Henrik Löwenhamn

Direkt efter Stockholm Marathon 2016 anmälde jag mig till 2017 års lopp. Oklart varför egentligen.

Insåg direkt när jag betalat startavgiften att loppet skulle infalla på min fars 70-årsdag, så ett deltagande var länge oklart innan min pappa beslutade sig för att fira sin födelsedag i Stockholm.

Inför loppet

Träningsmängden under året får ju anses godkänd, även om det varit lite upp och ner med intensiteten. Jag har fått ihop en bit över 70 mil hittills. Farten har ökat dramatiskt, men jag har inte fått till så många längre pass som jag hade velat.

Uppladdningen inför var kanske inte mentalt den bästa, men på mat- och vilafronten var det rätt ok. Sov uselt de två sista nätterna innan, men det kändes ändå bra. Hade ledigt på fredagen och tog det lugnt med en hamburgerlunch med Patrick och en shoppingrunda på stan. Pasta och tv och finputsning av utrustningen på kvällen.

För egentligen första gången valde jag att kolhydratladda inför loppet. Inte så extremt som i den meny som någon tidning skickade ut, men gjorde som de sa i den podd från Prestera Mera som jag lyssnade på inför. Så på onsdagen (för tidigt?) började jag dra ner på rotfrukter, fibrer, protein och fett och drog upp de snabba kolhydraterna. Pasta, pizza, godis, kakor. Helt enkelt. Gott men aningens dålig inverkan på sömnen.

På morgonen för loppet gick jag upp i god tid. Åt en helt vanlig frukost men hoppade de lite tyngre sakerna. Inga ägg, ingen avokado. Yoghurt, kaffe, macka och juice fick det bli.

Åkte in till stadion i hyfsad tid och njöt av att se fler och fler löpare stiga på tåget. Pratade med en dam som klev på vid samma station som även hon hade ett chip på skon. Myste runt på Östermalms IP, pratade med Tony, Magnus, Lena, Raf och hans kompis. Lämnade in väskan och gick ut med Magnus och Tony till starten. Träffade Mattias N och stod och småpratade med honom fram till startskottet.

Drack en halvliter Tailwind innan start, från cirka en timme innan tills precis innan.

Första milen

I år var det inte riktigt lika adrenalinhöjande i starten som förra året då jag stod i första ledet i den startgrupp som startade 10 minuter senare. Nu blev det mer som en lugn promenad fram till startlinjen med lite småjogg där det fanns plats. Hakade direkt på en farthållare för 3.15 och efter någon kilometer så snackades vi vid lite. Det gick dock väldigt sakta i början, men det var kanske lite skönt. Här kom Stefan  upp och frågade om jag inte var från Gotland. Så vi tjabbade lite ett tag.

Första 5 km gick på 23.32 minuter, dvs typ 4.43-tempo. Alldeles för sakta, men som sagt, det var nog bara bra.

Någonstans vid Slottsbron och Slussen började jag få upp farten lite. Först blev jag lite skraj när jag klockade in några km-tider närmare 4.10 men publiken, vädret, känslan och den nya sträckningen på Hornsgatan kändes bra och 5-10 km gick på 22.32, dvs 4.32-tempo i snitt.

Andra milen

Första gången över Västerbron kändes fint. Jag har hyfsat lätt både uppför och nedför och allt rullade på som det ska. Precis som förra året hade jag med en egen flaska, den här gången med TailWind i rätt hög koncentration så jag skippade de flesta kontrollerna.

5km-tiderna blir 22.11 och 22.51.

Ute på Gärdet, i höjd med Tekniska museet är den medhavda flaskan slut och jag kastar den i en papperskorg vid ca 19 km och det blir som en mental omstart. Jag tänker för mig själv att nu börjar loppet. Första biten var bara uppvärmning.

20 km passeras på sekunden enligt den plan som fanns på mitt Garmin-armband.

Tredje milen

Halvmaradistansen passeras på 1.35.36. Hiskligt snabbt egentligen med tanke på att mitt personbästa på en halvmara är 1.34.

Ute på Gärdet mot Frihamnen är det som vanligt dödstrist, men jag trummar på och känner mig pigg. 22.44 går km 20-25 på.

Ungefär vid Gröna Lund kommer Stefan ikapp mig och vi håller sällskap en bra bit. Jag har börjat ta en gel vid ungefär var femte kilometer och det känns riktigt bra. Dricker vid alla stationer, men väljer vatten ibland för att magen inte ska gå sönder.

25-30 km går på 22.40. Så det går fortfarande rätt stadigt, och enligt plan.

Fjärde milen

Börjar tappa tempot lite granna men för varje gel piggnar jag till även om det går trögare och trögare. Hornsgatan är lång och det är mycket uppför och jag stannar och dricker vid stationerna. Segar mig sakta uppför Västerbron och försöker ta ut stegen nerför. Nere på Norr Mälarstrand är benen extremt trötta.

Passerar 35 km på 23.31, tappar alltså en minut här. Å andra sidan var jag på väg mot 3.12 i sluttid innan jag började tappa lite.

Vid 35 km blir jag omsprungen av farthållaren som försöker peppa och jag försöker haka på. Men benen har redan börjat krampa lite och jag försöker ändra på löpsteget och köra lite ultra-shuffle. Känner att jag tappar tempot och uppför Torsgatan är det tungt. Tyngre blir det. Hela tiden.

Det krampar i både lår och vader och jag funderar på att stanna och stretcha men vågar inte, utan biter ihop.

40 km passeras på 25.01. Tappar 2,5 minut här, och det är såklart här jag missar chansen att gå in under 3.15.

Målet

Sista dryga 2 km är såklart en kamp men orken finns där, huvudet är med, men benen strejkar. Orkar inte riktigt öka fast jag försöker och det blir kanske en liten pyttespurt inne på Stadion. Enligt resultatlistan passerar jag i alla fall sex personer från 40 km och fram till mål. Alltid något.

Från 5 km till mål passerar jag dock 900 personer. Känns bra.

Jag stapplar i mål och bruttotiden säger 3.16.?? och jag får helt enkelt vänta tills jag får tag i min telefon för att se vad min riktiga tid är.

3.15.56. Så jag missar målet med en knapp minut. Nu var i och för sig målet extremt offensivt satt så jag är fantastiskt nöjd. Förra årets tid på 3.35 putsades alltså rätt rejält.

Här är rundan uppladdad på Strava.

Stort tack till alla som hejade på. Syrran med familj och mamma och pappa som var på plats. Stort tack till alla som hejat på via Facebook också! Betyder massor!

På kvällen blev det pasta och öl och drinkar för att fira pappas 70-årsdag.

Annorlunda?

Vad hade jag kunnat göra annorlunda? Jag vet inte riktigt. Det är såklart avsaknandet av fler riktigt långa pass, 30-35 km, och rätt lite backträning som gör att jag krampar på slutet.

Jag kanske skulle ha druckit mer på första varvet, men energin fanns ju där när jag började med gel. Kanske skulle ha haft med mer Tailwind och börjat med gel tidigare. Tror inte det var vätskebrist som orsakade krampen, då hade jag haft mer ont i huvudet under och efter loppet.

Jag ursäktar mig med att det bara var mitt andra marathon och att jag aldrig sprungit så här fort så här långt tidigare.

Utrustning

Skorna, Saucony Freedom ISO var helt perfekta. Hade någon liten känning i foten några kilometer, men annars tänkte jag knappt på dom. Strumporna från Injinji räddar mina tår. Allt annat satt också perfekt. Inget att klaga på alls.

Nu då?

Imorgon ska jag ta mina första löpsteg sedan i lördags. Är kanske helt dum i huvudet men väljer att göra det på Gutavallen och på DM 10 000 m. Är så sugen på att gå under 40 minuter på milen på bana så att jag har det ‘officiellt’ så att säga.

