliten bit chili
Detta finhackades.

1 tsk sesamolja
1 msk olivolja
Saften från en 1/2 pressad citron
2 tsk spiskummin
1 äggula
salt och peppar

Allt detta blandades ihop ordentligt och sedan rullades det små bollar av allt som sedan rullades i vetemjöl. Ägg och vatten vispades ihop och bollarna doppades i ägget och rullades in i pankoströbröd. In i kylen medan det andra fixas.

Vi friterade bollarna i rapsolja i en kastrull, 180°C är det som gäller. 3-5 minuter, vi friterade kanske lite för kort. Något recept säger att man ska fritera tills de flyter upp.

Till detta:

Yoghurtsås
Turkisk yoghurt med tahini, bladpersilja, koriander, 1/2 dl citronsaft, chili, salt och peppar.

Mangosalsa (typ)
Färsk mango, rödlök (jag föredrar nog silverlök) och lime. Ska nog helst vara chili i också. Nästa gång.

Pitabröd (köpta)
Sallad

Efterrätt / mellomys

Karamell-popcorn

Slutsats

Fantastiskt gott! Det gör vi om. Eller så gör vi Surfers räkbollar nästa gång.

19219_10153226713660739_2752620688328258965_n

I Was A Baggage Man, at Greyhound

EDIT: Stavade visst fel till baggage… Så jag passade på att lägga till en liten liten panorering och en liten zoomning.

I morse hörde jag hur fåglarna var tillbaka i skorstenen, så jag satte upp en kamera på taket på huset. Men inte en fågel… Faktiskt blev det typ 3000 exakt likadana bilder. Fick lägga på lite musik också. Någon som känner igen rösten?

Felstavade originalet:

Att inte veta allt – ska det vara så?

ovissheten

En kommunikatör måste vara nyfiken. Det kan också vara bra att ha ett visst kontrollbehov.

Men jag har senaste åren känt att jag verkligen inte gillar det när jag inte har full kontroll på vad som händer på min arbetsplats. Att få veta saker fel väg eller alldeles för sent. Det är småsaker som att någon helt plötsligt har slutat, eller att någon bytt avdelning eller arbetsuppgifter. Ett nytt regeringsuppdrag eller vad det nu kan vara. Stort och smått.

Jag vet också att jag inte kan veta allt. Jag sitter inte med på föredragningarna och jag räknar inte med att min chef ska berätta allt som sägs. Det finns det vare sig tid eller resurser till. Jag räknar inte med att alla ska maila mig om allt, att alla ska sticka in huvudet till vårt rum och berätta.

Så jag får räkna med att jag inte har koll på allt, speciellt eftersom vi är uppdelade på två städer med ett hav i mellan. Men någonstans hoppas jag ändå att vi kommer att använda intranätet som ett naturligt ställe att berätta vad som händer.

Men det finns något som är ännu värre

Men ännu värre är det nästan att veta saker som jag inte kan/får berätta för resten av myndigheten. Så fort ett beslut tas vill jag att alla ska få veta om det. Speciellt när det inte är hemligt på något sätt utan det bara väntar på att några kvarnar ska mala klart först.

Det här är givetvis ingen kritik mot mina medarbetare, jag får veta väldigt mycket, om stort och smått. Men det sitter på något vis i ryggmärgen, nyfikenheten och kontrollbehovet.

Jag hoppas verkligen att den här lusten att veta, och lusten att dela med mig av det jag vet, inte försvinner i byråkratins dunkla korridorer. Jag hoppas jag alltid kommer att känna så här.

(Citatet på bilden kan vara från ett tv-program som handlade om fall för räddningstjänsten, i det här fallet om en hund som ramlat ner för klinten och fastnat på en avsats på klippan. Det blev i alla fall ett talessätt i gymnasiet, som vi upprepade ofta.)

Feels like – podcastpremiär?

Skärmklipp 2015-03-11 22.31.12

31 januari var jag i Stockholm för att spela på Grand Escalier tillsammans med min gamla vän Ronny Elvebakk. Vi spelade mycket ihop för typ 10 år sedan, ofta tillsammans med Dana Bergquist och Andreas Hansson under namnet 4SSS – 4 Seasons Sound System. Det var tider det.