Annars är det två halvmaror inbokade i Visby, 30 juni och 22 juli. Vore ju förskräckligt kul att knäcka 1.30 på någon av dom. Och det gör jag nog.

Men nästa stora mål är Ultravasan 90 km den 19 augusti. Det är för det loppet all träning kommer att vara för. Har inga större ambitioner än så länge när det gäller tider, utan vill mest komma i mål.

Foto: Mikael Dunker

Igår var jag ute på en lite längre runda i hyfsat bra tempo tillsammans med Mikael för att testa form och utrustning. Vi körde så lika tävlingsdagen som möjligt och startade alltså en lördag klockan 12.

Form

Först och främst var det för mig ett formtest. De riktigt långa passen har uteblivit under våren på grund av förändrad familjesituation och många jobbresor. Jag har på något mystiskt sätt fått upp farten rejält men det är ju extremt svårt att veta hur länge man håller. Och så fort man kliver över 30 km händer också något med energidepån.

Planen var 4.45-5.00 min/km-tempo, men det blev snarare 4.45-4.50 vilket för mig är bra eftersom jag siktar på 3.15 i Stockholm, dvs 4.35-tempo ungefär.

I ungefär 26-27 km så kändes det hur bra som helst, 4.45 var prattempo och även om benen blir lite trötta så var orken inga problem. Sedan kände jag att energin dippade lite, jag försökte äta lite av en ClifBar och jag drack lite extra av min Tailwind.

Nedförsbacken till havet skakade loss benen och från sjukhuset bort mot hamnen kändes det jättebra igen men strax innan gutebacken gick jag in i väggen. Då var det skönt att Mikael kunde pusha på. Sedan sprang vi upp för gutebacken vilket var jävligt tungt. Men det gick.

Landade på 4.46 i snitt på 36 km. Det får jag vara extremt nöjd med. Men jag måste nog göra något åt energidippen vid 27 km. Funderar på att snabbtesta lite gel de närmaste veckorna för att se om magen klarar av det. Och sedan se till att dricka på alla vätskestationer. Kanske även ha med en handflaska med Tailwind första biten.

Kommer formen att hålla för 3.15? Ingen aning. Men kommer jag in under 3.20 blir jag ändå lycklig.

Skor

Jag har ju haft lite svårt att bestämma mig för skor, men när jag för ett par veckor sedan testade ett par Saucony Freedom ISO i en butik så var det klart. Beställde sedan ett par vita(!) till bra pris som jag nu testat på två pass. Ett snabbt 10k-pass och sedan igår på långrundan.

De sitter som en dröm, är lätta och sköna men jag kanske knyter åt lite för hårt. Men igår kände jag knappt av dom på 36 km och det är ändå ett fantastiskt betyg på en sko man använder för andra gången.

Jag känner av att vaderna får jobba lite mer, eller snarare där mellan hälsena och vadmuskel. Trots att jag mest springer i skor med 0 mm drop annars och Freedom ISO har 4 mm drop.

Men de kommer att fungera superbra på maran och dessutom är de sjukt snygga!

Kläder

Igår testade jag också mina nya shorts och min nya tröja. Patagonia all the way. Har letat linne ifall det skulle bli riktigt varmt men inte riktigt hittat något som jag kände för. Så det blev någon sorts supertunn ultra trail-tröja och ett par fantastiska trail-shorts från Patagonia.

Tröjan är inte den snyggaste jag sett, men oj så skön. Shortsen satt perfekt utan skav också och har dessutom tre dragkedjefickor för gel och annat.

Strumporna som testades var ett par riktigt tunna korta från Injinji. Blir helt perfekt. Tårna mår väldigt bra av dessa strumpor.

Blir det soligt åker en solkeps med, förmodligen den från Trailmanners som syns på bilden.

Bonus: Nu har min rygga/väst från Inov-8 varit med på ett par längre pass. Hade lite trubbel med att få till flaskorna på ett bra sätt i början, men det fungerar bra nu. Fortfarande lite meck med slangarna, men det går bra. Gott om fickor för telefon, bars, jacka och annat. Då har jag inte testat 15 litersväskan man kan hänga på bakom ännu. Den sitter riktigt bra.

Dags att sammanfatta februari. Det gick bra. Knät ömmar ibland, ibland inte. Men mer sällan och kanske är det den där skumrullen som hjälper till?

Jag fick ihop 177 km i februari, vilket är riktigt bra tycker jag. Trots mycket resor och mycket jobb och mycket på hemmafronten.

Av dessa 177 blev det bara 5 km på löpband.

Höjdpunkterna blev:

25 kilometer med Jens, Tony och Mattias en grå morgon.
28 kilometer med Raf och Magnus, två varv runt Kinner, en väldigt grå helgmorgon.
Två lopp, båda Vintercupen. Jag sprang snabbare än jag någonsin gjort. 6 km gick på 22.30, dvs typ 3.48 min/km. 4 km gick på 14.52, 3.46 min/km, trots dålig dagsform. Känns väldigt bra.

Totalt 17 pass, varav 5 på gymmet. Känns också bra, och det är vad som krävdes för att komma ikapp årsmålet.

Totalt i år har jag gjort 32 pass, och sprungit 332 km. Mycket bra!

Jag stänger januari med 17 pass (ja, faktiskt) och totalt 155 km. Det var sista veckans ryck som fick ihop. Sex gånger på en vecka.

Av de 155 km blev det 15 km på löpband och 140 km utomhus.

Så i antalet pass har jag faktiskt levererat, men missade lite i antal kilometer, men eftersom det var lite trögt i början så kändes det ändå bra.

Knärapport

Ibland har det gjort väldigt ont efter 6-7 km och ibland har jag känt lite efter 11 km och sedan släppt så att det hållt 21 km. Känns bra. Har köpt en foamroller för att rulla ut musklerna, så vi får se om det fungerar.

Redan 23 januari liksom. Gymmet har varit proppfullt med folk men det börjar redan mattas av. Gatorna och löparspåren är inte riktigt lika överbefolkade, men ikväll såg jag dock minst 10 pers som var ute och sprang. Så hur går det med mina mål?

Jag satte ju målen på 200 mil, 200 träningspass och så en del tidsmål för ett par distanser för 2017.

200 mil och 200 träningspass innebär i snitt 3,8 mil och 3,8 pass per vecka och så här i början av vecka 4 kan jag redan nu se att jag ligger back. Mest på grund av lite resande och lite ont i knät. Jag har hunnit med 10 pass hittills, och måste då alltså hinna med 7 pass till innan januari är slut. Det blir ungefär ett per dag och det kommer ju inte att hända.

Det har blivit 99 kilometer hittills, vilket ger samma som antalet pass, 70 km kvar i januari. Det hade absolut inte varit speciellt svårt om det inte var för att jag faktiskt fått ont i mitt knä igen efter lördagens lopp.

Löparåret 2017

Planerade starter för året, hittills, är endast Stockholm Marathon (vilket nu är i farozonen på grund av London-resa), Ultravasan och Gotland Ultra Marathon (datum satt: 7 oktober!).

Det som gör att jag inte anmält mig eller planerat för fler större lopp är att knäna som sagt krånglar lite. I december kunde jag knappt springa 5 km, men nu verkar upp till 15 km gå bra, om det inte är för kallt. Fast efter lördagens 8 km-lopp så gör det riktigt ont igen.

Så när knäna börjar kännas bättre så kommer planeringen att klarna ytterligare. Jag har funderat på TEC100, inte springa hela loppet utan att försöka ställa upp som pacer åt Magnus och Mattias. Med i den lösa planeringen finns också att ta sig till Skåne för att springa något längre lopp, samt såklart springa rätt många lokala lopp.

I år kommer det att vara två veckor mellan Lidingöloppet och GUM, vilket öppnar upp för att springa Lidingö igen. Men då bestämmer jag nog mig precis innan. Jag har lite på känn att det var min aggressiva teknik i nedförsbackarna på Lidingö i kombination med GUM helgen efter som ställde till det för mina knän.

Fyr till fyr känns lite jobbigt om knäna fortsätter att krångla, annars ser jag verkligen fram emot den lilla rundan. Fårö runt också såklart.

Jag vill ju komma under 40 minuter på milen, under 3.30 på marathon och kanske under 1.30 på halvmaran. Att jag knäcker sub-40 tror jag inte ska vara några större problem, med tanke på att jag i lördags sprang 8 km på 31 minuter, det vill säga 3.55 min/km. Aldrig varit så snabb i hela mitt liv tror jag.

Nuläge

Jag har varit på gymmet ungefär en gång i veckan och där blir det mest lite mage, rygg och en del axlar. Plus crosstrainer, rodd och ibland löpband. Jag tror det har gett resultat, magmusklerna har blivit mycket starkare, så nu gäller det att rygg och annat hänger med. Ska försöka komma dit två gånger i veckan nu.

Så kroppen, förutom knäna, känns riktigt bra. Mår bättre även om jag vissa dagar (veckor?) äter alldeles för mycket onyttigt.

Nåväl, imorgon blir det supertidigt gym!

I den fina Facebook-gruppen Gotland Trail Run har jag lagt in en lista med roliga lopp under 2017. 

Det är lokala lopp (fler kommer så fort datum är satta), svenska lopp och ett par av de största loppen i världen. Tanken är att man ska inspireras att springa några av dom, men också att vi medlemmar lägger in vilka lopp vi har anmält oss till, så kan man styra samåkning och liknande.

Här hittar du dokumentet med alla lopp. Den kommer att uppdateras löpande, med nya lopp, med länkar och förhoppningsvis massor av anmälda GTR-löpare.

Eventuellt måste du gå med i gruppen först.

Jag borde kanske inte skrivit detta. Men idag kom jag i alla fall ut på en runda. Inga förkylningssymptom. Så jag hoppas verkligen inte att det blir något bakslag, för det orkar jag verkligen inte med.

Hade planerat att springa med Rickard och Lena imorse 0730, 15 km + 3+3 km transport, men eftersom någon idiot valde att skicka en sten genom vår fönsterruta inatt fick jag skjuta på löprundan.

Men på eftermiddagen gav jag mig ut, riktning norrut. Kändes rätt ok allting, och ibland tog jag till och med i lite och sträckte ut steget ordentligt. Insåg att jag hade rätt kraftig medvind.

Vände vid Brissunds fiskeläger, fyllde på vattenflaskan vid Pigges hus (tack Pigge) och försökte sedan hålla rätt bra tempo hela vägen hem. Låtsades att det var sista 12 km på GUM som skulle springas i motviden.

Men det kändes oerhört bra, förutom att benen faktiskt blev rejält trötta och slitna och att jag till och med hade lite krampkänning sista biten när jag nästan var hemma. Konstigt. Ett tecken på att jag inte är så tränad kanske.

Det blev totalt 25,8 kilometer och det känns i benen men det är så skönt att jag är igång igen. Jag hoppas kunna dra 50-60 km per vecka nu i december, i snitt. Det kommer att bli tufft, men det borde gå. Plus 1-2 gympass tidiga morgnar. Men jag ska nog öka mängden sakta, dumt att bli skadad.

Det finns ju de som påstår att löpning inte är en materialsport. De känner inte mig. Så här är lite prylar jag vill ha i julklapp i år.

Ett enkelt bälte med två flaskor och lite annat skoj.

Nya GoPro Hero5 Session. Liten nog att fästa på ryggsäcken.

Patagonia Strider Pro Shorts 7″. Det sägs att de är de bästa trail-shortsen just nu.

inov-8 TrailTalon 250. Mina RaceUltra270 är ju helt fantastiska men det här är uppföljaren som sägs vara ännu bättre. Lite mer dämpad dock.

inov-8 Race Elite 16. Löparrygga.

Ultimate Direction AK Mountain Vest 3.0.

Ultimate Direction SJ Ultra Vest 3.0

Ultimate Direction Jurek FKT Vest

Jurek Endure löparbälte.

Injinji strumpor.

Igår morse när jag vaknade var jag ganska utvilad efter att ha stannat hemma två dagar på grund av seg förkylning. Så när jag vaknade tänkte jag, att idag ska jag anmäla mig.

Så nu har jag gjort det!

Den 19 augusti 2017, klockan 0500, går starten för Ultravasan 90 i Sälen och cirka 10 timmar senare hoppas jag att jag står i Mora och är nöjdare än nöjdast! Ett extremt högt uppsatt mål redan nu är medaljtid, det vill säga 9.30. Eftersom jag aldrig sprungit så långt så har jag ingen aning om det kommer att gå så snabbt, men jag kommer att i alla fall att lägga upp träningen för det.

Det verkar bli ett litet gäng som åker, spritt över landet, så det ser jag fram emot.

Det här ska bli skoj!

I början av året sprang jag ungefär så mycket som jag brukade springa, någonstans runt 20-30 km per vecka med några uppehåll för förkylning eller liknande.

Men efter det nästan tre veckor långa uppehållet efter Stockholm Marathon så kom jag igång och började ligga på runt 45-50 km per vecka istället, en takt jag höll fram till sista veckan i oktober. Sedan kom den.

Eller den. De. Förkylningarna som radade upp sig. 

Kollade tillbaka och såg att förkylningen började krypa fram sista helgen i oktober och någon dryg vecka tänkte jag att nu, nu är jag frisk. Så jag sprang ett av årets bästa träningspass. Jag gick upp väldigt tidigt en söndag och gav mig ut i mörkret i snöstormen och sprang bort förbi Kinnerstugan och tillbaka.

I ett lugnt tempo där jag noggrant höll koll på pulsen så klockade jag in på 40 kilometer på 4 timmar och 45 minuter. Inklusive en lite längre paus för toabesök och vattenpåfyllning vid Kinnerstugan.

Sedan blev jag förkyld igen. 

Sedan blev jag nästan frisk, sprang 10 km, gick till gymmet och sprang sedan ett lite snabbare 20k-pass med Mattias och Brent.

Sedan blev jag sjuk. Igen.

I lördags struntade jag i att jag var sjuk och sprang 10k i samband med att Gotland Trail Run firade 500 medlemmar. Men det var nog inte det som gjorde att jag blev lite sjuk igen. Kombinationen att vara på konferens med 1500 deltagare, att flyga mycket och att bada bastu, dricka öl och sova lite gjorde nog sitt till.

80 km blev det i november och jag skulle vilja säga att det var sämsta månaden hittills men när jag kollar i statistikten var både januari (67 km) och juni (74 km) sämre. Ett pass på gymmet blev det.

Nu är ju inte 20 km / vecka speciellt uselt egentligen, men hade jag inte bränt av 40 km på ett bräde så hade det inte blivit så bra alls. Nåja.

Nu tänker jag vila mig i form och mjukstarta med löpningen istället för att bara fortsätta som om inget hade hänt. Planen är att fortsätta träna långpass med låg puls och att fortsätta träna core, rygg, lår och annat på gymmet.

Runt jul satsar jag (och kanske några till) på att springa ultraintervaller. 10 km var tredje timma i ett dygn. Vet dock inte vilket datum ännu.

Det här inlägget är inlägg 1 av 24, i någon sorts egen #blogg24 fram till jul. 