Men nu när jag var uppe passade Ronny på att intervjua mig för sin podcast Feels like. Jag tror att det är första gången jag är pratande gäst hos en podcast faktiskt. Mystiskt.

Vi snackade såklart en del om min dj-bakgrund, hur det är att vara småbarnsförälder och dj och hur man kan utnyttja sociala medier för att sprida sitt namn. Mycket trevligt samtal. Första timmen är en mix av Ronny, andra timmen är min mix. Snacket är inlagt i musiken.

Avsnittet finns på Acast (det var bytet dit som gjorde att det tog lite tid) och på iTunes. Eventuellt kommer min mix även upp utan snack på Soundcloud.

A Day In The Life

Igår lyckades jag ju plita ner 10 000 tecken om hur trött jag var på mediers beteende i sociala (och andra kanaler). Det gav avtryck idag, jag fått massor av pepp och medhåll och det verkar som om ni faktiskt har läst inlägget. Kul!

Idag var en annan dag. Upp klockan 0500, flyg till Stockholm för att bevaka en konferens som kommunikatör. Har filmat och gjort intervjuer. Gillar det skarpt.

Ungefär så här såg dagens osminkade sanning ut:

Mediatröttheten – är det bara jag?

Har precis kombinerat Minecraft-spel på Xbox och Star Wars Rebels-tittande med att följa Apples senaste produktsläpp via telefonen. Svårast var det att kombinera med säsongsavslutningen av Rebels eftersom det för det första var lite action för en gångs skull (ljussablar en masse!) och för att jag hela tiden måste översätta åt Love. Men sevärt avsnitt eftersom det var en rejäl överraskning i slutet av avsnittet. Jag blev väldigt glad. När börjar säsong 2?

Men det är inte från det ständiga multitaskandet som medietröttheten infinner sig. Ibland tänker jag att jag ska stänga ner Tweetdeck, Facebook, RSS-läsarna och alla appar, eftersom jag är så trött på det. Men sedan tänker jag ett steg till. Funderar på vad det är jag är så trött på. Inser att jag fortfarande med nöje tittar igenom Instagram-flödet 1-2 gånger per dag. Att jag verkligen gillar flera av Facebook-grupperna jag är med i. Att mina favoritlistor på Twitter synas mer noggrant än det allmänna flödet. Att vissa kategorier i Feedly/Reeder läses medan andra bara klickas Mark All As Read.

Det är inte den enorma mängden som är problemet. Det är inte selfies, bilder på stränder, drinkar, luncher, frukostar, seminarier, promenader (eller all-of-the-above) och så vidare som tröttar ut mig. Det är inte skryt om löparrundor (i så fall vore jag ju dum). Det är inte bilderna på barnen (verkligen inte).

Klicka här, annars då jävlar!

Det är de gamla, och nya, mediebolagens desperata jakt på klick som gör mig så trött. Engadget liverapporterade Apples produktsläpp riktigt bra, sakligt med små inslag av sarkasm och humor. Men sedan kommer den, floden av kritiska, chockerande och upprörda nyheter, tweets och åsikter om Apples produkter. MacWorld skriver om chockhöjda priser på datorer i Sverige, när det i själva verket handlar om valutajusteringar och uppgraderade datorer. Alla vill ta del av Apple-kakan.

Guardian skriker om Afrika-bilder och klockor för $10.000 trots att ALLA medier har spekulerat i hur dyr den exklusiva versionen skulle bli.

Det är inte kompisars ‘rantande’ på Twitter, utan det är de som med en långsiktig strategi twittrar för att få fler följare och retweets och fler klick. Hela tiden. Som aldrig avviker från strategin.

Det är de som aldrig kan posta ett enda inlägg utan en baktanke, där varje inlägg är ett steg för att höja det egna varumärket.

Jag pratar inte om de som inte vågar vara sig själva på nätet. Alla (nåja) har vi en personlighet som vi förvaltar och visar utåt och där vi blir mer och mer försiktiga ju fler som följer och läser. Så är det för mig, helt klart.

Tom rubrik

Men mängden tomma rubriker börjar bli bedövande. Stora braskande rubriker för en kort notis som inte berättar någonting nytt. Ny restaurang – säger rubriken, men artikeln avslöjar inget om vad det är för restaurang. Så all information jag behöver har jag fått av rubriken, men det visste jag ju inte när jag klickade.