När man väl kommer igång och läser böcker är det svårt att sluta. Eller, menar jag springa?

Born To Run

I somras läste jag äntligen Born To Run, Chris McDougalls fantastiska bok om löpning i allmänhet och det springande folket tarahumaras i synnerhet. Om du tillhör den lilla andel som inte läst den boken så gör det. Det kanske inte är världens mest sammanhållna bok, den spretar åt rätt många håll, men den har fått väldigt många människor att springa, och att springa långt.

Den har inspirerat många att börja med barfotalöpning och den satte igång chiafrötrenden. Vilket är mystiskt, när det egentligen borde satt igång pinole-trenden.

Men för mig satte den igång något annat. Att springa för att det är roligt. Inte jaga kilometertider, inte jaga resultat eller kilometrar, utan att bara springa för att det är roligt. Att hitta glädjen i att springa mil efter mil på stigar i skogen. Så läs den. Finns översatt till svenska också.

Phil Knight – Shoe Dog

En bok med en helt annan filosofi, en annan livsåskådning, än Born To Run. Phil Knight är mannen bakom Nike och den här boken är historien om hur han startade Nike och hur resan har sett ut.

Bra. Bra saker med boken är att det alltid är intressant att läsa om hur en man med en plan kunde kämpa i decennier för sin dröm, leva på i princip ingen lön och till slut lyckas. Det är intressant att få en inblick i hur de utvecklade sin skor.

Dåligt. Det är en bok som har som ett syfte att whitewasha Phil Knight. Jag är rätt säker på att han har varit en rätt hänsynslös affärsman som nog utnyttjat både sina medgrundare, medarbetare och andra på sin väg till ofantlig rikedom.

Det hade varit intressant att läsa de andra personernas biografier. Det ägnas rätt få sidor åt Michael Jordan, men det finns det ju andra böcker om.

Läs bara om du är mer intresserad av skor än av löpning.

Scott Jurek – Eat & Run

Scott Jurek är en skön snubbe. Han verkar så oerhört snäll, så omtänksam, så hjälpsam. När han gick i mål på 100 miles-lopp så lade han sig i målområdet med sin sovsäck och hoppade upp och hejade på alla som kom in i mål. Det kunde ta ett tag. Scott hjälpte till på aid stations, eller som pacer, när han inte sprang själv.

Alldeles nyligen när Karl Speedgoat Meltzer slog rekordet på Appalachian Trail, Scotts rekord, sprang Scott med de sista veckorna för att hjälpa Karl slå rekordet.

Men det som kommer fram ganska tydligt i hans bok Eat & Run är att han har en jävla vinnarskalle. Han gav aldrig upp. Han ville alltid slå sina tidigare tider om han inte hade någon att tävla emot. När han förlorade första gången nere i Mexico mot Arnulfo så var han oerhört ödmjuk, men nämner i en bisats att han åkte ner nästa år och vann.

Boken är fantastisk, och fantastiskt inspirerande. Det är ingen receptbok, eller en bok som predikar vegansk mat. Men det är ett veganrecept i slutet på varje kapitel och det är ju bara kul.

Läs!

Kilian Jornet – Run or die

Det är alltid riskabelt att skriva en biografi när man precis fyllt 25 år. Men Kilian Jornet, en av världens bästa bergslöpare (och ultralöpare) har gjort rätt mycket i ung ålder. Han är nu 28 år och reser runt världen och krossar världsrekord när det gäller att springa upp och ner för höga berg. Inte bestiga berg, utan att springa upp för dom. Han fick dock avbryta rekordförsöket på Mount Everest nyligen.

Boken är stundtals briljant, speciellt i hans långa racereports från antingen hans egna äventyr runt Lake Tahoe eller genom Pyréenerna. Den inleder dessutom intressant om hans uppväxt. Man kan väl sammanfatta det som att han har det i blodet.

Men ofta blir det flummigt och han försöker vara filosofisk och han försöker ofta beskriva sin sinnestämning och mentala tillstånd efter 3-4 dagars löpning alldeles för detaljerat. Det blir lite mesigt. Dock får man tänka på att boken är skriven på katalan och sedan översatt till engelska.

Jag läser hellre hans bok han skriver om 15-20 år, när han kan skriva om alla bergstoppar, om allt han och sambon Emelie Forsberg hittar på.

Cory Reese – Nowhere Near First

Vi avslutar med årets roligaste bok. Undertiteln är: Ultramarathon Adventures From The Back Of The Pack. Vilket tillsammans med titeln ger en inblick i för vem den här boken är skriven. Scott Jurek och Kilian Jornet har vunnit allt. Cory Reese kommer nog aldrig att vinna ett 100 miles-lopp. Men jisses vad han springer. 

Det fantastiska med boken är att han börjar där många av oss börjat. Med idén om att visst, jag kan ju inte springa, men visst vore det kul med ett marathon, eller ett halvmarathon. Sedan tar det ett par år och sedan är man där och löpningen har helt tagit över livet.

Cory Reese, eller FastCory som han heter på nätet, är dessutom en författare som skriver underhållande. Mycket av innehållet i boken kommer från hans blogg och man får följa Corys resa från flera misslyckade försök till hur han under 2014 springer ett 100 miles-lopp varje månad.

Han kämpar ofta mot tidsgränsen på loppen, det är en ständig kamp och man får en insikt i vad som väntar en när man för första gången ger sig på de här sträckorna.

Boken innehåller en hel del tårdrypande ögonblick, både när det gäller hans pappa men också hur hans kompisar och familj stöttar och sluter upp runt honom när han hittar på en massa dumheter. För det är det som är det inspirerande med denna bok. Inte bara att vem som helst kan ge sig på att springa sjukt långa lopp om man bara tränar och har den mentala styrkan.

Alla dessa dumheter han hittar på. Att han på kvällen när han kör hem från jobbet kommer på att han dagen (?) efter ska springa ett marathon innan jobbet. Sådant triggas jag av. Det vill jag också göra. Eller kanske snarare 2-3 mil innan frukost.

Eller att springa marathonsträckan tre gånger innan ett marathon, så att han gör en quadrupel-mara. Han åker alltså ut till målet ett dygn innan loppet och springer från mål till start, start till mål, mål till start och sedan springer det riktiga loppet. Så sjukt.

Den roligaste, mest inspirerande bok jag läst, den är skriven för såna som mig.

Lyssna när han gästar en av mina favoritpoddar, Trailmanners.

Hans webb hittas här.

Läs!

Jag var kanske inför loppet Gotland Ultra Marathon aningens överladdad, så där som man är när man sett fram emot något i nästan ett år. Men i år var jag förberedd och startklar!

Så, långt lopp, lång race report!

Race day

Klockan skulle ringa 0530 men vem orkar vänta på det. Studsade upp ur sängen innan klockan ens hann vakna och fixade frukost och kollade packningen. Promenerade sedan ner till Östercentrum där den stora bussen skulle hämta upp oss. Jag var kanske 20 minuter för tidigt på plats. Ovanligt.

På bussen upp till Hallshuk var det en förväntansfull och aningens nervös stämning. Kanske kollade vissa in konkurrenterna eftersom det var så många nya ansikten med.

Ute vid Hallshuk sken solen men det blåste som f-n! Kylan fick många att direkt hoppa i vindjackan men Johan och jag var rutinerade och startade i linne respektive kortärmat.

Start

Prick klockan 0900 gick starten och gänget drog iväg. Nytt deltagarrekord med 35 startande från Hallshuk. Det var många fler anmälda men tyvärr blev det en del avhopp, vilket är naturligt.

Första biten var trivsam, tills vi kom ut till stranden. Då kom en bestämd vind som Mattias uttryckte det från sidan och jag började frysa rejält och tänkte att ska det vara så här i 49 kilometer till så kommer det bli lite småjobbigt.

Men efter bara en liten stund så kom vi in i skogen och vi var ett gäng som höll ihop i början men sedan började fältet dras ut lite. Johan och jag sprang tillsammans som planerat och vi startade kanske aningens snabbare än vi hade tänkt oss men vi var överrens om att det inte var några problem.

Första 5 km på 26,48 minuter, 5,22-tempo. 

Första milen (och lite till) flöt på riktigt bra. Efter ett tag var det Johan, Mattias och jag som sprang tillsammans på väg till första kontrollen och det var tryggt. Mattias har sprungit två gånger innan och Johan sprang förra året och båda två har mycket bättre lokalsinne än jag.

Andra 5 km 28,15 minuter, 5,39-tempo. Första milen på 55 minuter. 

Vi följde snitslarna slaviskt fram till kontroll 1 vilket ledde till en väldigt brant klättring ner till Ihrevikens strand där första kontrollen fanns, efter cirka 13 km. Det visade sig vara ett smart val, vi hade utan att se det passerat flera av de som låg före oss.

Det var en del stigningar och framför allt var det gott om trånga stigar med rötter, rötter, rötter. Slog sönder rytmen fullständigt, men Johan försökte intala mig att det bara var roligt. Men jag tycker ju inte det. På riktigt!

Efter kontrollen var det 3 kilometer kvar till depå nummer 1, varav minst 2 km var på en sandstrand som visade sig hålla riktigt bra för löpning nästan hela vägen fram. Helt fantastiskt.

Vi gjorde ett snabbt depåstopp alla tre. Jag hade bara sportdryck (Tailwind) i min påse som jag fyllde på i ryggsäcken. Som jag misstänkte hade jag nog druckit för lite första 16 km eftersom bara en knapp halvliter gick att fylla på.

10-15 km på 31,33, 6,19-tempo. 

Etapp 2

Efter depåstoppet passade jag på att tugga i mig min första fruktstång. Ni vet de där grejerna som ansvarsfulla föräldrar stoppar i kalaspåsen istället för godis? De är perfekta som ultra-godis. Vi fick sällskap av Trygve ett litet tag men jag var sprallig i benen så jag och Johan drog på lite. Eller, det kändes som om det gick vrålfort men vi hade värsta flytet. Det rörde sig dock om 5.40-tempo på de rotiga, men nu lite bredare stigarna på väg mot Lickershamn.

Mattias kom ikapp oss igen när vi stannade för teknisk paus och vi hade sedan sällskap mot kontroll 2, den som de hade missat med 1,5 km (alltså totalt 3 km extra) förra året. Men i år hade Johan örnkoll och hittade den lilla, men snitslade, stigen som gick brant neråt. Vi plockade kontroll 2 och återigen såg vi att en liten klunga var oss hack i häl. Vi hetsade dock inte upp oss nämnvärt över det. Det var ju rätt långt kvar…

Vi höll ihop vi tre och när vi passerade Lickershamn där några av funktionärerna stod så fick vi höra att vi låg på tredje plats (och 4e och 5e) vilket förvånade mig oerhört. Jag hade sett flera som passerade depå 1 utan att stanna medan jag fyllde på och jag hade sett en vit tröja inne i skogen och jag var säker på att det inte var någon av de som var i tätduon.

Vi klockade in kontroll 3 som låg vid rauken Jungfrun och nu visste vi att det var ett Jungfrulopp i cirka 12 km. Knixiga stigar med stundtals fantastisk utsikt. Men det är skillnad på att springa dessa stigar i 4,30-tempo som i Jungfruloppet och på beskedligare 6,00-tempo som nu.

15-20 km på 33,58, 6,48-tempo. Andra milen går på 65,31. 10 minuter långsammare än första.

Det finns en risk att jag inte riktigt har koll på var vi var och när, för första 25 km var väldigt lätta. Eller, tiden gick väldigt fort. Kilometrarna passerades snabbt, vi sprang och snackade och planerade Gotland Trail Runs framtid och hann nog njuta en hel del faktiskt.

20-25 km på 29.95, 5,53-tempo. Första halvan av loppet på 2.29.33.

När vi kom ut ur skogen och det var dags för en knapp kilometer på en mindre väg fick vi förklaringen till varför vi hade legat 3-4-5a ett tag. Ett gäng på 3-4 stycken, inklusive lokala GTR-legendaren Magnus, hade gjort en rejäl felsväng innan Lickershamn och hamnat bakom oss. Nu var de ikapp och Mattias kände sig pigg och hakade på Magnus.

Jag stannade på en teknisk paus och lät Magnus och Mattias dra iväg. Johan och jag höll sällskap på de trixiga och stundtals rätt backiga stigarna som utgör Kinnerstugans 14 km-spår. Stigar vi känner rätt väl vid det här laget.

Vi stötte på en skadad löpare men som verkade vid gott mod och när Trygve kom ikapp Johan så drog jag vidare. Jag hade fortfarande gott om energi även om benen var lite trötta.

Ute på en av klinterna där utsikten är så där magisk stötte jag på Mattias som hade varit omkull två gånger. Vi hade sällskap en liten bit men jag lämnade honom efter ett litet tag. Det är aldrig lätt det där, när får man lämna en kompis man sprungit med länge? Mattias gav dock klartecken.

25-30 km harvades fram på 33.08, 6,38-tempo. Tredje milen går på 62,33. Lidingöloppsdistansen på 3,03,29.

Strax innan Nyhamns fiskeläge kom Niclas, nestorn och arrangören av hela loppet, på sin cykel och han peppade mig massor. Han påstod att jag plockade in på de framför. Det gjorde jag nog faktiskt, och benen blev lite piggare. Nere vid fiskeläget fanns depå 2 och där fick jag fylla upp hela blåsan i ryggsäcken med sportdryck och jag plockade fram en gel och en fruktstång. Avböjde dock kaffe och bulle. Fick fantastisk hjälp av Tony i depån!

När jag var på väg att lämna depån såg jag ett stort gäng komma in bakom mig och även om jag visste att de var minst en minut bakom så blev jag lite stressad. Jag menar förstås att jag blev peppad.

Jag lyckades trava på rätt bra ett tag, jag kände mig väldigt pigg i knopp och kropp. Det var inget graciöst löpsteg utan det var vad jag brukar kalla ultrasteget som tog mig framåt.

30-35 km gick på 28,11, 5,38-tempo. 

Etapp 3 – ”spurten”

Sedan kom den. Förmodligen den värsta delen av hela sträckan. Brissunds strand. I början hittade jag stigarna superbra men jag visste att det snart kommer ett parti med bara sand. Jag testade nere vid vattnet, mitt på stranden, och uppe vid kanten. Allt var lika jävligt. Sanden är sådär mjuk och skön som du älskar på sommaren. Men jävlar vad jobbig den är att springa i.

Jag smakade förresten på en gel för första gången i livet. Vilken vidrig smak. Tvingade i alla fall i mig den till slut. Samtidigt som jag sjöng på Soul II Souls Keep On Moving.

Jag såg den vita tröjan igen, som jag nu vet tillhör Ilich från Västerås. Han var ca 200 meter framför mig och i början av stranden så tänkte jag att jag plockar honom efter Snäck, när jag kan ta ut löpsteget ordentligt.

Men Ilich försvann upp i skogen, och nästa gång jag såg honom var han mer än 100 meter bakom mig. Han hade sprungit fel…

Mitt på stranden började tyvärr vaderna krampa. Jag hatar ju att springa på denna vackra strand på en vanlig träningsrunda men efter 37 kilometer hatade jag den ännu mer.