Hela dagarna är flödena fulla av rubriker som bara är till för att skapa klick. Rubrikerna är inte till för att man ska läsa artikeln, det har ‘tidningarna’ sedan länge givit upp. Det är bara klicken som räknas, för det är klicken som skapar sidvisningar och unika besökare och det är dessa siffror som används för att kränga annonser till intet ont anande kunder.

En artikel med smal målgrupp måste alltid få en riktigt bred rubrik, så att den drar klick. Att merparten som klickar blir besvikna spelar ingen roll. Annonssäljarna är lika glada för det.

Lilla Aktuellt, som jag och barnen älskar, ägnar halva programmet åt en klänning medan världen brinner. Ja, man får ha roligt, ja, det var en stor grej i världen, nej, det var inte det minsta viktigt att rapportera om något som alla redan rapporterat om.

Det är som om det gamla sitter i. Ekot har 14 minuter, Aktuellt och Rapport har sina 25 minuter, TV4 Nyheterna har sina 12 minuter (typ) och de ska fyllas, vare sig det finns något att rapportera om eller inte. Det ska produceras 36 artiklar varje dag, vare sig det finns något att rapportera om, eller inte. Det är helt otänkbart att man ena dagen gör 8 artiklar och nästa dag 48 artiklar, eftersom det går inte med dagens bemanning.

Knasigt att tidningsbudens fackförbund har sådan stor makt över webbens publiceringar ändå.

Är det pengarna?

Det är därför jag i min mediekonsumtion har börjat fokusera på sajter som Grantland.com, en sajt som skriver om basket, fotboll, film, tv och mycket annat. En sajt som ägs och finansieras av ESPN. Oklart om de har en enda intäktskälla (förutom ESPN alltså). De har knappt någon reklam på sajten. Knappt någon reklam i deras podcasts (förutom i The BS Report, men den verkar fortfarande vara under ESPNs flagga). Kanske har de reklam på sin Youtube-kanal, kollar inte på den så ofta eftersom det bara är deras podcasts med bild. Det är klart att deras skribenter känner trycket att deras alster ska dra klick, men Zach Lowe har själv sagt att det var mycket värre på hans tidigare arbetsplats där han bara mättes i antal artiklar och antal klick. Inte som nu där han kan få sitta en hel dag med en artikel som rankar NBAs snyggaste basketplaner istället för att trycka ut åtta skitartiklar per dag.

TV-dags är lite så också. Det finns såklart en finansiell idé, men likväl är det det stora tv-intresset som tar över.

Det är därför jag lyssnar på en massa podcasts som görs för kärlekens skull, men som såklart har lite reklam för att dra in några dollars till studiotid, tekniker och kanske några ören till huvudpersonen. Där man tydligt märker att det finns ett intresse att prata om saker, utan att det hela tiden ska vara säljande. De kanske får bra betalt av utgivaren. Kanske inte. Det verkar i alla fall inte påverka innehållet.

Det var därför jag efter 7-8 avsnitt totalt tröttnade på StartUp, eftersom det blev så oerhört tydligt att podcasten bara vara ett noga uträknat sätt att marknadsföra företaget på. Det blev inte trovärdigt till slut.

Podcasts och artiklar som fortfarande vågar breda ut sig på 10 000 tecken eller 90 minuter utan att leta de klickskapande rubrikerna.

Filter

Det här gör ju att jag hamnar i en filterbubbla, eftersom jag på Facebook inte bara döljer viralt.se och vad de nu heter, utan numer även samtliga stora svenska tidningar. Merparten av Bonniers magasin är borta från mitt flöde också.

Eftersom jag på Twitter avföljer sådana som bara delar en massa klickbeten, vare sig det är deras eller andras.

Eftersom jag inte följer så många företag på Instagram. Förresten, är det inte enormt skönt att det inte går att länka från Instagram-bilder? För det skapar ett lugn. Att slippa hoppa ur flödet för att se vad det är för blogginlägg vederbörande pushar för. Att i lugn och ro kunna kolla in nästa måltidsbild och glädjas åt att vännernas barn verkar mår bra.