Jag var så trött när jag kom fram till fiskeläget att jag höll på att missa kontrollen. Men det satt en kille där och han pekade som tur var på den. Annars hade jag passerat den på cirka 2 meters avstånd. Efter detta visste jag att det bara var lite sand kvar, och sedan resten stigar och vägar. Rätt lätt sträcka kvar helt enkelt.

Men krampen visade sig mer och mer och jag fick gå lite och försöka stretcha lite. Jag hann tänka att jag borde stanna vid Pigges hus och blanda en resorb i kåsan som hänger vid hans vattenkran. Men jag viftade bort den tanken. Krampen var nästan värst när jag gick så det fick bli ultrasteget resten av vägen.

35-40 km på 33,35 minuter, 6,43-tempo. Alltså den sanden. Fjärde milen på 61,46. 

Vid Brucebo ser jag Tony G komma springandes på spången och då blev jag glad. Tony påstod att jag låg femma vilket jag inte riktigt kunde tro på. Sanningen var ju att jag faktiskt låg fyra just då. I 30 sekunder till. Jag trodde det var fler före mig, men någonstans på vägen hade jag passerat Magnus utan att märka det.

Tony hakade på mig ett tag men efter 30 meter krampade mina lår något så förbannat. Jag fick gå en bit och Tony sprang istället norrut i jakt på fler GTR-löpare att supporta. Precis här passeras jag av Trygve som kom som ett ånglok genom naturreservatet. Jag försökte haka på nedanför Muramaris men släkpromenaden fick mig att släppa honom. Hans sista två mil gick nog väldigt fort. Rutinerad kille.

Efter släkgyttjan vid Muramaris så var det bara platt löpning kvar och jag kämpade med att hitta en rytm som gjorde att krampen inte kom tillbaka. Vid Snäck satt den sista kontrollen och nu var det bara knappa 5 kilometer kvar.

Om de första 25-30 km passerade snabbt så var det inte så med sista 15 km. Jag tittade på klockan och tänkte att snart har jag sprungit ett marathon! Men jag försökte också komma ihåg att det efter det var minst 8 km kvar. Vid 45 km jublade jag också eftersom jag hade satt nytt personligt distansrekord.

40-45 km på 32,25, 6,29-tempo.

Bara 5 kilometer asfalt. Hur svårt kan det vara? Den här vägen springer jag så ofta och det är flera tävlingar som avgörs på de här sista kilometrarna in till Visby, i motvinden. Jag har ofta en mental målbild just här att det bara är några kilometrar kvar av ett lopp. Både Blodomloppet och Ladingsrännet går på den här vägen så man är ju ofta trött just här.

Det jag kände var att från Brissund och in till stan så var jag oerhört säker på vägvalet. Jag behövde aldrig chansa utan jag kunde istället springa så rakt på som det bara går. Jag kan varenda liten stig och jag vet inte bara vilka vägar som är närmast utan även vilka som är snällast mot mina ben.

Min plan innan loppet var att gå ut hyfsat lugnt och att försöka stå på lite i de partier som var plana och lättsprungna. För att sedan sista milen från Brissund och in till Visby stå på rejält.

Men varje försök nu att komma under 6-minuterstempo sista biten straffas rejält. Krampen, nu mest i låren, biter tag direkt. Jag lovade mig själv att inte gå en enda meter på strandpromenaden. Vila kunde jag göra sen.

Sista biten in till mål möter Niclas upp med cykeln igen och påstår att jag ser pigg ut och att jag kommer att bli bäste gotlänning (beroende på hur man ser det såklart) och att mitt steg ser superlätt ut. Jag tror honom inte men tar i lite extra på slutet eftersom han påstår att löpsteget ser fint ut.

Sista 5 km (4,9 km) gick på 29.09, i 6,00-tempo. Sista milen på 61,34 minuter.

Mål

Min klocka stannade på 5 timmar och 7 minuter och egentligen missade jag några av mina mål. Det hade varit fantastiskt med under 5 timmar, och mitt riktiga mål var att hålla i snitt 6 min/km. Det blev strax över. Men fasen, det blev nytt längdrekord! På tävling hade jag bara sprungit 42,2 km tidigare och i sociala sammanhang 45 km. Jag sprang in på en femteplats! I min första ultra någonsin.

I målsättningen inför året skrev jag att målet var att ta mig i mål. Det gjorde jag. Med besked tycker jag.

Som vanligt var jag rätt fri från känslor när jag väl var i mål. Jag var såklart nöjd. Riktigt nöjd. Faktiskt riktigt stolt för en gångs skull. Ofta har man ju känslan att man hade kunnat springa fortare, men jag tror inte jag hade kunnat det, inte den här gången.

Jag hade inga planer på att dra från målområdet direkt utan jag ville leka Scott Jurek och stanna kvar länge och heja på alla som kom in. Men familj och hunger och en tid att passa gjorde att jag inte kunde stanna till sista löpare. Nästa år tycker jag inte att middagen ska starta förrän sista löpare är i mål.

Jag tror att jag för en gångs skull lade upp loppet helt perfekt. Första halvan gick på 2h 29min och andra på 2h 38min. Jag hade velat göra en så kallad negativ split, men krampen satte stopp för det. Men jag hade så mycket krafter kvar att hade inte min ben krampat hade sista 15 km gått i minst 5.30-tempo. Ja, kanske inte på stranden, men efter det. Sista 12 km i alla fall. Det är nästan så att jag hade klarat 5-timmarsmålet. I teorin. Tänker jag. Om inte…

Krampen och kampen

Varför krampade jag? Drack jag för dåligt på morgonen? Eller kvällen innan? Jag kanske drack för dåligt första timmen? Eller borde jag ha tagit en resorb till under loppet? Magnesium-tabletter? Eller borde jag inte ha sprungit Lidingö-loppet en vecka innan?

Jag tror att det är Lidingö-loppet som spökar eftersom jag var helt slut i benen väldigt länge. Men det är knasigt att på Lidingö så var benen pigga men det var orken som tröt. Här var det tvärtom. Men jag kanske skaffar magnesiumtabletter till nästa gång.

Näring och utrustning

Läste någon som kalorioptimerade veckan innan ett lopp. Jag brukar nog mest kalorimaximera. Fast den här gången försökte jag ta det lite försiktigt på fredagen. Det blev en Brooklyn Burger till lunch med Björn, som förresten kämpade stenhårt för att ta sig i mål, och på kvällen blev det pulled taco från Linas matkasse. Jag sov gott nästan hela veckan inför. Stor hjälp!

Till frukost ett kokt ägg, en avokado och yoghurt. På bussen ut drack jag en resorb sport. I löparryggan fanns Tailwind, med koffein. Jag hade blandat den första nästan efter anvisningarna, 200 kcal på en liter. Den jag lade i depå 1 var ca 130 kcal på en liter och i depå 2 var det 100 kcal på en liter. Det verkar ha gått åt 2-2,5 liter sportdryck under loppet.

Jag åt två hela fruktstänger med nöje vid km 16 och km 26 ungefär. Jag tvingade i mig en halv till efter ca 33 km men då hade jag svårt att äta. Jag testade en Enervit gel vid 35 km men det smakade skit som sagt. Hade planerat en till lite senare men jag hoppade den.

Jag hade med mig mer att äta men det behövdes inte.

Jag sprang i mina älskade Inov-8 Race Ultra 270. Som äntligen fick bekänna ultra-färg. De skötte sig perfekt. Underbara skor. Hade ett par merrino-ull-strumpor från Inov-8. De är sköna och trots att jag vid ett par tillfällen trampade i vatten så var det inga problem. Antydan till blåsor hade jag på tårna, men det blev inte mer än antydan.

Samma vanliga kläder som vanligt, och en Salomon Skin Pro 3 ryggsäck som rymde vätskeblåsa och lite annat smått och gott. Jag har alltid för mycket med mig, men en vindjacka är ju skönt att ha om man vrickar foten och det är kallt. Jag har förresten i sann ultra-anda moddat min ryggsäck. Jag kan därför inte riktigt rekommendera ryggsäcken. Kvaliteten är riktigt bra, men för många designmissar för att det ska vara värt det.

Så här efteråt?

Igår var jag trött men inte så trött. Jag var sliten, men inte så sliten. Hade lite stelhet i benen men inte mer än vanligt efter ett riktigt långpass. Idag, söndag, har jag varit öm i knäna och jag har såklart varit ganska trött. Jag vägde mig innan loppet och igen imorse. Trots att jag gjorde mitt bästa med att fylla på med läsk, chips, hamburgare, bea-sås, öl och annat gott så låg jag ändå 2 kg back imorse.

Nu är det inga större lopp inplanerade, men jag har en plan, och den presenteras snart på en blogg nära dig.

Bonus – Strava Flyby

Kolla in en film som visar positionerna på Mattias, Magnus, Johan och mig. Tack Strava Labs!

Jag vågar knappt skriva det här. Första året, 2014, var det inte ens aktuellt med start i Gotland Ultra Marathon. Förra året var jag nog tränad för att åtminstone gå i mål, men blev rejält sjuk veckan innan.

I år är jag tränad, förberedd, laddad, peppad och middagen efteråt är redan bokad. Hamburgare på Joda med flera av deltagarna. Reservgel och annat är inköpt. Jag vet exakt vilken utrustning jag ska ha med mig och det enda som återstår i skrivande stund är att hämta ut nummerlapp, karta och roadbook och att köpa lite godis till sista milen.

Så tänk om jag blir sjuk igen?

Så därför sover jag ordentligt, försöker äta precis som vanligt, jobba på som vanligt. Jag har vilat mina ömma ben förutom en långsam runda med en hel del promenad i måndags kväll och det blev det en runda igår, för att skaka ur de sista slaggresterna.

Vår plan

Jag har gjort upp med en ultra-polare om ett lagom tempo. Vi kommer inte att haka på galningarna som gör upp om vinsten, men vi kommer att gå ut hyfsat aggressivt. Nåja. Med våra mått mätt kanske.

Vi kommer att vara rätt snabba vid de två stationerna. Jag tänker att jag mest kommer att ha sportdryck att fylla på ryggan med, det andra tar jag nog med mig. Jag tar med en Clif Bar och lite gel i ryggan i reserv, även om jag vet med mig att jag har svårt att äta under loppet.

Förutom det så packar jag bara ner telefonen (obligatoriskt), ett par extra strumpor (som nog inte behövs) och en vind- eller regnjacka (beroende på väder. Förmodligen åker kameran med också.

Så om jag inte blir sjuk… så sätter jag nytt längdrekord imorgon. Jag hoppas att jag inte gör det med så mycket (några sprang fel förra året) och det blir första gången jag kliver över 42,2 km i ett lopp. Vi räknar med ungefär 51 härliga kilometer, med vidunderliga utsikter, ett hav som följeslagare till höger hela vägen och till en härlig social grej. Cirka 50 personer är anmälda.

Det kommer att bli fantastiskt roligt!

Förresten, mål? Snitta 6 min/km över hela sträckan, dvs gå in på runt 5 timmar. Lite aggressivt, men nog borde det gå.

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Jag vet faktiskt inte om det verkligen var det. Jag får fundera på det medan jag skriver klart den här texten om Lidingöloppet 2016.

Det var ju premiär för mig. Som med så mycket annat för mig när det gäller löpningen i år. Formen innan var ju riktigt bra, dock var jag kanske aningens övermodig.

Jag åkte upp till Stockholm redan med 7-flyget på fredag morgon och det blev en lång dag med jobb och sedan hemmagjord pizza hos Patrick och Genevieve.

Jag sov gott, om än lite oroligt ibland, och vaknade lite trött och seg i huvudet. Jag misstänker att fredagens hets gjorde mig lite sliten. Käkade god frukost innan det var dags att dra till Lidingö.

Väl på plats på Lidingövallen tog det cirka 2 minuter innan jag sprang på Mattias. What are the odds!

Framme vid starten kom först den där känslan av att jag inte kunde påminna mig om varför jag ibland väljer att springa så här stora lopp. Jag gillar verkligen inte att hela uppladdningen består av logistik och trängsel.

Men ju närmare startfållan jag kom desto mer började pulsen höjas och jag blev faktiskt riktigt pepp. Ännu gladare blev jag när speakern ropade ut att Fred Grönwall från Roma IF var i ledning!

Dags för start

I starten stod jag bredvid en man som hade sprungit 14 gånger och hans tips var att ta det lugnt första 15, det är då man gör en bra tid. Oklart om jag verkligen trodde på honom.

Jag hamnade lite för långt bak i starten, även om jag inte var många rader bak. Det innebar det positiva att första kilometern inte blev någon rusning, men det negativa att de fyra första kilometrarna gick alldeles för sakta. Vilket man blir lite stressad av. Jag försökte tänka att det var nog bra att det inte gick så fort.

Men efter 4 km lossnade det något och jag fick upp farten hyfsat. Jag vågade inte stå på så hårt utan valde att trycka på när det gick utför och plant, och trippa upp med korta snabba steg i de små backarna.

När det planade ut på asfalten klockade jag in km-tider på 4.11, 4.23 osv och det kändes helt sjukt bra. Här vid 7-8 kilometer så hade jag nog kommit förbi de flesta i min startgrupp som var långsammare än mig och det skulle ta ett par kilometer innan jag hann ikapp de lite långsammare från startgrupp 2.

Första 10k passerades på 46.58, första 5k i 4.48/min och nästa 5k i 4.26/min-tempo.

Mellan 10k – 15k hade jag oförskämt roligt. Jag hann flera gånger tänka att det här var det roligaste loppet hittills (det är ju GUM på lördag) och att jag kände mig riktigt bra.

Efter 15 km

Jag hade fått tipset att om man ska ha en rimlig chans på 2.15 (= silvermedalj) så måste man passera 15k på 65 minuter. Planen var att gå ut rätt hårt och se hur långt det skulle räcka. När jag kollade klockan vid 15k och den visade på ca 1.10 så gick luften faktiskt ur mig lite.

Där och då var jag ju säker på att 2.15 var helt totalt kört, även 2.20 för den delen men att 2.30 skulle vara lätt som en plätt.

10k-15k gick förresten i 4.45/min-fart.

Jag repade mod efter ett litet tag och hakade på en kille i Nordic Trail-tröja. Lättare att ta rygg på en som verkar hålla ungefär samma fart. Vi snackade lite om tidsplanen och jag var ju medveten om att den allra värsta sträckan skulle komma nu, mellan 15-20k.

Jag hann kläcka ur mig något klämkäckt om att nu skulle jag bara springa för att det var roligt.

Det var verkligen den värsta sträckan. Jag försökte spara kraft uppför men fortsatte att stå på så fort jag kunde utför. Härlig känsla att skrika ‘håll till höger, jag passerar till vänster’ när man dundrar ner för backarna.

Men backarna knäckte mig lite granna. Kanske inte för att varje backe i sig var så jobbig, men för att det var så många. Inget flyt alls i löpningen utan det var som ett långt intervallpass där man ibland glömde att sträcka ut steget när det väl planade ut.

Jag tror det var värst mentalt faktiskt. Men jag började också känna av att magen krånglade och gjorde så att jag inte fick i mig någon energi. Jag hann tänka att jag kanske inte borde ha ätit två gigantiska bitar pizza kvällen innan…

15-20k gick ändå i 4,56-5,02-tempo (beroende på om man räknar in Grönstabacken eller inte).