När bekanta nämner dansande skelett så har jag ingen aning om vad de pratar om, trots att en av mina arbetsuppgifter är att hänga med i vad som händer.

När det skrivs om bloggdrottningar och jag aldrig hört talas om dom.

När man refererar till vad Jonas Gardell eller Mark Levengood (eller vilka som är hetast på Twitter just nu) skrivit på Twitter…

Sälj

När dessutom e-handlarna upptäckt genom sina avancerade (nåja) analysverktyg att om de postar rabatter av olika slag i sociala kanaler så ökar försäljningen. Så därför går det inte en vecka utan att 400 olika e-handlare har kampanjer med små, små rabatter. Alltid är det någon som klickar och precis som med spam är kontaktkostnaden låg och konverteringen tillräckligt hög. Mängden mail, annonser, tweets och sponsrade Facebook-inlägg är enorm. Knappt man ser solnedgångarna och vårtecken.

Däremot störs jag inte så extremt mycket av retargeting-trenden, den är mest fånig. Tror att de snart kommer att inse att det är bortkastade pengar att annonsera varor jag redan varit så intresserad av att jag klickat runt efter dom. Relaterade produkter, tillbehör och liknande hade kanske varit smartare. Tänk som Netflix och deras algoritmer. Inte visar de Rounders som förslag 400 gånger bara för att jag råkat sett den en gång? Tvärtom.

På tal om Rounders så såg jag bara första halvtimmen, sedan köpte jag Oreo flera gånger dagarna efter.

Telefonförsäljarna däremot. Inte en säljmetod som är värdig år 2015. Snälla, lägg ner lurendrejeriet och lägg pengarna på att göra bra produkter vi vill köpa istället, så att tusentals ungdomar slipper sälja själen till djävulen för en normal lön.

Statistik

Men så blir det ju. Nu kan vi mäta allt. Som webbstrateg uppmanar (typ, tvingar) jag alla som jobbar med webb på mitt jobb att börja mäta allt. Att sätta mål. Att vidta åtgärder om man ser att man inte kommer att nå dessa mål. Men på en utbildning idag skojade vi om vad det kunde vara värt att nå målen. Är det värt att närvara vid 10 olika konferenser och 10 olika mässor bara för att skruva upp besökssiffrorna? Är det värt 40 000 kr i annonsering (alltså Google och Facebook, ingen annan typ av annonsering) för att ro hem effektmålet för en webbplats 2015?

Är det värt, och förenligt med myndighetens varumärke, att bara posta klickbeten och utforma varenda rubrik så att den lockar? Eller finns det andra vinster som inte mäts i höga besökssiffror?

Förutsägelse

Jag har varit tidigt ute med att konsumera alla sorters media i många typer av digitala kanaler. Jag tröttnade tidigt på fast telefon. Jag har sagt upp tv-abonnemangen. Det var oerhört länge sedan jag prenumererade på en papperstidning. Det här med sociala medier såg jag tidigt att det kanske kunde vara något. (Andra trender som öl och hamburgare har nog varit rena lyckträffar, så nu hoppas vi att också BBQ verkligen sätter sig i Sverige.)

Jag har börjat kämpa med rörlig bild.

Det jag försöker säga är att jag tror att jag inte är ensam om det här. Jag ser fler som nöjt konstaterar att livet blir lättare på Facebook när man döljer Newsner, Aftonbladet med mera. Jag ser fler och fler äldre röra sig mot Snapchat. Instagram drog om Twitter i Sverige så att det visslade om det. Vi söker oss ständigt mot nya kanaler dit företagen inte hittat ännu. När de stora kampanjerna rullar in, drar early adopters och hittar nya vägar.

Så när fler av de traditionella tidningarna nu faller på grund av kraftigt vikande upplagor och annonsintäkter, så tror jag att de kommer att dra med sig en hel del av de mediebolag som gått all in på native advertising utan att ha med sig respekten för läsaren, utan att bidra med någon som helst substans.

Förutsägelse 2, när jag ändå är igång

Jag förutser också kraftigt förändrade reklamlagar i Sverige. Just nu orsakar lagarna mer lurendrejeri än vad de stoppar oseriös reklam, eftersom man underskattar oss konsumenter. Vi fattar ju att när Jimmy Fallon har med sig Ben & Jerry i studion att det är reklam, att när Subway bjuder alla på mackor i publiken, att de betalat för det.

Istället får vi dras med taffliga blogginlägg, illa dolda produktplaceringar, fulingar till tweets och Insta-bilder på träningskläder. Istället för rak och ärlig reklam.

”Det här avsnittet är sponsrat av MailChimp, Mailkimp?”

 

 

Polar Flow – horribel mjukvara till en bra klocka

M400_beautyshot_eng_imperial1

Inför jul köpte jag min första klocka på 20 år. Om man inte räknar med en iPod Nano förstås.

Det var en Polar M400, en klocka man mest använder för att springa med, men som också fungerar som ett aktivitetsarmband. Den mäter dygnet runt, och man kan använda den till att mäta sömn, steg och allmän rörelse.

Framför allt springer man med den, och till det fungerar den mycket bra. När man väl lärt sig hur den fungerar (inte logisk) och hittat hur man ställer in vad det är den ska visa, så är den riktigt bra att springa med. Har inte upptäckt några problem med att den mäter fel eller liknande, utan den ger ifrån sig det den ska.

Utseende

Har fått en del gliringar om att jag har en retro-klocka. Så lite har alltså hänt med löparklockornas utformning de senaste 10-15 åren. Alltså, ingenting. Samma trista LCD-display. Men den gör sitt jobb, den sitter bra och har man lite modeångest så finns den i vitt.

Interface

Horribelt. Oerhört svårt att hitta rätt i inställningarna och först idag, 3 månader senare, lyckades jag hitta att det finns en snabbväg till att synka med telefonen. Massor av menyer, helt utan förklaringar, och oerhört förvirrande beteckningar på saker och ting.

Men när man väl ställt in allt så fungerar det mycket bra, och parningen med pulsmätaren var superenkel och fungerar sedan utmärkt.

Att springa med

Den piper till när den ska, mäter som den ska och när man som ovan nämnt har ställt in hur de olika ‘skärmarna’ ska se ut, så är det lätt att snabbt få rätt information, även i farten.

Enda problemet är att det ibland tar 30-45 sekunder för den att hitta GPS-satelliterna, trots att man står på samma plats som alltid.

Mjukvara

Men det är efter rundan problemen börjar. Det finns två sätt att synka med det som av någon anledning kallas Polar Flow. Antingen via bluetooth till telefonen. Det andra är med USB-sladd till datorn. Det är det bästa sättet. Idag försökte jag synka med telefonen. Först hade jag blivit utloggad från appen, så det gick väl en kvart innan jag lyckades få ett nytt lösenord. För det måste man gå till webbplatsen (som är snyggt mobilanpassad).

Den synkar och jag försöker hitta ett sätt att ladda ner träningspasset (varför? jag kommer till det). Från appen är det omöjligt, men från mobilwebben går det utmärkt. Ladda ner, spara i Dropbox. Problem 1: det är en zip-fil som laddas ner. Problem 2: Av någon j-a anledning hade inte synken fungerat så bra. Så filen var tom.

Jag gjorde om synken på datorn. Programmet heter FlowSync, och inte Polar Flow som alla andra appar, webbplatser med mera. Det har hittills fungerat bra, förutom att de första gångerna så nollställdes en massa inställningar vid varje synk. Det verkar dock fungera nu.

På webben kan man se allt om passet, det mesta är faktiskt riktigt lätt att se och jämföra.

Men jag gillar ju Strava mycket bättre, och de flesta träningsklockor/appar synkar automatiskt med Strava om man vill det. Dock inte Polar. Polar synkar inte med någon annan tjänst. Så man får ladda ner filen, och ladda upp i Strava.

Nu testar jag en tjänst som heter tapiriik.com som kan plocka upp filen från en mapp i Dropbox och skicka till både Runkeeper och Strava. Så synd att man inte kan få till den där filen från mobilen…

Slutsats

Kan jag rekommendera ett köp? Nja. Inte så länge Polar inte öppnar upp så att andra appar kan hämta automatiskt och inte så länge iOS-appen är fruktansvärt usel. Klockan är bra men kringtjänsterna är faktiskt under all kritik. Det är som om det finländska Polar inte riktigt hängt med i utvecklingen de senaste 10 åren.