Efter 20k

Här någonstans var jag rätt slut faktiskt. Kroppen svarade inte på hjärnans rätt svaga signaler, även om benen faktiskt inte alls var trötta.

Vid Grönsta låg jag på plats 1385, min högsta placering i loppet.

Jag kollade på klockan som visade 1.37 vid 20,7 km. Kunde jag snitta runt 5 min/km sista milen så var ju 2.30-målet hemma och här bestämde sig kroppen/knoppen sig för att det var just det som skulle bevakas.

Jag försökte haka på killen i Nordic Trail-tröja som sprang om mig igen, men jag lyckades inte, lite för att jag nog var tröttare än honom och lite för att det faktiskt var rätt trångt hela tiden.

Jag sprang och väntade på Aborrbacken och tappade en hel del placeringar redan innan den, och jag bestämde mig rätt tidigt för att jag kommer att ha tid att gå uppför backen. Så det gjorde jag. Det var ju en rätt lång backe och när den planade ut aningens började jag springa och försökte stå på lite.

Det är ju rätt ryckigt ett tag efter Aborren men sedan går det utför en hel del, men jag hade ju hört att Karins backe inte var någon direkt lek den heller så jag vågade inte riktigt andas ut.

20-25k går i 5.31/km-tempo. Jag tror att mina nedförslöpningar räddar dagen, för i de långa backarna nedför står jag på som en galning och det tog ibland en stund innan jag saktade av och återgick till mitt trötta tempo. Jag håller koll på km-tiderna nu och försöker hålla dom runt 5 min men det är svårt när det är backigt så jag struntar i att kolla ibland.

Jag håller däremot koll så att jag inte saktar av för mycket. Karins backe blir återigen en skön promenad men sedan försöker jag sträcka ut nerför sista kilometrarna. Men det kvittar ju lite om man springer in på 2.26 eller 2.28 så jag tar det lite lugnt.

När jag står på för fullt nerför i de sista backarna hinner jag tänka att om mina vader skulle få för sig att krampa nu, så kommer jag att glida som en säl nerför hela backen. Men faktiskt inte en enda krampkänning på hela loppet, och uppför backarna är det klart att benen kändes tunga men det var absolut inte benen som var slut.

Sista 5k går aningens snabbare än föregående, 5,25-tempo.

Klockar in sista milen (20,7-30,3) på cirka 51 minuter.

Mål

Det är ändå underbart att närma sig mål med så många människor som hejar på och jag spurtar (nåja) trots att det inte finns någon anledning.

2.28.14 blir den officiella tiden men just i mål orkar jag inte bry mig. Placering (totalt) blir 1527. Jag tappar alltså 150 placeringar på sista milen.

Jag tror på allvar att jag ska tuppa av, att om jag stannar så svimmar jag. Jag tömmer flera glas vatten och sportdryck och jag skickar i mig en halv banan men jag vågar fortfarande inte stanna eller sätta mig ner, även om kroppen skriker efter vila.

Jag ser en gäng vilstolar uppställda och jag styr näsan dit men då ser jag Erdingers bar med alkoholfri öl. Jag tar ett stort glas öl och letar upp en ledig vilstol. Godaste ölen någonsin…

Först där och då, efter 5-10 minuter när pulsen lagt sig, ser jag hur skitig jag är. Skor och strumpor är helt täckta av ett mörkt damm och jag inser att mitt ansikte är förmodligen en salig blandning av damm, salt och svett.

Mattias går förbi så vi hinner snacka lite (what are the odds?). Jag har passerat honom någonstans på vägen, men ingen av oss har sett det. När jag tittar på våra tider så ser det ut som jag har passerat Mattias efter Grönsta backe någonstans.

Efter att jag har fått dricka upp min öl och vila mig lite så känner jag mig rätt ok och påbörjar vandringen tillbaka mot Lidingövallen.

Vid utlämningen av överdragskläderna så går jag och spanar efter Patrick och Genevieve men de hittar mig först. Patrick kommer med min påse och en chia-dryck i handen. Magiskt!

Näring och utrustning

Timmarna innan start så konsumerades det en banan, ett äpple och 50 cl Tailwind. Jag var kanske aningens för mätt i starten, förmodligen hängde det kvar sedan kvällen innan.

Jag drack sportdryck på alla stationer, ibland även ett glas vatten. Magen klarar sportdrycken, det är mest smaken man tröttnar på. Men jag hade som sagt känslan av att kroppen inte tog till sig energin tillräckligt fort. Dålig känsla. Jag bar inte med mig någon egen energi eller dryck.

Jag sprang i mina Saucony Kinvara 7, den officiella Lidingöskon. Jag fattar ju varför Lidingövarianten är mörkgrå, för det var mina gröna skor också efter målgången. Skorna passade perfekt, visst, aningens mer grepp här och där hade varit fint, men de satt som en smäck även när jag stod på utför. Inga blåsor, ingen ömhet i fötterna.

Idag är ju vaderna löjligt stela, men det vore väl konstigt annars. Låren däremot är bra, det tackar vi nog Kroatiens berg för.

Polar M400-klocka, Asics kompressionsstrumpor, Nike Combat-kalsonger, långa Nike-shorts och Nikes löpartröja. Såklart var Inov-8-ultra-kepsen på. Oklart varför.

Lärdomar

Nå, om jag springer igen, vad ska jag göra annorlunda? Och vad fungerade?

Jag ska absolut se till att hamna i startgrupp 2 och se till att vara långt framme när det smalnar av. Nu var jag i startgrupp 3. Oerhört stressande, trångt och smalt att springa förbi delar av två startgrupper på de extremt smala spåren.

Jag måste lista ut en bättre matladdning kvällen innan, även om pizzan är fantastiskt god så kanske jag ska hålla igen på mängden.

Jag ska inte sitta och jobba med diverse grejer till efter midnatt nästan varenda kväll samma vecka. Sömn är bra och det kanske inte räcker med 1-2 nätters bra sömn. Samt inte ha en fullt så stressig dag, dagen innan.

Jag kanske ska fundera på att ha med mig egen energi på vägen, som gel eller småflaskor med Tailwind. Känns lite meckigt, men det kan ju rädda en om energin känns dålig. Om inte annat mentalt.

Jag krampade inte och jag slog inte sönder låren i nedförsbackarna, så taktiken att stå på där var rätt. Lite överraskad faktiskt, för jag stod verkligen på. Det är ju dessutom ‘bara’ 30 kilometer, så elektrolyter och magnesium ska inte vara nödvändigt. Även om jag säkrade med en Resorb Sport till frukost.

I efterhand så vet jag också att jag hade kunnat köra hårdare uppför backarna sista milen, det var bara huvudet som satte stopp. Mitt sedvanliga rationella tänkande såg 2.30 som målet och anpassade farten efter det.

Nästa gång kommer jag att satsa stenhårt på 4.20-tempo första 15k, sedan ta nästa 5k som en berg- och dalbana och sedan skita i vad kropp och knopp säger sista milen och bara stå på. Det vore ju fint att knäcka den där 2.15-gränsen, men då måste jag nog bli rätt bekväm med 4-minuterstempo och det är jag verkligen inte idag.

Men kan jag skala av 19 sekunder per kilometer och gå på 4.20-tempo första 15 och sedan 4.56-tempo sista 15 så… Vilket just nu inte alls känns så troligt.

Nå, var det jobbigare än Stockholm Marathon?

Kanske. Kanske inte. Jag höll genomgående något högre tempo trots backarna, men jag har också avverkat 70 mils träning sedan i början av juni. Det kanske var mentalt jobbigare, eftersom det var så mycket ryckigare.

Vi kan dock konstatera att det var sjukt jobbigt.